”Det är som mörkast före gryningen”

Posted by on February 7, 2017 in Världen aktuellt | 0 comments

”Året var 1977. Kjell Öberg, då generaldirektör på Invandrarverket, sade att den stora ödesfrågan i framtiden skulle bli just invandringen. Han fick dessvärre rätt… Han såg det komma och för mig har det varit märkligt att leva i fyrtio år med detta onda varsel som han mig gav en kväll på en rökig redaktion i Klara.” (Maria Schottenius DN 2017-01-30).

Året var också 1977 när jag för första gången kom till Martinus Center Klint i Danmark, och fick höra om vad Martinus sagt om samma sak eller rättare sagt om den stora flyktinginvandring som väntade oss här i Norden i framtiden, som ett resultat av krig och kriser i vår omvärld, och att det nog skulle bli vår största utmaning och prövning i den tiden, som Martinus alltså kunde se komma i kraft av sina intuitiva förmågor (angående det se ev. också artikeln Jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna).

Vi har ju redan upplevt en första stor våg av detta, som våra politiker nu menar sig ha kunnat dämma upp eller stävja med nya hårdare regler och kontroller. Men mycket talar för att det vi hittills sett bara är en liten förövning för det som komma skall, och att vi då tvingas välja mellan att möta situationen med antingen våldets eller humanitetens språk. Och vad väljer vi då?

Det återstår som sagt att se, men Martinus har uttryckt det så att vi i de svåra tider som väntar bara har ett kosmiskt beskydd i samma grad som vi erbjuder andra hjälp och beskydd, vilket kan vara värt att tänka på för alla som menar att vi i första hand måste värna oss själva och det vi betraktar som vårt eget. Martinus sa också att när den tiden kommer, så kommer till och med våra många säsongstomma sommarhus att behöva komma till användning. Men för att det ska ske krävs det nog att flyktingkrisen i omvärlden blir betydligt värre än det vi hittills sett, och om vi får tro förutsägelserna om denna tid – alltifrån Jesus och Johannes i Bibeln till Martinus – så är det också vad som kommer att ske.

”Bara för några år sedan – runt 2010 – var världen fredligare än någonsin. Den arabiska våren såg ut sprida demokratin i Mellanöstern. Men de folkliga protesterna övergick i inbördeskrig och militära interventioner, och terrorgrupper fyllde tomrummet som fallerade stater lämnade efter sig. De senaste fem åren har utvecklingen varit alarmerande: antalet konflikter i världen har fördubblats och dödstalen har stigit till över 100 000 om året. Det är de högsta siffrorna sedan folkmordet i Rwanda 1994.” (http://www.svd.se/svar-svensk-fn-linje-i-en-morkare-varld).

Jovisst kan jag känna igen mig i det Maria Schottenius skriver i det inledande citatet ovan. Det är en märklig känsla att leva i fyrtio år med varsel som man på punkt efter punkt kan se gå i uppfyllelse. Och när det gäller Martinus så handlar det ju inte bara om den ovan nämnda flyktingkrisen, vilket den skeptiske (och jag har full förståelse för att man kan och bör vara skeptisk i sammanhang som dessa) lätt kan förvissa sig om genom att t.ex. läsa min essä Drömmen som brast? som skrevs 1992 i efterdyningarna av Sovjetkommunismens sammanbrott (också förutsagd av Martinus, som framgår av det jag har citerat där). Där kan man också se att han förutsagt den arbetslöshetskris i den teknologiska och kapitalistiska utvecklingens spår som vi nu ser breda ut sig som en global farsot – och den nationalistiska renässans med ”de starka männens” återkomst till den politiska makten, som vi också nu kan se i såväl öst som väst.

Ljuset i slutet på tunneln
Allt detta kunde ju vara mer än nog för att utlösa en depression om vart världen är på väg, som nog också många känner idag, men Martinus ger oss verkligen också ett stort hopp om världens framtid – på andra sidan det ”ragnarök” som den nuvarande världsordningen uppenbarligen nu allt mer är på väg in i. Det finns ett stort ljus i slutet på den mörka tunnel som vi just nu passerar, och han har sammanfattat det som han menar kommer att bli resultatet av allt detta för världen i följande tolv punkter:

