Paradigmskifte i planetforskningen och synkroniserade galaxer

Nya astronomiska forskningsresultat visar på behovet av ett nytt ”paradigm” eller en ny förklaring av hur både himlakropparna i vårt eget solsystem har skapats och hur galaxer kan vara förenade eller synkroniserade över för oss gigantiska avstånd.

Arrokoth, den mest avlägsna himlakropp som studerats på nära håll, visar att den tidigare dominerande teorin om hur himlakropparna i vårt solsystem skapades inte stämmer, skriver Dagens Nyheter 2020-02-13 (1).

–Det här är ett paradigmskifte för planetvetenskapen. Resultaten är helt avgörande. Det är mycket spännande och viktigt, säger Alan Stern från Southwest Research Institute, vetenskaplig ledare för Nasas rymdsond New Horizons. New Horizons blev i juli 2015 den första rymdsond som tagit närbilder av dvärgplaneten Pluto. Efter det åkte sonden vidare ut i det s.k. Kuiperbältet, som är ett område med många små himlakroppar utanför Neptunus bana (numera betraktas för övrigt också Pluto som ett objekt i Kuiperbältet).

På nyårsdagen 2019 passerade New Horizons planetembryot eller ”planetesimalen” (2) – som den astronomiska facktermen lyder – Arrokoth, som alltså är den mest avlägsna himlakropp som studerats på nära håll. Vid en presskonferens på en vetenskapskonferens i Seattle i USA 2020-02-13, och i tre artiklar av den veckans nummer av tidskriften Science, presenterade New Horizons forskarteam de nya forskningsresultat som man alltså menar innebär ett paradigmskifte för planetforskningen. Det gamla paradigmet byggde på teorin att himlakropparna i solsystemet bildades av stenar och partiklar som krockat och sammanfogats med hög hastighet. Så t.ex. har den förhärskande teorin eller ”skapelseberättelsen” för vår månes tillkomst varit att den är resultatet av en gigantisk kosmisk kollision mellan jorden – i dess tidiga historia – och ett annat klot, kallat Theia, som förmodas ha varit av omkring samma storlek som planeten Mars. Men Arrokoth, vars namn betyder himmel på den nordamerikanska Powhatanstammens språk, berättar en annan historia om hur himlakropparna i vårt solsystem skapades. Orsaken till att forskarna nu sökt svaret på denna fråga långt ute i Kuiperbältet är att man menar att där är himlakropparna bevarade som de var i solsystemets barndom, så där kan man se ”ursprungsmodellerna”. Arrokoth är uppbyggd av två delar, eller det man kallar lober, som hänger ihop (se bifogad bild).

 

 

 

 

 

 

 

–De rör bara lätt vid varandra, som om de kysser varandra, eller, om de vore rymdskepp, som om de dockar med varandra, säger William McKinnon vid Washington University, ledare för New Horizons team för geologi och geofysiska undersökningar. Den etablerade teorin var som sagt länge att himlakropparna i solsystemet är resultatet av våldsamma och kaotiska processer. Men Arrokoth visar alltså att det inte kan stämma. Dess enhetliga färg och form avslöjar att den skapats från två mindre himlakroppar som bildats i samma moln, och smält ihop lugnt och försiktigt med mycket låg hastighet.

–De två delarna är nästan perfekt linjerade. Det visar att de har gått i bana runt varandra mycket länge tills de smält ihop, säger John Spencer vid Southwest Research Institute.

”Stjärnmoln” är ”makrokosmisk säd”

Detta blir också lättare att förstå utifrån Martinus förklaring av vad ”molnen”, varur himlakroppar föds, egentligen är. I Livets Bog, del 2, stycke 419, kan man läsa:

“Elektriciteten” är alltså det första som blir till, när det skapas ett fysiskt klot eller en himlakropp ute i världsrymden, liksom den också är det första som blir till, när ett väsens organism skall skapas. Vad är en befruktning, ett samlag eller en sexuell akt annat än en utlösning eller fortplantning av “elektriska” krafter? – Den börjar som en utomordentligt livlig tankemanifestation, vilken, omsatt i praktisk handling, genom sexualorganen normalt fortplantar sig till “säden”, som ju är organismens “frö”, ett slags fysiska “talangkärnor”…

