Kärlekens makt

I vår mentalitet pågår en kraftmätning mellan själviskhet och osjälviskhet. En kraftmätning som påverkar alla delar av vårt liv och också vårt kollektiva öde som det kommer till uttryck i samhällsutvecklingen.

Martinus definierar kärlek som en opartisk utstrålning av sympati till allt och alla. En kärleksutstrålning som har själva solen till förebild. Solen låter ju sitt ljus skina på både goda och onda. Den opartiska kärleken vet inte av varken favorisering eller diskriminering.

Med utgångspunkt från denna definition kan vi förstå att den verkliga kärleken ännu är en ytterst sällsynt ­- för att inte säga obefintlig – ­ fågel i det jordmänskliga livet av i dag. Men det är en fågel som är under utveckling. Den är bara inte flygfärdig. Fågelns flygförmåga betingas av en organisk utveckling. En utveckling som medför tillväxt av de redskap som ska bära fågelns flykt, dvs vingarna. Men innan vingarna är färdigutvecklade kan de inte användas till att flyga med. För den som inte förstår vad dessa vingar en gång ska användas till förefaller de ­ på sitt ofärdiga stadium ­ närmast som abnorma utväxter på fågelkroppen.

I dag hör vi politiker och ekonomer gång på gång upprepa att vårt samhälle måste “befrias” från tyngden av en alltför stor “offentlig sektor”. Denna sektors tillväxt betraktas närmast som en abnorm utväxt på samhällskroppen. En utväxt som snedvrider samhällets “naturliga” grundval:­ den fria konkurrensen mellan individer och företag.

Djurrikets lag

I djurriket är kampen för tillvaron lag. Där råder “fri konkurrens” mellan individer och arter. Vi ser också att denna s.k. fria konkurrens betyder att den starkare överlever på den svagares bekostnad. I djurriket finns inga lagar eller rättsprinciper som skyddar den svage och hämmar den starke. Där är makt lika med rätt.

Hur är det då i människornas värld? Är inte makt också där detsamma som rätt?

Jo, i stor utsträckning är det så. Och i synnerhet är det så på de områden av det mänskliga livet där kampen för tillvaron eller “den fria konkurrensen” ännu är den absolut förhärskande principen. I affärsvärlden till exempel. Det som nu sker med bl.a. den svenska samhällsekonomin är en praktisk åskådningsundervisning i vad principen “makt är rätt” betyder. I kraft av sina enorma penningtillgångar och sin handel med olika valutor kan stora penningplacerare och spekulanter försätta hela det övriga samhället i en utpressningssituation enligt konceptet: om ni inte tillfredsställer våra krav, så flyttar vi pengarna ur landet!

Ställda inför detta hot eller ultimatum har våra valda makthavare, d.v.s. politikerna, inget val. Vare sig de vill eller inte måste de gå med på penningmaktens krav. Resultatet blir det ena “krispaketet” efter det andra. Kan detta kallas “demokrati”?

Nej, demokratin kommer här i konflikt med penningmaktens diktat. Demokratins grundprincip är ju “rätt är makt”, medan penningmaktens princip är “makt är rätt”. Marknadskrafternas frihet att handla och berika sig blir här alltså ett hot mot det övriga samhällets frihet. Denna konflikt kan också uttryckas som en konflikt mellan privatintresset (den s.k. marknaden) och gemenskapsintresset (samhället och demokratin).

Att gemenskapsintresset kommer till korta i denna kraftmätning visar bara att djurrikets livsbetingelse “makt är rätt” ännu dominerar vårt samhälle. Och det gör den i kraft av att den fortfarande dominerar de flesta människors sinnen. Det finns alltså ingen anledning att anklaga eller kritisera penningspekulanterna för detta sakernas tillstånd. Deras existens är bara ett symptom på en allmän mentalitet vars rötter går långt tillbaka i djurriket.

Samhällets problem är alltså djupast sett inte ett ekonomiskt eller politiskt problem. Det är ett mentalitets- eller utvecklingsproblem. Det är en fråga om en utveckling bort från den mentalitet som uttrycks i satsen “envar är sig själv närmast”. Denna mentalitet, som i djurriket är tillvarons lag, kommer vi alltmer i konflikt med som ett resultat av utvecklingen av våra mänskliga egenskaper och anlag. Dessa mänskliga tendenser föder i oss en längtan efter att ge i stället för att ta, en längtan efter att beskydda i stället för att utnyttja, en längtan efter att smeka i stället för att slå.

Allt eftersom dessa tendenser tillväxer i var och en av oss, så förändrar de så småningom hela samhället. Ett symptom på denna begynnande förändring är, enligt Martinus, statsmaktens framväxt.

Statsmaktens kosmiska bestämmelse

Martinus visar att statsmaktens kosmiska bestämmelse är att göra “rätt till makt” på samhällslivets alla områden. Det är en bestämmelse som den förvisso ännu är mycket långt ifrån att kunna uppfylla. Statsmaktens utvecklingsnivå är ju avhängig samhällsmedlemmarnas eller individernas utvecklingsnivå. Man kan säga att denna makt är ett samlat eller koncentrerat uttryck för samhällsmedlemmarnas genomsnittliga kärleksstandard, dvs deras genomsnittliga givarförmåga och moraliska uppfattning. Denna kärleksstandard avspeglar sig bl.a. i statens lag- och rättsväsen.

Om vi studerar utvecklingen av lag och rätt i samhället över en längre historisk period -­ t.ex. några århundraden -­ kan vi konstatera att det skett en gradvis humanisering av lagar och rättsprinciper. Även om hämnd- och straffmoralen på sina håll fortfarande är stark, så är huvudtendensen i utvecklingen otvivelaktigt en försvagning av de moralbegrepp som stimulerar hämnd och straff, till förmån för framväxten av mer humana rättsprinciper.

Två viktiga grundprinciper, som det moderna rättssystemet vilar på, är principen om alla medborgares likhet inför lagen och principen om rättens opartiskhet. Även om dagens samhälle och rättsväsende i praktiken inte förmår leva upp till dessa ideal (en fullkomlig opartiskhet till exempel, förutsätter ju, som nämnt, en fullkomlig kärleksförmåga), så är det ändå intressant att notera att dessa principer blivit riktningsgivande ideal för staten och dess lag- och rättsväsen.

Dessa ideal visar också att statens uppgift, kosmiskt sett, är att manifestera en föräldraprincip i förhållande till sina medborgare. En princip som innefattar både beskydd och uppfostran. Genom lag- och rättsväsendet skapas ju ett skydd mot vissa av den djuriska eller själviska principens verkningar i samhället. Ett skydd som samtidigt har en fostrande roll i utvecklingen, eftersom det bidrar till att påverka och förändra människors attityder och normer.

Statsmakten och gåvoprincipen

Den utvecklade statsmaktens uppgift är inte bara att beskydda och fostra. Det är också det moderna samhällets främsta kanal för manifesterandet av den gåvoprincip som, enligt Martinus, blir den framtida kulturens grundval. Denna gåvoprincip yttrar sig t.ex. i kostnadsfri undervisning och sjukvård, i barn- och äldreomsorg, i byggandet av bibliotek, muséer, sportanläggningar, vägar och parker m.m. Den yttrar sig kort sagt genom den s.k. offentliga sektorn i samhället. Indirekt är vi ju alla med och betalar denna sektors tjänster genom skattesystemet, men det som gör de offentliga tjänsterna till ett uttryck för gåvoprincipen, är att användandet och fördelningen av dessa tjänster inte styrs av användarens plånbok eller betalningskapacitet, utan av hans eller hennes behovsgrad. I vår “marknadsorienterade” tid håller visserligen dessa principer alltmer på att urholkas eller upplösas till förmån för mer “affärsmässiga” principer, men med den kunskap om människans och samhällets utveckling som den kosmiska världsbilden ger oss, kan vi lugnt utgå ifrån att denna renässans för “marknadstänkandet” är av en övergående natur. Strax innan en låga slocknar flammar den upp starkt. Det är en naturlag, som betingas av den självbevarelsedrift som varje energimanifestation i vår värld uppvisar. Den affärsprincip, som dominerar världen i dag, är en sådan energimanifestation, eller ett “tankeklimat”, som Martinus kallar det. Att detta “tankeklimats” stjärna i dag förefaller stå så högt är i själva verket ett varsel om dess snara nedgång och fall.

