Den gudomliga sensualismen

“Jag såg, att all materia var levande, var Guds manifestation, var hans sanna kött och blod. Jag smekte den “döda” såväl som den levande materien, smekte de mineraliska såväl som de animaliska ämnena. Jag älskade stenarna såväl som de levande varelserna, emedan de tillsammans utgjorde Guds kropp. Och Guds kropp smekte mig. Det var som om det gyllne ljuset, upplevelsen av den helige Ande, Faderns eget medvetande, förnimmelsen av hans personliga närvaro som medvetet jag i min egen närhet hade lämnat kvar allt i en allt genomträngande kärleksglans. Jag kände, att allt utstrålade sympati, utstrålade hans eget väsen både i och utanför mig själv. Jag älskades av denne Fader.” (Martinus: Kring min missions födelse kapitel 18)

Har ett Gudsförhållande någonsin i världslitteraturen uttryckts så sensuellt som Martinus gör i ovan citerade stycke? Att beskriva sitt förhållande till Gudomen som en ömsesidig smekning tillhör ju inte vanligheterna. Men detta är kärnan i den kosmiskt medvetna människans upplevelse av tillvaron. Det är en alltigenom sensuell och faktiskt därmed också sexuell upplevelse. Betyder det att sensualism och sexualism är samma sak? Ja, det gör det. I boken Logik (kapitel 37) visar Martinus att kärlekens princip är identisk med sexualitetens princip. Han skriver bl.a: “Sexualitet är glädje och njutning vid beröring och smekning, kärlek är glädje och njutning vid beröring och smekning.” Och, skulle man kunna tillägga, sensualitet är glädje och njutning vid beröring och smekning. Sensualitet brukar ju definieras som sinnesnjutning, d.v.s. förmågan att njuta av det som berör sinnena. Och det som berör sinnena är ju alla intryck vi tar emot från yttervärlden eller universum.

Avgivande och mottagande

Att motta och avge energi är huvudprinciperna  i skapelsen av livets upplevelse. Man kan inte peka på en enda liten detalj i livsupplevelsen som inte är en eller annan grad eller variation av avgivandets och mottagandets princip. När vi t.ex förnimmer eller “tar in” den omgivande naturen genom alla våra sinnen i form av synintryck, ljud och dofter m.m., så gör vi det genom den mottagande principen eller polen i vårt medvetande. Och när vi exempelvis bearbetar och omskapar samma natur, så gör vi det i kraft av den avgivande principen eller polen. Och när vi gör vad du, käre läsare, just nu gör, nämligen läser, så är det också en kombinerad mottagande-avgivandeprocess som äger rum i medvetandet. Vi kan inte undgå att få en eller annan upplevelse av det vi läser, vilket avslöjar den mottagande polens närvaro i processen, och vi kan inte heller undgå att på något sätt reagera på denna upplevelse, vilket avslöjar att också den avgivande polen finns med i bilden.

Men vad är då den sexuella principen? Består den inte just i “avgivande” och “mottagande”? Det kan ju inte förnekas att det maskulina sexualorganet är avgivande och att motsvarande feminina organ är mottagande till sin natur. Detta är, menar Martinus, bara en yttre avspegling av det han kallar “den maskulina respektive den feminina polen” i vårt “övermedvetande” eller innersta väsen. Alla har vi alltså, oberoende av vilken könsnatur vi för närvarande framträder i, både en feminin och maskulin pol, d.v.s. en pol för mottagande och en pol för avgivande av energi, i vårt övermedvetande. Det är, visar Martinus, samspelet eller förhållandet mellan dessa bägge poler i var och en av oss som reglerar hela vår förmåga att uppleva livet, vår aktuella karaktär och begåvning eller, kort sagt, vårt utvecklingsstadium.

