Vetenskap och dogmtro

Två nya rön eller upptäckter inom vetenskapens värld de senaste åren, som fått stor uppmärksamhet både inom och utom forskarvärlden, utmanar i sin förlängning också de materialistiska dogmer som hittills mer eller mindre tagits för givna inom naturvetenskapen.

Det gäller för det första upptäckten att våra hjärnceller fortsätter att nybildas genom hela livet. Om detta står följande att läsa i artikeln “Nya celler i gamla hjärnor” på Dagens Nyheters vetenskapssida den 27/2 1999:

“Sedan i början av detta sekel har det funnits en oemotsagd sanning när det gäller hjärnor: Nervcellerna har vi fötts med en gång för alla. De kan aldrig bli fler, bara dö ifrån oss i takt med att vi blir äldre eller sjukare eller utsätter oss för slag och stötar och alkohol. Det är priset vi måste betala för att ha så bra minne, har man trott. Om nervcellerna bara kom och gick som andra celler i kroppen skulle ju minnena också försvinna lika snabbt (min fetstilsmarkering). De senaste åren har dock denna dogm börjat ifrågasättas. Det har visat sig att råttor faktiskt utvecklar nya nervceller hela livet i vissa delar av hjärnan. Samma gäller för möss, marsvin, kaniner och spetsekorrar. Förra våren kunde den amerikanska psykologen Elizabeth Gould och hennes medarbetare visa att nya nervceller också utvecklas hos flera olika slags apor. Och i november förra året kom den stora sensationen: vi människor är inga undantag. Även hos oss finns det delar av hjärnan där nervceller fortsätter att bildas hela livet. Bakom denna epokgörande upptäckt står en grupp forskare på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg med neurologen Peter Eriksson i spetsen.”

I samma artikel berättar nämnde Peter Eriksson hur svårt han själv som klassiskt utbildad neurolog hade att acceptera de nya forskningsrönen om nybildning av nervceller hos vuxna råttor när han under en tid i mitten på 90-talet arbetade i USA och där kom i kontakt med denna forskning. Han säger:

“Jag var till en början mycket skeptisk. Det satt så djupt det där som jag hade fått lära mig att nervceller absolut inte kan utvecklas senare i livet.”

En sådan djupt präglad trosföreställning, som alltså under ett helt sekel accepterats som en vetenskaplig sanning, kan man med rätta kalla för en “dogm”, vilket också görs i nämnda artikel i Dagens Nyheter (se citat ovan). Denna dogm hade alltså sitt ursprung i föreställningen att vi – om hjärncellerna förnyades – inte skulle kunna ha den typ av minne och personliga kontinuitetsförnimmelse (förnimmelsen av att jag är samma person med samma minnen genom hela livet) som vi nu har. Minnena skulle, trodde man ju, upplösas och försvinna i takt med cellförnyelsen i hjärnan. Nu när denna tidigare förnekade cellförnyelse är vetenskapligt bevisad återstår alltså en vital fråga att besvara: hur kommer det sig att denna ständigt pågående förnyelse av våra hjärnceller inte påverkar våra minnen och vår personliga kontinuitetsförnimmelse? Eftersom det inte kan ha sin orsak i den fysiska hjärnan, måste svaret på den frågan sökas på ett icke-fysiskt plan.

Martinus beskriver att det levande väsendet har sex olika kroppar, däribland en “minneskropp” av andlig eller “strålformig” natur. I denna “minneskropp” bevaras kopior av alla våra upplevelser – även av upplevelser som vi idag inte har dagsmedveten tillgång till (t.ex. upplevelser från tidigare inkarnationer). Där har vi ett bud på varför minnen kan bevaras intakta genom ett helt liv trots cellförnyelsen i hjärnan.

Existensen av de sex kroppar av andlig natur Martinus beskriver räcker emellertid inte för att förklara den lite mer komplicerade frågan om kontinuiteten i vår personlighetsförnimmelse. För det finns väl inget som är av en så flyktig och snabbt skiftande natur som vårt medvetenhetsliv eller andliga liv? I varje ögonblick är det tankar och känslor som föds och andra tankar och känslor som dör. Hur kan man då förklara stabiliteten och oföränderligheten i vår personlighets- eller jagförnimmelse? Den kan bara förklaras om det finns en instans i vårt väsen som inte är underkastad rörelse eller förvandling. Det är denna instans Martinus kallar jaget eller X1. Jaget är den oföränderligt “fasta punkt” som är förutsättningen för att den kontrast till jagets egen natur, som rörelsen eller förvandlingen utgör, skall kunna bli till upplevelse för oss.

Den andra stora landvinningen inom vetenskapens värld som man talar mycket om idag är kartläggningen av människans gener. För första gången i vetenskapens historia menar man sig till 100 % ha kartlagt människans biologiska gener.

En nog så intressant “biprodukt” av denna forskning är att man kunnat visa att människans närmaste släkting i djurriket schimpansen till 98 % är genetiskt identisk med människan. Detta reser en del intressanta frågor. T.ex. den etiska frågan om inte schimpansen, enligt samma materialistiska logik som ligger bakom genforskningen, inte då också borde tillerkännas – i alla fall 98-procentiga – mänskliga rättigheter?

En annan fråga av kanske större intresse för denna artikels tema är om den mentala eller andliga skillnaden mellan schimpansen och människan kan reduceras till 2 %? Så borde det ju vara om de materialistiska forskarnas genetiska förklaring av människans och allt livs natur stämmer. Allt – även själslivets mysterier – finns ju dolt i den genetiska koden enligt de materialistiska dogmerna på detta område.

Utan att på något sätt vilja reducera eller förminska schimpansens själsförmögenheter måste vi nog, om vi ser nyktert på saken, konstatera att den mentala eller andliga skillnaden mellan människa och schimpans genomsnittligt är betydligt större än vad de ynka 2 procentens genetiska skillnad låter antyda. Återigen står vi alltså här inför en fråga, vars svar inte kan sökas på det fysiska planet eller i vår biologiska utrustning eller struktur.

Den viktigaste slutsatsen av allt detta blir att den materialistiska forskningen nu har nått ett stadium eller en nivå där deras egna forskningsresultat blir en utmaning eller ett hot mot de trosdogmer av materialistisk natur som denna forskning hittills till en del varit baserad på. Och den medverkar därmed också indirekt till att ställa behovet av en andlig vetenskap på dagordningen!

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 12-2000.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *