Kosmisk resenär

hs-2006-55-a-xlarge_web

Den eviga utvecklingen kan alltså liknas vid en evigt fortsättande uppåtgående rörelse, i vilken alla levande väsen deltar, helt oberoende av om de är stora eller små, rika eller fattiga, friska eller sjuka, förbrytare eller helgon, djur eller människor, osv. Alla rör de sig framåt och uppåt.Genom oändligt varierande former av livsupplevelse, genom vitt skilda zoner och tillvaroplan, genom materiella och andliga tillstånd, från mörka och kalla klot till varma och solljusa världar, går livets väg. Och genom sin identitet som sinnesorgan, kroppsformer, tillvaroplan, utvecklingsstegen och livets väg gör de samlade kosmiska grundenergierna alltså alla levande väsen till “kosmiska resenärer”, för vilka de enskilda kloten är tillfälliga uppehållsstationer och sevärdheter. Och då dessa resenärer blir präglade av de erfarenheter, intryck och upplevelser som de berikas med i varje sådan värld som de passerar, blir livet på varje klot “interplanetariskt” och mångskiftande i sina detaljer, och de nämnda energierna eller den samlade gudomliga världskraften blir i sin grundanalys “en outtömlig källa till gudomlig visdom” och blir därigenom för gudasönerna identisk med “ett alltomfattande, fundamentalt utlösande moment för gudomlig kärlek, lycka och salighet”

(Martinus: Livets Bog 1 stycke 288)

Välkommen till denna hemsida som säkert aldrig kommit till världen om inte ihärdiga vänner “pushat” mig i den grad som de gjort. Speciellt tack till Misja som inte bara “pushat” mig när det gäller detta, utan också “designat” sidan och hjälpt mig praktiskt att få allt på plats till sist. Själv hade jag inte klarat det…

Sidan består av totalt över 100 artiklar, som jag under de senaste drygt 30 åren skrivit i tidskrifterna Kosmos (tidskrift för Martinus Institut) och i den nu sedan rätt många år nedlagda Martinus-inspirerade tidskriften Ny Kultur samt ett par andra nätpublikationer. Martinus världsbild eller andliga vetenskap är ju av ett tidlöst slag, så egentligen spelar det ingen roll när de olika artiklarna skrivits – även om många av dem också har en anknytning till händelser och skeenden i tiden – men i avslutningen på varje artikel har jag lagt in en notering om när och var artikeln tidigare har publicerats, så att också det legitima behovet av orientering i tid och rum blir tillgodosett…

När det handlar om så många artiklar om så många olika ämnen eller teman, som det gör i detta fall, är det svårt att sortera dem i olika kategorier. Extra svårt blir det, eftersom innehållet ofta också är “gränsöverskridande” – liksom ju hela Martinus världsbild är till sin egen natur. Fundamentalt för att kunna förstå denna världsbild är ju dock begreppen reinkarnation, karma och utveckling, så därför har jag först lagt in några artiklar som på olika sätt behandlar dessa teman under kategorin “Essäer” – efter den inledande artikeln där med titeln “Jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna…”, som berättar lite om Martinus kosmiska upplevelse och författarskap. Jag har som ni kan se i menyraden ovan – och i spalten med de klickbara artikeltitlarna till höger – gjort en uppdelning i kategorierna “Essäer”, dvs oftast lite längre artiklar (fast en och annan kort historia har också slunkit med där), och “Världen aktuellt-artiklar” samt “Notiser”. De sistnämnda är som framgår av den rubriken bara mycket korta notiser om olika ting. När det gäller “Världen aktuellt-artiklarna”, så är det mycket blandat, såväl vad gäller artiklarnas längd som teman. En del är närmast av notiskaraktär, och andra är lika långa som många av artiklarna under “Essäer”. Det är alltså egentligen en smaksak i vilken av kategorierna de bör placeras, men jag har trots allt mina skäl att efter moget övervägande göra som jag här har gjort… 😉 . När det gäller “Världen aktuellt-artiklarna” och “Notiser” bör jag väl också nämna att jag i de flesta fall lagt in dem i en kronologisk ordning, så att de senaste finns högst upp och de äldsta längst ner. När det gäller “Essä-avdelningen” har jag dock oftast inte brytt mig om kronologin, så där är det en salig röra av allt möjligt 🙂 .

Om du vill veta mer om Martinus och hans världsbild, så finns mycket intressant att hämta på Martinus Instituts egen hemsida (svensk version. Hemsidan finns i en rad olika språkversioner, som kan ses där på fliken “Language”), där för övrigt hela Martinus huvudverk i 7 band med titeln Livets Bog (Livets bok) också kan läsas och göras digitala sökningar i! I Sverige ges annars Martinus litteratur ut av Världsbild förlag.

Ska också, för dem som kanske vill ta del av världsbildspresentationer inte endast i skriven form, nämna att man kan se och höra mig prata om denna världsbild på följande Youtubeklipp:

Ett föredrag med titeln ”Döden – den andra födelsen” som jag hade i Stockholm den 3 september 2016 (OBS nytt)

Del 1 av ett seminarium från 21 maj 2016 i Stockholm med titeln “Jorden i solsystemets organism” (OBS nytt)

Del 2 av ett seminarium från 21 maj 2016 (med en tilläggsinspelning den 27 augusti 2016) i Stockholm med titeln “Jorden i solsystemets organism” (OBS nytt)

Ett föredrag med titeln ”Psykiska förmågor i forntiden, nutiden och framtiden” som jag hade i Stockholm den 5 september 2015.

Ett föredrag med titeln ”Jordens och mänsklighetens öde” som jag hade i Stockholm den 18 maj 2014.

En intervju som filmaren Stefan Frankel gjorde med mig 2008 – om jag minns rätt – om begreppet förlåtelse och Martinus världsbild till DVD:n med hans film ”Nathalie” som är en dokumentär, som handlar om hur en mor och far kunde förlåta sin dotters mördare.

Ett föredrag med titeln ”Att leva med ofullkomlighet” som jag hade i Stockholm den 5 maj 2013.

Del 1 av ett seminarium från 11 mars 2012 i Stockholm med titeln ”En kosmisk resa genom solsystemet”.

Del 2 av ”En kosmisk resa genom solsystemet”.


Den som är nyfiken på att få se och lyssna på fler föredrag på svenska också med andra Martinusinspirerade presentatörer kan gå in på denna länk (klicka på Inspelade föredrag i översta menyraden där). Och den som vill lyssna på bandinspelade föredrag med Martinus själv från tidsperioden 1954-1980 kan göra det på denna länk

I slutet av 2015 startade också några Martinus-intresserade vänner i Stockholm “Kosmologipodden” – en poddradio för samtal om olika ämnen med relation till Martinus kosmiska världsbild. Se http://kosmologipodden.libsyn.com/

OBS: En ny kortfilm – bara 9 minuter lång – om Martinus och hans liv och världsbild finns nu också att se på Youtube både i en engelsk och i en dansk version på dessa länkar: https://youtu.be/uVcsM_QN6Ow (engelsk version) och https://youtu.be/nb29p1Jv83E (dansk version). En lite längre dokumentärfilm (45 minuter) om människan Martinus och den världsbild som bär hans namn – som även sänts på både dansk och svensk TV på 1990-talet – finns också att se i flera olika språkversioner på Youtube. Den svenska versionen kan ses på länken https://www.youtube.com/watch?v=I7OGL1S3_Rw

Sist men inte minst: Martinus verk är ett öppet erbjudande till alla intresserade – utan någon form av sekt- eller föreningsbildning med medlemskap. Han sa själv i ett ofta citerat uttalande: “Tag det av mitt arbete som du kan använda, och låt resten ligga.” Det är alltså upp till var och en vad man ev. kan finna användbart i detta. Jag hoppas i alla fall att du som hittat hit kan finna något som intresserar dig i det brokiga “smörgåsbord” som denna sida utgör! Och om du har synpunkter och/eller frågor är du alltid välkommen att maila mig via detta formulär. Om du har frågor eller kommentarer angående någon speciell artikel, så är du också alltid välkommen att skriva i kommentatorsfältet som finns under varje artikel. Jag lägger också själv fortlöpande in kommentarer där med intressanta videolänkar och annat med anknytning till olika artiklars teman (se under rubriken Senaste kommentarer i högerspalten).

Videos inspelade sommaren 2014 på Martinus Center Klint i Danmark:

Kort presentation av temat “Den sexuella polförvandlingen”.


Finns också att se på Vimeo på länken: http://vimeo.com/102747996

Kort presentation av temat “Kosmiskt medvetande”.


Finns också att se på Vimeo på länken: http://vimeo.com/102949843

Dela inlägg

Brytningstid

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

Mänskligheten befinner sig idag vid en djupgående andlig skiljeväg. Den mest djupgående skiljevägen eller vändpunkten i hela mänsklighetens historia. Därför kännetecknas vår tid av en stark polarisering mellan mörkrets och ljusets krafter – den polarisering som redan i Bibeln omtalas som uppdelningen i “får” och “getter”.

“Världen och människan blir bara värre och värre”. Känns uttrycket igen? De flesta av oss torde väl någon gång ha mött denna inte alldeles ovanliga uppfattning. Att denna åsikt kunnat bli så utbredd, som fallet är, är inte heller märkligt, sett mot bakgrund av den nuvarande världssituationen. En hastig blick ut över världen synes till alla delar bekräfta att denna uppfattning har fog för sig. Invecklas inte ständigt såväl individerna som samhällena i allt mer djupgående kriser och konflikter? Ser vi inte hur de existentiella hoten – hoten mot människans och livets existensvillkor – tilltar och skärps i en aldrig tidigare skådad omfattning? Breder inte våldet, rädslan och känslokylan alltmer ut sig i umgänget mellan människor?

Vår syn på världen är avhängig av vårt perspektiv

För den som vill “läsa” tidens tecken är det alltså inte svårt att finna belägg för att mänsklighetens nuvarande kurs är en katastrofkurs – en kurs som pekar rakt mot avgrunden.

Hoppets tecken – tecknen på en ljusnande framtid – är måhända inte lika lätta att upptäcka. Men det behöver ju inte betyda att de inte finns. Det betyder bara att vår “synskärpa” inte är lika framträdande eller uppövad i att lägga märke till dessa tecken, som när det gäller tecknen av motsatt slag. Men “synskärpa” förutsätter distans eller perspektiv. Det man har alltför tätt inpå sig kan man inte överblicka, eftersom det skymmer hela horisonten. Om jag t.ex. vill fotografera ett föremål, eller olika föremål i ett sammanhang, måste jag ha den distans till föremålet eller föremålen ifråga, som möjliggör att de(t) kan överblickas i kamerans “sökaröga”. Samma förhållande gör sig i princip också gällande när vi riktar vårt eget “sökaröga”, dvs. vårt medvetande, mot vår tids problem. För att kunna få den riktiga överblicken, det riktiga sammanhanget i vad vi ser, måste vi se tingen från en viss distans eller ett visst perspektiv. Ett perspektiv höjt över tiden och rummet. Det är just ett sådant perspektiv som den kosmiska klarsynen ger individen. Sett ur en viss synpunkt kan man säga att “kosmiskt medvetande” utgör förmågan att skapa det riktiga perspektivförhållandet mellan individen själv och omgivningen. Det perspektivförhållande varifrån tingens sanna natur och mission kan genomskådas och överblickas.

Vilka “syner” ett sådant perspektivförhållande skänker individen är Martinus författarskap en rik provkarta på. Hur framträder vår tidsepok då för den med kosmiska “ögon” begåvade iakttagaren?

Mänsklighetens ödessituation och livsenhetsprincipen

Martinus visar att vi lever i en stor brytningstid – den största brytningstiden i hela mänsklighetens historia. En brytningstid mellan mörker och ljus, där vi samtidigt upplever både en gammal världskulturs undergång och en ny världskulturs födelse. De kriser som vi nu upplever på så många områden – både på det individuella och på det samhälleliga planet – är denna brytningstids symtom. Kriser som är uttryck för såväl den gamla världskulturens dödsryckningar som den nyas födslovåndor.

För att förstå dessa krisers natur och mission är det också nödvändigt att se dem i ett mycket större perspektiv än vi vanligtvis gör. Här är Martinus förklaring av “livsenhetsprincipen” en ovärderlig hjälp. “Livsenhetsprincipen” lär oss att kosmos innersta natur består i principen “liv inuti liv“. Likt en oändlig serie av kinesiska askar är kosmos uppbyggt av levande väsen inuti levande väsen. Det medför att alla levande väsen är “treeniga” också i den bemärkelsen att de på en gång är såväl makro- som mellan- och mikrokosmiska väsen. I förhållande till överliggande “spiralkretslopp” är vi mikroindivider och i förhållande till underliggande “spiraler” är vi makrovarelser, samtidigt som vi också är mellankosmiska väsen, dvs. väsen som upplever livet i vårt eget mellankosmos eller vår egen “utvecklingsspiral”.

Vi jordmänniskor är alltså följaktligen mikroväsen eller “celler” i planeten jordens fysiska organism. Närmare bestämt dess “hjärnceller”, dvs. bärare av dess mentalitet och medvetande. Jordklotet är, visar Martinus, ett väsen som i själva verket står på tröskeln till att uppleva “den stora födelsen” eller sin kosmiska invigning. När han talar om att detta är en process som kommer att fullbordas inom loppet av de närmaste 3000 åren för jordmänskligheten som helhet, så må man förstå att det som för oss är århundraden för jordklotet, i dess livsupplevelseperspektiv, endast är en fråga om minuter. Denna skillnad i tidsupplevelse mellan makro- och mikroväsen betingas av den kosmiska “perspektivprincipen”, som är den grund varpå all tids- och rumsdimensionell förnimmelse vilar (se t.ex. ”Den eviga världsbilden” 1 stycke 14.10).

Jordklotsväsendet och den nuvarande världskrisen

Jordklotsväsendet är således en högt utvecklad individ som redan upplevt flera “kosmiska glimtar” (“glimtar” som för oss jordmänniskor tagit sig uttryck i gamla högkulturer och olika ”världsåterlösares” framträdande på jorden). En individ som alltså nu står i begrepp att möta den hela och totala upplevelsen av ”kosmiskt medvetande”.

Men, kan man fråga sig, hur kan världen då se ut som den gör? Ja, det är inte så märkligt som det först kan förefalla.  Martinus förklarar nämligen att varje individ, vare sig denna individ framträder som människa, klot eller någon helt annan form, omedelbart före upplevelsen av “den stora födelsen” (födelsen av det kosmiska medvetandet) genomgår en själslig kris, som till sin natur är en psykisk utrensningsprocess. I det allra heligaste kommer man inte in utan att “ha bröllopsdräkten på“, dvs utan att vara helt renad från lägre tendenser och begär. Men hur blir en sådan grad av “rening” möjlig? Jo, endast genom att alla ofullkomliga och mer eller mindre primitiva sidor i mentaliteten kommer fram i ljuset – fram till dagsmedvetandets yta. Bara på så sätt kan de bli utlevda och övervinnas. Därför sker det i vår tidsepok – med kulmen i detta århundrade och en bit in i nästa, enligt Martinus – en väldig koncentration av mörkt erfarenhetsmaterial, dvs av lidandeerfarenheter, som får en starkt forcerad utveckling inom hela jordmänskligheten till följd.