Allt är sexualism

Begreppet “sexualism” har alltså hos Martinus en mycket djupare och mycket mer vittomfattande – ja, faktiskt allomfattande – innebörd än det vi vanligtvis lägger i begreppet “sexualitet” (man kan anta att det är just därför han valt att skapa “sexualismbegreppet” som han, mig veterligen, är ensam om). Ett intryck av vilket djup och vilken omfattning Martinus i själva verket lägger i detta begrepp ger kanske följande citat ur Livets Bog del 3 st. 826: “Varje gång ett väsen mottar en förnimmelse, upplever ett intryck, upplever en tanke, en idé eller föreställning, är det föremål för en “befruktning”. Och med alla de erfarenheter som det tillägnat sig och som utgör dess medvetande, är det “havande”. Och dessa erfarenheter blir här i detta “havandeskap” av jaget förvandlade till “foster” för nytt liv, som också ilar mot sin “födelse” för att i sin tur kunna avge “säd”, bli till “befruktning” eller “fortplantning” av nytt liv för andra jag, och så vidare allt framgent. Medan varje ny upplevelse, d.v.s. varje tillägnande av ett nytt intryck , är en “befruktning” av oss, så är varje form av manifestation eller uppenbarande av våra tankar, vår viljeutlösning och skaparkraft, en “befruktning” av vår omgivning eller de väsen, för vilka vårt uppenbarande blir till intryck. De intryck vi påför vår omgivning är alltså vår “säd”. Alla befruktar alla, liksom alla blir befruktade av alla. Vi befinner oss i verkligheten i intimt sexuellt umgänge med hela världen. Livets upplevelse är i absolut mening en sexuell utlösning.”

Just därför att livets upplevelse är “en sexuell utlösning”, påpekar Martinus vidare i samma stycke i Livets Bog, är alla normala eller naturliga livsfunktioner också uttryck för njutning i en eller annan grad. Det är en njutning att äta när man är hungrig, liksom det också är en njutning att ha avföring när man har behov av det. Det är en njutning att få vila eller sova när man är trött, liksom det också är en njutning att vakna upp utvilad. Ja, vi kan alla säkert själva mångfaldiga exemplen på livsfunktioner som vi mer eller mindre upplever som njutningar. Skillnaden på dessa njutningar och det som vi annars brukar kalla “sexuella njutningar” är bara en gradskillnad – inte en artskillnad. Vi upplever njutningen starkast genom våra sexualorgan – eller “smekningsorgan” som Martinus också kallar det – helt enkelt därför att dessa organ på vårt nuvarande utvecklingsstadium är de känsligaste eller mest sensibla delarna av vår organism. Att olika delar av vår organism är olika känsliga beror i sin tur på att vi har olika arter av mikroväsen i olika organismområden (se t.ex. Livets Bog del 5 st. 1922-28).

Den riktiga människans organism och längtan

Att vår fysiska organism i dag har denna struktur – med varierande grader av sensibilitet i olika områden – är djupast sett en verkan av vår nuvarande sexuella polkonstellation. Det är alltså en följd av det Martinus kallar vår “sexuella enpolighet”, d.v.s. vårt framträdande som han- respektive honkönsväsen. Som sexuellt “dubbelpoliga” väsen eller “riktiga människor” kommer vi en gång i framtiden att framträda med en annorlunda organismstruktur som tillåter oss att uppleva “den högsta eldens” (den sexuella principen) vibrationer i allt och överallt. I Livets Bog 5 st. 1913 skriver Martinus att den riktiga människans kropp ” har en så utomordentligt förfinad känslighet, att den reagerar sexuellt i alla situationer”.

På det stadiet har alltså hela organismen blivit till ett “smekningsorgan”, och organismens art och natur är, som Martinus visar, på varje steg i utvecklingen en sann vittnesbörd om de begär och den mentalitet som besjälar organismens innehavare. Det betyder att den riktiga människan är besjälad av begäret att smeka. I Logik kapitel 38 skriver Martinus: “Längtan efter att smeka alla andra levande väsen gör individen till “ett med Fadern”.

“Att smeka” innebär i detta sammanhang inte bara kärleksfulla hand- och hudberöringar. Det innebär en längtan efter att i allt man företar sig och skapar kunna vara till glädje och välsignelse för allt och alla. Det innebär att hela ens liv och manifestation blir en uppenbarelse av smekningens, d.v.s. den kärleksfulla intima beröringens, princip och väsen. Uttrycksformerna för denna princip är i själva verket oändliga och den riktiga människan eller dubbelpoliga individen är genial när det gäller förmågan att manifestera detta på ett individuellt sätt. Hon kan smeka sin nästa med musikens förtrollande toner, med färg, form och struktur (tänk på Martinus symbolbilder t.ex.), med kärlekens och visdomens livgivande ord och tankar, med ögonens ljus och leendets värme eller, kort sagt, med tjänandets konst. Tjänandets glädje är den sanna livskonstens glädje och det mått som mäter människan i oss. Om vi öppnar oss för den gudomliga sensualismens språk ser vi att den är en tjänandets sensualitet. I den gudomliga helheten tjänar allt och alla allt och alla. Hur skulle vi t.ex. kunna uppleva alla de mer eller mindre starka sensuella njutningar som våra naturliga livsfunktioner är förbundna med om inte dessa funktioner ombesörjdes av levande och tjänande mikroväsen i vår egen organism? Och är det inte också en form av tjänande – om än ofta omedveten – att vi erbjuder dem en makroorganism eller ett “universum” att uppleva livet i? Ett universum där också de får uppleva den gudomliga sensualismens språk anpassat till sin nivå och till sina upplevelsemöjligheter. Eftersom hela kosmos består av eller är uppbyggt enligt principen “livsenheter inuti livsenheter” eller mikro- och makroväsensprincipen, så finns alltså tjänandets princip inbyggd i universums struktur; ja, det är den som är “strukturen”.

Djurrikets sista tabu

Omstruktureringen från sexuell enpolighet till dubbelpolighet – som långsamt och organiskt sker i var och en av oss – handlar därför djupast sett om en förvandling från tagandeprincipen eller egendomsrättens mentalitet till gåvoprincipen eller tjänandets mentalitet. Det är i det här sammanhanget av underordnad betydelse om individen är hetero-, homo- eller bisexuell – det som avgör hans eller hennes mänskliga utvecklingsnivå är alltid givar- eller tjänarförmågans kapacitet. Det finns, visar Martinus i sina analyser av den sexuella polförvandlingen i Livets Bog 5, högt utvecklade individer av alla ovannämnda sexuella kategorier. Men det ligger i denna förvandlings natur att den hos alla på sikt bryter ner djurrikets sista och starkaste tabu – tabut att känna intim sympati (vilket inte är detsamma som förälskelse) för individer av ens eget kön. Det är på detta område det måste ske en “islossning” i de mänskliga relationernas värld – annars blir det ju ingen ny sympatiförmåga (förmågan att känna intim sympati för individer av motsatt kön finns ju redan hos de flesta).

På begynnelsestadiet tar sig denna nya sympatiförmåga uttryck i skapandet av mer eller mindre starka eller intima vänskapsrelationer mellan individer av samma kön. Så länge denna vänskap är av rent “platonisk” – d.v.s. själslig eller icke-fysisk – natur betraktas den av omgivningen ofta som ädel och vacker eller i varje fall oförarglig. Ett omdöme som ofta drastiskt  förändras om vänskapen blir för “intim” i omgivningens ögon, d.v.s. om den också tar sig fysiskt uttryck.

