Den fria tidens tillväxt…

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

”I en tidskriftsartikel berättar Adam Davidson en rolig historia från bomullsdistriktet om i hur hög grad en modern textilfabrik har automatiserats: ”I dag har en genomsnittlig fabrik bara två anställda, en man och en hund. Mannen är där för att mata hunden, hunden är där för att hålla mannen borta från maskinerna.”

Davidsons artikel är en av många på senare tid som hävdar att orsaken till den envist höga arbetslösheten och de sjunkande inkomsterna i medelklassen i stort sett är det stora fall i efterfrågan som recessionen vållade, men också de kvantsprång i globaliseringen och IT-revolutionen som snabbare än någonsin ersätter den inhemska arbetskraften med maskiner eller utländska arbetare…

Ja, ny teknik har alltid slagit ut arbete och kommer alltid att göra det. Om hästar hade kunnat rösta skulle det aldrig ha blivit några bilar. Men det har accelererat.

Under den tioårsperiod som slutade 2009 avskedade amerikanska fabriker anställda så snabbt att nästan alla personalökningar från de 70 föregående åren utraderades. Omkring vart tredje tillverkningsjobb – cirka sex miljoner sammanlagt – försvann”.

Och det är inte slut än.  Ett nystartat företag som heter ”E la Carte” kommer att krympa behovet av serveringspersonal med ”en Ipad där man kan beställa och betala direkt vid bordet. Denna fiffiga uppfinning, Presto, av en samling MIT-ingenjörer finns kanske på kvarterskrogen inom kort… En konsol kostar 100 dollar i månaden. Om en restaurang håller öppet åtta timmar om dagen hela veckan blir det 42 cent per timme och bord – och därmed är Preston billigare än den allra billigaste servitör.”…

…Och automatiseringen berör inte bara tillverkningsindustrin, säger chefen för SRI International, en idésmedja i Silicon Valley som uppfann Apples Iphoneprogram Siri, den digitala privatsekreteraren. ”Siri  är början på en väldig omvandling i våra kontakter med banker,  försäkringsbolag, butiker, vårdinrättningar, informationscentraler och produkttjänster.”

Citaten ovan är hämtade ur en artikel i New York Times (återgiven i  svenska Dagens Nyheter 2012-01-31) , skriven av den amerikanske journalisten och författaren Thomas Friedman.

I spåren på alla dessa omvandlingar i allt snabbare takt som Friedman här, inte utan humor, beskriver, kan vi tydligt se en snabbt accelererande obalans i samhället, där en del av befolkningen – de som fortfarande har ett arbete – pressas allt hårdare av stress och överansträngning och en annan del – de som inte efterfrågas på arbetsmarknaden – pressas och stressas av sysslolöshetens och den tilltagande medellöshetens kval och våndor.

Arbetslösheten – en fördelningsfråga

Det blir också i ljuset av denna utveckling tydligt att arbetslösheten mer än något annat är en fördelningsfråga – en fråga om fördelning av tiden. Länge har ju den förhärskande föreställningen eller dogmen bland ekonomer och politiker varit att den ekonomiska tillväxten ska lösa problemet med arbetslösheten. I dag framstår det talet allt mer som en besvärjelse eller som ordmagi utan täckning i verkligheten.

Tillväxt utan nyanställningar är tidens lösen” kunde man för en tid sedan läsa i en rubrik i en svensk tidning, som annars gjort sig känd som en av ”tillväxtmagins” främsta språkrör i landet, vilket väl får betraktas som ett i alla fall indirekt erkännande av att verkligheten dömt ut det recept mot arbetslöshetssjukan som den – i gott sällskap med många andra – länge förespråkat som det allena saliggörande.

Det moderna lönearbetet växte historiskt fram i och med att allt fler människor drogs in i den industriella varuproduktionen. Redan här finns fröet till den tiIlväxt-sysselsättningsparadox som den moderna utvecklingen gjort allt mer tydlig, eftersom idén med industriell varuproduktion ligger i att den minskar behovet av mänskligt arbete vid framställningen av en viss produkt. Denna paradox kunde dock nödtorftigt döljas så länge konsumtionen av industriprodukter växte snabbare än den arbetsbesparande tekniken. Så länge detta var fallet behövde industrin – trots sin arbetsbesparande teknik – mer mänsklig arbetskraft och antalet industrisysselsatta växte följaktligen. Men i dag har för länge sedan den punkt passerats där den arbetsbesparande teknikens tillväxttakt gått om tillväxttakten för konsumtionen av industritillverkade produkter. Trots tillfälliga konjunkturbetingade mindre variationer är därför den långsiktiga utvecklingstrenden otvetydigt att det industriella lönearbetets omfattning krymper mer och mer. Den arbetslöshet som blir resultatet av detta är alltså av mer långsiktig och strukturell än kortsiktig och konjunkturell natur.

Diagnostik och medicinering

Varför är det då så viktigt att skilja på konjunkturellt och strukturellt betingad arbetslöshet?

Om en människa är sjuk måste man ha en riktig diagnos på hennes sjukdom för att kunna ordinera henne rätt medicin. Hostmedicin hjälper inte mycket mot huvudvärk och magont t ex. I värsta fall kan det t o m förvärra tillståndet. Och när det gäller den medicin som våra ekonomer och politiker (med få undantag) hittills ordinerat mot den samhällssjukdom, som arbetslösheten utgör, har den alltså bevisligen inte haft avsedd effekt – tillståndet för patienten är fortsatt kritiskt. Om det fanns en ”kvacksalverilag” också på det ekonomiska och politiska området skulle en stor del av det ekonomiskt-politiska etablissemanget i vårt samhälle uppenbarligen få problem…

Nu finns det ingen sådan lag, och det behövs inte heller. Livets egna lagar läser nämligen korrektur på alla våra vanföreställningar och misstag, och låter oss inte smita undan innan vi lärt läxan grundligt. Den läxa vi nu håller på att lära – både på det individuella och det samhälleliga planet – stavas nästakärlek och gemenskap. Egoismens beprövade metoder konkurrens och tillväxt på nästans (= andra människors och naturens) bekostnad – kan inte längre lösa några problem. Istället skapar de ständigt nya. Men uppenbarligen måste människan först löpa sig trött i konkurrensens och vinsttänkandets ekorrhjul innan hon kan se igenom de dimridåer och slöjor som hennes egna egoistiska begär skapar mellan henne och sanningen eller det verkliga livet.

Är arbetslösheten följden av en naturlag?

Ibland framställs arbetslösheten närmast som produkten av en naturlag som säger att den tekniska utvecklingen oundgängligen får en ökad arbetslöshet till konsekvens. Men den konsekvensen är bara oundgänglig så länge vi administrerar och organiserar samhället på egoismens premisser. Det är nämligen dessa premisser – och ingen naturlag – som bestämmer att en växande andel av befolkningen är “obehövlig” i arbetslivet. Det är en följd av mänskliga (läs jordmänskliga) beslut och prioriteringar. Beslut och prioriteringar som det därför också står i mänsklig makt att ändra. Det är, som sagt, en fråga om fördelningen av tiden. Som Martinus beskriver det innebär den tekniska utvecklingen att mänskligheten egentligen håller på att skapa sig en utomordentligt rik fond av fri tid! En fri tid vars högre ändamål och mission är att möjliggöra att allt mer av den mänskliga energin och skaparkraften kan överföras från det fysiska till det andliga området. Vi kan alla, för första gången i jordmänsklighetens historia, få möjlighet att utveckla våra slumrande talanger på kulturens, konstens och vetenskapens område (se Livets Bog 1 stycke 109).

Mänskligheten har dock inte hittills lärt sig att fördela och administrera denna fria tid i kontakt med livets lagar – och det är det den nu måste lära sig. Martinus framhåller att det absolut inte finns någon annan lösning på arbetslöshetens problem. I sin artikel “Den mänskliga arbetsförmågan” (Kosmos nr 8-2006) förutspår han att arbetslösheten kommer “att växa och växa för att till sist bli den maktfaktor, varigenom naturen kullkastar den jordiska människans nuvarande inställning till individens egendomsrätt och medborgarskap“. Ingenting i den nuvarande utvecklingen talar för att Martinus skulle ha tagit fel på den punkten…

Det människan och samhället nu måste lära sig är alltså att fördela den ständigt växande fonden av fri tid på ett sådant sätt att den kommer alla samhällets individer till godo, och inte som hittills – som ett resultat av egoismens fördelningsprinciper – får till konsekvens att somliga nu håller på att gå under av sysslolöshet (och allmän tröstlöshet), medan andra håller på att gå under av det motsatta skälet, dvs stress och överansträngning p g a alldeles för mycket arbete.

För att bättre kunna förstå den nuvarande arbetslöshetsutvecklingens mekanismer är det också nödvändigt att något dröja vid ett ofta förbisett sammanhang eller samband mellan den konjunkturella och den strukturella arbetslöshetens utveckling. Under en s k lågkonjunktur är den sedvanliga konkurrenskampen mellan aktörerna på samhällsekonomins eller “marknadens” slagfält extremt skärpt, eftersom vinstmarginalerna är små och krympande. Endast genom att kunna producera effektivare och billigare kan man skaffa sig fördelar gentemot konkurrenterna. Man måste alltså höja arbetsproduktiviteten och sänka kostnaderna. Hur gör man det?

Det gör man genom investeringar i ny teknologi – genom att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner och ny teknik.  Men därigenom blir det som ursprungligen är en konjunkturellt betingad arbetslöshet allt mer till en strukturell – och därmed permanent – arbetslöshet.

Att detta är riktigt bekräftas som sagt av det faktum att konjunktursvängningarnas effekt på arbetslöshetens storlek blivit allt mindre. Det bekräftas också av att man överallt i den industrialiserade världen nu kan konstatera en förskjutning i relationen mellan kategorierna korttids- respektive långtidsarbetslösa (eller permanent arbetslösa). En förskjutning som visar att den senare kategorin hela tiden ökar i storlek på den förras bekostnad.

Det finns naturligtvis också andra viktiga orsaker till varför arbetslösheten fått ett sådant genomslag i vårt samhälle på senare år. En av de viktigaste av dessa andra orsaker är att – både som en följd av den ekonomiska krisen och politiskt-ideologiskt betingade beslut – det tidigare tillflödet av resurser till samhällets offentliga eller gemensamma sektor allt mer strypts och underkastats radikala och långtgående sparkrav. Samtidigheten i alla dessa händelser har fått en förödande effekt på arbetslöshetsutvecklingen.

Tillväxt på kredit

En finansbubbla brister. Miljoner människor blir arbetslösa och förlorar sina hem. Varannan spansk ung människa står utan arbete. Soppkök kantar återigen Amerikas och Europas gator. Kyrkan – kyrkan! – måste stiga in och förse hungriga människor med mat. De väljare som under årtionden röstat för att sänka skatterna upptäcker för sent att det sociala skyddsnätet är borta… Världens ledare sammanträder och gör allt för att rädda kapitalismen, även om det innebär att ställa demokratin åt sidan i länder som Italien och Grekland. Det är bara tillfälligt, lovar de, när bankcheferna fått styra ett tag kommer tillväxten åter att skjuta fart och vi kan utlysa val igen. Ett litet olyckligt avbrott, men snart är allt som vanligt – eller?”(Citat ur artikel i Dagens Nyheter 2012-02-07).

Karl Marx – som vad man än vill säga om honom och hans idéer hade en skarp blick för kapitalismens inneboende paradoxer och motsägelser – skrev en gång att den enskilde företagarens eller kapitalistens idealtillstånd eller önskedröm är att han själv kan betala så lite som möjligt till sina egna arbetare eller anställda, samtidigt som hans konkurrenter betalar så mycket som möjligt till sina anställda. Det vore för den enskilde kapitalisten den enda möjliga lösningen på det klassiska dilemma som kan formuleras på följande sätt:

1) För att få så stor profit som möjligt måste kapitalisten betala så lite som möjligt till sina anställda. Deras löner är ju hans kostnader.

2) För att kunna realisera sin profit (=sälja sina produkter) måste kapitalisten betala så mycket som möjligt till sina anställda. Dessa anställda är ju nämligen också konsumenter, dvs köpare av varor, vars köpkraft står och faller med just den lönenivå som den enskilde kapitalisten har ett egenintresse att kunna hålla tillbaka så mycket som möjligt.

Det blir ett olösligt dilemma. Ungefär som att försöka sitta ner och stå upp samtidigt…Men det kortsiktiga svaret på dilemmat blev krediter! Genom krediter kunde löntagarna fortsätta att konsumera. Ja, inte bara löntagare, utan också i viss utsträckning dem som saknade jobb och en fast inkomst. Många tog emot lånen som en välsignelse: trots att lönerna inte steg nämnvärt kunde de köpa nya hus, renovera dem och skaffa en platt-TV på köpet… Men vad man kanske inte insåg var att man förutom att vara löneslav, nu också hade blivit en låneslav. Låneslavar som till priset av höga räntekostnader måste betala dyrt för sin konsumtionsnivå. Vi vet hur det gick. Det var ju just det förhållandet att allt fler av dessa låneslavar inte kunde betala räntekostnaderna för sina husköp som utlöste den finanskris i USA 2008, som vi ännu inte sett slutet på…

Också detta förutsåg faktiskt Marx i sina analyser av kapitalismen. Han skriver t.ex. i del 3 av sitt mastodontverk Kapitalet: ”Kreditsystemet fungerar som en hävstång för överproduktion och överspekulation. Kreditsystemet påskyndar produktivkrafternas materiella utveckling under en tid men tenderar samtidigt att skapa allt våldsammare kriser och ett enormt svindelsystem”

Det är i dessa svindlande tider vi ännu lever. Och inga revolutioner – som Marx trodde – kan befria oss från detta. Endast en gradvis andlig evolution baserat på den egna erfarenheten av verkningarna av en samhälls- och världsordning ”där envar är sig själv närmast” leder fram till en djupt känd önskan och förmåga att skapa ett samhälle och en värld ”där envar är sin nästa närmast”, som Martinus har formulerat det.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 9-2012.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

five + nine =

Visa
Dölj