”Jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna…”

”Många tror att jag har läst mig till mitt vetande, men det har jag inte. Mitt liv är en levande demonstration av att man kan komma till kunskap på andra vägar än genom böcker och undervisning. All kunskap måste uppstå någonstans, bryta fram som ett källsprång. Jag är min egen källa, det jag berättar för er har jag upplevt i själva livet. Det är en frihet var och en av er en gång skall kunna uppnå.” (Martinus: ”Frihet – frigjordhet och fred” tidskriften Kosmos nr. 6-2006). I sin novell ”De blindas rike” beskriver den brittiske författaren H G Wells ett samhälle vars invånare levt helt utan syn sedan många generationer tillbaka; ett samhälle som därför också tappat all kännedom om de upplevelsehorisonter synsinnet ger tillgång till. När äventyraren Nunez – som upptäcker detta tidigare okända samhälle i en isolerad och otillgänglig dal dold djupt inne i Andernas bergmassiv – tror att han i kraft av sin synförmåga ska kunna förmedla hur tillvaron ter sig från en seendes perspektiv till det blinda samhällets medlemmar, så blir han av dem betraktad som galen. I deras erfarenhetsmaterial fanns ju inget som de kunde relatera Nunez fantastiska berättelser om synsinnet till. Och är inte situationen densamma för en besökare från de ”andligt seendes” rike i vår värld? När Martinus  hade upplevt sin ”kosmiska födelse” (i mars 1921), så öppnade det helt nya förnimmelseförmågor hos honom, som var och är lika främmande för de flesta av oss jordmänniskor som den fysiska synförmågan var i ”De blindas rike”. Samtidigt kände Martinus starkt att han inte fått dessa förmågor bara för sin egen skull, utan att meningen var att han skulle förmedla det han såg och fick insikter i till sina medmänniskor (utan att missionera dock). Hur gör man det till människor som helt saknar den andliga ”synförmåga”, som han själv nu plötsligt kommit i besittning av? Ja, det var sannerligen ingen lätt uppgift, men han började med att teckna och måla sina kosmiska symboler (se http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/ ). En del av dem – totalt handlar det om 100 symboler – var redan färdigställda när han några år senare på allvar tog itu med sitt författarskap, och 1932 utkom det första bandet av hans huvudverk Livets Bog, som totalt består av sju band. Så här berättar han själv om denna bok i ett föredrag som hölls på 10-årsdagen efter utgivandet av detta första band: ”Den har inte skrivits bara därför att det i mig uppstod en önskan att skapa ett verk. Jag kan inte påstå att jag är glödande entusiastisk för att skriva eller för att hålla föredrag, detta är inte något begär hos mig. Jag gör det därför att jag inte kan annat, det är en...

Read More

Reinkarnation och utveckling

Finns det en mening med människans öde och allt livs utveckling här på jorden?  Den danske författaren Martinus (1890–1981) visar att reinkarnationen är en nödvändig faktor om man vill förstå den djupare orsaken till vår livssituation. Den är nyckeln till en världsbild som förklarar hur alla våra livserfarenheter ingår i ett stort, meningsfullt och logiskt sammanhang.  Varifrån och varthän? Dessa existensens grundfrågor besvaras på olika sätt av olika livsåskådningar. Enligt den materialistiska livstolkningen kommer vi från intet och återvänder till samma intet. Livet är, enligt materialismen, en resa med samma utgångspunkt och slutmål, dvs. ”intet”. Enligt denna uppfattning är alltså livet bara en parentes på vägen från ”intet” till ”intet”. En parentes utan förbindelse med något föregående eller något efterkommande. Livet – en rät linje eller en cirkel?  Materialismens livssyn kan också beskrivas som en rät linje mellan två punkter, de punkter som vi kallar födelse och död. Och så ter sig ju livet onekligen för den fysiska iakttagelsen. Men med utgångspunkt från samma iakttagelse ter sig ju också horisonten som en rät linje när vi står på stranden och betraktar det stora havet. Idag vet vi att det som för våra ögon ser ut som en rät linje i själva verket bara är en liten del av en stor cirkellinje. Det är vår begränsade överblick som skapar illusionen om horisonten som en rät linje. Under en lång historisk epok präglades dock mänsklighetens världsbild av denna illusion. För den som fullt och fast trodde på sina sinnens vittnesbörd var det en självklarhet att jorden var platt. Det kunde man ju konstatera med sina egna ögon. Att jorden är rund måste för den tidens människor te sig som ett abnormt påstående. Kanske lika abnormt som somliga materialister idag betraktar påståendet att vårt nuvarande jordeliv bara är en begränsad del av ett mycket större kretslopp? Kretsloppets symbol är cirkeln. Men var börjar cirkeln och var slutar den? Det är bara den räta linjen som kan ha början och slut. Om vi i stället föreställer oss livet som en cirkel, inser vi att början och slut i absolut mening är illusoriska begrepp, eftersom vilken som helst punkt på cirkeln varken är dess början eller dess slut (här bör vi kanske tillfoga att den mest korrekta symbolen på livet, enligt Martinus, är en oändligt expanderande spiral, dvs. cirklar inuti cirklar i oändlighet, eftersom det eviga livet inte bara består av ett enda kretslopp). Det eviga och det timliga  Martinus visar att livet inte är något som vi har – det är något som vi är. Något som vi har kan vi äga eller mista – men något som vi är kan vi varken äga eller mista. Liv kan inte bli till död, liksom...

Read More

Den första insikten

Att vi alla upplever oss som ett centrum i förhållande till omvärlden är ett faktum helt oberoende av hur vi vill förklara denna upplevelse. Detta är, enligt Martinus, ”den första formen för det levande väsendets insikt” (1). Det vill säga att när vi för första gången i detta “spiralkretslopp” (Martinus beteckning för en utvecklingscykel genom både fysiska och andliga tillstånd, som omfattar eoner av tid) börjar kunna skilja på ”jag” och ”det”, så har vi tagit det första avgörande steget på den väg som leder till den självupplevda insikt i livets mysterium som han också kallar ”kosmiskt medvetande”. Det är denna ”första insikt” eller detta begynnande jag-medvetande som gör djuret till det övergångsväsen mellan djur och människa som är kännetecknande för oss ”jordmänniskor” eller “sfinxväsen”, som Martinus också kallar det utvecklingstillstånd vi ännu representerar (en sfinx är ju en blandning av djur och människa). Kan man säga att denna ”insikt” är detsamma som ett ”vetande”? Ja, det beror naturligtvis på hur man definierar begreppet ”vetande”. I vart fall kan man nog säga att denna insikt hos dagens jordmänniska är det Martinus kallar ett ”C-vetande”, dvs en mer eller mindre obeaktad automatfunktion (därav även materialistens flitiga bruk av begreppet ”jag”). Det är med andra ord ett vetande som blivit organiskt – vare sig det är teoretiskt eller intelligensmässigt dagsmedvetet eller inte. Visst är detta ”jag-medvetande” – på det dagsmedvetna planet – av en ännu så länge mycket begränsad och primitiv fysisk natur. Men ändå är det i all sin begränsning och ofullkomlighet en milstolpe i utvecklingen. På vilket sätt? Det svarar Martinus på i Livets Bog del 2 när han skriver: ”Med denna upptäckt (upptäckten av sin egen åtskillnad från omgivningen. Min anm.) börjar jaget uppfatta sig självt som ett levande väsen. Före denna upptäckt hade det i själva verket ingen aning om sin egen existens.” (2). Efter denna epokgörande upptäckt kan vägen – om än den stundom är krokig – bara leda till att vi till sist når fram till sakens eller rättare sagt väsendets omanifesterade kärna, dvs det verkliga jaget. Martinus beskriver alltså denna vår utvecklingsresa mot ett ”jag-medvetande” i kosmisk mening som en gradvis ”uppvaknandeprocess” där vi först – tack vare vår i utvecklingen nyväckta intelligenskropp – mer och mer kan erövra insikter och kunskap på det fysiska området för att senare – tack vare vår då nyväckta intuitionskropp – också erövra insikter på det andliga eller kosmiska området. Men i bägge fallen handlar det om att vi vidgar vår vetande- eller kunskapshorisont, och att det är detta som vårt “förandligande” eller vår utveckling från djur till människa innebär. Jaget är något annat än medvetandet Eftersom jaget eller det Martinus kallar X1, enligt de kosmiska analyserna, är omanifesterat...

