Två slags rötter

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

Under en joggingtur ute i skog och mark slås jag av kontrasten mellan min egen “rotlösa“ och mobila tillvaro och trädens och växternas rotfästa och stationära tillstånd. De senare är fast förankrade på sin plats i myllan, medan jag i förhållande därtill äger en – i vart fall i fysiskt hänseende – mycket större rörelsefrihet.

Växtens inre värld

Bakom växtrikets i yttre mening vegetativa tillstånd finns dock en rik inre värld – en förmåga att röra sig i en inre minnesvärld av “guldkopior“. En rörelseförmåga som gått förlorad för oss som i stället blivit “mobila“ på det yttre fysiska planet.

Förbindelsen med denna inre värld gör också att växten äger ett annat slags “rotfasthet“ än den som manifesterar sig i jordens mylla. Den är genom sin inre värld av “guldkopior“ också rotfäst i ljusets värld. Det är denna högre värld som genom växternas färger, former och dofter kastar en reflex av överjordisk skönhet och harmoni in på det fysiska planet, och därmed låter oss ana den ljusvärld vi alla en gång lämnat.

Medvetandets förnyelse

Varför lämnade vi då denna värld av ljus och åter ljus? Därför att vårt medvetande måste förnyas och återskapas, svarar Martinus. För mycket ljus leder nämligen till sist till “solsting“, d v s medvetslöshet. Medvetandet eller livsupplevelseförmågan består i urskiljande av kontraster, liksom t ex synförmågan består i urskiljande av ljus och skugga.

Ett medvetande utan svalkande skuggkontrast kommer därför på ett visst stadium att börja vissna precis som en planta som alltför länge exponeras för alltför starkt ljus och värme. Detta vissnande är ett slags “dödsprocess“, d v s inte en “död“ i absolut mening, men en “död“ i den meningen att det medför en inskränkt livsupplevelseförmåga. Det är därför denna förmåga måste återskapas och förnyas i varje nytt “spiralkretslopp“, och det sker alltså genom det livsförnyande mötet med skuggans eller mörkrets princip.

Från växt till djur

Växten är en varelse som befinner sig i ett långt framskridet stadium av detta mentala “vissnande“ – samtidigt som den också befinner sig i konceptionsfasen av det nya dagsmedvetandets tillblivelse.

I förhållande till den yttre världen har dess upplevelseförmåga redan för länge sedan degenererat och blivit latent – sitt verkliga dagsmedvetande har den bara i den nämnda inre världen av “guldkopior“ – men konceptionen eller befruktningen av ett nytt dagsmedvetande i förhållande till yttervärlden har alltså börjat i form av det Martinus kallar för växtens “aningsmedvetande“, dvs dess begynnande förmåga att ana den fysiska världen i form av en odefinierad upplevelse av kontrasterna “behag“ och “obehag“.

Denna förmåga är dock hos växten ännu mycket elementär, detaljlös och outvecklad. Därav dess i yttre mening “vegetativa“ tillstånd på det fysiska planet. Under årmiljoner måste den “vegetera“ i ett fysiskt bundet eller rotfäst tillstånd, innan dess nya medvetande och upplevelseförmåga utvecklats så mycket att den kan börja frigöra sig från denna bundna tillvaro. Och då framträder den inte längre som en växt som står på sin rot, utan som en fysiskt mobil varelse, d v s ett “djur“.

Frigörelsedramats första akt

Därmed är den första akten i ett stort frigörelsedrama fullbordad. Individen har nu uppnått fysisk rörelsefrihet, d v s rörelsefrihet i avstånd eller i rummet. Den fortsatta utvecklingen i djurriket innebär ett förstärkande av denna nyvunna frihet. Hos det vanliga djuret begränsas denna mobila frihet av den fysiska organismens kapacitet, eftersom denna varelse ännu inte, som det mer utvecklade djuret eller jordmänniskan, på konstgjord väg kan skapa sig de fysiska “hjälporganismer“ som vi kallar “kommunikationsmedel“. Vad är dessa “kommunikationsmedel“ – i form av t ex bil, båt och flyg – annat än konstlade förlängningar eller förstärkningar av den fysiska organismens mobilitet? Förlängningar eller förstärkningar som blivit möjliga i kraft av ett annat slags rörelsefenomen. Ett andligt rörelse- eller vibrationsfenomen som vi kallar “intelligens“, som alltmer vinner insteg i det utvecklade djurets medvetande.

Frigörelsedramats andra akt

I och med det intelligenta fenomenets uppdykande på scenen får dramat en helt annan intensitet eller “frekvens“. Till att börja med gör denna nya “frekvens“ individen “rotlös“ också i andlig bemärkelse. De nya andliga “rötter“ som, med känslans och intellektets hjälp, ska utvecklas kan inte få näring i den jordmån där den gamla instinktiva eller blinda trosförmågans plantor frodas.

Intelligensens vibrationer sätter alltså fart på utvecklingen. En fart som hela tiden tycks accelerera. Detta medför bland annat att intrycksfrekvensen, eller det som kallas “informationsmängden“, ökar oerhört för den enskilde individen – inte minst genom massmedias hjälp (massmedia är ju också ett “kommunikationsmedel“). Någon forskare har t ex räknat ut att den informationsmängd som ett nummer av Dagens Nyheters (den största morgontidningen i Sverige) söndagstidning innehåller, motsvarar den informationsmängd som en normal 1700-talsmänniska fick del av under en hel livstid. Inte undra på att den moderna människan drabbas av “informationsstress“ – och därav följande “onaturlig trötthet“ (se Martinus artikel “Onaturlig trötthet“). Men på lång sikt är, påpekar Martinus i nämnda artikel, denna utveckling till fördel för människan, eftersom den medför en väldig utvidgning av hennes medvetande eller andliga horisont – och därmed också av hennes andliga receptivitet, flexibilitet och mobilitet. Detta är av särskild betydelse i den andra akten av det stora frigörelsedramat. Den akt som ska leda till att vi uppnår eller erövrar ett nytt slags rörelsefrihet. Inte en rörelsefrihet i avstånd, som i dramats första akt, utan en rörelsefrihet i tillstånd – rörelsefrihetens andra och helt suveräna stadium.

Den färdiga människan äger en sådan suverän rörelsefrihet. Det betyder att hon inte känner några begränsningar i tid och rum. Att “resa“ betyder för henne inte en avståndsförvandling, dvs att transportera eller förflytta en tung fysisk organism från en plats till en annan, det betyder i stället en tillståndsförvandling. I kraft av sin suveräna makt över materien kan den riktiga människan materialisera och dematerialisera sin organism eller sitt manifestationsredskap på det fysiska planet. Hon har således en total förvandlings- eller tillståndsfrihet, som gör att hon på viljans bud fritt kan röra sig mellan den fysiska och den andliga världen, och även mellan olika fysiska världar eller klot.

Detta suveränt frigjorda tillstånd är en kulminerande kontrast till växtens jord- och platsbundna tillstånd. Växtens bundenhet betingas ju av dess rotfasthet i jorden. Den riktiga människans frigjordhet betingas också, paradoxalt nog, av en slags “rotfasthet“. Men det är inte en “jordisk“ utan en “himmelsk“ rotfasthet. En hundraprocentigt medveten och självupplevd rotfasthet i Gudomen. De jordiska rötterna binder. De gudomliga frigör. De är två slags rötter.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10-1997.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

fourteen − 14 =

Visa
Dölj