Lidandet och dess facit

Det är ju, förklarar Martinus, framför allt lidandena och svårigheterna som befordrar vår mänskliga och humana utveckling. Men det är naturligtvis bara möjligt att förstå i ett reinkarnationsperspektiv. Så länge man har ett-livs-perspektivet som utgångspunkt blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att se något annat facit än perversitet och meningslöshet i allt det ohyggliga lidande vi kan se omkring oss (såvida man inte vill bortförklara hela problemet genom att hänvisa till att “Guds vägar är outrannsakliga”). Men med reinkarnations- och karmaperspektivet upplöses denna ohyggliga fantombild eller detta monstrum, under vars kvävande tyngd vi alla drabbas av and-nöd, och en helt annan bild framträder. En bild vars facit är kärlek och fullkomlighet.

Men, invänder någon, jag kan inte se att människor blir mer kärleksfulla eller humana av att lida. Tvärtom blir de ofta hårda och bittra.

Jag måste medge att det är en fullständigt riktig iakttagelse i somliga fall. Men frågan är om en sådan iakttagelse är ett riktigt slutfacit eller om den bara är ett lokalfacit, baserat på en otillräcklig överblick av problemet. Frukten har ju också sitt bittra eller sura utvecklingsstadium, men det är inte dess slutfacit. Fruktens slutfacit är att, i sitt mogna och välsmakande stadium, vara till glädje och välsignelse för levande väsen. Frukten förkroppsligar därmed den universella moralen eller “gåvoprincipen”, och hela dess utveckling från det ofärdiga, bittra stadiet fram till den välsignelsebringande och angenäma “gåva” som den i sitt färdiga stadium utgör, blir, som Martinus framhåller, en modell eller sinnebild för människans utveckling eller omskapelse till “människan som Guds avbild”.

Även om lidandena således i förstone resulterar i “bitterhet”, så blir resultatet på längre sikt en i kommande liv medfödd förmåga till medkänsla med andra som lider, och medkänsla eller medlidande är den verkliga allkärlekens begynnelseform.

”Domedagen” omvandlar ”getter” till ”får”

En härom året publicerad internationell jämförelsestatistik över antalet vapenvägrare i olika länder visade att Västtyskland var det land som hade den högsta procentandelen av denna kategori. Finns det månne ett samband mellan detta faktum och de starka krigiska erfarenheter som detta århundrade bjudit inte minst det tyska folket?

Med utgångspunkt från reinkarnationsperspektivet förefaller ett sådant samband naturligt, eftersom man måste anta att en hel del av de unga tyska män som nu befinner sig i värnpliktsåldern är återfödda “stupade” från både första och andra världskriget. Den “domedag” som alltsedan det förra krigets utbrott rasar över vår jord har alltså redan börjat avsätta det resultatet att – för att tala med Bibeln – “fårens” skara har tillvuxit på “getternas” bekostnad. “Fåren” är ju den grupp av människor som är fredsmentalitetens representanter, medan “getterna” är de hos vilka krigsmentaliteten ännu är dominerande. “Domedagens” eller “ragnaröks” stora mission är, förklarar Martinus (se boken ”Världsfredens skapelse”) just att omskapa “getter” till “får”, så att det efter hand blir den senare gruppen som kommer att “besitta jorden”.

Begynnande ”vårtecken”

Bibelns förutsägelse om uppdelningen i “får” och “getter” i den “yttersta tiden” antyder också ett annat av denna tids kännetecken: den tilltagande polariseringen mellan ljusets och mörkrets krafter. Detta stämmer ju också i högsta grad in på vår tid.

Även om man skulle kunna tro det när man t.ex. lyssnar på nyhetssändningarna i radio/TV, så utmärks vår tid inte bara av mörker och elände (dvs “getmentalitet”), utan också av att ljusets krafter (dvs “fårmentaliteten”) rotfästs och utvecklas starkare än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Under de mer spektakulära och dramatiska händelseförloppens mörka yta flyter alltså också andra strömmar; strömmar som alltmer är i färd med att flyta samman och skapa en ocean av ljus. Dessa ljusströmmar visar sig i tidens andliga uppvaknande och sökande, i humanitära rörelser och aktiviteter av alla de slag, i samhällsföreteelser och institutioner som har med vård och omsorg i olika former att göra, i den tilltagande internationalismen eller globala medvetenheten som tar sig uttryck i internationella organ, fredsrörelser samt mellanfolkligt samarbete och hjälp, i den ökande medvetenheten om de ekologiska sambanden i naturen och miljöproblemen, i djurskyddsrörelser, i en ökad hälso- och kostmedvetenhet m.m., m.m.

Allt detta är “vårtecken”, som visar att den kosmiska “vinterns” mörker och kyla är på väg att släppa sitt förlamande grepp. I vårt vardagliga “från dag till dag-perspektiv” kanske vi inte märker så mycket av att dessa “vårtecken” är under tillväxt. Förändringarna blir i detta perspektiv nämligen så små att de knappt är märkbara. Men om vi försöker höja blicken en aning över den vardagliga “lunken”, och i stället väljer att betrakta tillvaron från en utsiktspunkt där t.ex. årtionden och århundraden kan överblickas, så blir förändringarna uppenbara. Och det blir också uppenbart att förändringarna inte är i den kosmiska “vinterns” favör. Det är exempelvis ett faktum att ännu så sent som vid första världskrigets utbrott hälsade de inblandade folkens breda lager sina respektive regeringars krigsförklaringar i en anda av entusiasm och patriotisk yra.

Det har ändå skett något sedan dess, eftersom man svårligen skulle kunna föreställa sig samma entusiastiska reaktion i dag. Och vad fanns, för att ta ett annat exempel, för bara några få årtionden sedan av medvetenhet om ekologi och miljöfrågor? Hela miljörörelsen och dess tankar om människans ansvar för naturen och livsmiljön, är ju ett modernt fenomen som inte har mer än ett par decennier på nacken.

Jo, det kan inte råda någon tvekan om att “våren” är i antågande, även om det förvisso kommer att ta sin tid.

Mörkerkulminationen och ”ragnarök”

Men det finns också ett annat fenomen som är värt att uppmärksamma i detta sammanhang, när vi talar om “årstidspräglade” förhållanden. Martinus beskriver ju i symbolen “Jordklotets kosmiska strålglans” (symbol nr. 1 i Livets  Bog och nr. 27 i Den eviga världsbilden) att jorden redan har passerat sin mörkerkulmination, men samtidigt upplever vi “domedagen” eller “ragnarök” just nu, dvs efter denna mörkerkulmination. Hur hänger det ihop? Borde inte tidpunkten för “ragnarök” och mörkerkulminationen sammanfalla?

Också när det gäller besvarandet av denna fråga kan vi lära något av att studera livets eget tal såsom det visar sig i det fysiska årskretsloppet. Årskretsloppets mörkerkulmination eller det så kallade vintersolståndet inträffar ju redan i december, men det är som kallast i januari och februari. Orsaken måste således komma före verkan. Martinus påpekar exempelvis att orsakerna till de krig som utkämpas och förberedes i vår tid i själva verket ligger årtusenden tillbaka (se Livets Bog 2 stycke 453). De “orsaker” som vanligen brukar anges till moderna krig, typ ekonomiska och politiska förhållanden i nutiden, är egentligen bara yttre utlösande moment för en “skörd” som har “såtts” redan i forntiden, och som därför – så länge vi ännu inte har befriat oss själva från krigs- eller “getmentaliteten” – måste “skördas” i nutiden. Dagens människa är således inte riktigt så “dålig” eller krigiskt inställd som den nuvarande världssituationen kan ge intryck av, men hon lever i verkningarna av sin egen blodiga forntid, och måste så göra, ända tills hon helt övervunnit denna forntid eller detta djuriska arv inom sig själv.

Intelligensens frukter

Men för att förklara varför “domedagen” eller “ragnarök” inträffar just i vår tidsepok krävs ytterligare en aspekt som vi hittills inte berört. Det gäller människans intelligensutveckling i modern tid. Denna starkt accelererande utveckling, som ligger bakom den moderna vetenskapens och teknikens närmast explosionsartade växt i synnerhet i detta århundrade, har nämligen skapat förutsättningarna för att “den dräpande principen” ska kunna bringas fram till sin kulmination. Så länge människan, likt djuret, är hänvisad till att bara kunna använda sin egen fysiska organism (plus eventuella primitiva hjälpmedel som käppar, svärd etc.) som “vapen” eller dråpredskap, kan dräpandet aldrig nå de massproduktionens höjder, som just den moderna tekniken möjliggör. Att det moderna dräpandet är av en större och effektivare art, och därför också ter sig så mycket mer hotfullt, beror således inte på att människan blivit moraliskt sämre, som ibland har gjorts gällande.

Man kan ju t.ex. göra det tankeexperimentet att vikingarna hade haft tillgång till moderna vapen som atombomben. Månne inte jorden då för länge sedan hade varit sprängd i stycken? Vad man än kan säga om moderna statsledare som Reagan och Gorbatjov, så inte tror jag att de är farligare för världen än våra forntida vikingahövdingar skulle ha varit om de haft tillgång till samma vapenarsenal.

Dagens ledare, och den allmänhet de representerar, är således inte moraliskt sämre än gårdagens, men de vapen och de maktmedel de förfogar över är, till följd av människans intelligensutveckling, så mycket mer fruktansvärda.

Det dräpande geniet

Det är just kombinationen av en utvecklad intelligens och en outvecklad eller primitiv moral, som karakteriserar det mentala tillstånd som Martinus benämner “djävulsmedvetande”. Människan med “djävulsmedvetande” är alltså en individ som, i kraft av sin utvecklade intelligens och sin avsaknad av moraliska hämningar eller spärrar, blir ett “dräpande geni”, dvs en varelse hos vilken den dräpande förmågan kulminerar. Hon blir i stånd att utan samvetsbetänkligheter utplåna miljonstäder genom att bara trycka på en knapp, eller att organisera raffinerad “industriell” massproduktion av dräpandet av både människor och djur i koncentrationsläger och djurfabriker m.m.

När det i Bibeln talas om att “djävulen skall rasa i hela sitt välde” i de “yttersta tiderna”, så är det alltså just det ovan nämnda “djävulsmedvetandets” herravälde som avses.

Sekulariseringens verkningar

En bidragande orsak till att detta “djävulsmedvetande” kommit att kulminera i vår tid är också den så kallade sekulariseringen eller religionens försvagade inflytande. Så länge religionen och kyrkan, med sina mer eller mindre moraliska föreskrifter och förhållningsregler, hade ett dominerande och “dresserande” inflytande på människornas liv, kunde inte “djävulsmedvetandet” få fritt spelrum. Även om människorna i många fall saknade inre hämningar för att utöva den dräpande principen gentemot sin nästa, så var de likväl ålagda vissa yttre hämningar genom bl.a. den religiösa “dressyren”. Men när denna “dressyr” eller denna tillbakahållande kraft släpper, så kommer den kraft som varit undertryckt att i stället utvecklas desto kraftigare. Det uppstår ett fenomen som man kan kalla “hopklämnings-” eller “tryck föder mottryck”-effekten. Om man t.ex. klämmer ihop en ballong på en viss punkt, så sväller den ut på ett annat ställe, dvs ett mottryck eller en motreaktion uppstår. Att det religiösa “trycket” delvis fungerat på samma sätt, kan man se när det efter hand släpper på olika områden.

Detta är uppenbart inte minst på det sexuella området, där den tidigare stränga religiösa regimen starkt medverkat till den sexuella explosion eller “översvämning” som karakteriserat de senaste decennierna.

Alldeles bortsett från att det kan diskuteras om det så kallade “ungdomsvåldet” idag är större än tidigare (tänk t.ex. på forna tiders “bya-slagsmål” m.m.), så torde en del av detta våld ha sin grund i samma förhållande. Enligt Martinus repeterar ju barn och ungdomar tidigare livs utvecklingsstadier (en repetition som pågår ända fram till 30-årsåldern), och det är väl inte alldeles otänkbart att aggressioner som somliga av dessa ungdomar, till följd av bl.a. den religiösa “dressyren”, fått undertrycka i tidigare liv, nu istället kommer fram desto starkare när religionens hämmande inflytande saknas.

Den dräpande principens självmord

Kosmiskt sett är allt våld uttryck för obalanserade tyngdenergireaktioner, dvs ett mentalt tillstånd som kännetecknas av den explosiva tyngdenergins okultiverade herravälde på känslo- och intellektualitetsenergiernas bekostnad. Men “våld föder våld”. Den som i sitt sätt att vara “sår” våld, får också “skörda” våld. Att “skörda” våld är detsamma som att uppleva lidandeerfarenheter, vilket i sin tur utvecklar just den felande känsloenergin hos individen. När denna har blivit tillräckligt utvecklad, är tyngdenergin definitivt “bunden”, dvs den kan inte längre komma till explosiva och obalanserade utbrott. Tyngdenergins eller den dräpande principens herravälde går alltså på så sätt “havande” med sin egen motsats. Ju mer den dräpande principen praktiseras, desto snabbare närmar vi oss det tillstånd som är känsloenergins och den livgivande principens domän.

I det andliga “vinterklimat“ som ännu dominerar våra jordiska kontinenter är det oundvikligt att vi då och då hemsöks av förfärliga snöstormar och dräpande “köldknäppar”. Och man behöver inte vara någon särskilt framstående andlig “meteorolog” för att kunna se att nya oväder nu är på väg att torna upp sig. Men inget sådant oväder kan ändra på utvecklingens riktning. Den riktning som går mot vår och snösmältning i det stora kosmiska spiralkretsloppet.

Denna utveckling kommer också att få en mäktig draghjälp av “Hjälparen, den heliga anden”, dvs den andliga vetenskapen, som har fötts som en liten men klart lysande låga i vår tids andliga mörker. En låga i vars allt förklarande ljus också själva mörkret blir rättfärdiggjort som det nödvändiga fundamentet för ljusets födelse. Vi vet att det nu bara är en tidsfråga tills denna låga kommer att upplysa hela vår värld, och inspirera skapandet av “en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor“.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-1987

Den evige vandraren

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 1 comment

”Människor är inte där deras skor är” (Ivar Lo Johansson)

I många länder finns vandrarföreningar. Föreningar vars medlemmar delar intresset att vandra. Kanske både som en behaglig motions- och samvaroform och sätt att uppleva världen. Dessa föreningar har ofta ett internationellt utbyte, d.v.s. man besöker varandra för att vandra tillsammans i respektive länder. Amerikanska vandrare kan t.ex. besöka skandinaviska vandrarföreningar, för att vandra med dem ett stycke, och tvärtom.

I ett kosmiskt perspektiv är vi alla ”vandrare”. Och i detta perspektiv finns inte bara ett internationellt utan också ett interplanetariskt utbyte! I Livets Bog 1 stycke 288 skriver Martinus:

”Genom oändligt varierande former av livsupplevelse, genom vitt skilda zoner och tillvaroplan, genom materiella och andliga tillstånd, från mörka och kalla klot till varma och solljusa världar går livets väg. Och genom sin identitet som sinnesorgan, kroppsformer, tillvaroplan, utvecklingsstege och livets väg gör de samlade kosmiska grundenergierna sålunda alla levande väsen till ”kosmiska resenärer”, för vilka de enskilda kloten är tillfälliga uppehållsstationer och sevärdheter. Då dessa resenärer blir präglade av de erfarenheter, intryck och upplevelser som de berikas med i varje sådan värld de passerar, blir livet på varje klot ”interplanetariskt” och mångskiftande i sina detaljer.”