Det är alltså den fysiska beröringen mellan individer av samma kön som är tabu enligt de normer flockmentaliteten dikterar. I dag ser vi dock hur dessa normer befinner sig i en tilltagande upplösning. Det kan man se inte bara genom att allt fler människor öppet vågar framträda som homo- eller bisexuella, utan också genom förändrade attityder – i synnerhet hos den yngre generationen – till fysisk beröring av kamrater av samma kön. Bland ungdomar ser man allt oftare att vänner hälsar på varandra genom att omfamnas eller kramas och ibland också kyssas. Än så länge är väl det beteendet vanligast bland flickor, men man kan också iaktta att allt fler unga män följer exemplet. För männen eller pojkarna är det ett större steg att visa fysisk intimitet mot det egna könet, eftersom den traditionella manliga könsrollen är mindre tillåtande mot ett sådant uppträdande än vad den kvinnliga är (det är väl i stort sett bara på idrottsarenorna som fysisk intimitet mellan män blivit ett accepterat beteende, även om vissa – t.ex. det engelska fotbollsförbundet härom året – uttalat sig mot detta “omanliga” och i deras ögon ovärdiga uppträdande. Uttalandet förefaller dock inte ha haft någon effekt på spelarna…).

Självisk eller osjälvisk sympati

I  Logik kapitel 37 påpekar Martinus att om man verkligen hyser sympati för ett annat väsen är det ovillkorligen också en njutning att på ett eller annat sätt beröra detta väsen. Om man inte tycker det beror det i själva verket på att den “sympati” man känner inte är renodlad eller hundraprocentig; det är alltså en “sympati” som – medvetet eller omedvetet – är uppblandad med en viss grad av antipati.

Naturligtvis spelar gamla hämmande traditioner och präglingar – som t.ex. den nämnda mansrollen – också en roll i detta sammanhang. Även om man kanske önskar att kunna ge uttryck för sin sympati på ett friare och mer direkt sätt, är det inte så lätt, eftersom de flesta av oss på detta område bär den tafatthetens prägel som är det oundvikliga resultatet av bristande träning och många livs pålagrade hämningar…Därtill kommer att också andra hänsyn måste tas. Det är ju t.ex. inte särskilt kärleksfullt att uttrycka sin sympati på ett sätt som kanske generar föremålet för sympatin eller andra i omgivningen. “Okultiverad sympati” kallar Martinus ett sådant beteende, eftersom det är ett resultat av ett alltför känslobetonat mentalt tillstånd. För att den sympatiska känslan ska bli till verklig nästakärlek eller sann osjälvisk sympati måste den kultiveras eller balanseras av förnuftet eller intelligensen. En sådan kultiverad sympatiförmåga kan aldrig genera någon utan enbart vara till glädje och välsignelse för allt och alla.

Är det mig själv och mina egna behov som jag tillfredsställer eller är det nästans? Det blir kärnfrågan i all sympatiyttring – oberoende av vem eller vilka som är föremål för min sympati. Eller rättare sagt är detta kärnfrågan på det övergångsstadium från själviskhet till osjälviskhet som vi som “sårade flyktingar mellan två riken” för närvarande befinner oss på. I framtiden när vår kärleksförmåga och osjälviskhet stabiliserats på ett annat sätt försvinner nämligen motsättningen eller konflikten mellan vad som är mina egna och vad som är nästans behov och begär. När alla är besjälade av begäret att smeka eller tjäna varandra blir ju nästans lycka också min lycka, och därmed kan det inte längre uppstå konflikter mellan olika individers behovstillfredsställelse. Allt uppgår i den högre enhet och logik som är den gudomliga sensualismen eller “den högsta elden”. Eller sagt med Martinus ord:

“Alla väsen älskar alla. Allt är sexuell njutning. Att möta ett väsen, att beröra detta, att smeka detta är en lycka, en salighet som övergår allt jordiskt förstånd, all jordisk njutning. Här finns endast ett ömsesidigt begär att få tjäna varandra, frigöra varandra, lösa eller förhindra band och bojor. Här finns endast njutningen i att tjäna, inte i att låta sig tjänas.” (Livets Bog 5 st. 1914).

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1-2000.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *