Martinus om världsriket

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

Vad innebär den nya kosmiska världsimpulsens materiella sida? Det är ämnet för denna artikel i serien om den kosmologiska världsbilden.

Mänsklighetens problem är inte en fråga om resurser, utan om vilja att fördela dem… Vi må älska varandra eller dö.”

Så drastiskt uttryckte sig en gång U Thant som var FN:s generalsekreterare åren 1961-71. Man kan säga att han med dessa ord fångade mänsklighetens ödessituation och problematik i ett nötskal. Ty den moderna människan saknar inte resurser på det materiella området. Det senaste århundradet har vi bevittnat en rent av explosionsartad utveckling av mänsklighetens materiella och tekniska resurser.

Masstillverkningsindustrier av mångahanda slag har växt upp som svampar ur jorden, och tekniska underverk som flygmaskiner, satelliter, radio, TV och datorer m.m. har sett dagens ljus. Men denna tekniskt-materiella utveckling, hur gudomlig den i sig själv än är, har inte löst ett enda av mänsklighetens ödesproblem. Den har varken avskaffat krigen eller världssvälten. Den har inte heller kunnat avlägsna själsnöd och ångest. Tvärtom har den tillfört ångesten och fruktan ytterligare bränsle genom att den möjliggjort skapandet av de mest raffinerade vapen och ödeläggelsemedel, som t.ex. atombomben. Ja, i första instansen synes allt detta tekniska och kemiska kunnande ha fört mänskligheten fram till själva undergångens brant. Vi lever i dag i en ragnaröksepok. Ordet “kris” slår emot oss från tidningarnas förstasidor och nyhetssändningarna i radio/TV. Kriser och krig i många olika variationer kännetecknar vår värld.

Människorna är “ämnen” i skapelseprocessen

Det finns många olika uppfattningar bland människorna om orsaken eller orsakerna till detta sakernas tillstånd och förslag på recept till lösningar – från de mest revolutionära till de mest konservativa. På så sätt har hela världen blivit en experimentverkstad och smältdegel där gamla och nya idéer möts och bryts, prövas och förkastas. Martinus har formulerat det så att vi just nu upplever en gammal världskulturs undergång och en ny världskulturs födelse (Livets Bog – i fortsättningen förkortat LB – stycke 69). Vi upplever alltså med andra ord både en världskulturs dödsryckningar och en annans födslovåndor. Och som vi vet kan såväl dödsryckningar som födslovåndor vara ganska våldsamma och obehagliga. Strax innan en låga slocknar flammar den upp starkt – och samma fenomen kan vi i dag iaktta med den dräpande principen, som ju enligt Martinus är djurrikets lag och livsbetingelse. Det djurrike som vi jordmänniskor ännu inte helt har lämnat.

Den utveckling från djur till människa som vi befinner oss mitt i är en jättelik omskapelseprocess, och en skapelseprocess innebär alltid en aktivering och tillväxt av vissa ämnen, samtidigt som den innebär en nedbrytning och upplösning av andra ämnen. På samma sätt kan man se olika grupper och rörelser av människor som olika ämnen i denna skapelseprocess. Dessa olika ämnen har olika uppgifter i processen. Vissa har t.ex. speciellt till uppgift att vara de ämnen som nedbryter och upplöser det gamla, medan andra speciellt har till uppgift att vara de ämnen av vilket det nya kan uppbyggas osv. Men – och det är viktigt att betona – alla dessa olikartade ämnen eller rörelser är lika nödvändiga för skapelseprocessens slutresultat. Alla är vi – vare sig vi är medvetna om det eller inte – medarbetare i en gudomlig världsplan som för hela mänskligheten mot ett bestämt mål – mot ett riktigt människorike, som Martinus har formulerat det.

Jordmänsklighetens livsbetingelser

För att rätt förstå de levande väsendenas manifestationer måste man lära sig förstå under vilka betingelser de lever, och att dessa betingelser ständigt förändras, vilket med andra ord vill säga att livet är en utvecklingsprocess. Denna utvecklingsprocess är något som jordmänniskan av idag i allmänhet inte är medveten i, trots att hon befinner sig mitt i den. Därför saknar så många människor i dag en framtidstro. Eftersom allt omkring dem synes vara kaos och ofullkomlighet, så kan de inte tro på något annat än just kaos och ofullkomlighet. “Ofullkomligheten” proklameras som människans sanna och evigt oföränderliga natur. Att tro på en fullkomlig människa och ett fullkomligt människosamhälle betraktas av många som ren och skär utopism och naiv idealism, som bara världsfrånvända drömmare kan hänge sig åt. Människor som hyllar denna “ofullkomlighetsdoktrin” menar sig ofta stå på realistisk grund till skillnad från alla, som man säger, “romantiska och utopistiska drömmare”.

Men hur “realistiska” är nu dessa “realister”? Realism kan bara betyda att man är i kontakt med verkligheten. Och vara i kontakt med verkligheten kan man endast om man känner livets lagar. Vad visar oss då dessa lagar? Ja, de visar oss bl.a. att varje ofärdigt eller ofullkomligt tillstånd avlöses av ett färdigt eller fullkomligt tillstånd. Det är en lag som gäller för allt växande och all utveckling i naturen. Måste inte varje frukt igenom ett omoget och “surt” tillstånd innan den når fram till det mogna och välsmakande stadiet? Och har inte själva klotet som vi lever på utvecklats från ett kokande inferno eller eldhav fram till vår nuvarande paradisiskt sköna fysiska värld?