Kosmiskt sett är alltså varje klots invånare en ”vandrarförening”! Ett antal kosmiska resenärer eller vandrare som vandrar ett stycke av livsvägen tillsammans! Och som under den vandringen berikar varandra med sina skilda perspektiv, erfarenheter och begåvningar. Ett berikande som gör vandringen mycket varierad, omväxlande och spännande.

Inget levande väsen är alltså under den fysiska delen av sin livsvandring för evigt bundet till ett och samma klot. Martinus betonar (se stycke 284 i Livets Bog 1) att vi alla har haft en föregående tillvaro och utveckling på andra klot och att denna ”utomjordiska” förhistoria eller prägling är en fundamental faktor bakom vårt nuvarande jordiska framträdande eller manifestationsform. Denna prägling är så fundamental att den skapar olika arter av ”vandrare” som är mer eller mindre besläktade eller obesläktade i samma grad som deras förhistoria på andra klot varit besläktad eller obesläktad. Detta är, kosmiskt sett, grunden till arternas uppkomst. Att vi på vårt klot har sådana sinsemellan olika arter som t.ex. däggdjur, fåglar och insekter beror alltså på faktorer vars räckvidd sträcker sig långt utanför jordklotets gränser!

I dagens globaliserade värld är ju in- och utvandring ett högaktuellt tema. Människor från olika kulturer och världsdelar blandas och konfronteras med varandra i en på detta klot aldrig tidigare skådad omfattning. Men sett i ett kosmiskt perspektiv begränsar sig dessa in- och utvandringsflöden inte bara till jordklotets olika kontinenter och kulturer. Just nu är till exempel vårt klot – i kraft av reinkarnationsprincipen – föremål för en stark ”invandringsvåg” från andra klot och världar. Detta återspeglas inte minst i det senaste seklets starka befolkningsökning. Jordklotets speciella utvecklingstillstånd – med allt vad det innebär av forcerad utveckling för dess högst utvecklade mikroindivider eller ”hjärnceller” – drar som en magnet till sig många inkarnationsmogna själar som utvecklingsmässigt är på våglängd med detta jordiska tillstånd på gott och ont. Martinus har t.ex. gett uttryck för att jordklotet i denna mycket speciella utvecklingsfas – som vår tid representerar – drar till sig ”hjärnceller” av både nedbrytande och uppbyggande natur. De förstnämnda är individer som är speciellt ägnade att utlösa och befordra ”ragnarök”, d.v.s. nedbrytandet av den ”gamla jorden” och dess strukturer, och de sistnämnda är individer som är speciellt ägnade att befordra uppbyggandet av den ”nya jorden” och dess strukturer. Eftersom de gamla strukturerna först måste brytas ner innan de nya kan byggas upp, så kan man förstå att jordklotet – vars vilja och längtan nu är inställd på skapandet av ”en ny himmel och en ny jord” – har behov av bägge dessa typer av ”hjärnceller” eller mikroindivider. Båda är lika nödvändiga – om än inte lika behagliga – sett i den gudomliga världsplanens perspektiv. Det är kanske värt att tänka på i en tid som denna när världen på nytt målas i svart och vitt, och ”de goda” för krig mot ”de onda”…

Fotspår och vägmärken

Det aktualiserar också en annan fråga som har med vår vandring här på jorden att göra: i vems fotspår vandrar vi? Vem eller vilka är våra vägvisare eller vägledare på denna livsvandring? Går vi på ”flockmentalitetens” väl upptrampade och breda stigar och vägar eller försöker vi vandra i de fotspår och på den ännu smala och inte helt lättframkomliga väg som mänsklighetens stora pionjärer eller andliga vägvisare lämnat efter sig som exempel och gåva till flockens eller den breda vägens stigande antal av trötta och vilsna vandrare?

Den frågan aktualiserar den nuvarande världssituationen i högsta grad. När Martinus en gång fick frågan vad den enskilda människan kan göra åt världssituationen sådan den nu ser ut, så svarade han: ”Det viktiga är att hålla sig själv på rätt köl.” Vad betyder det att ”hålla sig på rätt köl”? Det betyder bl.a. just att stå fri från flockens massuggestion och välja fredens och kärlekens väg även när flocken eller majoriteten väljer krigets och hämndens väg.

Att vandra på fredens och kärlekens ”smala väg” är inte lätt. Det är en balansakt i den högre skolan, som också kräver mod och styrka – som alltid när nya vägar ska röjas i mänsklighetens mentala terränger. Denna snåriga, svårframkomliga och ibland dunkla väg är dock som sagt upplyst av de lysande ”fotspår” som mänsklighetens andliga pionjärer och vägvisare lämnat efter sig. På sin vandring här på jorden har de också placerat ut ”vägmärken” för att underlätta efterföljande vandrares orientering. ”Vägmärken” kallas ju de rösen som fjällvandrare placerar utmed vandringsleder till hjälp för medvandrares orientering i t.ex. dimma eller storm. Genom både den gamla och den nya världsimpulsens förmedling går ett pärlband av sådana ”vägmärken”: ”Du skall icke dräpa”, ”Stick ditt svärd i skidan…”, ”Älska dina fiender och be för dem som hatar och förföljer dig”, ”Där okunnigheten avlägsnas upphör det så kallade onda att existera” etc, etc.

Dessa ”vägmärken” förmedlar också konkret vägledning och råd för vad vi rent praktiskt kan göra för de trötta och hjälpbehövande medvandrare vi möter på vägen. ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” (Matteus 25:35-36). Att erbjuda trötta medvandrare – t.ex. de medvandrare som kallas invandrare och flyktingar – vila och härbärge är i dag mer än någonsin en utmaning eller möjlighet som livet ger oss eller konfronterar oss med. Livet visar oss ju också att olika människor reagerar olika på denna utmaning, vilket också är exakt vad Jesus enligt Bibeln säger oss att de kommer att göra. Här kan man ju också minnas hans ord om att ”om någon ber dig att gå en mil med honom, så gå två mil.”

Den platsbundne guden

När Israels premiärminister Ariel Sharon omgiven av sina livvakter tog en vandringstur eller promenad på det heliga Tempelberget i östra Jerusalem, så utlöste han det senaste palestinska upproret (”intifadan”). För de muslimska palestinierna var Sharons promenad en religiös provokation och maktdemonstration, eftersom Tempelberget eller Haram al-Sharif, som är palestiniernas namn på platsen, är en helig plats för både muslimer och judar. För judarna är det platsen för deras heligaste tempel, som ursprungligen uppfördes av kung Salamo och som förstördes av romarna för över 1900 år sedan (den så kallade Klagomuren som ligger i anslutning till denna plats är den i dag enda kvarvarande delen av detta judiska tempel), och för muslimerna är det platsen där profeten Muhammed steg upp till himlen. Av dessa skäl är det omöjligt för bägge parter i denna konflikt att överlåta kontrollen eller överhögheten över denna plats till motparten.

När Usama bin Ladin svor att viga sitt liv till kampen mot ”de otrogna” i gestalt av USA i första hand, så var – enligt vad han själv berättat i intervjuer – det han kallar ”amerikanarnas ockupation av heliga platser” i hans hemland Saudiarabien den utlösande orsaken till detta hans val av livsväg. När han (eller vem det nu var) valde World Trade Center och Pentagon som angreppsmål för den stora terrorattacken den 11 september 2001, så visar detta också på ett väl utvecklat sinne för betydelsen av ”platsens ande” eller symbolvärde. Dessa byggnader är och var ju också ett slags ”heliga platser” eller tempel och maktsymboler för en mer profan eller materialistisk form av ”gudsdyrkan”, som dominerar USA och Västerlandet i dag. Den materialistiska kultur och ”gudsdyrkan” som Martinus betecknar som ”guldkalvsreligionen” (se t.ex. hans bok Kulturens skapelse).

I historien finner vi många fler exempel på hur platsbundna föreställningar om helighet eller gudomlighet varit utlösande orsaker för konflikter och krig. Man kan kanske undra om det var det som också fick Jesus att gråta över staden Jerusalems öde som det berättas om i Bibeln: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig.” (Lukas 19:42).

Den evigt orörlige vandraren

Så länge vi binder eller begränsar det heliga eller gudomliga till vissa platser – och individer eller folk – så förblir både fredens och Gudomens verkliga natur fördold för oss. Eftersom Gudomen omfattar allt och alla är alla platser och alla väsen lika heliga eller gudomliga sett i det kosmiska perspektivet. Vår livsvandring är därför en platsförflyttning från något ”heligt” till något ”heligt”. Men en förflyttning från något heligt till något heligt är ju ingen förflyttning i absolut mening. I livsupplevelsens perspektiv är förflyttningen eller vandringen (=utvecklingen) förvisso en realitet, eftersom den är det enda vi kan uppleva, men det något i oss, som upplever och skapar denna vandring upp på livets högsta tinnar och ner i dess djupaste dalar och skuggregioner, är såsom den fasta punkten i universum höjd över alla rörelser i tid och rum. En fast punkt som omfattar och skapar alla tider och alla rum och därför inte kan ges någon platsbeteckning eller tids- och rumsdimensionell analys. En evig stillhet som upplever en evig vandring från plats till plats och från tillstånd till tillstånd. En vandring långt utöver och bortom de platser dit våra fötter och skor kan föra oss. Eller sagt med Martinus ord:

” All världens människor är på vandring. De befinner sig på en egendomlig väg. Det är inte en väg som kan mätas i kilometer eller ljusår, ty sådana finns inte i dess dimensioner. Den har absolut ingen längd eller storlek i fysiskt mått. Den är oändlig. Och den är likaledes fri från begränsning i tid. Den är evig.” (Livets väg kap. 1).

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 9-2002.

8:an som livssymbol

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

Svensk TV visade nyligen dokumentärfilmen “Hon kommer med vinden”. En film där två 7-åringar samt två 17-åringar berättar om hur det kändes när deras mammor respektive en storebror gick bort. Gemensamt för alla fyra är tankarna på vad som hänt den anhöriga efter bortgången. Alla har de en mer eller mindre klar förnimmelse och föreställning om att deras anhöriga lever vidare i en annan existensform. Ibland kan de känna deras närvaro mycket påtagligt. Känna att de finns där, trots att de varken kan ses eller höras. “Hon kommer med vinden”, som en av dem uttrycker sig.

Inte minst en av 7-ârlngarna har mycket bestämda föreställningar om den andliga tillvarons natur. Hon berättar målande och livfullt om “änglarnas värld”. Små barn står ju ofta den andliga världen närmare än många vuxna, eftersom de fysiska intrycken och den fysiska dagsmedvetenhetsupplevelsen ännu inte helt har tagit överhanden i deras medvetande. Även om barnet inte har några dagsmedvetna minnen av en andlig tillvaro, gör sig ändå denna tillvaro påmind i form av en rad undermedvetenhetsfunktioner. Något som bland annat tar sig uttryck i att barn i sin föreställningsvärld ofta inte är så bundna av de fysiska naturlagarna som de flesta vuxna. I sin fantasi och tanke kan de t.ex. många gånger låta materien formas av tanken – den skapelsemetod som, enligt Martinus, präglar de andliga världarna, eftersom den ”andliga materien” är av en så förfinad och föga förtätad form att den direkt lystrar tankens bud. Barn kan alltså ibland spontant ge uttryck för ”glimtar” av en högre kunskap, om än naturligtvis i en ointellektuell och mer eller mindre omedveten form.

En sådan “glimt” gav den ovan nämnda 7-åringen ett utmärkt exempel på i filmen då hon liknade livet vid en 8:a. “Livet är som en 8:a”, sa hon, och “döden” liknade hon vid “mittpunkten” på 8:an där linjerna möts. Där sker övergången från en tillvaro till en annan. Det tog en stund innan jag fattade hur genialisk den bilden egentligen är som symbol på livets kretslopp (se illustrationen).

Eftersom 8:an består av två cirklar som går in i varandra symboliserar den ju två kretslopp som är organiskt sammanflätade och bildar en helhet.  Och det är ju just så som vår tillvaro formar sig så länge vi är underkastade den fysiska reinkarnationen eller återfödelsen. 8:ans ena halva eller cirkel symboliserar det fysiska livets kretslopp som ju består av följande fyra stadier eller “årstider”: barndom, ungdom, mandom och ålderdom (som motsvaras av vinter, vår, sommar och höst i det fysiska årskretsloppet). Men som 8:ans utseende visar är detta kretslopp förbundet med ett annat som det övergår i efter att ha passerat en “gräns” eller “skärningslinje” (8:ans “mittpunkt” eller “döden”). Detta andra kretslopp är det andliga livets kretslopp som vi måste fullborda innan vi föds på nytt på det fysiska planet. Som illustrationen visar består också detta kretslopp av fyra huvudstadier: det riktiga människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket. Detta är de “årstider” eller upplevelseformer som den andliga tillvaron erbjuder oss (“mellantillståndet”, som Martinus kallar det, kan inte hänföras till den egentliga andliga världen, eftersom detta tillstånd är ett övergångs- och gränsområde mellan den fysiska och den andliga världen. Ett gränsområde där individerna visserligen saknar en fysisk organism, men icke desto mindre behärskas av sitt fysiska vanemedvetande).

Upplevelserna i salighetsriket (minnen från tidigare liv i form av det Martinus kallar “guldkopior”) befordrar den automatiska process som leder till en ny fysisk inkarnation. När denna inträffar passeras alltså 8:ans “mittpunkt” eller “skärningslinje” på nytt, men nu i form av en “födelse”. “Födelse” och “död” sammanfaller alltså och blir på en viss punkt till identiska processer. Men detta är ju helt i överensstämmelse med vad Martinus säger om att varje “födelse” också samtidigt är en “död” och omvänt. “Födelsen” hit till det fysiska planet är en “död” från det andliga planet, och den fysiska “döden” är en “födelse” in på det andliga planet. I framtidens världskultur där odödlighetsmedvetandet blivit en självklarhet kommer man därför inte att använda begreppen “födelse” och “död” som ett motsatspar. Dessa båda processer kommer istället, enligt Martinus, att kallas för “födelse nr. 1” och “födelse nr. 2”. Därmed markerar man livets oförgänglighet och att “döden” i realiteten också är en “födelse”.

8:an är alltså en genial symbol på odödligheten och reinkarnationen. Det är också en händelse som ser ut som en tanke att den liggande 8:an i matematiken blivit en symbol för oändligheten (därför har 8:an här tecknats liggande). Odödligheten är ju nämligen detsamma som oändligheten i tid, dvs evigheten. Som Martinus visar i Livets Bog del 3 (stycke 1010-1050) är det matematiska talsystemet ett genialt uttryck för livets kosmiska lagar. Det uttrycker i själva verket en genialitet som människan inte alls kan förstå vidden och djupet av, så länge hon är kosmiskt “död” eller medvetslös. Detsamma verkar vara fallet med 8:an som oändlighetssymbol.

ÅttanPublicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-1985

0 = X = 0X

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

Alla som åtminstone i någon grad tagit del av Martinus författarskap torde vara bekanta med begreppet ”X” – symbolen för det levande ”något”, som har tre sätt att visa sig på: som ”skapare” (X 1), som ”skaparförmåga” (X 2) och som ”det skapade” (X 3).

När därför Martinus i sina efterlämnade manuskript till den postumt utgivna boken ”Den intellektualiserede kristendom” i stycke 134 och 135 där introducerar ett nytt begrepp, nämligen ”0X”, har det skapat en del förvirring och undran bland hans trogna läsare.

Men är det nu i verkligheten något helt nytt och annorlunda Martinus kommer med här? I Livets Bog del 3 stycke 1010-1050 visar Martinus genom sin analys av det matematiska talsystemet att talet noll är sifferspråkets representant för det han i sina analyser annars benämner ”X”. Se exempelvis stycke 1027 i LB 3. Vad Martinus gör i ”Den intellektualiserede kristendom” är alltså, som jag förstår det, bara att han skriver ihop detta sifferspråkets och alfabetets uttryck för ett och samma ”något”, och då blir det alltså ”0X”.

I ovan nämnda analyser av det matematiska talsystemet visar Martinus oss också att mänskligheten ännu inte förstått vad siffran noll representerar. Den representerar inte något som inte finns utan den representerar eller rymmer tvärtom allt som finns! Summan av alla plus- och minustal blir ju noll. Alltså rymmer nollan totaliteten av alla andra tal! Denna totalitet är ju själva oändligheten och evigheten och kan bara uttryckas som “något som är”. Det är ju också vår analys som levande väsen.

Martinus visar oss också här att matematiken är en “bro” mellan intuitionens facit och intelligensen. Med hjälp av matematiken har vi ett redskap som på intelligensens språk kan beskriva intuitionens facit. Här får vi ju faktiskt en “syn” av något som är utan början och utan slut, eftersom det inte finns något minsta eller något största tal. Och till på köpet får vi också med “den fasta punkten” (nollan) och rörelsen eller kretsloppet (de övriga siffrorna).

I sin högsta analys är vi alltså alla “nollor”. Så nästa gång någon säger “du är en nolla” så försök då se den absoluta sanningen i detta. En sannare analys eller värdering kan vi aldrig få! Alla andra värderingar eller omdömen av positiv eller negativ (eller kvantitativ) art är till sin natur relativa eller timliga, och säger inget om vår verkliga kosmiska natur. Men nollan säger allt!

Det eviga nuet och tidens fenomen

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

“Det är först när klockan har stannat som man kan utföra något på nolltid” (citat okänd)

Klockan går – men gör tiden det? Man kan säga ”han går, hon går” o.s.v. – men tiden går den? Finns det med andra ord en ”tidsmateria” som går eller rör sig? Därom tvista de lärde, som man brukar säga.

Newton – den klassiska fysikens upphovsman – menade att tiden har en egen existens oberoende av oss. Han såg universum som ett gigantiskt urverk.

Filosofen Kant menade att tiden bara är vårt sätt att organisera eller strukturera vårt liv. Den har ingen egen existens oberoende av vårt medvetande.

Einstein – den moderna fysikens upphovsman – menar i sin relativitetsteori att det inte finns någon absolut tid. Tiden är alltid relativ i förhållande till betraktaren och hans hastighet. En konsekvens av relativitetsteorin är nämligen att tiden skulle gå långsammare vid höga hastigheter. Om vi exempelvis tänker oss ett par tvillingbröder, där den ene av dem gör en rymdresa med nästan ljusets hastighet, medan den andre blir kvar här på jorden, så kommer de att åldras olika snabbt. Om rymdresenären reser i t.ex. 10 år med denna hastighet kommer han själv bara att åldras ett år under denna tid, medan hans tvillingbror här på jorden under samma tid alltså åldras 10 år. Somliga menar att denna tidsförskjutning vid höga hastigheter är ett bevis för att tiden i sig har en – om än mystisk – existens. Men den frågan återkommer vi till senare.

Enligt vissa tankar inom den moderna fysiken är nuet bara ett utsnitt av den fyrdimensionella rumtiden, vari vi lever (verkligheten har enligt Einstein fyra dimensioner: längd, bredd, höjd och tid.) Det förflutna, nuet och framtiden existerar samtidigt som en sammanhängande helhet. Nuet är bara en kort glimt av rumtiden. Liksom en smal ljusstråle som följer den i en viss bestämd riktning (riktningen från det förflutna mot framtiden). Vi upplever att vi befinner oss i den del av rumtiden, mellan det förflutna och framtiden, som ljusstrålen aktualiserar för oss. Men de andra delarna existerar också – på samma gång. Eller sagt med Einsteins ord: “Skillnaden mellan det förgångna, nuet och framtiden är bara en illusion, om än envis”.

Varför går tiden fortare när vi blir äldre?

Mellan födelse och död finns ett avstånd som inte är fysiskt-rumsligt – d.v.s. ett avstånd som inte kan mätas i kilometer eller mil – utan psykiskt eller upplevelsemässigt. Det ligger en massa upplevelser eller erfarenheter mellan dessa båda punkter. Det visar att tiden är ”ett andligt rum”, som Martinus har formulerat det (1). Det visar också att tid och rum är integrerade, och egentligen bara två olika ord för att beskriva avstånd mellan två olika punkter, d.v.s. att det är två ord för att beskriva allt som har början och slut, vilket återigen betyder allt som är uttryck för rörelse.

I en skämtteckning i en svensk tidning kunde man se två äldre män, där den ene säger till den andre ”Ju äldre man blir desto fortare går tiden”, varpå den andre svarar ”Ja, vad är det för dagar i dag?”. Erfarenheten att ”ju äldre man blir desto fortare går tiden” har vi väl alla gjort med stigande ålder. Det visar ju att tiden är ett i högsta grad subjektivt upplevelsefenomen. Tiden ”går” ju i verkligheten inte fortare när vi blir äldre, men varför upplever vi det så? Det har att göra med en kosmisk princip som Martinus kallar ”perspektivprincipen”, d.v.s. den princip som betingar att det finns ett avstånd i tid, rum och tillstånd mellan betraktaren och det betraktade. Och detta avstånd är alltså olika från individ till individ beroende på var vi befinner oss i en viss process från dess början till dess slut. Den tidsprocess vi kallar ”åldrande” är alltså en rörelse mellan de punkter vi kallar ”födelse” och ”död”. Allt eftersom vi rör oss från den ena punkten i riktning mot den andra kommer vårt tidsperspektiv att förskjutas så att tiden subjektivt upplevs att gå snabbare och snabbare. För exempelvis en 10-åring är ju ett år 1/10 av hans eller hennes nuvarande liv, medan det för en 50-åring bara är en 1/50. Perspektivprincipen ombesörjer alltså att allt eftersom vi blir äldre och äldre blir det vi exempelvis kallar ett år en allt mindre eller kortare del  av vårt liv, vilket vi subjektivt registrerar eller upplever som att ”ju äldre man blir desto fortare går tiden”.

Tid = rörelse

Men vad är då en klocka? Är inte den en objektiv tidsmätare?

Klockan mäter bara jordens rotation kring sin egen axel, som ju sker automatiskt i t.ex. soluret. En klocka mäter denna rotation genom att man gett den en viss takt eller frekvens – och det skapar illusionen om tiden som ett objektivt fenomen. En illusion som kanske ytterligare förstärks av att man i dag fått ännu mer förfinade eller sofistikerade instrument att mäta tiden, nämligen så kallade ”atomur”, vilket möjliggjort följande definition av vad tid är:

”1 sekund = varaktigheten av 9192631770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan två hyperfin-nivåer i grundtillståndet hos atomen cesium 133.” (naturvetenskaplig definition av tid giltig sedan 1967).

Det finns i dag ett antal sådana atomur runt om i världen som mäter tiden och deras mätresultat samordnas av en internationell central instans, som fastslår ett genomsnitt av dessa mätresultat som den giltiga tiden. Denna “atomurstid” synkroniseras också med jordens rotation, eftersom jordens rotationstid har en – visserligen mycket liten, men i alla fall – avvikelse från atomurets tid. På ett halvårs tid skiljer det 1 sekund (jorden sackar efter atomuret 1 sekund inom loppet av den tiden), så därför lägger man varje halvår till 1 sekund för att vara i takt eller fas med jordrotationen. Skillnaden får enligt mätinstansernas regler aldrig bli mer än 1 sekund!

Men allt detta sofistikerade mätande av tiden visar ju bara att tid = rörelse. Och den som har läst sin Martinus vet naturligtvis också att rörelsen har sin upprinnelse i det levande väsendets tidlösa ur-begär, fast det har, namnet till trots, inget med tidsmätning att göra…

Ljushastigheten, som vi också senare ska återkomma till, är ju den högsta hastigheten på det fysiska planet och den utgör därmed gränsen mellan den fysiska och den andliga världen. Det finns högre hastigheter, menar Martinus, men de ligger alltså bortom det fysiska planet. Men hur är det då för vår tidigare nämnda rymdfarande tvillingbror, som färdas med nästan ljusets hastighet och bara åldras ett år på 10 jordiska år? Bevisar inte det att tiden är en mystisk materia som kan manipuleras? Nej, det bevisar egentligen bara att det finns en viss relation mellan begreppen hastighet och energiomsättning (2). Både ett urs gång och förändringar i vår fysiska organism har ju med energiomsättning att göra. Det är alltså inte heller något bevis för att tiden skulle ha en objektiv existens oberoende av oss som upplever den.

Det eviga nuet

“Nuet är ett ingenting som skiljer det som inte finns från det som inte finns”, skrev någon för mig okänd. Det fångar i ett nötskal tidens illusion – betraktat ur ett visst perspektiv ”ovan” eller ”utanför” det evigt skiftande sceneri, där det vi alltså upplever som ”tiden” och ”nuet”, utspelar sig. ”Nuet” låter sig ju nämligen svårligen fångas eller fasthållas (hur tjockt eller utsträckt i tiden är ett ”nu”?) – annat än i form av de upplevelsemässiga kontraster som hela tiden träder in i och ut ur ”nuet” . Och det ligger i sakens natur att de båda andra tidsformerna ”det förflutna” och ”framtiden” – som är det som avgränsar det vi kallar ”nuet” – inte heller finns – i alla fall inte just här och nu på det fysiska planet. Att de finns i vårt medvetande som det Martinus, som nämnt, kallar ”ett andligt rum” är en annan sak. Men hur smalt eller snabbt försvinnande ”nuet” än är, är det, paradoxalt nog, det enda som finns! Det är ju alltid ”nu” – i varje ögonblick härskar ”nuet”. Här ser vi alltså att ”nuet”, samtidigt som det är fokuspunkten för timligheten, eller vår upplevelse av allt som har början och slut, sett ur en annan aspekt är ett fenomen höjt över tiden – och därför avslöjar evigheten eller stillheten mitt i tidens ström. Här har vi alltså i form av ”det eviga nuet” kommit till en fast punkt eller något som är evigt oföränderligt. Det är ju också jagets analys enligt Martinus. Att vi kan uppleva rörelse och timlighet är ett bevis för att vi själva är något annat än rörelse och timlighet, eftersom man bara kan uppleva det man avviker ifrån. Jaget kan vi bara uppleva indirekt som vår centrumförnimmelse i förhållande till alltet, och ”det eviga nuet” är alltså denna centrumförnimmelses representant  i ”tiden” (3).

Tiden och evigheten är med andra ord en ”tvåenig” princip som har sin brännpunkt i ”nuet”. Samtidigt som ”nuet” som sagt, ur en viss aspekt, är evigt och oföränderligt, är de upplevelser som hela tiden ”passerar” detta ”nu” en kontrast till denna evighetsnatur och det som skapar upplevelsen av tidens eller timlighetens fenomen. Eller uttryckt med Martinus ord:

”Tiden” och ”evigheten” är alltså närvarande i allting som vi överhuvud kan förnimma. ”Tiden” kan inte vara tillstädes utan att avslöja ”evigheten”. Och ”evigheten” kan endast uppenbara sin närvaro i kraft av ”tiden”. De två företeelserna kan sålunda aldrig förekomma åtskilda, utan är som tidigare nämnt en ”tvåenighet” eller en enhet med två analyser.” (4)

Denna ”tvåeniga” princip uttrycks ju också, som Martinus visar (5), i det matematiska talsystemet i form av nollan (stillheten eller den fasta punkten) och de övriga nio siffrorna som uttrycker timligheten eller föränderligheten (kretsloppsprincipen). Tänk också på att nollan rymmer alla tal – summan av alla plus- och minustal blir ju noll – liksom ”det eviga nuet” rymmer alla upplevelser. Nollan är alltså inte ingenting utan allting! Och detta allting kan bara uttryckas som ”något som är”.

I en artikel i tidskriften ”Dagens Forskning” för några år sedan av Bodil Jönsson (professor  i fysik och författare till flera populärvetenskapliga böcker om tid) visar hon att hon och hennes internationellt sett mer berömde fysiker- och författarkollega Paul Davies kommit till samma slutsats angående frågan om tiden är ”något som går” eller bara är ”något som är”. Hon skriver där:

”Paul Davies naglar fast att tiden inte går och att alltså tidsflöde inte finns, rent fysikaliskt. Tiden är. Den är lika verklig som rummet, men den rör sig inte. Våra sinnen får oss visserligen att uppfatta det förflutna som något fixt, det kommande som något osäkert och därmed nuet som något unikt. Som ett sig ständigt flyttande tillfälle mellan det förflutna och det kommande. Men redan när man börjar fundera över hur man skulle kunna uttrycka nuets förflyttning framåt tar det emot. Man kan väl inte gärna säga att nuet flyttar sig med 1 sekund per sekund?” (6).

Den som fysikaliskt eller mått- och viktmässigt vill kvantifiera eller dela upp tiden i form av ”nu-enheter” eller ”nu-kvanta” ställs alltså inför det svårlösliga problemet: hur uttrycker man ”nuets” förflyttning? Flyttar det sig med 1 sekund per sekund (som Bodil Jönsson retoriskt frågar i citatet ovan)? Och hur uttrycker man i så fall ”mellanrummet” mellan de olika ”nuen”? Om ”nuet” på detta sätt kan kvantifieras, så måste ju de olika ”nuens” existens markeras av något slags ”mellanrum” eller ”rytm”. Om det inte finns något sådant ”mellanrum” eller någon sådan ”rytm”, ja, då finns det ju inte heller något som kan markera eller avskilja ett ”nu” från ett annat – annat än i form av den subjektiva måttstock som vår egen upplevelseförmåga utgör…

Den svenske författaren Torsten Ekbom har formulerat denna nuets paradox – eller det Martinus ovan kallar tidens och evighetens ”tvåenighet” – sålunda:

”Det enda som existerar, det enda vi någonsin upplever, är nuet, den flyktiga punkten som rör sig evigt framåt medan den i själva verket tycks stå stilla.”

Och den argentinske författaren Jorge Luis Borges har formulerat samma tanke på följande sätt:

”Ingen människa har någonsin levt i det förflutna, och ingen kommer att leva i framtiden; det nuvarande är den enda livsformen.”

Tiden – ett andligt rum

Men vad är då ”förfluten tid” och ”framtid”? Martinus kallar det, som tidigare nämnt, ett ”andligt rum”.  Tidsformerna ”det förflutna” och ”framtiden” finns ju bara i vårt inre eller andliga rum. Bägge dessa tidsformer – liksom upplevelsen av fenomenet ”rörelse” överhuvud taget – skulle inte existera om det inte fanns en andlig förmåga som vi kallar ”minne”. Det är utifrån minnet av något förflutet som föreställningen om en framtid blir möjlig, och det är också utifrån minnet som vi tycker oss kunna konstatera eller registrera att förändringar eller rörelser äger rum. En förändring eller rörelse är ju en upplevd skillnad mellan ett tings nuvarande position eller tillstånd och dess föregående position eller tillstånd, och utan den andliga förmåga vi kallar ”minne” skulle denna skillnad aldrig kunna bli till upplevelse för oss. Det visar att ”tiden” egentligen är den andliga sidan av det vi kallar ”rörelse”.

Att minnas är således att befinna sig i ett andligt rum – ett rum som inte längre finns här på det fysiska planet. I detta andliga rum eller ”kartotek”, som Martinus också kallar det, finns den förflutna tiden, även om den för länge sedan har upphört att existera på det fysiska planet. Tänk på vad som t.ex. sker när man skriver dagbok och senare, kanske många år senare, läser vad man skrev vid en viss tidpunkt. Då aktiveras detta andliga rum och får liv på nytt!

Människan är, till skillnad från det vanliga djuret som bara lever i ”nuet”, i hög grad en varelse som lever i ”tiden”, dvs i sina minnen av det förflutna och i sina föreställningar om framtiden. Människan lever med andra ord i hög grad i sitt ”andliga rum”, vilket är en livsform eller ett ”rum” som expanderar till följd av utvecklingen eller tillväxten hos oss jordmänniskor av de andliga kroppar Martinus kallar känslo- och intelligenskroppen. På nuvarande ofärdiga stadium av denna utveckling är det ju emellertid inte en odelat behaglig eller harmonibefrämjande företeelse. Eller som författaren Mark Twain en gång uttryckte det: ”Jag har varit med om mycket elände i mitt liv och åtminstone hälften har inträffat.”

Kan framtiden upplevas?

I vårt minne kan vi alltså göra ”tidsresor” till för länge sedan svunna tider. Men kan vi också göra ”tidsresor” i den andra riktningen, d.v.s. till ”framtiden”? Alltså uppleva verkliga ”glimtar” av händelser eller upplevelser som ännu inte manifesterat sig i ”nuet”, vilket ju är något annat än de mer eller mindre välgrundade föreställningar och spekulationer om framtiden vi alla mer eller mindre gör oss i Mark Twains ovan citerade anda…

I Livets Bog del 2 stycke 338-345 skriver Martinus om vårt ”nattmedvetande” och det vi kallar ”drömmar” – däribland också ”sanndrömmar”. Enligt Martinus finns det ”sanndrömmar” i både tid och rum. ”Sanndrömmar” i tid är när man drömmer något som senare verkligen också inträffar här på det fysiska planet och ”sanndrömmar” i rum är när man drömmer något som samtidigt äger rum eller utspelar sig på ett helt annan plats än där man fysiskt befinner sig när man sover eller drömmer. I parapsykologisk litteratur kan man också läsa om att det finns forskning vars resultat tycks bekräfta att det verkligen existerar ”sanndrömmar” av bägge dessa typer. Vissa forskare har t.ex. undersökt förekomsten av ”sanndrömmar” i samband med stora katastrofer och olyckshändelser. Två av de mest kända undersökningarna därvid lag gäller fartyget Titanics undergång år 1912 och en lavinkatastrof i gruvstaden Aberfan i Wales 1966, där också många människor förolyckades. I bägge dessa fall menar parapsykologiska forskare att de kunnat dokumentera en frekvent förekomst av ”sanndrömmar” (7). Och då godtas som ”bevis” naturligtvis bara sådana fall där man kunnat dokumentera att andra människor fått vetskap om dessa ”drömmar” innan olyckorna inträffat.

Dessa ”sanndrömmar” är enligt Martinus bevis för att vi i nattmedvetandet befinner oss på ett annat tillvaroplan än det fysiska. Han skriver t.ex:

”Och vi har då mitt i drömmarnas överflöd av mentalt avfall funnit de guldkorn som i form av ”fjärrskådning i rum och tid” är orubbliga bevis för en själslig upplevelseform och tillvaro, liksom vi funnit, att nattmedvetandet för jaget är uttryck för något helt annat och mera än blott och bart fysisk sömn.” (8)

I vårt nattmedvetande befinner vi oss enligt Martinus alltså på det andliga planet (det är för övrigt därför han också kallar sömnen ”den lilla döden”), och på det andliga planet är vi ju inte bundna av tid och rum på samma sätt som i den fysiska verkligheten, så därför kan vi där också uppleva saker som kommer att inträffa först vid en senare tidpunkt i vårt fysiska upplevelsetillstånd.

Detta är ju i sin tur möjligt på grund av att allt vi upplever är ödesenergier som vi själva en gång sänt ut och som befinner sig ”på resa” på väg tillbaka till oss för att förr eller senare utlösa sig som realistiska händelser eller upplevelser i vårt fysiska upplevelsetillstånd. Dessa ödesenergier är alltså möjliga att i viss utsträckning uppleva i vårt nattmedvetande på det andliga planet redan långt innan de kommer att manifestera sig här på det fysiska planet. Men eftersom det enligt Martinus inte finns någon normal minnesöverföring av upplevelser i vårt nattmedvetande till vårt fysiska dagsmedvetande, så är det bara undantagsvis som sådana upplevelser av ”sanndrömmar” kan sippra ner i vårt vakna dagsmedvetande.

Hur kan ”sanndrömmar” förklaras?

I boken ”Mänskligheten och världsbilden” skriver Martinus:

”Rörelsen är alltså i sin högsta analys ”upplevelse”. Men för att rörelsen skall kunna upplevas, måste den skapa kontraster. Och all rörelse i världsalltet framträder ju genom en evig princip i grader av hastighet. Dessa olika hastighetsgrader, ställda emot varandra, skapar ju kontraster eller olikheter i sina reaktioner. Det är denna skillnad som skapar grundvalen för upplevelse.” (9)

Vi kan av detta sluta oss till att även kontrasten mellan det fysiska och det andliga planet – ur en viss synvinkel – har med en hastighetsskillnad att göra. I Livets Bog del 1 bekräftar också Martinus detta när han där om de högsta energierna på det andliga planet (intuitions- och salighetsenergierna) skriver:

”Men då dessa energier befinner sig i ett så hastigt vibrerande tillstånd att även de högsta fysiska hastigheter i jämförelse med dessa kosmiska rörelser eller vibrationsformer nästan kan betecknas som stillhet, bör man kunna förstå att de ligger utanför gränsen för allt som är av fysisk natur och följaktligen inte är tillgängliga för fysisk uppfattning eller forskning.”(10)

Den högsta fysiska hastigheten är ju ljushastigheten. Ur ett hastighetsperspektiv kan vi därför sluta oss till att ljushastigheten egentligen är gränsen mellan den fysiska och den andliga världen. Passerar vi ljusets hastighet lämnar vi också det fysiska planet (eller som skämttidningen ”Blandaren” en gång skrev: ”Springer man fortare än ljuset svartnar det för ögonen”…).

På det andliga planet kan vi alltså i kraft av våra högre andliga organ eller kroppar – eller snarare ”kroppsfoster” som Martinus kallar det – uppleva energier av helt andra hastigheter än de vi kan uppleva här på det fysiska planet i kraft av våra fysiska sinnesorgan. Detta är den ena ”nyckeln” till att kunna förstå det Martinus kallar ”sanndrömmar i tid”. Den andra ”nyckeln” är naturligtvis karma- eller ödeslagen, som ju, som nämnt, betingar att allt vi upplever är återvändande ödesenergier som vi själva en gång sänt ut och som befinner sig ”på resa” på väg tillbaka till oss för att förr eller senare utlösa sig som realistiska händelser eller upplevelser i vårt fysiska upplevelsetillstånd.

När det gäller hastigheten på dessa ödesenergier eller karmabågar ger oss Martinus också en intressant upplysning i boken ”Den idealiska födan”. Han skriver där:

”Då dessa verkningar, från det de blivit utlösta till dess de når tillbaka till sitt upphov, ibland måste röra sig i en ofantligt lång passage eller cirkelbana i världsrymden, är de ofta på väg i flera hundra år, trots att de rör sig med en hastighet som långt överstiger både ljusets och de vanliga radiovågornas.” (11)

Om vi nu försöker konkludera eller knyta ihop alla hastigt vibrerande trådar i detta sammanhang, så torde förklaringen på ”sanndrömmarnas” fenomen kunna sökas i energiernas olika signalhastighet på det fysiska respektive det andliga planet och skillnaden i vår förmåga att kunna uppleva dessa med hjälp av våra ”tröga” fysiska sinnesorgan respektive våra högvibrerande andliga sinnesorgan eller ”kroppsfoster”, som vi ju har en annan möjlighet till i vårt nattmedvetande på det andliga planet, när vi är frigjorda från den fysiska kroppens begränsningar.

För att ta en liknelse, som måhända haltar, kan man kanske jämföra med hastighetsskillnaden på e-post och papperspost. Ett brev som sänds med e-post når ju mottagaren långt före ett brev som sänds som papperspost. Den som har tillgång till e-post och internet får alltså på så vis tillgång till informationen som brevet innehåller betydligt snabbare än den som ännu är beroende av Postverket och dess brevbärare som mellanhand.

När vi är på det andliga planet i vårt nattmedvetande har vi alltså – i alla fall i viss utsträckning – tillgång till ett andligt ”internet” eller nätverk, som gör att vi via detta kan ta del av information eller ”ödesmeddelanden” långt innan samma ”meddelanden” befordras till oss här på det fysiska planet via de ”brevbärare” som alla våra medväsen utgör.

Men vår förmåga att förstå dessa sammanhang är med nödvändighet ännu starkt begränsad, vilket också framgår av det Martinus skriver om förmågan att uppleva framtiden ”i nuet” när vi befinner oss i spiralkretsloppets högsta rike, dvs ”den gudomliga världen” (där intuitionsenergin kulminerar). I Livets Bog del 2 kan man sålunda läsa:

”Men det är inte bara förmågan att föra förgången tid in i ”nuet” som är utmärkande för ”den gudomliga världen”. Här finns också en utpräglad förmåga att föra in framtiden i detta ”nu”, men motiveringen till detta är för omständlig för att återges här.” (12)

Antagligen insåg han att det var för omständligt eller komplicerat för oss att förstå, så länge våra andliga kroppar – och därav följande förmåga att förstå – ännu befinner sig på fosterstadiet…

Uret som symbol för den treeniga principen

Till sist ska vi vända tillbaka till utgångspunkten för denna artikel, nämligen klockan eller uret. Den är nämligen inte bara en tidsmätare eller ”timlighetssymbol”. Den är också en utomordentlig symbol för det Martinus kallar ”den treeniga principen” i form av det levande väsendet: urtavlans centrum eller mittpunkt är evighetens eller jagets symbol – ”den fasta punkten” eller X1. Visarna symboliserar skaparförmågan eller X2 som skapar timligheten eller tiden, d.v.s. X3, som i sin tur markeras av urtavlans siffror.

Och bakom skapandet av denna på en gång geniala livssymbol och praktiska hjälpmedel i tidens och rummets värld finns alltså ett tidlöst ur-begär…

Noter:

1) Kosmos nr. 6-1995

2) Se Per Bruus-Jensens bok ”X” del 1 stycke 1. 95-96

3) Se Livets Bog del 4 stycke 1079

4) Livets Bog del 4 stycke 1073

5) Se Livets Bog del 3 stycke 1010-50

6) ”Dagens Forskning” nr. 22-2002 sid. 24

7) Se Andreas – Kilians bok ”Den fantastiska vetenskapen” kapitel 1

8) Livets Bog del  2 stycke 344

9) ”Mänskligheten och världsbilden” kapitel 60

10) Livets Bog del 1 stycke 175

11) ”Den idealiska födan” kapitel 6

12) Livets Bog del 2 stycke 390

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10-2006.

Religion och kosmisk kemi

Posted by on June 12, 2017 in Världen aktuellt | 0 comments

Religiöst troende människor är i genomsnitt mindre intelligenta än icketroende. Det visar en forskningsrapport från 2013, där ett forskarteam jämförde resultaten från 63 olika forskningsprojekt om sambandet mellan religion och intelligens. Det bör betonas att det forskarna jämfört handlar om genomsnittslig intelligens hos de båda grupperna. På individnivå kan man naturligtvis hitta många avvikelser från det genomsnittsresultaten visar.

Ett holländskt/brittiskt forskarteam har med utgångspunkt från ovan nämnda forskningsprojekt nu fördjupat sig i frågan vad som kan förklara denna skillnad mellan ateister och religiöst troende, och deras slutsats är att de troende lever ett mer instinktstyrt liv, medan ateister i högre grad agerar rationellt och analytiskt. Citat:

”Det holländska/brittiska forskarteamet baserar sin forskning på den så kallade Savann-IQ-principen: Att vi fysiologisk fortfarande påminner om de första människor som levde på savannen och att våra instinkter därför också är desamma.

Forskarna påpekar att tro och religiöst beteende kan jämställas med människans andra basala instinkter som samtliga förstärks av exempelvis stress och varningssignaler.

