Begravning som glädjefest

Posted by on June 25, 2013 in Notiser | 0 comments

I boken Bisättning skriver Martinus om att framtidens begravningar inte kommer att bli en sorgehögtid utan ”en glädje- och tacksägelsefest för livets eviga existens” (kapitel 161).

Under rubriken ”Är dödsfall alltid förknippade med sorg?” kan man i Illustrerad Vetenskap nr 2-2008 läsa om att det finns flera kulturer i Asien, där man inte visar sorg i samband med dödsfall, och att det bästa exemplet på det är den indonesiska ön Bali, där omkring 90% av de 3,4 miljoner invånarna är hinduer. Där kan man se människor, som leende går runt och berättar om en av sina käras dödsfall. Är det en ung kvinna som har förlorat sin man, skojar man med att världen är full av män, så hon finner nog snart en ny. Balineserna har därför ibland uppfattats som känslokalla av flera antropologer. Men eftersom de har en övertygelse om livets fortsättning bortom det vi kallar döden, så ser de ingen anledning att sörja.

Den norska antropologen Unni Wikman har också en annan förklaring till deras avslappnade attityd till ”döden”. Enligt henne beror den också på att de tror att sorgen annars kommer att göra dem sjuka, eftersom de menar – för övrigt också i överensstämmelse med Martinus – att fysisk sjukdom härrör från själen, och om sorg och negativa känslor får övertaget, kommer man att bli sjuk. På Bali existerar krishjälp och sorgearbete i västerländsk mening alltså inte, och sorgen drivs i stället bort av en närmast rituell munterhet och glädje. De anhöriga kan tvätta sig i kallt vatten, om de känner vrede över att omgivningen ler åt deras sorg (även det ett ”recept” som Martinus rekommenderar. Se Livets Bog del 2 stycke 352). Efter några månader uttrycker man ofta tacksamhet över att ha räddats från att sjunka ned i sorg och bli fysiskt sjuk.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10-2008.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

3 + thirteen =

Visa
Dölj