Karma – en känslig historia

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

“Du och jag har fått två händer, två fötter och en halvhyfsad hjärna. Men andra har inte fötts så och det är av en orsak. Det är karman som kommer igen från ett annat liv. Det du sår, det får du skörda.”  (Glenn Hoddle)

När före detta fotbollsstjärnan och förbundskaptenen för engelska fotbollslandslaget Glenn Hoddle nyligen uttalade sig på ovan citerade sätt i en tidningsintervju väckte det stor uppståndelse. Inte bara hos massmedia och hans arbetsgivare – det engelska fotbollsförbundet – utan också på högsta regeringsnivå. Premiärminister Tony Blair gick ut och deklarerade att om Hoddle verkligen uttryckt sig på det sättet så måste han lämna posten som engelsk fotbollskapten. Och sedan var bollen i rullning, som man säger på fotbollsspråk. Det hjälpte inte att Hoddle förklarade att han blivit missförstådd (inte felciterad, men missförstådd) och att han bad dem som eventuellt blivit sårade av hans uttalande om ursäkt. Det engelska fotbollsförbundet beslutade att med omedelbar verkan säga upp hans kontrakt.

Karma och handikapp

Av detta kan vi alla lära något. Framför allt att frågan om karma är en oerhört känslig fråga som bör behandlas med största omtanke, hänsyn och nästakärlek. Ur strikt kosmisk synvinkel är Hoddles uttalande i och för sig helt korrekt. Martinus förklarar också att medfödda handikapp av såväl fysisk som psykisk art är karmiska verkningar av en tidigare livsföring i disharmoni med livets lagar (se t.ex. Livets Bog del 1 st. 283). Exempel på en livsföring som kan skapa sådana verkningar är gravt och långvarigt missbruk av alkohol och/eller narkotika. Ett sådant missbruk bryter inte bara ner individens nuvarande kropp och själ utan kan också i värsta fall skada de “talangkärnor” i övermedvetandet som kosmiskt sett ligger bakom skapandet av den fysiska organismen och dess sinnesutrustning.

Detta har således inget med “synd” och “straff” att göra. Det är bara en naturlig eller logisk fortsättning av den nedbrytandeprocess som individen själv satt igång och vars effekter man redan i hans eller hennes nuvarande liv delvis kan märka. Ingen förnuftig människa förnekar ju att dessa synliga effekter har ett samband med hans eller hennes livsföring i detta liv. Om reinkarnationen, som Martinus visar, innebär en organisk kontinuitetsprincip – baserat på det han kallar “talangkärneprincipen” – så kan vi förstå att även medfödda skador och handikapp har sin orsak i individens egen tidigare livsföring. Det ligger inget moraliserande eller nedvärderande i ett sådant konstaterande, lika lite som det ligger något moraliserande i att konstatera att man blir våt om man hoppar i vattnet. I båda fallen är det bara en fråga om orsak och verkan.

För den som står främmande inför reinkarnationstanken ställer sig dock saken givetvis annorlunda. Och det bör man nog tänka lite på om man uttalar sig i ett sådant ämne. Det är väldigt lätt att bli missförstådd och att såra vissa människors känslor. Det var just det Glenn Hoddle fick erfara, och det kan vi kanske som sagt alla lära något av.

När massmedia refererade och kommenterade Hoddles uttalande så beskrev man det som om han påstått att medfödda handikapp var “straff” för “synder” i tidigare liv. Det sa han ju inte (se citatet ovan), och utan att närmare känna till Glenn Hoddles tolkning eller uppfattning av reinkarnations- och karmatanken, antar jag att det var just det som han syftade på när han förklarade att han hade blivit “missförstådd”. Det är ju nämligen en mycket väsentlig skillnad på “synd- och strafftanken” och karmatanken. Det är en skillnad som kanske undgår många materialistiskt sinnade observatörer och reportrar, men just därför förtjänar den också att poängteras extra noga.

Sådd och skörd

Begreppet karma har överhuvud taget inget med “synd och straff” att göra. Som vi redan varit inne på handlar det i stället om orsak- och verkanlagen. Samma orsak- och verkanlag som den materialistiska vetenskapen så förtjänstfullt har kartlagt för oss på det fysiska området. Den andliga vetenskapen visar oss att samma lagbundenhet gäller tillvarons andliga dimension, d.v.s. som man sår får man skörda. Det är en sanning som äger tillämpning i både fysiskt och mentalt trädgårdsarbete. Varför? Helt enkelt därför att allt som vi manifesterar i form av tankar och handlingar innebär ett utsändande av energi – även om det är en energi som vi inte kan se eller ta på (det handlar om elektromagnetiska krafter i högvibrerande form!) – och energi kan, enligt lagen för rörelse, bara gå i kretslopp. Karmalagen är alltså detsamma som kretsloppets lag; den lag som vi här på det fysiska planet känner som återkomstens eller återvändandets lag, eftersom den binder all energi i cirkelform. Det betyder att allt som vi sänder ut på gott och ont förr eller senare – i detta livet eller i ett kommande – återvänder till oss själva som upplevelse eller öde.

Det bör dock tillfogas att karmabegreppet – i alla fall hos Martinus – står för något mer än en blint och automatiskt verkande naturlag. Att vi får skörda vad vi har sått har nämligen i sig inget egenvärde, det har ett värde endast så länge det fyller ett pedagogiskt ändamål, d.v.s. så länge vi har något kvar att lära i livets skola. När vi har lärt vad vi kan lära på ett visst område behöver vi ju inte mer undervisning på just det området, och vi begåvas då, enligt Martinus, med en “karmisk immunitet” i detta hänseende. Det betyder alltså en immunitet mot återvändande ödesenergier av mörk och smärtsam art. Just denna “immunitetsprincip” avslöjar att karmalagen inte bara är rättfärdighetens utan också i högsta grad kärlekens lag. Ingen behöver alltså lida mer än vad som är absolut nödvändigt för att föra oss fram till det kärlekens människorike som utvecklingen nu har i beredskap för oss. Och i det kosmiska perspektivet är det heller ingen som får lida mer än någon annan för att komma till detta mål. Sett över inkarnationerna jämnar lidandets mått ut sig – om det inte vore så skulle faktiskt de minst lidandedrabbade bli de mest handikappade på livsupplevelsens och livsglädjens område, eftersom “smärtan är det mått som glädjen mäts med” (gammalt tibetanskt ordspråk).

Ödets förvandling

Det jag personligen upplever som det kanske allra viktigaste att betona när man talar om karmalagen är vilka möjligheter denna lag ger oss alla att övervinna vårt eget lidande och skapa ett ljusare öde. Att vi själva är orsak till den smärta och det lidande vi möter i livet innebär ju också att vi har möjlighet att göra något åt saken! Tänk om ödet bara skulle drabba oss blint och slumpmässigt – som många materialister tror – eller om det vore ett straff från en högre makt – som vissa religiösa tror – då spelar det ju ingen roll vad vi själva gör. Dessa hopplöshetens och martyrskapets filosofier står i skarp kontrast till karmalagens syn på ödesskapandet som ställer individen och hans eller hennes eget ansvar och egna möjligheter i fokus.

I nuet skördar jag konsekvenserna av det jag tidigare sått, men genom mitt sätt att reagera på denna skörd skapar jag en ny sådd som förändrar mitt öde i den ena eller andra riktningen. Vi är alltså aldrig slavar under vår tidigare sådd. Ödet är en flexibel eller dynamisk process och växelverkan med världsalltet eller Gudomen.

Men hur är det då för människor som genom medfödda handikapp eller sinnesdefekter fått en starkt begränsad handlingsfrihet i detta liv? Är inte de slavar under det öde de tidigare sått? Det kan tyckas så, men också hos dem sker långsamt en förändring och helandeprocess som i kommande inkarnationer radikalt kommer att förvandla deras livssituation och öde. Martinus skriver om detta i artikeln “Livskraftens ursprung” (Kosmos nr. 11-1996):

“Det finns bland vår tids människor en mängd urspåringar, både sexuella och sådana som består av överdrivet bruk av narkotika och alkohol. Sådana urspåringar kan i kommande inkarnationer bringa människor in i större eller mindre sinnesslöhet, eller leda till medfödda fysiska defekter, som de urspårade väsendena efter några inkarnationers förlopp kommer att ha övervunnit. Dessa väsen, som tidigare gått igenom en urspårings mörka tillstånd, kommer att vara särskilt rustade med erfarenheter och förmåga till medlidande, så att de, när de har återvunnit sin hälsa, blir de allra bästa hjälpare och vägledare för medmänniskor som befinner sig i ett liknande urspårat tillstånd som de själva har genomgått.”

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-2000.

Se ev. också Om karma – svar på ett brev

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

nineteen − one =

Visa
Dölj