Förmågan att kunna åsidosätta instinkter och agera rationellt är däremot egenskaper som definierar högre intelligens.” (1)

Religionen som organisk funktion

Att forskarteamet beskriver religiöst beteende som en ”basal instinkt” är intressant. Alla våra ”basala instinkter” är ju nämligen en organisk produkt av vår växelverkan med naturen och universum. En basal instinkt kan inte vara en fantasiprodukt – som många materialister/ateister ju annars menar att religionen är – även om den kan ta sig nog så fantasifulla eller ”övertroiska” uttryck och former. Så här beskriver Martinus saken:

”Tron är en förmåga, och en förmåga kan inte existera utan att vara en organisk funktion. Och då en organisk funktion omöjligt kan bli till utan en påverkan från naturen, måste naturen ha påverkat de levande väsendena så att denna förmåga har blivit till. Den andliga världen är inte en “uppfinning” av primitiva människor, den är inte en produkt av deras fantasi. Men däremot är människans tro på den andliga världens existens en produkt av den påverkan av strålar och vågor, som människorna på detta klot har varit föremål för i form av kosmiska impulser ända sedan de som primitiva djurmänniskor började kunna skilja medvetet mellan “jag” och “det”.” (2)

Martinus jämför också det religiösa sinnets tillblivelse med tillkomsten av våra fysiska sinnesfunktioner. Vi skulle aldrig ha utvecklat ett synsinne utan ljusets påverkan och aldrig ett hörselsinne utan påverkan av ljud osv. På samma sätt skulle aldrig det religiösa sinnet ha blivit till om det inte existerade en andlig eller för våra fysiska sinnen osynlig värld. Det är ju i det sammanhanget också värt att notera att det inte finns ett enda historiskt känt folk på den här planeten som inte har haft någon form av religiös tro. Tyder inte det på att tron just är en ”basal instinkt” snarare än ett kollektivt bedrägeri eller fantasiprodukt? I tillvaron i övrigt faller vi ju inte alla offer för samma bedragare…

Några belysande citat

Här följer en liten samling av för ämnet belysande citat ur Martinus huvudverk Livets Bog (LB):

Denna religiösa princip är, som vi tidigare framhållit, en medfödd instinktmässig egenskap som aldrig hade kunnat uppstå, ifall det inte funnes en verklighet bakom hela detta religiösa mysterium. Och det var instinktens uppgift att leda människornas medvetande in på denna verklighet och skapa förbindelse med den.” (3)

Vad beträffar den religiösa sidan av livet, så är dess högsta stadium på jorden endast instinktens och trons stadium, som blott är baserat på lösningar som förkunnats utan någon som helst begynnande logisk utredning eller för intellekt och förstånd acceptabel analys. Dessa lösningar är sålunda endast dogmer, vars förklaringar mer eller mindre lämnats åt fantasin. Detta har i sin tur gett upphov till alla olika, ofta fantastiska, speciella tolkningar av de religiösa dogmerna, vilka i stället för att samla och förena människorna har skilt dem åt i sekter och samfund, som kulminerar i inbördes intolerans eller ömsesidiga förföljelser. Vart och ett av dessa samfund håller nämligen fast vid att dess speciella uppfattning är den absolut enda verkligt sanna och att de övrigas är falsk och leder till förtappelse. Detta åter gör att ragnarök, helvete eller allas krig mot alla även här på det religiösa området besätter väsendena och samfunden, precis på samma sätt som det besätter de materiella nationerna eller staterna med en egoistisk självdyrkan på bekostnad av andra länders hälsa och normala välbefinnande.” (4)

“Det är självklart att den här nämnda religiösa instinkten förändrades när människorna började få intelligensen utvecklad. Denna egenskap skulle ju bidra till väsendets förmåga att självt vara vaket medvetet medbestämmande i sina manifestationer, så att det inte ständigt skulle ledas automatiskt och mer eller mindre omedvetet av instinkten. Och som vi redan vet, skapade den hos människan ett utomordentligt stort intresse för att forska och undersöka och att experimentera med sådana företeelser som hon med intelligensens hjälp kunde göra till fakta och därmed till vaken dagsmedveten kunskap. Allt inriktades på denna forskning och dess resultat, som man trodde vara vägen till livsmysteriets lösning. Denna väg har hitintills fört människorna fram till ett stort vetande och kunnande i fråga om materien och dess krafter, men till livsmysteriets lösning ledde denna forskning och kunskap absolut inte.” (5)

”Zonernas tankeklimat reagerar starkt gentemot varandra. De “troende” räknar de “vantrogna” som “syndare”, som tillhörande “djävulen” eller andra “onda” makter, såvida de inte “omvänder sig”, d.v.s. blir “troende”. Och de “vantrogna” räknar inte alls med de “troende”, eftersom de är dessa intelligensmässigt överlägsna. Ingen av de två grupperna förstår det rätta sammanhanget och de kan därför inte visa varandra den respekt eller tillerkänna varandra det existensberättigande som de har rätt till. Och härvid uppstår mycket otillfredsställande kosmisk-kemiska reaktioner. Tankarna blir av dräpande eller krigsbefordrande natur. Med andra ord: de två sfärernas tankeklimat blir “giftiga”, blir mentalt lemlästande eller dödsbringande för individerna själva.”  (6)

Kosmisk kemi

Om detta talar ju också världssituationen sitt tydliga språk. Om vi vill försöka förstå den djupare orsaken till denna utveckling är det också nödvändigt att komma in på det Martinus kallar ”kosmisk kemi” (7) som handlar om ”de kosmiska grundenergierna” och deras kombinationer och samspel. I symbolen ”Grundenergiernas kombinationer”(8)

kan vi se att när intelligensen – symboliserad av den gröna strålen på symbolen – börjar tillväxa i senare delen av djurriket (orange färg), där vi nu befinner oss utvecklingsmässigt, så sker denna tillväxt på instinktens (den röda strålen) bekostnad. I samma grad som intelligensen utvecklas degenererar instinkten som symbolen visar. Men intelligensen är ingen sinnesfunktion. Den är bara en förmåga att kunna förstå och analysera det vi upplever genom våra sinnen, och så länge denna sinnesupplevelse begränsar sig till den fysiska världen och dess detaljer så kommer endast den att vara objektet för intelligensens forskarljus. Det är alltså orsaken till att människan på ett visst stadium av sin intelligensutveckling blir materialist/ateist. Den gamla religiösa sinnesfunktionen i instinktens form har förlorat sin bärkraft i hennes medvetande och så länge hennes framstående intelligens inte balanseras av en utvecklad human känsla, så kommer hon att avvisa allt ”andligt” eller ”överfysiskt” som produkter av mänsklig övertro och fantasi. Man kan likna det vid den ”bländningseffekt” som uppstår när man länge befunnit sig i mörker och plötsligt kommer ut i starkt dagsljus. Ögonen måste få tid att vänja sig vid ljuset för att kunna se klart, och med vår historiskt och utvecklingsmässigt nyväckta intelligens befinner vi oss just nu i ”den bländade zonen”. Eller för att citera den berömde fysikern Werner Heisenberg: “Den första slurken från naturvetenskapens glas gör dig till ateist, men i glasets bottensats väntar Gud på dig.”

Så länge vi är bländade av vår egen intelligens, och allt som vi kan skapa med hjälp av den, och har egoismen som vår främsta drivkraft kommer vi också att utlösa många orsaker vars verkningar – enligt karmalagen eller den kosmiska lagen om sådd och skörd – i sista hand återvänder till oss själva som smärta och lidande. Men det är det som efter hand kommer att utveckla den humana känslan eller begåvningen och därmed råda bot på vår mentala obalans. Och när känsla och intelligens till sist kommer i en harmonisk balans i vårt medvetande, så befruktar den balansen det ”religiösa” organet eller sinnet på nytt. Men nu inte som en blind eller ointellektuell ”tro” i instinktens form utan som en helt klar eller dagsmedveten upplevelse i intuitionens form. Intuitionen är det kosmiska sinne eller den andliga synförmåga som kan göra livets högsta sanningar eller ”livsmysteriets lösning” till praktisk självupplevelse för oss. Och när det händer är vi inte längre ”troende” utan ”vetande” i ordets sanna eller djupaste mening. Om vi får tro Martinus och andra visa – jo, så länge vi inte själva har erfarit den praktiska självupplevelsen av detta vetande kan vi ju inte komma ifrån att vi i någon mening är ”troende” på de visa som har upplevt det och vill visa oss vägen dit. Men det är en ”tro” som vi själva kan göra till föremål för vetenskapliga undersökningar och experiment baserade just på den ”kosmiska kemi”, som Martinus så omsorgsfullt och djupgående beskriver och analyserar i sitt verk.

En ny världsimpuls

Att något nytt, som inte är uttryck för det gamla motsatsparet religiös tro och ateism, nu är på väg att bryta fram i många människors sinne finns det andra undersökningar som visar. En nyligen publicerad svensk undersökning visar t.ex. att 80 procent av svenskarna är mer eller mindre ointresserade av eller avståndstagande i förhållande till organiserad religion – vilket internationellt sett är en extremt hög siffra – samtidigt som inte mindre än omkring 50 procent säger sig tro på någon form av högre livskraft eller ande – den högsta siffran i hela Europa! (9).

En annan undersökning, som gjordes för några år sedan, visar också att sensationellt många svenskar har tagit till sig tron på reinkarnation i någon form (sensationellt därför att den tron ju inte alls ingår i den religiösa traditionen i vår del av världen). Den undersökningen visar att var tredje svensk – och bland dem som är under 24 år så många som 42,2 procent – uppger att de tror på återfödelse eller reinkarnation! (10).

Dessa anmärkningsvärda forskningsresultat ger syn för sägen att något omvälvande och djupgående nytt är på väg att ske i vår kultur. ”En ny kosmisk världsimpuls” kallar Martinus det, som ska befrukta skapandet av ”en ny himmel och en ny jord”, som det heter i Bibeln, efter den gamla himlens och jordens nu uppenbarligen nära förestående sammanbrott eller undergång.

Noter:

1) http://illvet.se/kultur/religion/darfor-ar-ateister-mer-intelligenta-an-religiosa-manniskor

2) Martinus: ”Sten, vatten, luft och ande”. Senast publicerad i tidskriften Kosmos nr 3-2009. Kan också läsas på danska på länken http://www.martinus.dk/da/kosmos/kosmos/1991/kos1991-05-083.php)

3) LB 7 stycke 2591 http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=57&stk=2591

4) LB 5 stycke 1889 http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=55&stk=1889

5) LB 7 stycke 2593 http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=57&stk=2593

6) LB 2 stycke 630 http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=52&stk=630

7) Se ev denna artikel

8) Se kortfattad symbolförklaring här

9) Se denna artikel

10) Se denna artikel

 

”Det är som mörkast före gryningen”

Posted by on February 7, 2017 in Världen aktuellt | 0 comments

”Året var 1977. Kjell Öberg, då generaldirektör på Invandrarverket, sade att den stora ödesfrågan i framtiden skulle bli just invandringen. Han fick dessvärre rätt… Han såg det komma och för mig har det varit märkligt att leva i fyrtio år med detta onda varsel som han mig gav en kväll på en rökig redaktion i Klara.” (Maria Schottenius DN 2017-01-30).

Året var också 1977 när jag för första gången kom till Martinus Center Klint i Danmark, och fick höra om vad Martinus sagt om samma sak eller rättare sagt om den stora flyktinginvandring som väntade oss här i Norden i framtiden, som ett resultat av krig och kriser i vår omvärld, och att det nog skulle bli vår största utmaning och prövning i den tiden, som Martinus alltså kunde se komma i kraft av sina intuitiva förmågor (angående det se ev. också artikeln Jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna).

Vi har ju redan upplevt en första stor våg av detta, som våra politiker nu menar sig ha kunnat dämma upp eller stävja med nya hårdare regler och kontroller. Men mycket talar för att det vi hittills sett bara är en liten förövning för det som komma skall, och att vi då tvingas välja mellan att möta situationen med antingen våldets eller humanitetens språk. Och vad väljer vi då?

Det återstår som sagt att se, men Martinus har uttryckt det så att vi i de svåra tider som väntar bara har ett kosmiskt beskydd i samma grad som vi erbjuder andra hjälp och beskydd, vilket kan vara värt att tänka på för alla som menar att vi i första hand måste värna oss själva och det vi betraktar som vårt eget. Martinus sa också att när den tiden kommer, så kommer till och med våra många säsongstomma sommarhus att behöva komma till användning. Men för att det ska ske krävs det nog att flyktingkrisen i omvärlden blir betydligt värre än det vi hittills sett, och om vi får tro förutsägelserna om denna tid – alltifrån Jesus och Johannes i Bibeln till Martinus – så är det också vad som kommer att ske.

”Bara för några år sedan – runt 2010 – var världen fredligare än någonsin. Den arabiska våren såg ut sprida demokratin i Mellanöstern. Men de folkliga protesterna övergick i inbördeskrig och militära interventioner, och terrorgrupper fyllde tomrummet som fallerade stater lämnade efter sig. De senaste fem åren har utvecklingen varit alarmerande: antalet konflikter i världen har fördubblats och dödstalen har stigit till över 100 000 om året. Det är de högsta siffrorna sedan folkmordet i Rwanda 1994.” (http://www.svd.se/svar-svensk-fn-linje-i-en-morkare-varld).

Jovisst kan jag känna igen mig i det Maria Schottenius skriver i det inledande citatet ovan. Det är en märklig känsla att leva i fyrtio år med varsel som man på punkt efter punkt kan se gå i uppfyllelse. Och när det gäller Martinus så handlar det ju inte bara om den ovan nämnda flyktingkrisen, vilket den skeptiske (och jag har full förståelse för att man kan och bör vara skeptisk i sammanhang som dessa) lätt kan förvissa sig om genom att t.ex. läsa min essä Drömmen som brast? som skrevs 1992 i efterdyningarna av Sovjetkommunismens sammanbrott (också förutsagd av Martinus, som framgår av det jag har citerat där). Där kan man också se att han förutsagt den arbetslöshetskris i den teknologiska och kapitalistiska utvecklingens spår som vi nu ser breda ut sig som en global farsot – och den nationalistiska renässans med ”de starka männens” återkomst till den politiska makten, som vi också nu kan se i såväl öst som väst.

Ljuset i slutet på tunneln
Allt detta kunde ju vara mer än nog för att utlösa en depression om vart världen är på väg, som nog också många känner idag, men Martinus ger oss verkligen också ett stort hopp om världens framtid – på andra sidan det ”ragnarök” som den nuvarande världsordningen uppenbarligen nu allt mer är på väg in i. Det finns ett stort ljus i slutet på den mörka tunnel som vi just nu passerar, och han har sammanfattat det som han menar kommer att bli resultatet av allt detta för världen i följande tolv punkter:

1.Osjälviskhetens seger över själviskheten på alla områden. (De gemensamma intressenas seger över privatintressena.)
2.Skapandet av en internationell, demokratisk världsstyrelse.
3.Alla länders avrustning – till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis.
4.Utvecklandet av ett internationellt, öppet – inte hemligt – högsta lag- och rättsväsen, sammansatt av vetenskapens yppersta representanter på såväl andliga som materiella områden, vilka kan vara kvalificerade att skilja mellan “abnorma handlingar” och “förbrytelser” och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed utgör en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla.
5.Avskaffandet av privatpersoners ägande av värdena – till förmån för världsstatens övertagande av dessa värden.
6.Avskaffandet av pengar – till förmån för införandet av individens personligen presterade arbete som enda betalningsvärde samt kvittot härför som enda betalningsmedel för samma person.
7.Upprättandet av en för hela världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundad på avdrag från arbetskvittona.
8.Utnyttjandet av maskinerna för att förkorta den materiella arbetstiden – till förmån för studiedagar och andlig forskning.
9.Avskaffandet av all våldspolitik och alla blodsutgjutelser.
10.Avskaffandet av tortyr, prygel- och dödsstraff – till förmån för väl betänkta internerings- och uppfostringsåtgärder.
11.Utveckling av vegetariska näringsmedel, hälsa och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden.
12.Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

(Martinus: Livets Bog 1 stycke 117).

Naturligtvis kan dessa punkter i dagens världssituation framstå som en mer eller mindre verklighetsfrämmande utopi, och Martinus menar ju inte heller att deras förverkligande är omedelbart förestående, utan man får se det som ett framtidsprojekt som antagligen kommer att kräva århundraden för sin gradvisa ”materialisering” i världen. Men världsutvecklingen – som han menar är uttryck för en ”gudomlig världsplan” styrd och ledd av en andlig försyn (det är därför denna utveckling också har kunnat förutsägas av individer med andliga förmågor som satt dem i stånd att kunna se och tolka allt som sker i ljuset av denna ”världsplan”) – går otvivelaktigt åt det håll som uttrycks i dessa punkter. De är alltså formulerade redan i början på 1930-talet när första delen av Livets Bog utkom (utgivningsåret var 1932) och tänk på allt som hänt sedan dess med den hela tiden tilltagande ”globaliseringen” m.m.

En liten detalj angående punkt 11 där kan också vara värd att påpeka, eftersom undersökningar har visat att den idag snabbast växande trenden i världen när det gäller livsstilsförändringar just handlar om våra kostvanor. Allt fler – i synnerhet bland världens unga – väljer att överge ”köttgrytorna” till förmån för vegetariska/veganska kostalternativ. Av såväl etiska som hälso- och miljöskäl. Detta var alltså också något som Martinus såg skulle komma allt mer (se t.ex. hans bok Den idealiska födan).

