Klotkommunikation och andra livsyttringar i vårt solsystem

När NASAs Saturnus-sond Cassini sjöng på sista versen i september 2017 la den sig i en bana mellan Saturnus och dess ringar och kunde då med hjälp av sina instrument avläsa det forskarna kallar “en överraskande kraftfull och dynamisk växelverkan av plasmavågor” mellan Saturnus och den av dess månar som bär namnet Enceladus. Observationerna visade att vågorna reser på magnetfältslinjer som förbinder Saturnus direkt med Enceladus. Forskarna beskriver det som att dessa fältlinjer är som en elektrisk krets mellan de två kropparna, med energi som strömmar fram och tillbaka.

Man konverterade också inspelningen av plasmavågorna till en ljudfil som vi kan höra – på samma sätt som en radio översätter elektromagnetiska vågor till musik. Med andra ord upptäckte Cassini elektromagnetiska vågor i ljudfrekvensområdet. Inspelningstiden är på den ljudfil vi kan höra på länken https://www.jpl.nasa.gov/news/news.php?feature=7186 komprimerad från 16 minuter till 28,5 sekunder. I likhet med luft eller vatten genererar plasma vågor för att bära energi. Radio Plasma Wave Science (RPWS)-instrumentet ombord på Cassini spelade in dessa starka plasmavågor under ett av sina närmaste möten med Saturnus.

“Enceladus är den här lilla generatorn som går runt Saturnus, och vi vet att det är en kontinuerlig energikälla”, säger Ali Sulaiman, planetforskare vid University of Iowa, och medlem av RPWS-laget. “Nu finner vi att Saturnus svarar genom att lansera signaler i form av plasmavågor , genom kretsen av magnetfältslinjer som kopplar den till Enceladus hundratusentals kilometer bort.”

Forskarna tillägger också att ingen motsvarande elektromagnetisk växelverkan finns mellan jorden och vår egen måne. Vad kan orsaken till det vara? Tillåt mig att förmoda att det beror på att vår måne inte är ett levande klot till skillnad från Saturnus ovan nämnda måne!

I artikeln “De kosmiska krafterna bakom världsåterlösningen” skriver Martinus en del om jordklotet som en levande organism med en egen medvetandestruktur av elektromagnetisk natur, som omger den fysiska klotkroppen. Citat:

“Jordens aktivitet är i övervägande grad av andlig eller kosmisk art. Jordklotet är förenat med andra planeter eller världar genom ömsesidiga makrokosmiska tankeimpulser. Dessa bildar ett stort, verksamt område av strålar och vågor omkring det fysiska klotet. Bakom detta område finns jordens kosmiska organstruktur, dess övermedvetande och undermedvetande, dess grundenergiorgan, som utgör dess medvetandeområde, dess andliga och fysiska kropp. Dessa båda kroppar utgör alltså vår andliga respektive fysiska värld.” (http://www.martinus.dk/da/dtt/index.php?bog=81&stk=40&pkt=5).

Apropå det Martinus skriver här är det också en annan mycket intressant nyhet att australiensiska forskare via radioteleskop härom året har kunnat visa existensen av vad som beskrivs som ”tubformade plasmastrukturer” som omger vår planet. De finns i övre jonosfären, 600 km ovanför jordytan, och verkar fortsätta uppåt och utåt i rymden. Se video på länken: https://www.youtube.com/watch?v=ymZEOihlIdU

Vad dessa ”tubformade plasmastrukturer” egentligen representerar kosmiskt sett kan vi ju än så länge bara spekulera om. Men hur som helst en mycket intressant upptäckt, eftersom den ju visar att klotorganismen är något mycket mer och större än själva den fysiska klotkroppen. Forskningen på dessa områden går starkt framåt i dessa dagar, även om det kommer att krävas andra instrument än fysiska för att närmare kunna förstå och analysera dessa fenomen i deras kosmiska sammanhang. Men det kommer en dag…

Pluto

Den 14 juli 2015 passerade en annan av NASA:s forskningssonder – med namnet New Horizons – ”dvärgplaneten” Pluto och dess månar långt ute i vårt solsystems periferi, och skickade bilder och andra data tillbaka till forskarna här på jorden. Bland de många fantastiska bilder som berörde dem och många andra var denna Tellus-lika bild av en solnedgång över höga berg och en strandlinje vid ett istäckt hav den som kanske väckte störst uppmärksamhet. Liksom också bilderna av Plutos hjärtformade frusna hav och Pluto belyst av solens strålar bakifrån:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På en av närbilderna av Plutos yta tror forskarna att de har upptäckt en stor s.k. isvulkan! Se https://www.newscientist.com/article/dn28470-pluto-surprises-with-ice-volcanoes-and-alien-weather/

Om detta är ett exempel på is- eller – som det också kallas – kryovulkanism (en vulkanism som spyr ut vatten och is istället för lava) betyder det att Pluto är aktiv och varm under ytan, och ingen djupfryst isboll, vilket också öppnar spännande perspektiv för möjligheten för liv där – och en flytande vattenocean under dess yta, som man också har sett andra indikationer på. Se t.ex. denna länk https://news.mit.edu/2015/new-horizons-data-hint-at-underground-ocean-0729.

Forskarna ser många likheter mellan Pluto och den planetstora Saturnusmånen Titan (som faktiskt är mer än dubbelt så stor som Pluto) bl.a. när det gäller atmosfärens sammansättning – det är bara Titan, Pluto och jorden i vårt solsystem som har en atmosfär som huvudsakligen består av kväve – och detta med isvulkaner och en vattenocean under klotytan är i så fall ytterligare en sådan likhet, eftersom man menar att detsamma finns på Titan.

Det som framför allt förbryllar forskarna är att lilla Plutos inre fortfarande är aktivt och varmt, eftersom man menar att en så pass liten planetkropp på ett så stort avstånd från solen borde ha “kallnat” för länge sen efter solsystemets bildande för omkring 4,6 miljarder år sen. 

Värme och kraft är livsyttringar

På samma sätt och av samma orsak är man också förbryllad över att den lilla Saturnus-månen Enceladus har en sådan stark inre värmeaktivitet att den kan producera solsystemets mest spektakulära gejserfenomen i sitt sydpolsområde (!). Först trodde man att den värmen som produceras där enbart var ett resultat av den stora Saturnus dragningskrafter på den lilla månen, men man anser numera att det inte kan vara hela förklaringen, eftersom de partiklar från dessa gejsers som NASA:s Saturnus-sond Cassini kunnat analysera visar att de måste ha blivit till vid värmekällor på havsbottnen där, som är minst 90 grader Celsius varma och sedan snabbt blivit avkylda! Se denna länk: http://www.esa.int/Our_Activities/Space_Science/Cassini-Huygens/Heating_ocean_moon_Enceladus_for_billions_of_years

 

 

 

 

 

 

 

 

Och i fallet Pluto finns det ju inget annat större klot i närheten som skulle kunna förklara dess interna värmeproduktion. Jag tror att det är sådana här för den materialistiska naturvetenskapen till synes “olösliga” mysterier, som gör att man så småningom kommer att komma in på tanken att också kloten är levande organismer (det finns kända planetforskare som redan är inne på den tanken! Se exempelvis denna intervju: http://www.astrobio.net/interview/the-living-worlds-hypothesis/), som liksom andra levande organismer har sin egen värmeproduktion eller “normaltemperatur” (så länge de är levande alltså). Kosmiskt sett är alltså en sådan värmeproduktion en “livsyttring”! Jag skrev i en artikel i tidskriften Kosmos nr 3-2007 med titeln ”Gamla greker och unga klot – och en och annan dvärg” följande om detta utifrån exemplet Enceladus:

“Saturnusmånen Enceladus sydpol (!) har alltså visat sig vara solsystemets största och mäktigaste vattenfontän, vilket i sin tur beror på en för planetforskarna mystisk eller svårförklarlig omständighet: den genomsnittsliga värmeproduktionen per kvadratmeter där är nämligen större än den är på jorden! Detta är sensationellt inte minst därför att man tidigare trodde att just Enceladus är solsystemets kanske kallaste himlakropp av två orsaker: dels p.g.a. det stora avståndet till solen naturligtvis, dels p.g.a. klotytans extrema vithet (vitt reflekterar ju solljuset), som reflekterar nästan 100 procent av det solljus som träffar månens yta.

Var kommer då den värme man nu upptäckt vid speciellt Enceladus sydpol ifrån? Hur kan en så liten (Enceladus är betydligt mindre än t.ex. vår egen måne) himlakropp på ett sådant stort avstånd från solen och med en sådan solreflekterande vit yta generera en sådan värme? Det är detta som inte kan förklaras med några yttre krafters inverkan (inte heller Saturnus dragningskrafter på den lilla månen). Det måste alltså handla om “inre värmekällor”. Men kraften bakom dessa “inre värmekällor” är än så länge mystik för planetforskarna. Det är detta som gör denna upptäckt så spännande – både för dem och för oss som ser kraft och värme som ”livsyttringar”… Här kan vi börja ana att de gåtor eller mysterier som upptäckter som denna ställer forskarna inför kräver en något annorlunda förklaring än att olika klot helt enkelt bara är i rymden svävande “kulor” av sten, is eller gas. Det är alltså inte bara den “yttre” solenergin, utan också den “inre” solenergin eller klotets egenvärme (se stycke 423 i Livets Bog del 2), som uppenbarligen spelar en stor roll för de mer eller mindre tempererade förhållandena på olika klot – och därmed också deras eventuella betingelser för organiskt liv eller inte. Nu tror NASA alltså till och med – p.g.a. den konstaterade kombinationen av vatten, organiskt material och värme – att Enceladus stiger fram som en av de absolut “hetaste” kandidaterna för förekomsten av utomjordiskt liv (enligt naturvetenskapens definition av ”liv” naturligtvis) i vårt solsystem.” (http://www.kosmiskresenar.se/essaer/gamla-greker-och-unga-klot-och-en-och-annan-dvarg/).

