Där hav möter strand

Posted by on September 17, 2015 in Essäer | 0 comments

Hjärta är hav, språk är strand. Det som finns i havet kommer att möta stranden.” (Rumi)

Där hav möter strand bild

Dessa poetiska visdomsord av den berömde persiske diktaren Rumi (1207-1273) liknar talesättet “varav hjärtat är fullt talar munnen”, men Rumis ord om att “hjärta är hav, språk är strand” förmedlar ju en vackrare poetisk bild. Bilden här av stranden med de av havet vackert slipade och kolorerade stenarna väcker ju också en inspirerande tanke om vad orden och språket faktiskt kan vara i vårt liv när de är uttryck för “hjärtats visdom”, som Martinus har formulerat det. 

Vad är ett språk?

Liksom vi normalt inte kan se vad som döljer sig under ytan i havet, kan vi inte heller normalt se vad som döljer sig under ytan i en annan människas hjärta eller inre. Men med hjälp av språket kan alltså vår på det fysiska planet annars osynliga inre värld på sätt och vis göras synlig för våra medväsen. Ett språk är till sin natur och funktion ingenting annat än materialiserade tanke- och känslobilder. Bilder som kan materialiseras både i form av ljud – det talade ordet – och text – det skrivna ordet – eller i form av till exempel kroppsrörelser, dvs det vi kallar “teckenspråk”. Oavsett vilken form vi pekar på, så handlar det om olika sätt att för omvärlden och medväsendena uppenbara eller synliggöra en inre osynlig värld.

Frågan blir då vad vi uppenbarar eller synliggör, alltså vilka ”strandbilder” vi förmedlar till vår nästa? Liksom stranden formas av havets rörelser, formas vårt språk, och det vi försöker uttrycka genom detta, av hjärtats rörelser.

Alla mer framskridna väsen inom såväl djurriket som människoriket försöker i det yttre tillkännage vad som fyller deras medvetande eller själ, något som också utsägs i de gamla orden: “Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” När fåglarna sjunger, djuren råmar och människorna talar, så är det bara för att ge uttryck åt en eller annan del av deras förnimmelse av livsupplevelsen.” (Martinus Livets Bog del 3 stycke 796).

Språket – ett symtom på att vi lever i två världar

Behovet av att synliggöra eller materialisera tankebilder i fysisk materia säger oss också något om vår egen utvecklingssituation som ett övergångstillstånd från det fysiska till det andliga planet. Vi är redan så pass “förandligade” att vi kan operera medvetet med den andliga materien, och alltså skapa många olika former av tankebilder, men vi är ännu inte så “förandligade“ att vi kan kommunicera direkt från medvetande till medvetande utan fysiska mellanled eller överföringsmetoder. Vi befinner oss således i ett säreget fysiskt-andligt tillstånd, som kan karakteriseras som både “halvfysiskt” och “halvandligt”.

Att det uppstår ett behov av något som man kan kalla “språk” är alltså bara ett uttryck för eller ett symtom på detta övergångstillstånd mellan två plan eller världar – det fysiska och det andliga planet. Eller som Martinus uttrycker det:

I en värld, där materien sålunda direkt formar sig efter tankens minsta bud, är naturligtvis även den inbördes korrespondensen mellan väsendena av en helt annan och långt fullkomligare natur än den vi känner till från de tunga materiernas sfärer. När den jordiska människan skall meddela andra väsen sitt hjärtas innersta djup, kan det blott ske på indirekt väg. Väsendet är självt begravt eller inhöljt i tunga, fysiska materier och kan endast meddela eller avslöja sig genom att sätta dessa i svängning, d.v.s. utforma dessa materier så, att de blir symboler för eller kopior av de tankeformationer eller tankebilder det önskar uppenbara eller avslöja.” (Martinus Livets Bog del 2 stycke 372).

Liksom havet alltså slipar stenen, slipar hjärtat språket – genom alla de sinnesomvandlande erfarenheter vi går igenom på vår utvecklingsväg från djur till människa – så att detta språk till sist till hundra procent blir till en ”ädelsten” eller ett ”kärlekens språk”. Och det är ju just detta språk Martinus förmedlar till oss. Som exempelvis i detta avslutande exempel eller citat:

”Att älska sin nästa helt oberoende av tingen, oberoende av hennes utseende och av vad hon åstadkommer, detta är att sätta sin nästa över tingen, det är att “älska Gud över alla ting”. Och det är denna form av sympati eller stilla kärlek som är liktydig med att dyrka Gud i “anda och sanning”. Och endast med detta förhållande till sin nästa skall man upptäcka, att man i denna nästa, och absolut endast där, är ställd inför den allsmäktiges strålljus. Och detta strålljus allena kan vara “Guds bild”. Och blott denna “bild” kan vara det sanna ljuset i våra hjärtan, kan tindra och stråla genom våra ögon, kan få visdomen att vibrera i vårt tal, kan få vårt jag att förstå, vår ande att förlåta, våra händer att smeka och därmed stadfästa vår andes högsta natur, som är: att vara ett med Fadern, ett med vägen, ett med sanningen och ett med livet.” (Martinus Livets Bog del 3 stycke 704).

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-2015.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

17 − 3 =

Visa
Dölj