1.Osjälviskhetens seger över själviskheten på alla områden. (De gemensamma intressenas seger över privatintressena.)
2.Skapandet av en internationell, demokratisk världsstyrelse.
3.Alla länders avrustning – till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis.
4.Utvecklandet av ett internationellt, öppet – inte hemligt – högsta lag- och rättsväsen, sammansatt av vetenskapens yppersta representanter på såväl andliga som materiella områden, vilka kan vara kvalificerade att skilja mellan “abnorma handlingar” och “förbrytelser” och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed utgör en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla.
5.Avskaffandet av privatpersoners ägande av värdena – till förmån för världsstatens övertagande av dessa värden.
6.Avskaffandet av pengar – till förmån för införandet av individens personligen presterade arbete som enda betalningsvärde samt kvittot härför som enda betalningsmedel för samma person.
7.Upprättandet av en för hela världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundad på avdrag från arbetskvittona.
8.Utnyttjandet av maskinerna för att förkorta den materiella arbetstiden – till förmån för studiedagar och andlig forskning.
9.Avskaffandet av all våldspolitik och alla blodsutgjutelser.
10.Avskaffandet av tortyr, prygel- och dödsstraff – till förmån för väl betänkta internerings- och uppfostringsåtgärder.
11.Utveckling av vegetariska näringsmedel, hälsa och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden.
12.Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

(Martinus: Livets Bog 1 stycke 117).

Naturligtvis kan dessa punkter i dagens världssituation framstå som en mer eller mindre verklighetsfrämmande utopi, och Martinus menar ju inte heller att deras förverkligande är omedelbart förestående, utan man får se det som ett framtidsprojekt som antagligen kommer att kräva århundraden för sin gradvisa ”materialisering” i världen. Men världsutvecklingen – som han menar är uttryck för en ”gudomlig världsplan” styrd och ledd av en andlig försyn (det är därför denna utveckling också har kunnat förutsägas av individer med andliga förmågor som satt dem i stånd att kunna se och tolka allt som sker i ljuset av denna ”världsplan”) – går otvivelaktigt åt det håll som uttrycks i dessa punkter. De är alltså formulerade redan i början på 1930-talet när första delen av Livets Bog utkom (utgivningsåret var 1932) och tänk på allt som hänt sedan dess med den hela tiden tilltagande ”globaliseringen” m.m.

En liten detalj angående punkt 11 där kan också vara värd att påpeka, eftersom undersökningar har visat att den idag snabbast växande trenden i världen när det gäller livsstilsförändringar just handlar om våra kostvanor. Allt fler – i synnerhet bland världens unga – väljer att överge ”köttgrytorna” till förmån för vegetariska/veganska kostalternativ. Av såväl etiska som hälso- och miljöskäl. Detta var alltså också något som Martinus såg skulle komma allt mer (se t.ex. hans bok Den idealiska födan).

När det gäller livsstilsförändringar, så är ju annars förändringen av våra samlevnadsformer det kanske mest iögonfallande i vår tid. Den traditionella kärnfamiljen befinner sig i en tilltagande upplösning och i t.ex. Stockholm och många andra storstäder är den inte längre den dominerande livsformen. Det är en utveckling som Martinus också skrivit mycket om långt innan dessa förändringar var så tydliga som de är idag. Dessa förändringar har nämligen, menar han, sin djupaste grund i det han kallar ”den sexuella polförvandlingen”, som innebär att vi som individer, baserat på erfarenheterna från många inkarnationers utveckling, blir allt mer ”dubbelpoliga”, dvs allt mer blir till en syntes av ”kvinnligt” och ”manligt” – med alla de ”övergångsproblem” och den förvirring som det också måste skapa bland människor som ännu är okunniga om denna förvandling och dess djupgående konsekvenser i deras eget liv. Se t.ex. boken Två slags kärlek  och inte minst Livets Bog del 5 , som innehåller de mest djupgående och omfattande analyserna av ämnet.

Försynens redskap och det mänskligas seger

Vill här citera ett avsnitt från en artikel som jag skrev för i dagarna 9 år sedan:

”Bakom mänsklighetens till synes kaotiska tillvaro, där allt ser ut som tillfälligheter, existerar det en allomfattande gudomlig världsplan, som helt styrs och leds av den tidigare nämnda försynen. Den har fullständig kontroll över mänsklighetens öde. Den har inte till uppgift att frita mänskligheten från dess mörka öde, dess krig och världskrig, dess olyckor och lidanden, så länge som den hårdnackat ignorerar samma försyns kärleksfulla varningar. Dem finns det nog av.” (Martinus: Den eviga världsbilden del 3 stycke 33.74).

Frågan är vad som måste till för att vi ska få “nog av” krigen och lidandet? Den israeliske författaren Elazar Benyoëtz skriver: 

“Fred kommer det att bli först när människorna inte bara tar avstånd från krig av alla slag utan också tar avstånd från tanken på seger.”

För att göra bilden eller tankegången fullständig kan vi lägga till ett citat på samma tema från den franska författarinnan och filosofen Simone de Beauvoir:

 “Om man lever tillräckligt länge får man se hur varje seger förvandlas till ett nederlag.”

Den mänskliga “segern”, dvs humanitetens växt, kan endast vinnas genom vårt “nederlag”, dvs att vi får smaka vår egen självförgudnings och vårt eget högmods bittra kalk. Det gäller både för individer och för stater.

Och försynen väljer alltid de bäst ägnade redskapen för att befordra denna undervisning eller läroprocess. Så därför är det helt i sin ordning att vi har den världsordning och de ledare vi nu har. Inte för att cementera denna ordning utan just för att befordra nedbrytningen och upplösningen av densamma. Vilka aktörer eller “undervisare” skulle kunna fullgöra denna uppgift mer effektivt än de makter och partsintressen som nu agerar på världsscenen? Här lämnas inte “sten på sten” i våra individuella och kollektiva “illusionsbyggen”. Allt mals ner till ett finfördelat och flyktigt “damm” som blåser förbi och lägger sig och som vi måste gnugga ur ögonen innan vi kan se klart…

 Vi är alla medansvariga i världens öde på gott och ont

Som enskilda individer är vi alla kosmiskt sett medansvariga för att världssituationen ser ut som den gör:

“Tro inte att någon går fri. Varje människa, som ger efter för den minsta lilla gnista av övertro, intolerans, maktlystnad, begär och oärlighet, är enrollerad som soldat i världsbrandens armé, är med om att jaga, såra och dräpa, är med om att plundra, pina och förnedra, hur många vackra och sköna ideal han eller hon annars än må företräda. Naturligtvis skall de goda sidorna i individens medvetande inte förringas eller underskattas. Dessa är ju med om att skapa den stora motvikten mot världsbranden som jag senare skall återkomma till. Men ingen kan alltså helt frikännas från att vara direkt medverkande orsak till samhällssystemets onda eller disharmoni, så länge han eller hon har kvar en liten gnista av de världsbrandsbefordrande tankeklimaten.” (Martinus: Mänsklighetens öde kapitel 39).

Den enda verkligt väsentliga frågan för oss som enskilda individer blir därför: hur bidrar jag genom mitt sätt att vara och tänka till världsbranden eller kriget och hur kan jag bidra till att släcka branden eller skapa freden?

Det är faktiskt det enda vi kan göra åt världssituationen, men det är å andra sidan inte så lite heller, eftersom den enskildes ansträngningar och insats i ett kosmiskt perspektiv är av mycket större betydelse för mänsklighetens kollektiva öde än man vanligen föreställer sig. Så här skriver Martinus om det:

“Den samlade jordiska mänskligheten utgör nämligen, kosmiskt sett, en hel kropp, i vilken varje enskild individ utgör en enhet. En enskild individs manifestation kan därför över huvud taget inte utlösas utan att bli en medverkande faktor vid utformningen av hela mänsklighetens öde. ” (Martinus: Livets Bog del 1 stycke 31). 

Mörkrets kulmination och ”domedag”

Martinus påpekar att de krig och den blodspillan som ännu återstår i vår värld, innan den blivit en verklig fredens boning, är kvardröjande effekter av “mörkrets kulmination” i vår utveckling. Och detta är helt naturligt och uttryck för livslagar som naturen också på andra sätt kan undervisa oss om.

Vid den tid på året – i januari/februari – då denna artikel kommit till, konfronteras vi med ett särskilt iögonfallande eller tydligt exempel på detta. Vi har ju nämligen nu sedan en tid passerat mörkrets kulmination i årskretsloppet – som ju inträffar ett par dagar före julafton i december. Den ljusa delen av dygnet blir nu större för varje dag som går. Men ändå vet vi av erfarenhet att tiden med den strängaste kylan på hela året normalt inträffar just vid denna tid i januari/februari. Hur kommer det sig? Hänger inte kylan ihop med mörkerkulminationen i årskretsloppet? Jo, visst gör den det! I lika hög grad som nutidens krig hänger ihop med mörkerkulminationen i det kosmiska spiralkretsloppet. Det handlar alltså i båda fallen om en viss fördröjning mellan orsak och verkan. Marken måste i båda fallen förberedas innan verkan eller effekten får fullt genomslag. I årskretsloppet är det bokstavligen sant, eftersom det tar så lång tid att kyla ner de stora land- och vattenmassorna att effekten märks på allvar först när ljuset och solvärmen så smått har börjat återvända igen.

I det Martinus kallar ”det kosmiska spiralkretsloppet” motsvaras samma process av att det är först när den jordmänskliga mentaliteten har nått sådana höjder som visar sig inte minst i dagens materialistiska vetenskap och teknologi på gott och ont som ett “ragnarök” i global mening har förutsättningar att utlösas. Det beror alltså inte på att mänsklighetens mentalitet blivit mörkare – den blir tvärtom lite ljusare för var dag som går. Det är bara det att effekterna av vår kvardröjande primitivitet i dag får helt andra och globalt kännbara konsekvenser än någonsin tidigare i vår utvecklingshistoria – just eftersom vi i dag redan i verkligheten har börjat bli “en värld” och har skördat sådana fantastiska intelligensfrukter på gott och ont från “kunskapens träd”! Martinus kommenterar denna mänsklighetens aktuella ödessituation på följande sätt: 

”Också här gäller naturens lag: ju starkare ljus, desto starkare skugga. Men ljuset kommer ju efter hand att komma så nära, att skuggsidan helt måste försvinna. Och det är nästan som om mörkersidan känner denna sin undergång närma sig, ja, den har till och med redan börjat utlösas i en slags dödskamp.” (Martinus: Den eviga världsbilden del 4 stycke 44.3).