När det gäller livsstilsförändringar, så är ju annars förändringen av våra samlevnadsformer det kanske mest iögonfallande i vår tid. Den traditionella kärnfamiljen befinner sig i en tilltagande upplösning och i t.ex. Stockholm och många andra storstäder är den inte längre den dominerande livsformen. Det är en utveckling som Martinus också skrivit mycket om långt innan dessa förändringar var så tydliga som de är idag. Dessa förändringar har nämligen, menar han, sin djupaste grund i det han kallar ”den sexuella polförvandlingen”, som innebär att vi som individer, baserat på erfarenheterna från många inkarnationers utveckling, blir allt mer ”dubbelpoliga”, dvs allt mer blir till en syntes av ”kvinnligt” och ”manligt” – med alla de ”övergångsproblem” och den förvirring som det också måste skapa bland människor som ännu är okunniga om denna förvandling och dess djupgående konsekvenser i deras eget liv. Se t.ex. boken Två slags kärlek  och inte minst Livets Bog del 5 , som innehåller de mest djupgående och omfattande analyserna av ämnet.

Försynens redskap och det mänskligas seger

Vill här citera ett avsnitt från en artikel som jag skrev för i dagarna 9 år sedan:

”Bakom mänsklighetens till synes kaotiska tillvaro, där allt ser ut som tillfälligheter, existerar det en allomfattande gudomlig världsplan, som helt styrs och leds av den tidigare nämnda försynen. Den har fullständig kontroll över mänsklighetens öde. Den har inte till uppgift att frita mänskligheten från dess mörka öde, dess krig och världskrig, dess olyckor och lidanden, så länge som den hårdnackat ignorerar samma försyns kärleksfulla varningar. Dem finns det nog av.” (Martinus: Den eviga världsbilden del 3 stycke 33.74).

Frågan är vad som måste till för att vi ska få “nog av” krigen och lidandet? Den israeliske författaren Elazar Benyoëtz skriver: 

“Fred kommer det att bli först när människorna inte bara tar avstånd från krig av alla slag utan också tar avstånd från tanken på seger.”

För att göra bilden eller tankegången fullständig kan vi lägga till ett citat på samma tema från den franska författarinnan och filosofen Simone de Beauvoir:

 “Om man lever tillräckligt länge får man se hur varje seger förvandlas till ett nederlag.”

Den mänskliga “segern”, dvs humanitetens växt, kan endast vinnas genom vårt “nederlag”, dvs att vi får smaka vår egen självförgudnings och vårt eget högmods bittra kalk. Det gäller både för individer och för stater.

Och försynen väljer alltid de bäst ägnade redskapen för att befordra denna undervisning eller läroprocess. Så därför är det helt i sin ordning att vi har den världsordning och de ledare vi nu har. Inte för att cementera denna ordning utan just för att befordra nedbrytningen och upplösningen av densamma. Vilka aktörer eller “undervisare” skulle kunna fullgöra denna uppgift mer effektivt än de makter och partsintressen som nu agerar på världsscenen? Här lämnas inte “sten på sten” i våra individuella och kollektiva “illusionsbyggen”. Allt mals ner till ett finfördelat och flyktigt “damm” som blåser förbi och lägger sig och som vi måste gnugga ur ögonen innan vi kan se klart…

 Vi är alla medansvariga i världens öde på gott och ont

Som enskilda individer är vi alla kosmiskt sett medansvariga för att världssituationen ser ut som den gör:

“Tro inte att någon går fri. Varje människa, som ger efter för den minsta lilla gnista av övertro, intolerans, maktlystnad, begär och oärlighet, är enrollerad som soldat i världsbrandens armé, är med om att jaga, såra och dräpa, är med om att plundra, pina och förnedra, hur många vackra och sköna ideal han eller hon annars än må företräda. Naturligtvis skall de goda sidorna i individens medvetande inte förringas eller underskattas. Dessa är ju med om att skapa den stora motvikten mot världsbranden som jag senare skall återkomma till. Men ingen kan alltså helt frikännas från att vara direkt medverkande orsak till samhällssystemets onda eller disharmoni, så länge han eller hon har kvar en liten gnista av de världsbrandsbefordrande tankeklimaten.” (Martinus: Mänsklighetens öde kapitel 39).

Den enda verkligt väsentliga frågan för oss som enskilda individer blir därför: hur bidrar jag genom mitt sätt att vara och tänka till världsbranden eller kriget och hur kan jag bidra till att släcka branden eller skapa freden?

Det är faktiskt det enda vi kan göra åt världssituationen, men det är å andra sidan inte så lite heller, eftersom den enskildes ansträngningar och insats i ett kosmiskt perspektiv är av mycket större betydelse för mänsklighetens kollektiva öde än man vanligen föreställer sig. Så här skriver Martinus om det:

“Den samlade jordiska mänskligheten utgör nämligen, kosmiskt sett, en hel kropp, i vilken varje enskild individ utgör en enhet. En enskild individs manifestation kan därför över huvud taget inte utlösas utan att bli en medverkande faktor vid utformningen av hela mänsklighetens öde. ” (Martinus: Livets Bog del 1 stycke 31). 

Mörkrets kulmination och ”domedag”

Martinus påpekar att de krig och den blodspillan som ännu återstår i vår värld, innan den blivit en verklig fredens boning, är kvardröjande effekter av “mörkrets kulmination” i vår utveckling. Och detta är helt naturligt och uttryck för livslagar som naturen också på andra sätt kan undervisa oss om.

Vid den tid på året – i januari/februari – då denna artikel kommit till, konfronteras vi med ett särskilt iögonfallande eller tydligt exempel på detta. Vi har ju nämligen nu sedan en tid passerat mörkrets kulmination i årskretsloppet – som ju inträffar ett par dagar före julafton i december. Den ljusa delen av dygnet blir nu större för varje dag som går. Men ändå vet vi av erfarenhet att tiden med den strängaste kylan på hela året normalt inträffar just vid denna tid i januari/februari. Hur kommer det sig? Hänger inte kylan ihop med mörkerkulminationen i årskretsloppet? Jo, visst gör den det! I lika hög grad som nutidens krig hänger ihop med mörkerkulminationen i det kosmiska spiralkretsloppet. Det handlar alltså i båda fallen om en viss fördröjning mellan orsak och verkan. Marken måste i båda fallen förberedas innan verkan eller effekten får fullt genomslag. I årskretsloppet är det bokstavligen sant, eftersom det tar så lång tid att kyla ner de stora land- och vattenmassorna att effekten märks på allvar först när ljuset och solvärmen så smått har börjat återvända igen.

I det Martinus kallar ”det kosmiska spiralkretsloppet” motsvaras samma process av att det är först när den jordmänskliga mentaliteten har nått sådana höjder som visar sig inte minst i dagens materialistiska vetenskap och teknologi på gott och ont som ett “ragnarök” i global mening har förutsättningar att utlösas. Det beror alltså inte på att mänsklighetens mentalitet blivit mörkare – den blir tvärtom lite ljusare för var dag som går. Det är bara det att effekterna av vår kvardröjande primitivitet i dag får helt andra och globalt kännbara konsekvenser än någonsin tidigare i vår utvecklingshistoria – just eftersom vi i dag redan i verkligheten har börjat bli “en värld” och har skördat sådana fantastiska intelligensfrukter på gott och ont från “kunskapens träd”! Martinus kommenterar denna mänsklighetens aktuella ödessituation på följande sätt: 

”Också här gäller naturens lag: ju starkare ljus, desto starkare skugga. Men ljuset kommer ju efter hand att komma så nära, att skuggsidan helt måste försvinna. Och det är nästan som om mörkersidan känner denna sin undergång närma sig, ja, den har till och med redan börjat utlösas i en slags dödskamp.” (Martinus: Den eviga världsbilden del 4 stycke 44.3).

Men om vi inte hade den förklaringen eller det perspektivet på det som nu sker och kommer att ske i världen, skulle vi mycket lätt kunna få intrycket eller uppfattningen att det är världens undergång som står för dörren. Det är den risken eller fatala missbedömningen Martinus har velat göra oss immuna emot genom sin förklaring av att den nuvarande världsordningen står inför ett ”ragnarök”. Och det kommer vi nog en dag att vara honom mycket tacksam för.

Naturligtvis förstår jag synnerligen väl den känslomässiga motviljan och olusten vid tanken på ett ev. tredje världskrig. Den känner jag givetvis också själv. Och om man inte hade haft Martinus förklaring på skeendet och vad som är meningen med det hela, så är det väl frågan om man överhuvud taget orkat leva vidare här i denna värld i en sådan situation. Men det är kanske just därför Martinus också ville göra oss förberedda på vad som kommer att ske? Om han bara berättat om den strålande framtid vi och världen går till mötes (på andra sidan ”ragnarök” alltså), så hade vi ju lätt kunnat invaggas i tron eller föreställningen att vägen fram mot den ”nya himlen och jorden” blir en lätt och behaglig resa. Och vilken chock skulle det då inte bli för oss att plötsligt konfronteras med en helt annan verklighet? Skulle inte Martinus beskrivningar av vår lysande framtid då lätt förlora all trovärdighet för många, ja, kanske för de flesta av oss? Och vilket stöd och livsmod och vilken inspiration skulle vi då kunna förmedla till andra när den som bäst behövs?

“Domedagen” är ju egentligen “visdomens dag”, som Martinus skriver i boken Logik, eftersom visdomen, kosmiskt sett, inte är något annat än den självupplevda kunskapen om mörkrets verkningar. Denna självupplevelse gör oss ödmjuka och klarsynta, dvs den ger oss inte minst förmågan att se klart igenom våra egna illusioner. T.ex. illusionen att vi på något sätt är förmer än någon annan. Och illusionen att man måste försvara sig (som Martinus kallat “världens största illusion”). Och vilka illusioner dominerar dagens världssituation och dess ledande makter mer än just dessa?

Martinus får sista ordet:

”Domedagens mission är att påminna människorna om den glömda kärleken till nästan. Att denna påminnelse måste vara av en så drastisk natur, blir mer och mer förståeligt när man gör sig klart att den teoretiska påminnelsen om detta ämne har upprepats varje vecka i århundraden från tusentals predikstolar världen över, samtidigt som ärliga reformatorer, profeter, evangelister, sektbildare och andra moralister i stort antal har försökt och alltjämt försöker vända världsmentaliteten mot nästakärleken, utan att på minsta sätt ha fått något som helst hämmande inflytande på den krigiska mordgalenskap som nu förbereds. Ingenting i världen befinner sig i en så kolossal uppblomstring som den moderna krigstekniken. Huvudproduktionen av all jordmänsklig skaparkraft och tekniska förmåga måste offras till förmån för folkens förkovran i att slå ihjäl varandra. Och härifrån låter mänskligheten sig inte rubbas genom någon som helst form av materiell eller religiös, teoretisk påverkan. Här krävs realistiska och starka erfarenheter. Gud måste tala direkt med varje enskild människa som ännu blint tror på svärdets makt. Detta tal är “domedag”.”  (Martinus: Domedag. Senast publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-1999).

”När nationerna, genom sin “förälskelse” i guldet eller andra ekonomiska fördelar, av glödande svartsjuka och självbevarelsedrift underminerar och dräper varandra, betyder detta “nationalismens” och därmed egoismens undergång. Denna undergång är i Bibeln uttryckt som “domens dag”, “den yttersta tiden”, “världens undergång”.

 På “domens dag” döms “levande och döda”. Den “dom” som här kommer till användning är – visdomen. Visdomen utgörs av de erfarenheter som egoismens eller själviskhetens levnadslopp och undergång har skapat…

Med andra ord: domedagens dom visar, att livet inte endast är att älska och äga något enbart för sig själv, utan att det i själva verket måste levas på ett helt annat sätt än hittills.” (Martinus: Logik kapitel 32).

Julefridens

Posted by on December 21, 2016 in Världen aktuellt | 1 comment

”En doft av pepparkaka, en lysande julgran, en vacker julsång. Forskare har undersökt hjärnor som är fulla av julglädje och hittat var våra julminnen sitter. De har identifierat självaste julstämningen.

2015 offentliggjorde en grupp danska forskare att de hade lokaliserat var i hjärnan julstämningen sitter. Försökspersoner fick se bilder med olika julteman, samtidigt som deras hjärnor fMRI-skannades. Fyra juliga centra i hjärnan lyste upp.

De julälskande försökspersonerna hade en anmärkningsvärd aktivitet i det område i hjärnbarken som är förknippad med spiritualitet och empati.

Det är det här området i hjärnan som arbetar för högtryck när vi känner julens glädje och varma atmosfär.” (Illustrerad Vetenskap http://illvet.se/manniskan/hjarnan/julstamningen-sitter-i-hjarnan)

På illustrationen ovan ser vi var dessa ”julcentra” i hjärnan är belägna, enligt forskarna. Och visst måste det sägas vara en forskarbedrift att man nu kan lokalisera dessa så tydligt. Och därmed en gång för alla också förklara ”julstämningens” mystik. Eller? Är dessa hjärnreaktioner julstämningens orsak eller är det tvärtom julstämningen som är hjärnaktiviteternas orsak och utlösande faktor? Vad är med andra ord orsak och vad är verkan?

Ja, det avhänger naturligtvis av vilken världsbild eller syn på livet som vi har. För en övertygad materialist är upptäckten av dessa ”julcentra” i hjärnan säkert en fullt tillräcklig och tillfredsställande förklaring av den speciella julstämningens gåta. Men sett utifrån Martinus kosmiska världsbild eller andliga vetenskap kan hjärnreaktioner djupast sett aldrig ha status av något annat än verkningar, eftersom hjärnan, kosmiskt sett, bara är en ”transformator”. En ”transformator” som omvandlar andlig energi – vilket sett från den tekniska sidan är detsamma som ”elektriska vågor” – till fysiska reaktioner och omvänt. Om detta skriver Martinus bl.a. följande i Livets Bog 1:

”Hjärn- och nervsystemet utgör sålunda individens ”port” in till den andliga världen. I den mån jordmänniskans andliga kroppar ännu är outvecklade kommer hon att vara offer för den övertron att ”porten” eller hjärn- och nervsystemet är upphov till hennes andliga funktioner. Hon kommer sålunda då ännu att vara omedveten i de andliga kropparna eller om de faktiska förhållandena. Denna övertro stimuleras ytterligare därav att det i ”porten” till den andliga världen finns speciella små öppningar för de olika arterna av elektriska vågor, vilket alltså vill säga att det i hjärn- och nervsystemet finns särskilda centra eller komplex för de olika andliga funktionerna. Jordmänniskan är alltså offer för den illusionen att dessa särskilda centra eller komplex är själva orsaken till funktionerna, medan de i själva verket endast utgör speciella inställningsorgan för fysisk avsändning och mottagning av de motsvarande speciella andliga energivågorna eller vibrationerna. (LB 1 stycke 224).

