Titanic och det tjugonde seklet

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

“Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.” (Mikael Wiehe i sången “Titanic”)

För lite drygt hundra år sedan – närmare bestämt 1898 – utkom en märklig roman. Författarens namn var Morgan Robertson och romanens titel The wreck of the Titan (“Titans skeppsbrott”). Inte bara namnet Titan utan också romanens hela handling liknar på ett anmärkningsvärt sätt det som faktiskt hände 14 år senare när Titanic – världens dittills största fartyg – sjönk på sin jungfruresa mellan England och Nordamerika i april 1912. Robertson förklarade att han skrivit boken utifrån en “psykisk inspiration”.

Det finns många exempel på att viktiga händelser i världshistorien på olika sätt blivit förutsagda eller profeterade långt innan de ägt rum – Robertsons bok är bara ett exempel i mängden även om den är ett ovanligt påtagligt eller handfast bevis på att allt som sker här på det fysiska planet redan har inträffat på det psykiska eller andliga planet. Och att Titanics undergång var en viktig världshändelse blir vi ju än i dag ofta påminda om – nu senast inte minst genom succéfilmen, med samma namn som båten, som setts av miljoner människor över hela världen. Vad är det i Titanics och dess passagerares öden som utövar en sådan dragningskraft på människors sinnen?

Det osänkbara fartyget

När Titanic sjösattes i april 1912 så innebar det också en sjösättning av en sinnebild. Sinnebilden eller symbolen för den moderna civilisationen och kulturen. Fartyget, som förklarades som osänkbart av expertisen, var det materialiserade beviset för den överdådiga skaparkraften och geniet hos en kultur som ännu inte lärt känna sina egna begränsningar. “Gud själv kan inte sänka det här skeppet” var ett tidstypiskt tidningscitat. Fartygets namn var också ett uttryck för denna hybris. Titanerna var ju i den grekiska mytologin en gammal gudasläkt som försökte utmana de nya gudarna, och på grund av detta deras övermod störtades de ned i Tartaros – den djupaste delen av dödsriket Hades. Med tanke på Titanics öde kan man onekligen tycka att namnet var välfunnet…

I filmen “Titanic” finns en nyckelscen där Jack (Leonardo DiCaprio) står framme i fören på båten och till Atlantens stumma vattenmassor ropar ut “jag är världens härskare”. Det var tidsandan i allmänhet och Titanicandan i synnerhet som han på det sättet formulerade. Det var också denna härskarattityd och hybris som gjorde att man på  Titanic ignorerade de isvarningar man mottog per telegram från andra fartyg som befann sig i samma område i Nordatlanten. När andra båtar sänkte farten eller la sig still i väntan på att packisen och nattmörkret skulle skingra sig, så beordrade styrelseordföranden i White Star Line – rederiet som ägde Titanic – i stället att Titanics hastighet skulle ökas till toppfart, eftersom han därigenom hoppades att också kunna sätta ett nytt hastighetsrekord för båtfärder över Atlanten. Denna order blev direkt ödesdiger, eftersom fartygets höga fart gjorde att det isberg som blev Titanics öde inte kunde undvikas på det korta avstånd som återstod när isberget väl upptäcktes av fartygets utkik i den mörka natten. Om hastigheten varit lägre hade man åtminstone haft en chans att hinna göra en undanmanöver. Nu försökte man i stället att i panik backa fartyget, vilket var dömt att misslyckas.

Ignoransen av isvarningarna, liksom också den ignorans som låg i det faktum att Titanic var utrustad med alldeles för få livbåtar i förhållande till antalet passagerare (bara 705 av totalt ca. 2300 passagerare räddades med hjälp av fartygets livbåtar), hängde naturligtvis samman med tron på Titanics “osänkbarhet”. Egentligen menade man att det var ett helt onödigt och överflödigt arrangemang att överhuvud taget utrusta Titanic med några livbåtar alls, men för att uppfylla vissa formella regler och minimikrav blev man ändå tvungen att göra det.

Det var i första hand kvinnor och barn som åkte i fartygets första klass som räddades med hjälp av dess livbåtar. Tredjeklasspassagerarna hade minimal chans att hinna få plats i någon av dessa, eftersom deras väg till räddningen i det längsta spärrades av de låsta grindarna upp till förstaklassdäck där livbåtarna fanns. De vattentäta skotten mellan rummen i fartygets skrov, som skulle hindra henne från att ta in för mycket vatten vid en olycka, visade sig vara mindre täta, men det fanns ett annat slags vattentäta skott på Titanic som var effektivare. Det var de vattentäta skotten mellan de olika passagerarklasserna. På så vis avspeglade livet ombord på Titanic tidens brutala klassamhälle. Medan många förstaklasspassagerare ännu dansade och roade sig i ljusreflexerna från kristallkronor och guldspeglar hade deras mindre lyckligt lottade medpassagerare på nedre däck redan börjat få kalla fötter av det hastigt inströmmande iskalla havsvattnet…