Det ofärdiga respektive färdiga tillståndet kan också beskrivas som disharmoni respektive harmoni. Medan det färdiga stadiet alltid representerar harmoni, så är det ofärdiga alltid ett uttryck för disharmoni. Om man ser livet och utvecklingen i det perspektivet blir alltså den nuvarande jordmänskliga disharmonin en helt naturlig och övergående företeelse. Den är ett naturligt utvecklingsstadium, likaväl som fruktens “sura” och omogna stadium. Om vi alltså säger att den mänskliga utvecklingen är på väg mot ett fullkomligt tillstånd och att ofullkomligheten bara är ett ofärdigt stadium i skapelseprocessen, så är detta vårt uttalande helt i överensstämmelse med den skapelselogik som naturlagarna avslöjar för oss. Om vi däremot säger att ofullkomligheten är en oföränderlig natur hos människan har vi inget som helst stöd i livslagarna för vårt påstående. Och denna vår uppfattning kan därför aldrig någonsin underbyggas logiskt eller realistiskt – hur “realistisk” den än kan te sig, sett ur lokallogikens bedrägliga perspektiv.

Vilka livsbetingelser är då jordmänskligheten underkastad? Martinus påvisar att vi – som övergångsväsen mellan djurriket och det riktiga människoriket – är underställda dels djurrikets och dels människorikets livsbetingelser (LB stycke 70). Dessa livsbetingelser är varandras motsatser och förorsakar därför en splittring och kamp i hela den jordmänskliga mentaliteten. I djurriket är självbevarelsedriften eller “den starkares rätt” livsbetingelsen, helt enkelt därför att det i detta rike inte existerar någon annan skyddsprincip eller överlevnadsmöjlighet. Här är “den enes bröd den andres död”. Det får till följd att makt är detsamma som rätt i djurriket. Det är kärnan i den djuriska eller mörka moralen. Kärnan i den mänskliga eller ljusa moralen är däremot att rätt är makt. Det som skiljer jordmänniskan från det egentliga eller “riktiga” djuret är inte bara det att människan börjat utveckla en självständig tankeförmåga, som sätter henne i stånd att reflektera över tillvarons problem och mysterier. Det är också att det – vid sidan av den djuriska självbevarelsedriften – börjat framträda ett humant område eller en human begåvning i den jordmänskliga mentaliteten, dvs en känsla och ett intresse även för medvarelsernas väl och ve.

Det är denna nya mentalitet som bringar individen på kollisionskurs med de nedärvda djuriska vanorna och traditionerna. Denna kamp förs primärt inom varje enskild individ. Det är här – i den enskildes sinne – som kampen har sin härd och utgångspunkt. Men som ett resultat av den samlade jordmänsklighetens utveckling, måste den också med nödvändighet få omvälvande konsekvenser för hela det jordmänskliga samhälls- och kulturskapandet. Detta framstår desto tydligare som en nödvändighet, om vi betänker att det mänskliga sinnets tillväxt i vårt medvetande resulterar i en förändrad inställning till nästan och nästans rätt, och samhällsskapandet handlar ju just om hur vi ska organisera vårt förhållande till varandra, hur vi ska förvalta och fördela de gemensamma tillgångarna osv.

Därför har den nya kosmiska världsimpulsen både en andlig och en materiell sida (LB stycke 94). Den andliga sidan syftar till att ge oss kunskap om livslagarna, så att vi kan lära oss att leva i harmoni med dem, medan den materiella sidan syftar till en global förändring av hela den materiella värdeadministrationen och samhällssystemet.

Olika aspekter och beståndsdelar av impulsens andliga sida behandlas i andra artiklar i denna serie, så därför ska vi inte fördjupa oss i detta här. Ämnet för denna artikel är istället just den nya världsimpulsens materiella sida.

Analyserna och toleransen

Innan vi kommer in på Martinus analyser av denna fråga är det kanske nödvändigt att säga några ord om dessa analyser och toleransen. Det är nämligen viktigt att understryka att Martinus inte har skapat sina analyser i syfte att angripa eller kritisera någon – varken enskilda individer eller grupper av människor. Tvärtom är analyserna ett försvar för allt och alla, eftersom de visar att allt har sin funktion att fylla i utvecklingen, och att alla därmed är oumbärliga rollinnehavare i livets ödesspel. Tillvaron är alltid så fullkomlig som den för ögonblicket kan vara. Men det är också ett led i denna “ögonblickets fullkomlighet” att tillvaron ständigt förändras och att ingenting förblir vid det gamla. En av Martinus uppgifter har därför varit att just påvisa och avslöja de företeelser i det jordmänskliga livet som nu befinner sig i degeneration eller är stadda på retur. Men för att kunna avslöja eller analysera en företeelse måste man blottlägga de verkliga sakförhållandena och kalla saker och ting vid deras rätta namn. Annars blir ju analysen osannfärdig eller kamouflerad. När därför Martinus t.ex. avslöjar det vitt utbredda “maskerade röveriet” i vårt samhälle, så gör han det inte för att angripa eller kritisera någon, utan enbart för att klarlägga företeelsen som sådan. Därmed skapar han förståelse för varför företeelsen ifråga måste gå under och vad som istället kommer att utvecklas. Och det är bl.a. just detta som är de kosmiska analysernas mission.

Statsmakten är “rätten i sitt vardande”

Hur har då den mänskliga livsbetingelsens begynnande insteg tagit sig uttryck i samhällets utveckling? Dess hittills mest påtagliga eller konkreta resultat är statsmaktens utveckling, framhåller Martinus (LB stycke 72). Statsmakten, i form av lag- och rättsväsen, har nämligen inneburit ett bekämpande av den djuriska “makt är rätt”-principen. Statsmaktens yttersta mål är därför att göra “rätt till makt” på alla samhällslivets områden.

Men statsmakten kan under inga förhållanden vara uttryck för en större höjd i utvecklingen än det jordmänskliga genomsnittsmedvetandet nått fram till. Därför återfinner vi samma skavanker, begränsningar och ofullkomligheter i den nuvarande statsmakten och dess lag- och rättsväsen, som i den jordmänskliga mentaliteten i allmänhet. Statsmaktens fullkomnande eller uppfyllande av sin kosmiska mission – att omskapa rätt till makt – är alltså en utvecklingsfråga, liksom de enskilda individernas fullkomliggörelse.

