När man lever i två världar…

Härom dagen hände mig något som fick mig att reflektera lite närmare över det faktum att vi som jordmänniskor ju faktiskt lever parallella liv i två olika världar. En inre andlig värld av tankar, känslor och minnen och en yttre fysisk värld, som vi i många stycken har ett mer eller mindre automatiserat förhållande till och umgänge med. Det var förstås inte första gången jag har upplevt och funderat över detta fenomen, men det som gjorde just denna upplevelse av detsamma lite speciell var att det innefattade ett moment eller antal minuter som annars alltid brukar göra mig mer eller mindre plågsamt medveten om att jag lever i en tung fysisk kropp i en värld av motstånd – och ibland motvind…

Det handlar om en lång och delvis ganska brant backe som jag dagligen forcerar trampande på cykel på väg hem från mitt arbete. Backen bjuder mig så mycket motstånd att den alltid brukar vålla mig fysiskt-kroppsliga reaktioner i form av en större eller mindre grad av andfåddhet och svettningar, så därför har jag förut aldrig lyckats ta mig upp på backkrönet utan att vara mer eller mindre smärtsamt medveten i den kroppsliga ansträngning som den är förknippad med.

Men denna gång hände det alltså (hela sträckan som jag cyklar är omkring sju kilometer lång – enkel väg – och den jobbiga backen möter mig efter 1-2 kilometers trampande): jag hade nog cyklat minst 5 kilometer innan tanken plötsligt slog mig att jag faktiskt satt på min cykel och att jag måste ha passerat den där backen redan… Men jag har alltså absolut inget minne av hur det gick till p.g.a. att jag var så djupt inne i min egen tankevärld. Inte märkte jag av några kroppsliga reaktioner heller. En välvillig men nog inte heltäckande förklaring eller tolkning kan förstås vara att min benstyrka och kondition blivit bättre och att backen därför nu inte vållade mig samma motstånd som den normalt gjorde förut. Men enbart det kan inte förklara att jag denna gång i mitt medvetande aldrig noterade passagen av den, eftersom samma situation så sent som föregående dag hade påkallat min kroppsliga uppmärksamhet.

Om nu vårt medvetande är en biprodukt av vår fysiska kropp och dess utveckling, som somliga hävdar, är det inte då lite märkligt att vi ibland mentalt kan ”gå ur” denna kropp till den grad att vi inte ens noterar vår fysiska situation och omvärld? Allt eftersom vi utvecklas tilltar dessutom detta upplevelsefenomen. Det vanliga djuret lever på ett annat sätt i sitt tids- och rumsmässiga nu med alla sinnen fokuserade på vad som sker i dess fysiska omgivning. För djuret är det en produkt av dess självbevarelsedrift att det hela tiden måste ha detta utåtriktade nu-fokus, eftersom det kan vara förenat med livsfara att inte ha det. Detta har alltså för djuret blivit en ren automatfunktion, som dessutom betingas av att dess ”andliga kroppar” – för att tala i Martinus-termer – ännu är för outvecklade för att skapa möjligheten till den typ av mentalt ”resande” i tid och rum som vi som kallar oss människor alltmer fyller vår tillvaro med. Att vi på detta sätt kan ”resa” eller skifta fokus mellan en inre och yttre värld visar att vårt utvecklingstillstånd varken är helt fysiskt eller helt andligt.

Utvecklingens drivkraft i den fysiska världen är vad man kan kalla ”behagsprincipen”, dvs strävan efter att uppleva behag och undgå obehag. Hos det vanliga djuret är detta kopplat till dess fysiska upplevelser och kropp (eller ”tyngdkroppen”, som Martinus kallar den). Men när djuret når det jordmänskliga utvecklingsstadiet tillkommer en ny dimension av upplevelsen av behag och obehag som Martinus förklarar på följande sätt:

Liksom reaktionerna av tyngdkroppens samspel med den yttre tyngdenergin är identiska med behag och obehag eller välbefinnande och smärta på tyngdplanet, så är reaktionerna av känslokroppsfostrets samspel med den yttre känsloenergin identiska med behag och obehag eller välbefinnande och smärta på känsloplanet. Men här framträder välbefinnandet och smärtan såsom identiska med det vi kallar ”glädje” och ”sorg”. Det framskridna väsendet i djurriket kan sålunda, förutom på tyngdplanet eller det fysiska planet, också uppleva välbefinnande och smärta på känsloplanet. Men då känsloplanet inte är ett fysiskt utan ett andligt plan, betyder detta alltså att sorg och glädje i själva verket är av andlig natur. Och här ser vi åter hur jordmänniskans dagliga tillvaro i stor utsträckning försiggår i den andliga världen. Men allt eftersom individen får förmåga att uppleva förnimmelser på själva känsloplanet, får han också förmåga att manifestera dem. Han får sålunda förmåga att medvetet skapa sorg och glädje för sina medväsen. (Livets Bog del 1 stycke 193)

Hos oss jordmänniskor är alltså upplevelsen av behag och obehag inte enbart knuten till den fysiska organismen och nuet. Vi kan ju exempelvis också uppleva behag och obehag i det ”andliga rum” som Martinus kallar tiden. Minnen av för länge sedan upplevda ting och händelser kan fortfarande väcka behag eller obehag i oss i form av glädje eller sorg, kan framkalla både skratt och tårar, liksom också våra mer eller mindre spekulativa föreställningar om framtiden kan åstadkomma effekter av samma art i vårt inre. Eller som författaren Mark Twain en gång uttryckte det: ”Jag har varit med om mycket elände i mitt liv och åtminstone hälften har inträffat.”

Att vi lever i två världar skapar inte bara fler arenor för upplevelsen av behag och obehag. Det skänker oss också en ”skyddszon” mot yttre obehag eller smärta. Vi är inte prisgivna åt fysisk påverkan på det sätt som det vanliga djuret är, eftersom vi i vår inre värld samtidigt kan uppleva något helt annat som kan få oss att glömma fysiska smärtor och yttre obehag. Inte minst om vi kan se en mening med smärtorna och obehaget och därmed nå fram till en försoning med dem. Då är det som om de förlorar sin udd och till och med – i alla fall när vi får en tidsmässig distans till det som smärtade oss – kan upplevas som ”förklädda välsignelser”, dvs som erfarenheter vi absolut inte skulle vilja vara förutan, eftersom vi inser att de har varit viktiga för vår utveckling.

Enligt Martinus är ”tyngdkroppen” bara en av sex ”kroppar”, som vi alltid är utrustade med i varierande styrkor och kombinationer (se symbolen Grundenergiernas kombinationer). Dessa kroppar är underkastade ett kretslopp som innebär att en av dem alltid är på sitt kulminerande stadium (”tyngdkroppen” för vår del på vårt nuvarande utvecklingssteg), två befinner sig i tillväxt (känslo- och intelligenskroppen hos oss), två är i avtagande (minnes- och instinktkroppen för vår del) och en latent (intuitionskroppen hos oss). Att Martinus ger dessa medvetandekrafter beteckningen ”kroppar” har sin orsak i att han utifrån sin kosmiska eller intuitiva självsyn menar att de alla är ”materiella”, om än inte fysiskt-materiella. Citat från min artikel ”Som fisken i vattnet…” (Kosmos nr. 9-2016 eller på länken http://www.kosmiskresenar.se/essaer/som-fisken-vattnet/):

”Strålar och vågor” är också, visar Martinus, den materia som alla våra tankar, känslor, minnen och drömmar är gjorda av. Men eftersom dessa strålar och vågor är otillgängliga för fysiska sinnen, och därmed för fysisk forskning, kan de ju inte utforskas av den materialistiska naturvetenskapen. Men det betyder inte att de är ”immateriella”. De är liksom allt annat skapat en del av materiens kretslopp, närmare bestämt det tillstånd i detta kretslopp som Martinus betecknar som det ”strålformiga”, som är materiens fjärde och för oss osynliga existensform vid sidan av den fasta, flytande och gasformiga materien. Ja, detta strålformiga tillstånd är dessutom basen för de ovan nämnda övriga tre formerna av materia. Citat: 