Mänsklighetens öde och “isbergets” symbolik

Vad är det vi möter i denna syn och i hela Titanics öde? Är det inte en bild av mänskligheten och dess öde här i det tjugonde seklet? Det är en bild av mänskligheten som i natten strävar fram över Atlantens mörka vatten. Alla söker de lyckan på sitt sätt. Många hoppas finna den på andra sidan det stora havet, men innan de hunnit så långt är de flesta av dem redan förflyttade till “den andra sidan” av tillvaron, d.v.s. till en tillvaro hinsides den fysiska. Det är ett öde som många andra i detta sekel fått dela med Titanics passagerare. Endast två år efter Titanics sammanstötning med isberget påbörjas en kulmination av sammanstötningar av en annan art; de sammanstötningar som markerar inledningen till “domedagen” eller “de sista tiderna”. Det är alltså det första världskriget som utbryter 1914. Men egentligen handlar detta också om sammanstötningar med ett “isberg”. Isberget är en ofta använd bild eller symbol för vårt psyke. Liksom större delen av isberget finns dolt under vattenytan, så finns också det mesta av vårt psyke eller vår medvetandestruktur dold under dagsmedvetandets yta. Och liksom det var den dolda delen av isberget som blev Titanics öde (det var den som rev upp  hålen i fartygets skrov under vattenytan), så är det den dolda delen av vårt eget “isberg” eller psyke som skapar kollisioner och undergång i både individers och nationers öden. Orsaken till det “allas krig mot alla” som i så hög grad satt sin prägel på det tjugonde seklet finns alltså uteslutande i vårt eget medvetande. I sin inre föreställningsvärld kryssar den moderna människan i stor utsträckning omkring i ett mentalt hav med många “isberg” i form av mer eller mindre kristalliserade fiendebilder. Och då och då kolliderar hon också med dessa “isberg” i yttervärlden. Kollisioner som kan medföra större eller mindre katastrofer i hennes personliga öde. Men var finns egentligen det isbildande elementet? Finns det i yttervärlden eller i människans egen inre värld?

Hos de flesta av oss är det en djupt ingrodd vanefunktion att förlägga skapelsen av dessa “isberg” utanför oss själva. Och det är naturligtvis inte så märkligt så länge vi är mer eller mindre omedvetna om den dolda delen av vårt eget “isberg” eller psyke. Där finns nämligen orsakerna till alla de verkningar vi i dag upplever som vårt öde på gott och ont. I det som Martinus kallar “ödeselementet” i vårt övermedvetande finns alla våra talanger, dispositioner (bland annat vår disposition eller mottaglighet för återvändande ödesenergier från vårt eget förflutna i både detta och tidigare liv) och förutsättningar för att skapa både ljus och mörker i vårt eget öde. Detta är alltså såväl det isbildande som det issmältande elementet i vårt innersta väsen. För likaväl som vi kan skapa väldiga isberg och hela isregioner i vår egen mentalitet, så kan vi också, tack vare kretsloppets lagar, en gång mobilisera de inre värmekällor som behövs för att smälta isen.

Ett förebud

Titanics undergång kan alltså ses som ett förebud eller varsel om hela den nuvarande världskulturens undergång. De som befinner sig “på nedre däck” i dagens världsordning kämpar redan förtvivlat för att hålla näsan ovan vattennivån. På de övre däcken börjar också skakningarna att märkas. Överlevande från Titanic har berättat att det var först när övre däck började luta som ett sluttande plan som de häpet förstod att något allvarligt höll på att hända. Är det inte detta “sluttande plan” som vi nu mer och mer kan se i dagens världsekonomi? Liksom det sluttande planet på Titanic utlöste panik bland passagerarna, ligger också paniken ständigt på lur på världens aktiebörser när kurserna börjar sjunka. Och det som utlöste paniken på Titanic är också det som i dag utlöser panik på börserna världen runt, nämligen principen “envar är sig själv närmast”, d.v.s. att alla bara försöker rädda sitt eget skinn.

Ja, likheterna mellan Titanics öde och dagens världssituation är många. Som nämnt var ju Titanics kanske mest ödesdigra misstag försöket att slå hastighetsrekord över Atlanten och att man därmed ignorerade alla isvarningar som man fick. Samma konkurrensmentalitet eller strävan efter att till varje pris vara först och störst dominerar ju också dagens världskultur – inte minst världsekonomin. Affärerna och rekordnoteringarna på börsen är viktigare än alla varningar om “isberg” och andra hot på vägen. Varnande röster saknas ju inte, men det är uppenbart att de – liksom i fallet Titanic – i stor utsträckning talar för döva öron.

Själviskhetens världskultur kan liknas vid ett fartyg som redan börjat ta in vatten. De flesta av fartygets passagerare – i alla fall av dem som hör hemma på övre däck – inser ännu inte situationens allvar, även om en viss oro börjar sprida sig. Först när den inströmmande vattenmängden nått en “kritisk massa”, som definitivt rubbar fartygets balans, förstår man att hon är på väg att sjunka.

Den natten Titanic sjönk var havet alldeles lugnt och spegelblankt och himlen var alldeles molnfri och stjärnklar. Största möjliga kontrast således till kaoset och paniken ombord på det sjunkande skeppet. Som om Gudomen med denna vackra och fridfulla inramning av begivenheterna velat så ett frö i mottagliga sinnen. Ett frö som rymmer eller antyder en annan historia än historien om katastrof, död och undergång. En historia som – liksom stjärnorna på natthimlen – berättar om ljuset i mörkret, d.v.s. att ljuset bara kan ses eller upplevas mot en mörk bakgrund. En historia som också kan berätta för oss att varje katastrof och undergång sett ur ett annat och större perspektiv innebär liv, utveckling och medvetandeförnyelse. En medvetandeförnyelse vars resultat till sist blir att alla våra mentala “isberg” smälts ner och blir ett med kärlekens ocean.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-1999.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

14 + six =

Visa
Dölj