Trots den nuvarande statsmaktens alla ofullkomligheter och brister har den dock satt en viss spärr eller broms för ett ohämmat utvecklande av de djuriska tendenserna i det jordmänskliga samhällslivet. Samhällets medborgare får sålunda inte längre ostraffat slå ihjäl, överfalla och plundra varandra (förutom andra nationers medborgare i krigssituationer förstås!). Detta har tvingat de ännu outlevda djuriska begären och drifterna hos individerna in i andra – mer kamouflerade eller maskerade – former och banor. Den djuriska maktprincipen har med andra ord intellektualiserats, dvs blivit mer intelligensmässigt raffinerad, listig och dold. I denna intellektualisering av det djuriska sinnet har affärsprincipen haft en avgörande roll.

Den “falska affärsprincipen” behärskar världen

Det finns en gudomlig eller sann affärsprincip – en utbytesprincip som innebär “samma värde för samma värde“. Men det är inte den principen som behärskar affärsvärlden av idag. Det är istället en motsatt princip som kan sammanfattas i orden: “största möjliga värde för minsta möjliga värde” (LB stycke 75-77 och 1319). Det innebär att en s.k. “god affär” alltid också är en dålig affär – för någon annan. Denna affärsprincip bygger alltså på tillägnandet av ett “överskott”. Martinus:

Ett sådant överskott är en obetald vara eller ett “något”, som man inte presterat “något” för, och det måste därför där det övergått till att bli köparens eller säljarens “privategendom” – såsom vi i fortsättningen skall se – skapa ett motsvarande underskott i den samlade världsekonomin.” (LB stycke 76).

Denna “falska affärsprincip” är den nuvarande affärsvärldens fundament och regent. Martinus:

“Inom denna värld är det möjligt att ikläda “röveri” och “plundring” så förfinade mentala eller intelligensmässiga former, att de för den ovetande massan rentav ter sig som strålande moraliska ideal samt auktoriseras och lagskyddas, för att dock senare naturligtvis bli avslöjade, när individerna efter hand upplever den sveda och smärta, som förklädnaden döljer. Affärslivet visar sig härigenom i själva verket vara en förfinad form av jordmänniskornas kamp om värdena. Den är kriget överfört till ett annat plan, men resultaten är desamma som av det vanliga kriget, nämligen ruin, fattigdom och förtryck för de besegrade och rikedom, lyx och makt för segerherrarna. Jordmänniskornas dagliga kamp för tillvaron har alltså efter hand antagit formen av handel.” (LB stycke 75).

Hur yttrar sig då detta “maskerade röveri” i vårt moderna samhälle idag? Man kan urskilja fyra huvudformer – som samtliga är lagskyddade och auktoriserade – och som vi alla mer eller mindre kommer i beröring med i vårt dagliga liv:

1) Utsugning av arbetskraften i produktionen. Det är historiskt sett inte särskilt länge sedan slavarbete var en allmänt förekommande företeelse i vår värld. Detta direkta eller uppenbara slaveri är i stort sett försvunnet från dagens värld. Men har slaveriet på jorden därför upphört? Det har det inte. Den direkta formen av slaveri har ersatts av en indirekt form som kallas “lönearbete”. I den gamla formen av slaveri var slaven slavägarens privategendom. Det är han förvisso inte i dag. Men fortfarande är samhället uppdelat i en ägande och en icke-ägande klass. Den ägande klassen utgörs av dem som tillägnat sig värdena som privategendom. Det är denna klass som Martinus kallar “penningmakten” (LB stycke 76). Den icke-ägande klassen utgörs av dem som inte äger något annat än sin egen arbetskraft, dvs den stora massan.

För att överleva måste den icke-ägande klassen sälja sin arbetskraft till den ägande. I detta förhållande ligger slaveriets rot. En klass av människor kan leva av att äga, medan den andra bara kan leva av att sälja sin arbetsförmåga. Arbetsförmågan har alltså ett “pris”. Detta “pris” kallar vi “arbetslön”. Men då uppstår frågan: Motsvarar detta “pris” eller denna “lön” det verkliga värde som denna förmåga producerar? Det gör den inte. “Penningmakten” är nämligen inte intresserad av att köpa en arbetsförmåga som den inte kan göra någon vinst på. Alltså köper “penningmakten” arbetskraften till ett “underpris” (LB stycke 77 och 1321). Det är detta förhållande man måste karakterisera som “utsugning” av arbetskraften. Detta “underpris” kan vara större eller mindre, men i vilket fall som helst så innebär det att arbetaren under en viss del av sin arbetstid arbetar gratis åt ägaren. Arbetaren säljer sin arbetskraft för hela arbetsdagens längd, t.ex. 8 timmar, men den lön han får motsvarar kanske bara värdet av det han producerar på exempelvis 4 timmar. Arbetaren säljer alltså inte 8 timmars arbete till ägaren, utan 8 timmars arbetsförmåga eller arbetskraft. Och det är en väsentlig skillnad. I ovan nämnda exempel är alltså 4 timmar, eller halva arbetsdagen, egentligen obetalt arbete. Eller annorlunda uttryckt: Arbetaren berövas 4 livstimmar per arbetsdag av ägaren. I framtiden kommer man att betrakta detta på samma sätt som vi nu betraktar det forntida slaveriet.

2) Överpris på varorna. Till följd av “penningmaktens” monopol på livsförnödenheterna, och att varuproduktionen sker för profit, betingar varorna på dagens “marknad” ofta ett pris som har avlägsnat sig mycket långt ifrån deras verkliga framställningsvärde. Det är inte framställningsvärdet som bestämmer priserna, utan “lagen om tillgång och efterfrågan”. Det betyder att ju livsviktigare en produkt är, desto högre pris kan man ta ut, vilket i själva verket är liktydigt med penningutpressning (LB stycke 1346 och Den eviga världsbilden 2 stycke 26.14).

3) Varornas material- eller råvarupris. I varornas pris ingår också ett pris för själva materialet eller råvaran. Detta är, kosmiskt sett, lika orättfärdigt som att ta betalt för den luft som vi andas (LB stycke 110 och Den eviga världsbilden 2 stycke 26.15-26.18). Liksom luften är alla jordmänniskors gemensamma arvedel och egendom, så är även råmaterialet i naturen det, eftersom det tillkommit utan att ha kostat någon människa ett enda öre eller en enda droppe svett. Det är en gåva från Gudomen och makroväsendet (jordklotsväsendet). Kosmiskt sett kan därför ingen ha rätt att monopolisera råvarorna som “privategendom” och ta betalt för dem. Först när människan bearbetat och omvandlat råvaran till en nyttig produkt kan hon ha rätt att ta emot betalning för den. Men denna betalning kan alltså endast gälla själva arbetsprocessen och inte råämnet som sådant.

När man idag t.ex. talar om “oljeproducenter” och “oljeproducerande länder”, så måste det sägas vara ett falskt språkbruk. Den enda “oljeproducenten” i den här världen är jordklotet självt, och den “produktionsprocess“ som frambringat oljan har tagit årmiljoner i anspråk. Det är alltså en “produktionsprocess” som försiggått utan någon mänsklig inblandning. Människans roll i sammanhanget kan endast vara utvinnarens – inte producentens.

4) Räntan. Alltså det pris man betalar för att låna pengar. Att lånandet betingar ett visst pris visar ju att syftet är att berika långivaren på låntagarens bekostnad. Också här kan man alltså lagligen tillägna sig ett “överskott” eller en arbetsfri inkomst, och denna verksamhet har till och med blivit ett ekonomiskt fundament för det moderna bankväsendet (genom att bankerna till sina insättare betalar en lägre ränta än den de själva lånar ut pengar för). Även den som inte har för vana att låna pengar i bank drabbas av detta system på flera indirekta sätt, t.ex. genom att räntan på lån för byggkostnader i hög grad bidrar till att öka hyres- och boendekostnaderna.

Det bör också påpekas att räntan är en kvarnsten om halsen på speciellt u-ländernas ekonomi, eftersom dessa har tvingats ta väldigt stora lån, vilket på grund av räntekostnaderna ytterligare undergräver deras redan undergrävda ekonomi.

Världens problem är ett mentalitetsproblem

Under vilken form tillägnandet av “överskottet” än sker, så innebär det alltid att man tillskansar sig värden på nästans bekostnad. “Överskottet” är den verkliga källan till både rikedom och fattigdom i denna värld, och härav följande kriser och krig. Världens verkliga problem är inte att det finns för många munnar att mätta, vilket ofta påstås. Det verkliga problemet är ett mentalitetsproblem – en mentalitet som är inriktad på att “hellre taga än giva” och som därför föder ett “allas krig mot alla”. Martinus framhåller att jorden – i förhållande till sina verkliga och potentiella resurser – inte alls är “överbefolkad” (se t.ex. hans bok Logik kapitel 81). Problemet är alltså inte att det finns för lite resurser, utan att dessa resurser administreras och fördelas begärmässigt istället för förnuftsmässigt. Det vill säga att fördelningen – liksom hos djuren – är grundad på “den starkares rätt”.

Samhällssystemet undergräver sig självt

“Överskottet” ger alltså makt över andra människors livsvillkor, och denna makt gör också att ägaren (arbetsgivaren eller kapitalisten) kan pressa ned sina avgifter till samhället i form av “arbetslöner” och “skatter”. För att överleva i konkurrensen med andra kapitalister måste han ju få så stor vinst som möjligt och det förutsätter att han håller nere sina kostnader eller utgifter så mycket som möjligt. Och dessa kostnader är ju bl.a. arbetslöner, skatter, utgifter för förbättringar av arbetsförhållanden och arbetsmiljö m.m.

Detta skapar ett permanent krigstillstånd i samhällskroppen, eftersom arbetarna eller löntagarna ju i regel har motsatta intressen. De vill ha så hög lön och så bra arbetsförhållanden och arbetsmiljö som möjligt. Därför blir “arbetsgivarna” och “arbetstagarna” som två väpnade styrkor som ständigt reagerar på varandras göranden och låtanden (LB stycke 1332).

För att försvara och förbättra sin standard bildade arbetarna sina fackföreningar, vilket i sin tur gav upphov även till arbetsgivarpartens organisering. Denna fackföreningsrörelsens framväxt har varit nödvändig för att balansera och skapa ett mottryck till kapitalmaktens tryck, men att dessa bägge parter – “arbetsgivare” och “arbetstagare” – fortfarande finns är bara ett uttryck för jordmänniskosamhällets ofullkomliga tillstånd. Ett tillstånd som alltså skapar en permanent krigssituation i samhällskroppen. Och det för i sin tur till att hela samhällssystemet är i färd med att undergräva sig självt. (LB stycke 77)

Sann och falsk “kommunism”

Men blir nu allt bra om vi avskaffar kapitalismen och kapitalisterna, som vissa menar? Nej, så enkelt är det inte. Samhällssystemets ofullkomlighet är ju en följd av människornas ofullkomlighet, och därför kan samhällssystemet bara förändras i takt med och som en organisk produkt av människornas förändring och utveckling. Alla försök att springa före denna utveckling – exempelvis genom politiska revolutioner – leder bara in i en återvändsgränd. Hur har det t.ex. gått i de länder där s.k. “socialistiska revolutioner” genomförts och kapitalismen formellt avskaffats? Har det lett till någon verklig frigörelse för människorna? Det torde idag vara uppenbart för de flesta att så inte är fallet. Kapitalmaktens diktatur och tvång har bara ersatts av en politisk makts diktatur och tvång. Martinus:

Hur skulle väl en sådan mental och fysisk tvångströja kunna bli behagligare och mera livsstimulerande än “kapitalismens” tvångströja? En sådan “kommunism” är ju bara en annan form av maktmissbruk, en annan form av “makt istället för rätt” än den som “kapitalmakten” praktiserar. Att leda människorna in i en sådan “kommunism” är ju bara att leda dem ur askan in i elden.” (LB stycke 1348).

En sådan form av “kommunism” leder dessutom på sikt till en återgång till de “kapitalistiska” tillstånden och företeelserna (se LB stycke 1335-36), vilket vi ju också mycket tydligt kan se i de s.k. “socialistiska” länderna idag.

Det mesta av det som i dag framträder under etiketten “kommunism” är alltså en mer eller mindre falsk “kommunism”, men det hindrar inte att det också finns en sann eller äkta “kommunism”, som är under tillväxt. Den sanna eller kosmiska “kommunismen” är nämligen detsamma som den verkliga nästakärleken eller broderskapsandan (LB stycke 1333-34). Denna organiska “kommunisms” samhällsstruktur är en livsprincip som inte har uppfunnits av människor. Det är naturens egen princip för att skapa hälsa, helhet och harmoni. Det är den principen som vår egen organisms hälsa står och faller med, eftersom den reglerar de olika organens inbördes samarbete. Endast när detta samarbete fungerar harmoniskt kan organismen vara frisk och sund. På samma sätt är det med den stora organism som jordmänskligheten eller det jordmänskliga samhället utgör. Den kan heller aldrig bli frisk genom att organismens “celler” bekrigar och bekämpar varandra. Det är viktigt att de individer eller “celler” som önskar skapa ett bättre samhälle kommer till insikt om detta. Då förstår man nämligen att en bättre värld aldrig kan skapas genom våld eller kamp mot andra individer och grupper. Om man vill “skörda” fred och harmoni, måste man “så” fred och harmoni. Sådan är lagen. Lika lite som man kan släcka eld med eld, så kan man avskaffa kriget genom att föröka det. Endast nästakärleken kan vara det “vatten” som släcker “elden”, och den blir därmed också den nya samhällsordningens sammanfogande “kitt”.

Två huvudfaktorer i mänsklighetens utveckling

Innan människan lär sig att “släcka elden”, måste hon dock “bränna sig”, dvs göra vissa lidandeserfarenheter. Det är lidandet som förvandlar djuret till människa, eftersom det resulterar i framväxten av en helt ny sinnesbegåvning: den humana förmågan. Upplevelsen av lidande skapar förmågan till medkänsla med andra som lider, och en motvilja mot att själv förorsaka lidande. Humaniteten eller medkänslan är alltså en sinnesförmåga som man aldrig kan läsa eller studera sig till. Här duger endast livets egen undervisning eller direkta tal.

Denna undervisning gör så småningom individen kvalificerad att motta vägledning från en högre värld. I denna situation träder nämligen “världsåterlösningsprincipen” in som en hjälpande hand. I form av “kosmiska världsimpulser” inplanterar den nya ideal i mänskligheten (LB stycke 66-68 och Den eviga världsbilden 1 symbol 1 och 2).

Lidandeserfarenheterna och den genom “världsåterlösningsprincipen” manifesterade kosmiska vägledningen blir alltså huvudfaktorerna i mänsklighetens utveckling fram mot ett högre tillstånd. I denna process kommer kosmologin eller den andliga vetenskapen att verka som en katalysator. En katalysator är i kemin ett ämne som kan påverka föreningen och rörelsen hos andra ämnen, utan att själv förändras. Just den funktionen kommer kosmologin att få när det gäller att få andra ämnen att ingå nya föreningar. T.ex. sådana – hittills oförenliga – ämnen som religion och vetenskap, demokrati och kommunism m.m.

Nationalism och internationalism

För att hela mänskligheten ska få ett gemensamt intresse av att motta den nya kosmiska vägledningen måste först kontrasterna mellan de olika folkslagen utjämnas. Här har den tekniskt-materiella utvecklingen varit av fundamental betydelse. Tidigare levde ju de olika folken mer eller mindre isolerade och avsöndrade ifrån varandra. Eftersom också livsbetingelserna var olikartade på olika delar av klotet, blev kulturskapandet olikartat. Man levde helt enkelt i skilda världar, men så är det inte idag. Den tekniska utvecklingen har övervunnit alla avstånd och knutit hela världen samman till en enhet. “Världsstaten blev till, då den första jordenruntresan fullbordades, och den har sedan dess oavbrutet stabiliserat sin existens“, säger Martinus (1). Denna utveckling medför bl.a. att de s.k. ”naturfolken” blir delaktiga av de s.k. “kulturfolkens” erfarenheter på “gott och ont”, och därigenom får en forcerad utveckling.

Som en följd av denna utveckling har världsekonomin för länge sedan sprängt de gamla nationsgränserna. “Om någon nyser på New York-börsen, så blir 10.000 malajiska bönder ruinerade“, lyder ett talesätt som illustrerar det ytterst känsliga beroende som uppstått mellan världsekonomins olika delar. Genom export och import, ekonomiska förbund och avtal blir ländernas ekonomier alltmer sammansmälta. I praktiken är alltså redan de gamla nationsgränserna förlegade. Men det jordmänskliga medvetandet om detta förhållande släpar efter. Detta har sin grund i att nationalismen är en mycket djupt rotad föreställning i den jordmänskliga flockmentaliteten. Nationalismen är, säger Martinus, i själva verket flockens “superreligiositet” (2), dvs dess allra heligaste ideal. Historiskt och utvecklingsmässigt kan man härleda den nationella idèns uppkomst ur jordmänniskans ursprungliga stamuppdelning och stamsammanhållning, som i sin tur är en fortsättning på den i djurriket instinktburna flockmentaliteten. Och flockmentaliteten är alltid en yttring av den djuriska självbevarelsedriften (det är för att kunna hävda sig i kampen för tillvaron som djuren går samman i flockar).

Martinus kallar också nationalismen “kollektiv förälskelse” (se Logik kapitel 32), därför att den är en förlängning eller fortplantning av samma egendomsbegär som kommer till uttryck i den vanliga förälskelsen. Det är detta begär eller denna självbevarelsedrift som är orsaken både till djurens revirbeteende och jordmänniskans nationsgränser.

Så länge människan levde i mer eller mindre isolerade stammar och grupper var flockmentaliteten eller nationalismen en välsignelse, därför att den betydde gruppens gemensamma ansträngningar och förenade styrka. Under sådana förhållanden är denna styrka en odelat positiv kraft, eftersom den ju – på grund av gruppens isolering – inte kommer att kollidera med andra gruppers liv och intressen.

Men i en värld där alla nationer håller på att bli livsbetingande beroende av varandra kan nationalismen endast vara en olycka. Här betyder den krig och åter krig. Nationalismen är med andra ord nationens själviskhet, medan internationalismen är dess osjälviskhet (LB stycke 100).

Ett samhälle på stenåldersnivå

Martinus liknar det nuvarande världssamhället vid ett samhälle vars enskilda “medborgare” eller “individer” utgörs av nationerna. Varje nation är alltså, principiellt sett, en “individ”. Men skillnaden mellan världssamhället och ett vanligt samhälle är att världssamhället ännu saknar lag- och rättsväsen. Det har ingen regering och polismakt. Det är alltså ett samhälle på stenåldersnivå (LB stycke 97).

Den anarki som en sådan ordning, eller snarare brist på ordning, med nödvändighet skapar har dock tvingat människan att vidta vissa föranstaltningar för att bekämpa detta “onda”. Därför ser vi att det under detta århundrade framträtt en allt tydligare utvecklingstendens mot skapandet av en världsöverhet och ett internationellt lag- och rättsväsen. Det som framför allt har påskyndat denna utveckling är de bägge hittillsvarande världskrigen. Första världskriget ledde ju till skapandet av “Nationernas Förbund” (NF), som kan ses som ett första embryo till skapandet av en sådan världsrätt. Det var ett i praktiken maktlöst embryo, som därför inte heller kunde förhindra det andra världskrigets utbrott. Men som uttryck för en tendens i tiden äger även skapandet av NF sin betydelse. Andra världskriget ledde ju sedan till skapandet av “Förenta Nationerna” (FN), som är en vidareutveckling av NF-tanken. Även FN är visserligen en i praktiken ganska maktlös organisation, som i huvudsak styrs av “supermakterna”, men det intressanta är att även här se utvecklingstendensen. Den har hela tiden gått mot ett vidgat verksamhetsområde för organisationen och allt fler nationer har efter hand dragits in i dess verksamhet.

FN:s fundamentala brist är framför allt att man inte äger värdena och därför saknar reell makt. Så länge det är på det viset kan FN bara, i bästa fall, betraktas som ett “foster” till en världsrätt. (LB st. 101).

En internationell domstol och polis

Världsrätten måste också bli den enda beväpnade makten, medan nationerna är obeväpnade. Individerna i ett normalt, civiliserat samhälle behöver inte gå omkring beväpnade. Där finns ju en ordnings- eller polismakt som har till uppgift att trygga lag och rätt i samhället. På samma sätt ska inte “individerna”, dvs nationerna, i den framtida världsstaten behöva beväpna sig, utan där kommer det också att finnas en ordningsmakt – en världspolis – som garanterar lag och rätt i förhållandet mellan nationerna (LB stycke 102). Ett slags embryo till detta finns ju också redan i FN:s “fredsbevarande styrkor”.

Det första avgörande steget mot skapandet av en varaktig världsfred blir alltså upprättandet av en världsdomstol – med tillhörande världspolis – som förbjuder krig och andra brutala konfliktlösningar. Ett sådant arrangemang är nödvändigt under en övergångsperiod, dvs ända tills alla människor bär livslagen – nästakärlekslagen – i sina hjärtan. När alla nått det stadiet behövs varken domstolar eller polis längre.

Världsdomstolen kommer att bli en realitet redan i en förhållandevis nära framtid. “Internationella domstolen” i Haag (Holland), som är ett av FN:s huvudorgan, kan ses som ett embryo till en sådan domstol. De kriser och krig som vi nu upplever, och framöver kommer att uppleva, ger mänskligheten en forcerad erfarenhetsutveckling, som bl.a. kommer att resultera i en allmän insikt om behovet av en sådan världsrätt. Martinus:

Världsdomstolen måste bli alla folks egendom, vilket i detta fall alltså betyder: folkens tjänare. Dess utövare och representanter kommer att väljas av folken själva, och de skall sålunda kunna uppehålla sina befattningar endast genom kvalifikationer, som överensstämmer med folkens önskningar och harmonierar med de begrepp om rätt och moral, som den nya världsimpulsen nu håller på att berika världen med.” (LB stycke 103).

Ekonomi och fördelning i Världsstaten

På det samhällsekonomiska området får världsregeringen väldiga arbetsuppgifter. Det gäller ju att bryta den “falska affärsprincipens” herravälde på alla områden, och istället skapa en ekonomi grundad på principen “samma värde för samma värde“. Det innebär att alla former av “överskott” avskaffas. I världsstaten kan således ingen arbetsduglig individ existera gratis. Ingen kan leva på bekostnad av andras arbete eller “livstimmar”. Värdena kan alltså inte längre monopoliseras som “privategendom”. Det betyder att det i världsstaten inte kan finnas någon ekonomisk över- eller underklass. Endast samhället kan ju vara “arbetsgivare” och den enskilde individen kan bara vara “arbetare” (se LB stycke 104-108).

Ingen kan alltså komma till världen för att låta sig betjänas utan endast för att tjäna. Martinus har formulerat det så att vi istället för den “köttets adel”, som idag regerar världen, får en “hjärtats adel” (3). Det innebär en förvandling från herrementalitet till tjänarmedvetande, eller som Kristus uttryckte det: “Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare” (Matt. 20:26). Istället för den nuvarande “bankkontokulturen” får vi en “gåvokultur” (se Martinus artikel “Gåvokultur” i boken “Vägen till invigning”).

Jordmänniskans livssituation – hennes tillgång till jordelivets mer eller mindre goda – ska sålunda inte längre vara avhängig av hennes “bankkonto”. Penningsystemet kommer nämligen att ersättas av det som Martinus kallar individens “naturliga medfödda betalningsförmåga” (LB stycke 110), dvs arbets- eller skaparförmågan. I världsstaten blir alltså arbetet det enda värdet eller betalningsmedlet. Pengarna uppkom ursprungligen som ett praktiskt bytesmedel, och framstod på så sätt som överlägsna den gamla otympliga byteshandeln. Men medaljen eller slanten hade förstås också en baksida och det var att penningens införande kom att innebära en åtskillnad mellan arbetet och värdet. Pengarna blev en symbol på värdet som lösgjordes från den direkta produktionssfären. Detta möjliggjorde skapandet av en mängd arbetsfria inkomster, dvs ett “kamouflerat röveri” (se Den eviga världsbilden 2 stycke 26.13).

Kommer då detta inte att kunna äga rum också i världsstaten? Nej, därför att där kommer som sagt pengarna att ersättas av “arbetskvitton” eller “livspass” som enda betalningsvärde. “Arbetskvittona” baserar sig på ett system med “normalarbetsdagar”. Varje arbetsduglig individ tilldelas ett visst bestämt antal “normalarbetsdagar” eller timmar per vecka. Det kan kanske röra sig om en eller två dagar i veckan eller ett par timmar om dagen. Man kan säga att det är två faktorer som bestämmer hur många timmar i veckan det kan bli frågan om: dels hur många människor det finns här på jorden vid den aktuella tidpunkten och dels hur hög genomsnittslig levnadsstandard dessa människor begär (se LB stycke 2658 punkt 37). På basis av detta kan man räkna ut den totala mängd arbete som jordmänskligheten behöver utföra per dag eller vecka. Denna arbetsmängd eller dessa arbetstimmar fördelas sedan rättvist på alla arbetsdugliga individer av båda könen. För dessa arbetstimmar mottar varje individ ett personligt utställt arbetskvitto eller livspass, som blir hans enda betalningsmedel (se LB stycke 111-112 och Den eviga världsbilden 2 stycke 26.20-26.23).

Att kvittot är personligt utställt betyder att det inte kan missbrukas eller utnyttjas av någon annan. Det innebär att det i världsstaten inte kan existera något betalningsmedel som det inte finns täckning för. Vi får således ett stabilt betalningsvärde som omöjliggör inflation och andra epidemiska sjukdomar som vårt nuvarande ekonomiska system lider under.

Stölder och bedrägerier kan inte heller förekomma, eftersom arbetskvittona är det enda betalningsmedlet och ingen kan köpa eller sälja varor. Ingenting har alltså saluvärde. I en sådan ekonomi kan man bara ta emot och ge gåvor.

I världsstaten behöver ingen heller begå brott av ekonomiska skäl. Där finns ingen nöd och fattigdom, utan alla kan få vad de behöver och önskar. För den som eventuellt önskar en högre materiell standard än den genomsnittsliga, som “normalarbetsdagarna” är beräknade för, finns också möjlighet till detta. Men då måste vederbörande prestera extra arbetstimmar som täcker värdet av den standard han vill ha. Det väsentliga är alltså att ingen får möjlighet att leva på bekostnad av någon annans “livstimmar”.

Att arbetstiden blir så liten för varje individ beror inte bara på att arbetstimmarna fördelas rättvist, utan också på den höga tekniska utvecklingsnivån eller automatiseringen. Det mesta arbetet kommer sålunda att utföras av maskiner.

I dag används maskinerna – t.ex. den nya datatekniken – som ett vapen i den ekonomiska konkurrenskampen mellan olika länder och företag. Tack vare maskinerna kan man effektivisera produktionen och pressa ned sina kostnader – framför allt lönekostnaderna – och därigenom öka vinsterna. Det vill med andra ord säga att maskinerna i allt större utsträckning ersätter den mänskliga arbetskraften. Men i dagens värld betyder detta arbetslöshet – en ständigt växande arbetslöshet, som likt en cancersvulst utbreder sig i den jordmänskliga samhällsorganismen.

I världsstaten däremot finns ingen arbetslöshet. Här kan inte maskinerna användas för att berika någon på någon annans bekostnad. Tvärtom blir automatiseringen här till en välsignelse för alla. Alla får nämligen njuta dess frukter i form av ökad “fritid” och befrielse från det grova fysiska arbetet. Tack vare detta så kan allt mer av den mänskliga energin och skaparkraften överföras från det fysiska till det andliga området. Och det är detta som är maskinutvecklingens verkliga mission i den gudomliga världsplanen (se LB stycke 109).

I världsstaten kommer sålunda den ökade “fritiden” inte att innebära ökad sysslolöshet (som den ofta gör idag), eftersom människorna kommer att använda denna fritid till olika andliga och kulturella sysselsättningar. Överhuvud taget kommer man i världsstaten att på ett helt annat sätt än idag ta till vara varje individs speciella anlag och intressen. Det är ju ett såväl mänskligt som ekonomiskt slöseri att – som ofta sker idag – låta människor arbeta med saker som de är mer eller mindre ointresserade av. Det försvagar både deras livsglädje och ansvarskänsla, och de kan därför inte göra någon god arbetsinsats. I världsstaten kommer man däremot att inse livs- och arbetsglädjens helt avgörande betydelse, och man kommer därför att tillse att man får “rätt man på rätt plats” i alla verksamheter. Martinus:

Till världsstatens företräden hör just att dess huvuduppgift är att garantera alla människor deras rätta plats, dvs att de får arbeta eller skapa inom de områden som just passar för deras begåvningsstandard, så att deras skapande blir deras verkliga favoritsysselsättning. Då det är den mänskliga arbets- eller skaparförmågan som är fundamentet för mänsklighetens absoluta fysiska välfärd i världsstaten, finns det ingen högre eller bättre ekonomisk princip än just denna: att utbilda människorna i deras älsklingsarbete. Deras arbets- och skaparförmåga kommer därigenom att skänka mänskligheten den hälsa, glädje och lycka som det är meningen att den skall ha och som i själva verket är ett villkor för allt mänskligt liv i hälsa, välgång och välbefinnande.”(LB stycke 2658 punkt 40).

Man kan alltså säga att alla kommer att arbeta med sin “hobby” i världsstaten. Men hur går det då med alla smutsiga och tunga arbeten? Ja, dessa kommer som sagt att utföras av maskiner. Martinus påpekar att det vid den tidpunkten till och med kommer att finnas helautomatiserade fabriker som tillverkar fabriker, och maskiner som skapar maskiner (4). För övrigt behöver man aldrig oroa sig för att det kommer att finnas arbeten som ingen vill utföra, eftersom Försynen reglerar inkarnationen av själar till detta klot på ett sådant sätt att det alltid kommer att finnas villiga utövare av alla sysslor som behöver utföras vid varje tidpunkt.

Men när arbetet blir det enda värdet, hur ska man då klara försörjningen av dem som inte kan arbeta, dvs. barn, åldringar och sjuka? Ja, liksom man idag klarar sådana utgifter genom skatteavdrag, så kommer man också att ha ett litet avdrag på arbetskvittona, avsett för världsstatens “barndoms-, sjukdoms- och ålderdomsfond” (LB stycke 113). Det blir världsstatens enda form av “skatt”. En “skatt” som varje individ får direkt användning och glädje av under de icke arbetspliktiga åldrarna, och som han “återbetalar” under den produktiva åldern.

På så vis kan ingen bli ekonomiskt beroende av någon annan. Ja, inte ens barnen blir ekonomiskt beroende av sina föräldrar, eftersom deras underhåll bekostas av världsstaten tills de når den arbetspliktiga åldern. Därför behöver heller inga barn känna sig ovälkomna till denna värld av ekonomiska skäl. En av huvudorsakerna till t.ex. abort försvinner därmed ur världen.

Världsspråket

En världsstat utan världsspråk vore ingen riktig världsstat. Så länge det finns nationella språkklyftor, finns det också brist på förståelse och en viss grad av främlingskap de olika folken emellan. För att riktigt kunna förstå varandra måste man tala samma språk. Därför kommer världsstaten att ha ett eget internationellt språk, som alla världens människor får lära sig redan som barn i skolan. Detta världsspråk kommer inte att bli något av de nu existerande nationella språken, eftersom det skulle ge upphov till nya konflikter. Världsspråket måste alltså vara ett neutralt språk, dvs ett språk utan nationell anknytning (se Den eviga världsbilden 2 stycke 26.25).

Ett sådant språk finns ju också redan i “esperanto”. Om det blir detta som även blir världsstatens språk får väl framtiden utvisa, men i vilket fall som helst kan man säga att “esperanto” är ett “embryo” till ett världsspråk.

Vägen till världsrikets förverkligande

Världsstaten kan i dagens kaotiska världssituation för många förefalla som en avlägsen utopi. Men Martinus framhåller att dess skapelse inte är en angelägenhet blott för en fjärran framtid. Den är tvärtom något som skapas gradvis här och nu. Morgondagens skörd är ett resultat av dagens sådd. För att mänskligheten ska få möjlighet att leva i ett sådant gudomligt fredsrike måste vi först “så” betingelserna för det i vårt eget medvetande. Det vill säga att vi i vår egen mentalitet och i förhållande till vår omgivning kan skapa en fredens domän. En domän som genom exemplets makt också kan sprida sig som ringar på vattnet. När hela mänskligheten till sist består av sådana “fredsdomäner” eller “fredsceller” då har också den jordmänskliga samhällsorganismen i grunden förändrat karaktär. Då är det en organism som inte längre härjas av inre stridigheter och disharmonier, utan en organism som funnit sin egen balans, jämvikt eller harmoni. Då har mottot ”envar är sig själv närmast” ersatts av den motsatta principen “envar är sin nästa närmast“. Ett rike som ännu inte är av denna världen, och vars kulturfundament och livsinställning uttrycks i orden “Det är saligare att giva än att taga“, har då blivit en allt behärskande realitet i alla jordmänskliga förhållanden.

Vägen till detta rikes förverkligande sammanfattas av Martinus i följande 12 punkter:

1.Osjälviskhetens seger över själviskheten på alla områden. (De gemensamma intressenas seger över privatintressena.)
2.Skapandet av en internationell, demokratisk världsstyrelse.
3.Alla länders avrustning – till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis.
4.Utvecklandet av ett internationellt, öppet – inte hemligt – högsta lag- och rättsväsen, sammansatt av vetenskapens yppersta representanter på såväl andliga som materiella områden, vilka kan vara kvalificerade att skilja mellan “abnorma handlingar” och “förbrytelser” och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed utgör en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla.
5.Avskaffandet av privatpersoners ägande av värdena – till förmån för världsstatens övertagande av dessa värden.
6.Avskaffandet av pengar – till förmån för införandet av individens personligen presterade arbete som enda betalningsvärde samt kvittot härför som enda betalningsmedel för samma person.
7.Upprättandet av en för hela världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundad på avdrag från arbetskvittona.
8.Utnyttjandet av maskinerna för att förkorta den materiella arbetstiden – till förmån för studiedagar och andlig forskning.
9.Avskaffandet av all våldspolitik och alla blodsutgjutelser.
10.Avskaffandet av tortyr, prygel- och dödsstraff – till förmån för väl betänkta internerings- och uppfostringsåtgärder.
11.Utveckling av vegetariska näringsmedel, hälsa och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden.
12.Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

(LB stycke 117).

Noter:

1) Martinus: “Nationalism och Internationalism” (Kosmos nr. 20-1971).

2) Martinus: “Nationalism och Internationalism” (Kosmos nr. 20-1971).

3) Martinus: “Hjärtats adel” (Kosmos nr. 4-1972).

4) Martinus; ”De kosmiska krafterna bakom världsåterlösningen“ (Kosmos nr. 8-1982).

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10 och 11-1983.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

5 × five =

Visa
Dölj