Ceres-mysterier

Ceres är ytterligare en ”dvärgplanet” i vårt solsystem – den enda som återfinns i det inre solsystemet, närmare bestämt i det s.k. asteroidbältet mitt emellan Mars och Jupiter – som har fått besök av en NASA-sond med namnet Dawn, som också så småningom kommer att bli Ceres första ”måne” eller drabant, eftersom den kommer att fortsätta sitt kretslopp runt planeten även långt efter det att dess motorer slocknat. Det är framför allt två fenomen på Ceres som fångat forskarnas uppmärksamhet, och som till att börja med förbryllade dem mycket, nämligen de som vi kan se på dessa bilder:

 

 

 

 

Den idag ledande hypotesen bland planetforskarna är att det vi kan se på båda dessa bilder är ett resultat av vatten- och isvulkanism. Man tror att också Ceres haft och kanske fortfarande har flytande vatten en bit under klotytan som har vällt upp ur dess inre. Ett vatten som uppenbarligen är mycket saltrikt, eftersom det är blandningen av vattenis och vissa salter som skapar den starkt ljusreflektiva effekten, menar man. Se denna kortvideo som visar hur man tänker sig att skapandet av det som kallas ”pyramidberget” (som är Ceres högsta berg – omkring 5 kilometer högt!) på bilden ovan gått till: https://svs.gsfc.nasa.gov/vis/a010000/a012300/a012346/Ahuna_Mons_formation.mp4

Geometriska mönster vid Jupiters och Saturnus poler

Till sist har vi under det senaste året fått en mängd fantastiska närbilder av vårt planetsystems ”jätte” Jupiter förmedlade till oss av NASAs sond Juno, som är den första forskningssond som går i kretslopp över Jupiters nord- och sydpol och kan ta närbilder av dessa områden. Och vilka bilder sen! Vad sägs t.ex. om denna:

 

 

 

 

 

 

 

Jupiter är ju, liksom Saturnus, en s.k. gasplanet bestående av olika lager av mer och mer förtätade gaser ju djupare in i atmosfärhavet man tränger, som så småningom också övergår i flytande form runt en fast kärna. De fysiska betingelserna är ju naturligtvis mycket annorlunda på en gasplanet jämfört med en stenplanet som jorden. Det är i det sammanhanget intressant att notera att Martinus om planeterna i vårt solsystem skriver:

”I vårt solsystem finns det åtskilliga planeter som i olika banor kretsar kring solen, och vi bor på en av dem, nämligen jorden. Alla dessa planeter styrs och leds av solen. Om solen inte fanns, skulle jorden vara en isöken utan liv, och vi skulle aldrig ha existerat här på detta klot. Eftersom solen är en atom i makrokosmisk form, kan vi här se principen i atomen. Solen är ett livgivande centrum för livet på vårt klot, vilket vi själva upplever som ett fysiskt faktum.

Hur mycket liv som finns på de andra planeterna är en sak för sig, men där finns liv, eftersom all rörelse är uttryck för liv. I skapelsen eller förvandlingen på de olika kloten finns det olika livsformer, som ju inte behöver vara samma livsform, som här på jorden. Det bestäms av om de fysiska betingelserna på de andra kloten är av samma slag. De kan vara längre tillbaka i utvecklingen än jordklotet, och de kan vara längre fram.” (Den eviga världsbilden 5 stycke 49.2 http://www.martinus.dk/da/dtt/index.php?bog=65&stk=49&pkt=2).

En sak som ännu är ett olöst mysterium för forskarna är de krafter som är verksamma vid Jupiters och Saturnus poler och de märkliga geometriska mönster som de skapar. Vid Jupiters nordpol skapar ett antal cykloner geometriska mönster som kan ses på denna bild tagen av Junos infraröda kamera (se också detta videoklipp https://www.facebook.com/bbcearth/videos/2393919237289928/):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och Saturnus nordpol är omgiven av det som i geometrin kallas en hexagon, alltså en sexsidig figur, som verkar ha parkerat där permanent, eftersom samma figur fotograferades av NASAs Voyagersonder när de passerade Saturnus redan för snart 40 år sedan. Hur denna planetära geometri skapas är som sagt för forskarna ännu ett mysterium. På de bägge bilderna nedan av denna hexagon – tagna med nästan fyra års mellanrum – kan man dock se att färgerna radikalt har förändrats och det handlar inte om någon bildmanipulation. Forskarna tror att det har med årstidsförändringar att göra. På den första bilden är det vår på Saturnus norra hemisfär och på den andra har det blivit sommar (en årstid på Saturnus är sju jordiska år lång).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från vår egen värld vet vi ju att det är en levande biokemi i samspel med solens strålning som ändrar naturens färger från en årstid till en annan. Sett i ett kosmiskt perspektiv torde det vara detsamma också på Saturnus, även om livsformen där är annorlunda än den vi har här. Eller som Martinus uttrycker det i citatet ovan ”Hur mycket liv som finns på de andra planeterna är en sak för sig, men där finns liv, eftersom all rörelse är uttryck för liv. I skapelsen eller förvandlingen på de olika kloten finns det olika livsformer, som ju inte behöver vara samma livsform, som här på jorden.”

Dela inlägg