I flera av sina julföredrag (varav många genom åren återgivits som artiklar i tidskriften Kosmos) och julbrev nämner Martinus att det är något magiskt just med julen. Att jorden faktiskt då för en kort tid gästas av en högre världs atmosfär eller kärleksenergier. Någonstans i en av dessa julartiklar minns jag att han berättar att man med en kosmisk förnimmelseförmåga faktiskt kan se denna förändring i jordklotets “aura” i synnerhet på julaftonen. Och han beskriver det “som den underbara stämning, som under julaftonen kan förnimmas vilande över stad och land” (Kosmos nr 12-1991), även för oss som inte är utrustade med ett sådant kosmiskt eller intuitivt förnimmande. Han skriver där också:

” Det är högtid, något storslaget överjordiskt över dessa julens toner eller vibrationer, något förmildrande även för det mest robusta och hårda sinne. De skapar hos alla en längtan att vara goda, att ge gåvor, att sända hälsningar till när och fjärran. ”.

En fantastisk bekräftelse på eller illustration till det Martinus skriver här inträffade på julaftonen 1914 – året då första världskriget startade. Jag råkade för en del år sedan få syn på en fascinerande – men ändå kort – artikel om detta här på nätet, som jag tycker förtjänar en vidare spridning. Den visar nämligen “julefridens” sinnesomvandlande kraft eller verkan på ett nästan osannolikt eller ”mysteriöst” sätt, så håll till godo:

På västfronten julefrid
Under julen 1914 utspelade sig något mycket märkligt på västfronten. Utan att generalerna gett order om det tystnade gevären och julgranar tändes i ingenmansland.

När det första världskriget bröt ut trodde många att det skulle bli ett kortvarigt krig, precis som de konflikter som utspelats i Europa sedan mitten av 1800-talet. Kriget förhärligades på olika håll och man räknade med en kort och hjältemodig militärinsats. Föga anade man vad som komma skulle. Soldater som skickats ut i ett krig som de trodde skulle bli kortvarigt fick nu vada i iskall lera, omgivna av död och en ständig eldgivning från gevär, kulsprutor, kanoner, handgranater. Allt fler ruttnande lik låg i ingenmansland och gick inte att begrava, förlusterna blev allt större och fronten allt orörligare. Om nu någon av soldaterna hade trott att kriget var ärofullt blev de nu varse hur fel de hade. De hade kommit till vad som tycktes vara en förpost till helvetet. I december 1914 hade några av västfrontens soldater börjat uppfatta motståndarna som något annat än vad propagandan ville göra dem till. Skyttegravarna låg så nära att man kunde skrika till varandra. När julen 1914 närmade sig inträffade allt fler spontana möten på många frontavsnitt. Ingen var säker på varifrån idén kom – den växte fram underifrån de menigas led. Vad som började som sporadiska möten vid fronten utvecklades snart till ett slags lokala eldupphör. Man kom överens om att julafton skulle firas genom att man inte besköt varandra. När julen kom tystnade helt enkelt vapnen på många platser utmed västfronten, istället hördes julsånger. Soldater klev upp ur skyttegravarna och kunde mötas i ingenmansland. Symboliska gåvor utbyttes: cigaretter, choklad, kakor. Uniformsdetaljer som knappar och bältesspännen från den andra sidan blev eftertraktade souvenirer. Man skålade i öl och snaps. Seden med julgranar var speciellt fast rotad i Tyskland och de tyska soldaterna tillverkade provisoriska julgranar med belysning som de satte upp i ingenmansland. Enligt flera rapporter ska man juldagen 1914 ha spelat fotbollsmatcher mellan tyskar och engelsmän sedan man signalerat eld upphör och rensat ingenmansland från döda kroppar. Soldaternas brev och dagboksanteckningar vittnar om scener som verkligen illustrerar krigets absurditet: den ena dagen hade man försökt ha ihjäl varandra, nu firade man jul tillsammans.

På några få frontavsnitt pågick den fredliga inställningen fram till nyår. Sakta men säkert återgick sedan kriget till de gängse rutinerna. Militärledningarna återställde ordningen och fick soldaterna att återigen börja kriga. Att fraternisera med fienden var ju förräderi. Några få incidenter av liknande art inträffade 1915 men de nådde aldrig den omfattning som det spontana julfirandet på västfronten gjort året innan.”  (artikelförfattare Gustav Holmberg).

Slut citat. Något år senare läste jag i Dagens Nyheter att julen i skyttegravarna 1914 på nytt aktualiserats av ett gripande brev som då såldes för 200.000 kronor på en auktion i London. Brevet är författat av en ung brittisk soldat, kallad “Boy”, som själv upplevde dessa osannolika händelser på nära håll. Jag lägger in en kopia av artikeln om honom här nedan. Och sedan kan man ju fundera på vad det var för mystisk kraft som till den grad “förvände” sinnena på dessa nyss så bittra dödsfiender under några få dagar denna det första världskrigets första jul.

Jul i skyttegravarna blev kap på auktion
De slaktade varandra ute på slagfälten och sköt vilt från sina värn i skyttegravarna. Men en frostig och bitande kall eftermiddag dagen före julafton 1914 tystnade bombardemangen och en rörande mänsklig försoning ägde rum mitt i vansinnet på västfronten.

Den tillfälliga och högst oväntade vapenvilan på julafton under första världskrigets inledande vinter finns beskriven i ett unikt och gripande brev som hittats i en samling med gamla manuskript. På tisdagen såldes brevet på Bonhams auktionshus i London för motsvarande 200.000 kronor.

I det kan dess nye ägare, popsångaren Chris de Burgh, läsa hur en okänd brittisk soldat som kallar sig “Boy” skriver hem till sin mor (“Mater”) och förtäljer om hur tyska soldater plötsligt tände ljus kring sina skyttegravar och stegade över för att önska britterna god jul. Samma soldater som timmarna före skoningslöst försökt släcka varandras liv förenades i julsång, julmiddag och till och med ett parti fotboll.

“Det är den mest minnesvärda jul jag någonsin upplevt och förmodligen någonsin kommer att uppleva”, skriver “Boy” till sin mor och berättar hur han skakat hand med tyska “grabbar” och bytt sig till en tysk hatt, en knapp från en rock samt cigarretter.

“Det måste vara någon särskild anda med jul eftersom vi i dag varit uppe ovanpå våra skyttegravar. Andra dagar måste vi gå med huvudena väl skyddade”, skriver han i brevet, som är daterat den 25 december 1914, och berättar att vänskapen gått så långt att brittiska soldater hjälpt tyskarna att begrava en krypskytt som britterna tidigare skjutit ihjäl.

När tyskarna vände åter mot sitt håll sa de farväl till britterna med en önskan om ett gott nytt år. “Jag kan knappast förstå att vi skjutit på dem de senaste två veckorna”, skriver “Boy” på fem lappar utrivna ur en av arméns handböcker.

En okänd soldat har hjälpt till att bringa klarhet i vad som hände den där enastående julaftonen 1914. Men exakt vad det var som fick de bittra fienderna att plötsligt omfamna varandra vet ingen. Inte heller vad som fick dem att därefter åter befästa sina positioner och fortsätta dödandet.” (artikelförfattare: Caspar Opitz)

Slut citat. Ett kort svar på den avslutande frågan i artikelcitatet ovan är: Sfinxens, alltså djurmänniskans, mysterium eller dilemma eller som Paulus också uttryckte det enligt Bibeln: ”Det goda som jag vill gör jag inte, och det onda som jag inte vill gör jag”.

Burna av julaftonsinspirationens vingar eller överjordiska energier blev det som hände denna magiska jul en praktisk demonstration av det sinnesomvandlande tankeklimat och den inspirationskraft som är “världsfredens skapelse”. Och hur kan vi själva komma på våglängd med detta tankeklimat och denna inspirationskraft året runt, och inte bara under – i bästa fall – några helgdagar? Ja, det är väl rätt tidpunkt att ställa den frågan just nu – när julefriden ännu inte infunnit sig. Eller…?

”Och se, bakom varje bränning finns en kust. Bakom denna våldsamma mentala bränning skönjes vidsträckta solljusa stränder. Ett rike som ”icke är av denna världen” uppfattar signalerna. Och den drunknande mänskligheten träder in i en ny fas. Här börjar dess första möte med en världsåterlösning.” (Martinus: Logik kapitel 69).

Lästips: Stanley Weintraub: Stilla natt : när vapnen tystnade på västfronten julen 1914 (se http://www.adlibris.com/se/bok/stilla-natt-nar-vapnen-tystnade-pa-vastfronten-julen-1914-9789173435000?gclid=CPGJ7Y-HhNECFYTbcgod3PgFKg)

Elektricitet och befruktning

Posted by on December 9, 2016 in Världen aktuellt | 0 comments

 

“En sexuell akt eller befruktning är en utlösning av elektriska krafter” (Martinus Livets Bog 2 stycke 419).

Forskare från Northwestern University i Chicago i USA har med hjälp av elektronmikroskop på bild lyckats fånga ett elektriskt ljusfenomen eller en ”blixt” som uppstår när en spermie befruktar ett ägg. Det är som när man tänder en lampa, vilket ju visar att det handlar om elektriska krafter.

2011 upptäckte forskarlaget att gnistor av zink exploderade vid tidpunkten för befruktningen av ett musägg. Det tog dem sedan ett par år att räkna ut hur man skulle kunna fånga denna händelse på bild, och 2014 lyckades de filma händelsen för första gången, och såg då att miljarder zinkatomer frigjordes vid exakt den tidpunkt då ett däggdjurs ägg genomborras av en spermie.

Nu har samma team alltså lyckats filma denna händelse också när ett mänskligt ägg befruktas av en mänsklig spermie. Se

I symbol nr. 34 i del 4 av Martinus symbolverk Den eviga världsbilden kan vi se att han också framställer befruktningen som en utlösning av elektriska krafter:

Se symbolförklaringen i Den eviga världsbilden 4 eller den korta förklarande text som finns att läsa på http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-34

Enligt Martinus är vi alla elektriska varelser, ja, han skriver till och med att hela universum eller världsalltet är ”en elektrisk apparatur”. Citat:

“I själva verket är alltså världsalltet en allt omfattande elektrisk apparatur. Allt i denna apparatur försiggår med elektriciteten som den absolut enda och innersta kraftkällan. Elektriciteten är alltså kraftkällornas kraftkälla. Men då elektricitet är detsamma som ande, har vi här åter en bekräftelse på Bibelns ord om kraften bakom skapelsen: “Guds ande svävade över vattnet”. (Livets Bog 6 stycke 2173 ).

Det den biologiska vetenskapen kallar “liv” är ur den andliga vetenskapens perspektiv fysisk materia som är genomträngd eller “besatt” av strålformig eller andlig materia, dvs elektriska krafter.

Och vad är då ett ”lik”, kan man fråga? Martinus svar på den frågan lyder: ”en kortsluten organisk, elektrisk apparatur” (se Livets Bog 6 stycke 2154). Men vi vet ju också att en ”kortslutning” av en elektrisk apparatur bara drabbar apparaten – inte den elektriska strömmen. På samma sätt drabbar den ”kortslutning” vi kallar ”döden” bara den apparat som utgörs av den fysiska kroppen – inte dess elektriska ström i form av medvetandet!

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-2017.

Se också

http://www.sciencealert.com/scientists-just-captured-the-actual-flash-of-light-that-sparks-when-sperm-meets-an-egg

Och kortvideon på länken:

Hur små lögner blir stora

Posted by on December 9, 2016 in Världen aktuellt | 0 comments

För första gången kan forskare se vad som händer i hjärnan när vi ljuger på någon annans bekostnad. Hjärnan härdas, vilket banar väg för allt grövre lögner. Forskarna, som är verksamma vid University College London, lät 80 försökspersoner uppskatta antalet mynt i en skål. Beräkningen skickades via en dator vidare till en annan försöksperson som var i ett annat rum. Testerna varierades på så sätt att deltagarna ibland tjänade på att vara så ärliga som möjligt mot varandra, medan de vid andra tillfällen tjänade på att antingen överdriva eller underdriva antalet mynt i skålen, fast då på de andra deltagarnas bekostnad. Studien, vars resultat publiceras i tidskriften Nature, visar att deltagarna – till en början – ljög relativt måttligt. Men ju längre spelet gick, desto grövre blev över- och underdrifterna.

Forskarna analyserade hela tiden aktiviteten i deltagarnas amygdala, ett område i hjärnan som har betydelse för uppkomsten av känslor, exempelvis obehagskänslor om vi gör något som vi uppfattar som felaktigt eller omoraliskt. Det visade sig att lögnerna aktiverade amygdala men att denna respons sjönk gradvis – något som banade väg för allt större lögner.

”När vi ljuger för vår egen vinnings skull producerar amygdala en negativ känsla som begränsar till vilken grad vi är beredda att ljuga. Men denna respons förbleknar när vi fortsätter att ljuga. Och ju mer responsen förbleknar, desto större blir lögnerna”, säger en av forskarna bakom studien, Tali Sharot, i en kommentar. Resultatet, säger han, kan bli ett ”sluttande plan” där små ohederliga gärningar snabbt eskalerar och blir till allt grövre lögner.

– Tänk på det som en parfym: Du köper en ny parfym och den luktar gott och starkt. Efter några dagar är doften lite svagare och efter en månad har du vant dig så att du inte känner doften alls, säger han till New York Times.

Studien visar alltså att hjärnan vänjer sig vid mindre lögner, vilket kan trigga oss till större lögner i framtiden. Och vänjer man sig vid att ljuga gäller det att ha ett gott minne, som någon påpekat…

I ett reinkarnationsperspektiv är det ”sluttande plan” som ljugande leder oss in på faktiskt mer allvarligt än så, eftersom alla vanemässiga beteenden och aktiviteter skapar det Martinus kallar ”talangkärnor” av andlig natur i vårt ”övermedvetande”, som vi bär med oss in i nästa liv eller fysiska inkarnation, där de kan fortsätta att utvecklas och inveckla individen vidare i den typ av problem som Martinus beskriver i följande citat:

Bedrägeri trivs ju inte särskilt bra ihop med sanning. Och så diktar man upp alla möjliga historier för att göra ett trovärdigt och imponerande intryck på sina offer. Man kan så vitt möjligt ge sken av att vara “representant”, “läkare”, “direktör” etc. eller försöker på annat sätt ge sina offer intryck av att man har en viss framstående social position, allt eftersom sådana intryck kan vara fördelaktiga eller ändamålsenliga i givna kuppsituationer. Och det är denna dagliga inlevelse i en overklig tankevärld som är farlig. Väldiga talangkärnor utvecklas på detta speciella område, och dessa blir till slut så dominerande att väsendet inte längre har full kontroll över fantasi och verklighet, i synnerhet inte i sitt minne. Ett sådant väsens förflutna liv blir för det självt en så tilltrasslad blandning av fantasi och verklighet, att det till sist är omöjligt för det att reda ut, vilket som är vilket. Intet under därför att dess berättelser om dess levnad blir egendomliga. Och det gör ju inte saken bättre att väsendet har sina talangkärnor med sig till nästa liv, då de kommer att blomstra ännu mera. Väsendet berättar då inte bara fantasihistorier till stöd för sina kupper, utan diktar till och med upp historier där det alls inte skulle behövas. Det önskar imponera på sin omgivning, och dess berättelser om den egna personen har nu blivit till meningslöst skryt om fantastiska projekt, vari det självt är den föregivna hjälten och dominerande kraften.” (Livets Bog 3 stycke 843).

”Ärlighet varar längst” som det heter i det gamla ordspråket. Det varar alltså till och med bortom den nuvarande inkarnationens upphörande…

Källa:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sma-logner-hardar-hjarnan

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 7-2017.

Visa
Dölj