På samma sätt som all materia kan framträda som “fast”, “flytande” och “gasformig”, kan den också framträda som “strålformig”, i synlig eller osynlig form. Och liksom den fysiska organismen inte kan existera utan att vara ett samspel mellan materiens “fasta”, “flytande” och “gasformiga” tillstånd, så kan detta samspel omöjligt äga rum utan att vara baserat på det “strålformiga” tillståndet. (Livets Bog 2 stycke 588).

Och vidare:

Individens öde är sålunda helt baserat på jagets opererande med materien, d.v.s. dess kombinering av materier av olika konsistens eller framträdande i de fyra olika kretsloppstillstånden. Med hjälp av materiens “fasta”, “flytande” och “gasformiga” tillstånd skapar individen den fysiska delen av sitt öde, såsom den fysiska kroppen eller organismen och de härigenom alstrade yttre företeelserna eller manifestationerna. Genom det fjärde tillståndet skapar han den medvetenhetsmässiga, “själsliga” eller “andliga” delen. Genom materiens “strålformiga” tillstånd får individen material för skapandet av sina tankar, sitt medvetande och sin viljeföring. Det är i dessa “strålformiga” materier som jaget skapar sina “själsliga” eller “andliga” kroppar, instinkt-, känslo-, intelligens-, intuitions- och minneskropparna, som i sin tur betingar dess skapelse av tyngdkroppen eller den fysiska organismen. (Livets Bog 2 stycke 590).

Dessa ”strålformiga” krafter och kroppar är till sin natur elektriska, men av en så ”högvibrerande” eller ”finelektrisk” art att de alltså inte kan kan uppfattas av fysiska sinnen eller registreras av några fysiska mätinstrument. Men det är de som gör också den fysiska kroppen och dess organ levande. Ett hjärndödskriterium är ju att den mätbara elektriska aktiviteten i hjärnan har upphört. Den är då ”en kortsluten organisk, elektrisk apparatur” (Livets Bog 6 stycke 2154). Men vi vet ju också att en ”kortslutning” av en elektrisk apparatur bara drabbar apparaten – inte den elektriska strömmen. På samma sätt drabbar den ”kortslutning” vi kallar ”döden” bara den apparat som utgörs av den fysiska kroppen – inte dess elektriska ström i form av medvetandet!

Också när vi sover går vi ju tillfälligt ur vårt fysiska dagsmedvetande. Det som då sker – i alla fall under den s.k. djupsömnen – är att dagsmedvetandet flyttar över från ”tyngdkroppen” till i första hand ”känslokroppen”, som är den kropp som närmast står på tur att överta rollen som bärare av vårt dagsmedvetande efter ”tyngdkroppen”. Om man ser på dessa bägge Martinus-symboler (se symbolförklaringar på dessa länkar: http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-6 och http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symbol-45-100/symbol-90/)

 

 

 

 

 

 

 

så ser man på bilden till vänster att det är ”tyngdkroppen” – symboliserad av den orangea färgen – som bär dagsmedvetandet, medan det på den högra bilden är ”känslokroppen” – symboliserad av den gula färgen – som har övertagit den rollen, vilket alltså sker både vid den s.k. ”döden” och under sömnen. Men det sker också när vi i vår kosmiska evolution en gång i framtiden definitivt lämnar djurriket till förmån för det Martinus kallar ”det riktiga människoriket”. Vi är då lika hjärn- eller dagsmedvetna i den andliga tillvaron som i den fysiska och kan därför mentalt ”resa” mellan dessa tillvaroplan allt efter vår egen önskan.

Det låter naturligtvis i mångas öron som en ren saga, men att vi redan nu tillbringar alltmer av också vår vakna tid här på det fysiska planet på ”resande fot” mellan våra inre och yttre världar visar vart vi är på väg…

Dela inlägg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

14 + 19 =