Men om vi inte hade den förklaringen eller det perspektivet på det som nu sker och kommer att ske i världen, skulle vi mycket lätt kunna få intrycket eller uppfattningen att det är världens undergång som står för dörren. Det är den risken eller fatala missbedömningen Martinus har velat göra oss immuna emot genom sin förklaring av att den nuvarande världsordningen står inför ett ”ragnarök”. Och det kommer vi nog en dag att vara honom mycket tacksam för.

Naturligtvis förstår jag synnerligen väl den känslomässiga motviljan och olusten vid tanken på ett ev. tredje världskrig. Den känner jag givetvis också själv. Och om man inte hade haft Martinus förklaring på skeendet och vad som är meningen med det hela, så är det väl frågan om man överhuvud taget orkat leva vidare här i denna värld i en sådan situation. Men det är kanske just därför Martinus också ville göra oss förberedda på vad som kommer att ske? Om han bara berättat om den strålande framtid vi och världen går till mötes (på andra sidan ”ragnarök” alltså), så hade vi ju lätt kunnat invaggas i tron eller föreställningen att vägen fram mot den ”nya himlen och jorden” blir en lätt och behaglig resa. Och vilken chock skulle det då inte bli för oss att plötsligt konfronteras med en helt annan verklighet? Skulle inte Martinus beskrivningar av vår lysande framtid då lätt förlora all trovärdighet för många, ja, kanske för de flesta av oss? Och vilket stöd och livsmod och vilken inspiration skulle vi då kunna förmedla till andra när den som bäst behövs?

“Domedagen” är ju egentligen “visdomens dag”, som Martinus skriver i boken Logik, eftersom visdomen, kosmiskt sett, inte är något annat än den självupplevda kunskapen om mörkrets verkningar. Denna självupplevelse gör oss ödmjuka och klarsynta, dvs den ger oss inte minst förmågan att se klart igenom våra egna illusioner. T.ex. illusionen att vi på något sätt är förmer än någon annan. Och illusionen att man måste försvara sig (som Martinus kallat “världens största illusion”). Och vilka illusioner dominerar dagens världssituation och dess ledande makter mer än just dessa?

Martinus får sista ordet:

”Domedagens mission är att påminna människorna om den glömda kärleken till nästan. Att denna påminnelse måste vara av en så drastisk natur, blir mer och mer förståeligt när man gör sig klart att den teoretiska påminnelsen om detta ämne har upprepats varje vecka i århundraden från tusentals predikstolar världen över, samtidigt som ärliga reformatorer, profeter, evangelister, sektbildare och andra moralister i stort antal har försökt och alltjämt försöker vända världsmentaliteten mot nästakärleken, utan att på minsta sätt ha fått något som helst hämmande inflytande på den krigiska mordgalenskap som nu förbereds. Ingenting i världen befinner sig i en så kolossal uppblomstring som den moderna krigstekniken. Huvudproduktionen av all jordmänsklig skaparkraft och tekniska förmåga måste offras till förmån för folkens förkovran i att slå ihjäl varandra. Och härifrån låter mänskligheten sig inte rubbas genom någon som helst form av materiell eller religiös, teoretisk påverkan. Här krävs realistiska och starka erfarenheter. Gud måste tala direkt med varje enskild människa som ännu blint tror på svärdets makt. Detta tal är “domedag”.”  (Martinus: Domedag. Senast publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-1999).

”När nationerna, genom sin “förälskelse” i guldet eller andra ekonomiska fördelar, av glödande svartsjuka och självbevarelsedrift underminerar och dräper varandra, betyder detta “nationalismens” och därmed egoismens undergång. Denna undergång är i Bibeln uttryckt som “domens dag”, “den yttersta tiden”, “världens undergång”.

 På “domens dag” döms “levande och döda”. Den “dom” som här kommer till användning är – visdomen. Visdomen utgörs av de erfarenheter som egoismens eller själviskhetens levnadslopp och undergång har skapat…

Med andra ord: domedagens dom visar, att livet inte endast är att älska och äga något enbart för sig själv, utan att det i själva verket måste levas på ett helt annat sätt än hittills.” (Martinus: Logik kapitel 32).

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

19 − 1 =

Visa
Dölj