Read More

Spegelbilder

Enbart människor och enstaka högre utvecklade apor, som schimpanser och orangutanger, har förmågan att känna igen sig i en spegel. Så trodde i alla fall biologerna tidigare. Nu visar emellertid nya undersökningar att åtminstone även delfiner, elefanter och skator klarar detta av de djur som forskarna hittills utsatt för det som kallas ”spegeltestet”. ”Spegeltestet” brukar användas för att undersöka djurs självuppfattning, dvs för att undersöka om djuret förstår att det är sin egen kropp som det ser i spegelbilden. De flesta djur reagerar på spegelbilden på ett sätt som avslöjar att de tror att det är ett annat djur av deras egen art som de ser. På en TV-dokumentär, som handlade om denna forskning, kunde man t.ex. se att en babian som såg på sin egen spegelbild, samtidigt med sin ena hand famlade bakom spegeln för att försöka beröra den individ som den trodde fanns bakom spegeln. Men när forskarna målade märken på t.ex. några delfiner och skator, som de bara kunde se i spegeln, så visade det sig att de använde spegeln för att undersöka de målade delarna på kroppen, vilket enligt forskarna betyder att de kan känna igen sig själva i spegelbilden. Och en elefant som ställs inför sin spegelbild använder spegeln för att undersöka sin egen kropp på ställen den annars inte kan se, som t.ex. i munnen (1). Hos dessa senare djur avslöjar alltså deras reaktioner i samband med ”spegeltestet” att de faktiskt börjar kunna skilja på det Martinus kallar ”jag och det”, vilket djur alltså annars normalt inte kan.  Martinus skriver: ”Det vanliga djuret har alltså ingen kännedom om sitt eget väsen. Det upplever blott den yttre världen. Det ser endast sådant som rör dess självbevarelsedrift. Det är endast koncentrerat på födan, magen och avkomman. Men dessa företeelser är alla något som finns utanför väsendet. Och endast det som sålunda finns utanför det självt, har väsendet förmåga att skaffa sig kännedom om eller upptäcka existensen av.” (2) Och ” Väsendet känner inte sig självt, har aldrig tänkt på sig självt. Men efter hand som det ständigt måste uppleva reaktionen av den från dess eget väsen utströmmande energins möte med naturens energier, kan väsendet inte undgå att mer och mer upptäcka denna reaktion. Det befinner sig ju oupphörligt i denna reaktion. Och denna blir alltså den första formen för det levande väsendets insikt. Djurväsendet upplever alltså efter hand, att det finns något annat än det självt. Det börjar därefter att skilja mellan sig självt och detta andra.”(3) ”Med denna upptäckt (upptäckten av sin egen åtskillnad från omgivningen. Min anm.) börjar jaget uppfatta sig självt som ett levande väsen. Före denna upptäckt hade det i själva verket ingen aning om sin egen existens.” (4) Martinus kallar...

Read More

Som fisken i vattnet…

  ”En dag simmade Sköldpaddan djupt nere i havet när han mötte två små fiskar. ”Hejsan”, sa Clownfisken. ”Får vi ställa en fråga till dig?” ”Javisst”, sa Sköldpaddan. ”Vår vän säger att hela världen inte består av vatten,” sa Hornfisken. ”Han säger att det finns en plats som kallas Land, men vi tror inte på honom. Är det verkligen sant?” ”Oh ja”, sa Sköldpaddan. ”Er vän har rätt. Om ni simmar högt, högt upp tar havet slut och allt blir annorlunda.” ”Inget mer hav?” sa Hornfisken. ”Inget hav alls”, sa Sköldpaddan. ”Men hur kan fiskarna där uppe simma om där inte finns något vatten?” frågade Hornfisken. ”De simmar inte”, sa Sköldpaddan. ” (”Sköldpaddan och fiskarna” ur boken ”Korta godnattsagor” av Sam Taplin). Läste just denna godnattsaga för min 7-åriga dotter och tyckte att det var en mycket träffande beskrivning av den begränsning som det innebär att leva bunden i ett visst element – omedveten om att livet också bjuder eller består av andra element än detta. Martinus uttrycker samma sak på följande sätt: ”Liksom fiskens kropp är byggd för att befordra ett liv i vattnet och fågelns för ett liv i luften, är den fysiska kroppen byggd för att befordra ett liv i tiden och rummet. Och liksom gränsen för fiskens rörelseområde är vattnet, så är tiden och rummet gränsen för medvetandelivet hos det väsen som ännu bara kan förnimma genom den fysiska kroppen.” (Livets Bog 1 stycke 236). När vi tror att det inte kan finnas något annat livselement än den fysiska världen, och dess tid och rum, befinner vi oss alltså i samma situation som fisken i vattnet, som inte anar något om den oändliga horisont och rymd som öppnar sig ovan vattenytan. Vattnet är ju omslutet av luft och land, och luften är i sin tur omsluten av det vi kallar ”rymden”. Vad är då denna ”rymd”? För inte så länge sedan trodde man ju att den bara var tomrum eller vakuum. Men idag vet man bättre, eftersom man upptäckt att detta ”tomrum” i själva verket är – om än osynligt för fysiska ögon – fyllt av energi, av ”strålar och vågor”. Medvetandet och materiens kretslopp ”Strålar och vågor” är också, visar Martinus, den materia som alla våra tankar, känslor, minnen och drömmar är gjorda av. Men eftersom dessa strålar och vågor är otillgängliga för fysiska sinnen, och därmed för fysisk forskning, kan de ju inte utforskas av den materialistiska naturvetenskapen. Men det betyder inte att de är ”immateriella”. De är liksom allt annat skapat en del av materiens kretslopp, närmare bestämt det tillstånd i detta kretslopp som Martinus betecknar som det ”strålformiga”, som är materiens fjärde och för oss osynliga existensform vid sidan av den fasta,...

Read More
Visa
Dölj