Människans förvandling

De själviska anlagen har tjänat oss väl i djurriket, där de var en dygd och en absolut nödvändighet. Men livet står inte stilla. Det är underkastat en ständig rörelse och förvandling. En förvandling som nu är i färd med att omskapa oss jordiska människor från “djurmänniskor” till “riktiga människor” (som Martinus kallar det), dvs omskapa vår mentalitet från själviskhet till osjälviskhet. Lika naturlig som själviskheten är för djuret eller den primitiva människan, lika naturlig är osjälviskheten för den riktiga människan. Hon är en individ som till fullo har erfarit att “det är saligare att giva än att taga“, och vars hela livslust och längtan därför består i givandets och tjänandets glädje.

Förvisso drivs den riktiga människan också av driften att tillfredsställa sina begär eller sin speciella livshunger, och är därmed, i lika hög grad som djuret eller den ofärdiga människan, en varelse som eftersträvar vad man skulle kunna kalla individuell behagsmaximering. Men medan denna “behagsmaximering” hos den ofärdiga varelsen har själviska förtecken, så är den alltså hos den färdiga eller fullkomliga människan en uteslutande osjälvisk företeelse. Den riktiga människan finner således endast behag eller livstillfredsställelse i praktiserandet av en äkta “gåvokultur” eller nästakärlek.

Eftersom den fullkomliga människan i sitt arbete och skapande drivs av osjälviska motiv, blir det privata företaget eller den privata äganderätten till värdena en för henne omöjlig form. Den privata äganderätten eller egendomsrätten innebär ju en monopolisering av värden och ting -­ en monopolisering som gör dessa värden mer eller mindre oåtkomliga för andra individer. Den privata äganderätten gör det också i många fall möjligt för ägaren att leva i kraft av andra människors arbete, dvs i kraft av deras köpta förmåga eller arbetskraft, vilket även det naturligtvis blir en omöjlighet för den individ vars hela livslängtan består i att tjäna nästan i stället för att tjäna pengar.

Av ovan nämnda skäl kommer alltså den privata äganderätten att degenerera och försvinna, allt eftersom vi i vår utveckling närmar oss det riktiga människorikets moral och livsbetingelser. Det är den kosmiska bakgrunden till att samhället eller statsmakten, enligt Martinus, alltmer kommer att överta äganderätten till värdena, som därmed görs till gemensam eller allmän egendom. I en värld, där individerna endast besitter en partisk sympatiförmåga, är det både naturligt och ofrånkomligt att den privata äganderätten blir en helig princip och samhällets dominerande ideal. Äganderätten är ju partiskhetens främsta uttrycksform, och partiskheten är äganderättens fundament eller grundval.

På motsvarande sätt är det gemensamma ägandet -­ via statsmakten -­ den opartiska sympatins naturliga uttrycksform i samhället. Men det är alltså endast på ett långt framskridet stadium i människans utveckling som detta blir naturligt för var och en. Om man med hjälp av diktatur och tvång försöker införa gemensamt eller kollektivt ägande innan människan är mogen för det, blir resultatet – som vi kan se i de s.k. ”kommunistiska” staterna -­ att samhället mer eller mindre upphör att fungera. I dessa stater har statsmakten uppträtt som en auktoritär och despotisk “förälder” gentemot sina medborgare och den måste nu skörda vad den har sått.

Att statsmakten i vår värld ännu är i högsta grad ofullkomlig framgår också av det faktum att den endast är av “nationell” natur. Så länge den är nationell, måste den också med nödvändighet vara partisk, och den motverkar därmed på sätt och vis sin egen natur och sitt eget existensberättigande.

Men allt detta är erfarenheter som måste göras. Erfarenheter som till sist, visar Martinus, leder oss fram till att förena rätt och makt och till att förena jordens alla folk och nationer i en stat. Då först kan statsmakten till fullo manifestera den opartiska sympatin eller allkärleken. Då har den blivit “flygfärdig” och kan lyfta mot högre sfärer i evighetens rike. Då har den blivit det inkarnerade uttrycket för den största makten i hela världsalltet:­ kärlekens makt.

Publicerad i tidskriften Ny Kultur nr. 3-1993.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *