Om arbetets och kreativitetens drivfjädrar

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

Jordmänniskans skapande eller kreativitet hämtar sin näring ur två konträra källor – själviskheten och osjälviskheten. Denna konflikt kommer bland annat till uttryck i dagens samhällsutveckling och de förändringar i kreativitetens villkor som den medför.

l dagens värld rasar en kamp mellan privatintresset och gemenskapsintresset – mellan själviskhet och osjälviskhet. Det förra har sina rötter i vårt urgamla “djuriska” arv och det senare i vår gryende “mänsklighet”. Dessa motstridiga tendenser kommer till uttryck i allt jordmänskligt tänkande och handlande. På samhällsplanet framträder denna konflikt framför allt som en kamp mellan gemenskapsintresset – representerat av “statsmakten” – och privatintresset – representerat av “penningmakten” (se Livets Bog 1, kapitel 4).

Utvecklingens långsiktiga tendens är att “statsmakten” tillväxer på “penningmaktens” bekostnad, beskriver Martinus. Detta bekräftas också av fakta. “Statsmakten” eller den s.k. “offentliga sektorn” har expanderat kraftigt i alla utvecklade samhällen på vårt klot under detta århundrade – och i all synnerhet under de senaste decennierna.

Att det är en expansion som betingas av djupare liggande orsaker än olika politiska ideologier, visas också av det faktum att expansionen ägt rum oavsett politisk färg och ideologiska utgångspunkter hos nationernas olika regeringar.

Konkurrens och effektivitet

På senare år har dock en viss reaktion mot denna utveckling gjort sig märkbar här och var. Krav på “privatisering” av offentliga verksamheter framförs i olika sammanhang. De som driver dessa krav utmålar gärna de offentliga eller statliga institutionerna som ineffektiva, orationella och byråkratiska kolosser; kolosser inom vilka all individuell kreativitet och initiativkraft dödas. I motsats härtill framställs det privatägda företaget som kreativitetens naturliga uttrycksform; en form som stimulerar effektivitet, dynamik och kreativitet, genom att det privatägda företaget, till skillnad från de flesta statliga institutioner, har ett ekonomiskt vinstintresse som sin primära drivfjäder. Detta vinstintresse tvingar fram effektivitet och kreativitet, menar man. Man har helt enkelt inte “råd” att vara ineffektiv och orationell, eftersom det vore detsamma som att skriva under sin egen “dödsdom” som ett ekonomiskt konkurrenskraftigt företag. Den ekonomiska konkurrensens egna mekanismer skulle alltså, enligt detta synsätt, vara en garanti för effektivitet och hög kvalitet på varor .och tjänster. Liksom “kampen för tillvaron” i djurriket åstadkommer vad Darwin kallade “survival of the fitest” (“överlevnad för den dugligaste”), åstadkommer den ekonomiska konkurrensen “survival of the fitest” bland jordmänskliga företag och verksamheter. I verksamheter som skyddas från konkurrens sätts denna mekanism ur spel, vilket, enligt teorin, med naturnödvändighet måste leda till försämrad effektivitet och lägre kvalitet på varor och tjänster.

Lokala och universella sanningar

Onekligen kan ovan nämnda teori vid första anblicken synas ha visst fog för sig. Det är säkert fler än artikelförfattaren, som på nära håll har upplevt den “tröghetslag”, som tycks vara förhärskande i vissa offentliga verksamheter och miljöer. Miljöer som inte precis utmärks av dynamiskt och kreativt tänkande.

Så långt kan det alltså förefalla som om verkligheten bekräftar utsagorna hos dem som predikar konkurrens-filosofins evangelium (men då måste man förstås samtidigt bortse ifrån att låg kreativitet och “byråkrati” är ett fenomen som inte bara är begränsat till den statliga verksamhetssektorn). Nu kan emellertid utsagor innehålla sanningar av två principiellt skilda slag: dels lokala sanningar, dvs sanningar som är begränsade i tid och rum, dels universella sanningar, dvs. sanningar som är obegränsade av tid och rum. Om vi säger att drivfjädern för allt liv är tillfredsställandet av begär, så har vi gett uttryck för en universell sanning. En sanning som gäller alla levande väsen i alla tider och under alla förhållanden. Men om vi säger att drivfjädern är tillfredsställandet av själviska begär har vi däremot gett uttryck för något som bara kan vara en lokal sanning. En sanning som endast gäller under en viss tid och vissa förhållanden.

Konkurrens-filosofins människosyn

Konkurrens-filosofins människosyn bygger på just denna lokala sanning – en lokal sanning som förutsätts äga universell giltighet. Enligt denna uppfattning är nämligen den grundläggande drivfjädern i allt mänskligt handlande – och därmed också all mänsklig kreativitet – en självisk vinstmaximeringsprincip. Individens handlingar och skapande betingas alltid ytterst av en strävan efter att uppnå egna fördelar och vinster, menar man. Individen väljer, om han har möjlighet att träffa ett fritt val, alltid det handlingsalternativ som ger honom själv maximal vinst. l denna filosofi finns inte plats för någon altruism eller osjälviskhet i egentlig mening. Även när en individ till synes beter sig osjälviskt, så förklaras detta beteende med – mer eller mindre dolda – själviska motiv. Att människan fungerar enligt mottot att “hellre taga än giva” är alltså ett absolut axiom för denna filosofi. Ett axiom som man härleder sina resonemang och slutsatser ur.

Jordmänniskans förvandling

Nu visar emellertid Martinus ett det inte är “människan i människan” som är inriktad på att praktisera ovan nämnda själviska motto. Det är istället “djuret i människan” – människans gamla djuriska vanemedvetande som präglats och formats av “kampen för tillvaron” i djurriket under tusentals inkarnationer. Dessa själviska anlag har tjänat oss väl i djurriket, där de var en dygd och en absolut nödvändighet. Men livet står inte stilla. Det är underkastat en ständig rörelse och förvandling. En förvandling som nu är i färd med att omskapa oss jordmänniskor från “djur” till “riktiga människor”, dvs omskapa vår mentalitet från själviskhet till osjälviskhet. Lika naturlig som själviskheten är för djuret eller den primitiva människan, lika naturlig är osjälviskheten för den riktiga människan. Hon är en individ som till fullo har erfarit att “det är saligare att giva än att taga“, och vars hela livslust därför består i givandets och tjänandets glädje.

Förvisso drivs den riktiga människan också av driften att tillfredsställa sina begär eller sin speciella livshunger, och är därmed, i lika hög grad som djuret eller den primitiva jordmänniskan, en varelse som eftersträvar vad man skulle kunna kalla individuell “behagsmaximering”. Men medan denna “behagsmaximering” hos djuret eller den ofärdiga människan har själviska förtecken, så är den alltså hos den färdiga eller fullkomliga människan en uteslutande osjälvisk företeelse. Den riktiga människan finner således endast behag eller livstillfredsställelse i praktiserandet av en äkta “gåvokultur” eller nästakärlek.

Egendomsrättens degeneration

Eftersom den fullkomliga människan i sitt arbete och skapande drivs av osjälviska motiv, blir det “privata företaget” eller den privata äganderätten till värdena en för henne omöjlig form. Den privata äganderätten eller egendomsrätten innebär ju en monopolisering av värden och ting. En monopolisering som gör dessa värden mer eller mindre oåtkomliga för andra individer. Den privata äganderätten gör det också i många fall möjligt för ägaren att leva i kraft av andra människors arbetskraft, dvs. i kraft av deras köpta förmåga, vilket även det naturligtvis blir en omöjlighet för den individ vars hela livslängtan består i att “tjäna nästan” istället för att “tjäna på” henne.

Av ovan nämnda skäl kommer alltså den privata äganderätten att degenerera och försvinna, allt eftersom vi i vår utveckling närmar oss det riktiga människorikets moral och livsbetingelser. Det är den kosmiska bakgrunden till att samhället eller “statsmakten” idag alltmer övertar äganderätten till värdena, som därmed görs till gemensam eller allmän egendom.

Offentlig sektor och individuell moral

Men ingenting kan födas vuxet eller fix och färdigt. Vår nuvarande statsmakt är, kosmiskt sett, ännu bara ett nyfött och omoget “barn”. Denna “omogenhet” är i sin tur ett resultat av människornas “omogna” eller ofärdiga moral. Och här har vi kommit till problemets kärna när det gäller de omdebatterade effektivitets- och kreativitetsproblemen inom den “offentliga sektorn”. Medan privatägda verksamheter och företag kan hämta sin energi och kreativitet ur den källa som det privata vinstmotivet utgör, så måste de offentliga eller allmännyttiga verksamheter, som inte drivs i vinstsyfte, hämta sin energi eller sitt “bränsle” ur en helt annan källa. En källa som bara kan vara av moralisk art. Men om denna moral ännu är för svag eller outvecklad bland de människor som är sysselsatta inom verksamheten ifråga, så blir naturligtvis verksamhetens karaktär och kvalitet präglad därav. Hela verksamheten måste alltså bli “trög” och “energilös” i samma mån som den saknar energitillförsel eller inspiration från någon moralisk eller altruistisk källa. Och är det inte just detta “tröga” och energifattiga tillstånd, som många människor beskriver som sin främsta erfarenhet från somliga offentliga förvaltningar och dylikt? Det tillstånd som i samhällsdebatten brukar diskuteras i termer av “byråkrati” och “ineffektivitet” m.m.

Själviskhetens och osjälviskhetens kraft

Den allmännyttiga verksamheten befinner sig således i den situationen att den också till stora delar är avskuren från själviskhetens stora energikälla (bortsett från vissa karriärmöjligheter m.m. för medarbetarna), eftersom den saknar profitmotivets drivfjäder eller “morot”. Så länge människan är på våglängd med själviskhetens ideal, dvs makt och rikedom, ser vi att hon kan mobilisera och utveckla en väldig energi och “kreativitet” för att nå dessa mål. Individer som är helt besjälade av sådana själviska mål och syften brukar inte lida brist på energi och kraft. Tvärtom framstår de ofta som synnerligen energiska och kraftfulla personligheter, som, just därigenom, också kan få många medmänniskor i sin makt.

Går vi till den andra ytterpolen, dvs de osjälviska eller moraliska genierna, så ser vi att dessa också är besjälade av en kolossal energi och kraft. En kraft som får dem att offra allt, till och med sitt eget liv, för nästans skull.

I kreativitetens ”gråzon”

Varken det själviska eller osjälviska geniet besväras alltså av energi- eller kraftlöshetens problem, vilket däremot människor som befinner sig mitt emellan dessa två ytterpoler ofta gör. Dessa människors problem är på sätt och vis att de varken är tillräckligt själviska eller tillräckligt osjälviska. De båda krafterna – själviskheten och osjälviskheten – tar i deras medvetande mer eller mindre ut varandra och åstadkommer därför ett slags “energistillestånd” – ett energimässigt “nolläge”. Det är ett mentalt tillstånd eller “tankeklimat” där varken den själviskt eller den osjälviskt inspirerade kreativiteten kan blomstra. Vi befinner oss med andra ord här i ett slags kreativitetens “gråzon” eller “ingenmansland” – en “gråzon” som vi väl alla stundom besökt i vårt eget medvetande.

En altruistisk sektor

Är det månne inte denna zon som debatten om “den offentliga sektorns” problem ytterst handlar om? Ett problem som i grunden inte är en politisk eller organisatorisk fråga, utan en fråga om andlig och moralisk utveckling hos individerna. “Den offentliga sektorn” i våra samhällen har växt oerhört snabbt i kvantitativt avseende på bara några få årtionden. Individernas andliga och moraliska standard har inte växt lika snabbt. Detta måste givetvis skapa problem. “Den offentliga sektorn” är, kosmiskt sett, egentligen en altruistisk sektor, men ännu finns det inte i vårt samhälle en altruistisk moral hos flertalet av samhällets individer, som kan “bära upp” denna sektor. Häri ligger “det offentliga problemets“ kärna.

Lösningen på den problematiken kan inte vara att “nedrusta” den offentliga sektorn som vissa deltagare i samhällsdebatten gett uttryck för. Lösningen måste istället vara att “upprusta” människan i moraliskt och andligt avseende. En “upprustning” som för övrigt livet självt ombesörjer. Denna livets egen “upprustning” av våra mänskliga kvalifikationer kommer på sikt att frigöra en mänsklig kreativitet eller ett osjälviskt genialt skapande, som vida överträffar den djuriska eller själviska kreativitetens alster. Framtidens människa kommer inte att vara intresserad av att utöva makt och att berika sig själv på nästans bekostnad. Hennes livsbegär är inte att “ta“ utan att “ge” – “ge” av sin mänskliga begåvning och skapande förmåga till gagn och glädje för nästan och helheten. Idealet “tjäna nästan” har då avlöst mottot “tjäna pengar” som vägledande princip för all jordmänsklig tillvaro, och det möjliggör en kreativ utveckling som vi ännu på sin höjd bara kan ana oss till.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-1986

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

two + five =

Visa
Dölj