…Det första som blir till vid en organisms skapelse är alltså en ansamling av mentala krafter som kan fortplanta sig genom fysiska krafter. Och det är precis detsamma som sker ute i världsrymden, när en ny himlakropp skall skapas. En himlakropp är ju i sin kosmiska analys en organism, ett fysiskt manifestationsredskap för ett jag, på samma sätt som vår egen fysiska organism är ett redskap för vårt eget jags manifeststation på det fysiska planet. Och alldeles som skapandet av vår egen organism endast kan ta sin början genom en sexuell akt, alltså en speciell utlösning av därtill ägnad tankeenergi som genom sin praktiska utveckling dels åstadkommer sädens överföring från hankönsorganen till honkönsorganen, dels stimulerar sädens frö, så att de kan “gro” och utvecklingen kan ta sin början, så är också varje klots tillblivelse betingat av en föregående speciell sexuell tankemanifestation av väsen från makrokosmos.
Det första som för jordmänniskan framträder materiellt synligt av denna process, denna “makrokosmiska sexuella akt”, är det som existerar i form av “stjärnmoln”. Sådana utgör alltså i verkligheten utlöst “makrokosmisk säd”. I denna “säd” blir allt flera koncentrerade punkter synliga, vilka efter hand glider ut ur sitt nebulosatillstånd och förtätas till självständigt lysande system. Det är sådana system vi känner under benämningen “solsystem”. Dessa utvecklar sig vidare och visar sig efter hand bestå av koncentrerade punkter, vars ljus är i starkt avtagande, ja, för somligas vidkommande helt utsläckt. Sådana mörka eller släckta punkter är det vi kallar “planeter”. En dylik “planet” är jorden.
Anslutna till dessa mörka klot finns i många fall mindre “planeter”: “biplaneter”, “drabanter” eller “månar” som i sig själva också utgör system. Som bekant har jordklotet dock bara en sådan biplanet eller måne. (https://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=52&stk=419).

Himlakropparna utvecklas alltså lika logiskt och ändamålsenligt ur dessa ”stjärnmoln” – eller denna makrokosmiska ”säd” – som våra egna organismer utvecklas ur den mänskliga sädens sammansmältning med ägget i livmodern. Våra moderna planetforskare och astronomer saknar förvisso ännu den andliga dimensionen eller ”livsdimensionen” i sin ”skapelseberättelse”, men här kan vi se att man är på väg att skaffa sig en bild av hur denna i yttre mening kan ha gått till, som är i god överensstämmelse med det Martinus beskriver! Men för att förstå ”livsdimensionen” i denna process måste vi vidga perspektiven ännu längre upp i makrokosmos.

Synkroniserade strukturer

Galaxer miljoner ljusår bort verkar vara förbundna med ett osynligt nätverk av massiva intergalaktiska strukturer, som gör att de synkroniserar på ett sätt som inte kan förklaras av befintlig astrofysik, rapporterar den kanadensiska tidskriften Vice 2019-11-11. Dessa upptäckter kan tvinga oss att omvärdera vår grundläggande förståelse av universum, menar man.

 – Den observerade koherensen måste ha en viss relation med storskaliga strukturer, eftersom det är omöjligt att galaxer separerade med sex megaparsek (ungefär 20 miljoner ljusår) direkt interagerar med varandra, säger Hyeop Lee, astronom vid Korea Astronom and Space Science Institute.

Astronomer har nu gjort många observationer av galaxer som rör sig som om de är synkroniserade med varandra. Man vet sedan tidigare att galaxer bildar gravitationsbundna kluster som tillhör ännu större s.k. superkluster. Vår galax Vintergatan är t.ex. en del av det som kallas den lokala gruppen, en grupp med ett 40-tal galaxer. Denna grupp befinner sig i sin tur inuti det som kallas Virgo superkluster, som innehåller cirka 10 000 galaxer och Virgoklustret är i sin tur en del av ett mycket större superkluster kallat Laniakea (3), som rymmer omkring 100 000 galaxer.

På dessa mer “lokala” skalor rör sig galaxerna ofta på ett sätt som kan förklaras av relationen mellan deras respektive gravitationsfält. Men vissa galaxer visar dynamiska länkar över avstånd som är för stora för att förklaras av deras individuella tyngdkraftsfält. Så visade t.ex. en studie publicerad i The Astrophysical Journal i oktober 2019 att hundratals galaxer roterade synkroniserade med rörelserna från galaxer som var tiotals miljoner ljusår bort. Och en annan studie, publicerad i tidskriften Astronomy and Astrophysics 2014, fann supermassiva svarta hål som var i linje med varandra, trots att de är miljarder ljusår från varandra.

Det är observationsresultat som dagens astrofysik som sagt inte kan förklara, och det är här behovet av en ”livsdimension” kommer in. I Martinus symbol nr. 14, som har titeln Det kosmiska spiralkretsloppet 1 (4) och i symbol nr. 76 Det kosmiska spiralkretsloppet 2 (5) får vi en överblick över ”spiralkretsloppsprincipen”. Som symbol 14 visar finns det sju organismprinciper och som symbol 76 visar upprepar sig dessa organismprinciper både uppåt i makrokosmos och nedåt i mikrokosmos i det oändliga. I detta finns lösningen på att för oss gigantiska strukturer kan vara förenade och synkroniserade över för oss svindlande avstånd, eftersom de är delar av samma makroorganism!

Noter:

1) Dagens Nyheter 2020-02-13 “Småplanet kullkastar teori om planeternas uppkomst

2) https://sv.wikipedia.org/wiki/Planetesimal

3) Se https://www.popularastronomi.se/2014/09/du-bor-i-superhopen-laniakea-sa-faller-galaxerna-i-var-del-av-universum/ och kortvideo på länken https://youtu.be/rENyyRwxpHo

4) https://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-14

5) https://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symbol-45-100/symbol-76

Dela inlägg