“Dödades de av plutoniet?”

Posted by on June 25, 2013 in Världen aktuellt | 0 comments

De värsta farhågor har besannats. Nedfallet här verkar värre än någon kunde inse för 20 år sedan. Riskerna med det radioaktiva dammet som man funnit i Ravenglass (64 km från kärnkraftverket) är oacceptabla.”

Så uttalar sig en av världens ledande epidemiexperter, professor Edward Radford, enligt tidningen Aftonbladet den 31/10 1983. Uttalandet görs med anledning av de alarmerande rapporter som inkommit från trakten av kärnkraftverket Windscale på den engelska västkusten. Dessa rapporter visar bland annat att:

– Antalet fall av leukemi (blodcancer) är tio gånger så högt i byn Seascale tre kilometer från Windscale jämfört med övriga England.

– Kor och får tillåts att beta ända framme vid staketet runt Windscale-anläggningen. Bland dessa djur har man uppmätt radioaktiva halter hundra gånger högre än vad som borde vara normalt.

– Flera år i följd har olika kor fött missbildade kalvar. Kalvar utan hår, med deformerade lemmar, utan tunga eller öron.

– 14 barn från byarna i Windscale-trakten har drabbats av olika typer av cancer. Normalt sett skulle endast tre fall ha förekommit i denna befolkningsgrupp.

Sambanden är alltså tämligen entydiga. Man känner ju t.ex. sedan gammalt till att radioaktiv strålning orsakar leukemi. Enligt Martinus är kärnkraften detsamma som “cancer i jordklotsorganismen”, och det är därför ofrånkomligt att den drabbar även klotets mikroväsen (människor, djur m.m.) på motsvarande sätt. Kosmiskt sett är atomkraften egentligen jordklotets egen livskraft. Men att bruka denna kraft på det sätt som nu görs genom atomklyvning är en urspåring (se Livets Bog 6 stycke 2263). Därför blir kärnkraften i själva verket en dödskraft, en sjukdomsalstrande kraft, som människan i längden inte kan leva med.

Att det verkligen är på det viset framgår dessutom av den omständigheten att det radioaktiva avfall, som kärnkraften skapar, inte på ett naturligt sätt kan upptas i och nedbrytas av naturens eget kretslopp. Istället måste man försöka förvara det i hermetiskt tillslutna bergrum eller dylikt under tusentals år. Men vad är det då man egentligen gör? Jo, man försöker stoppa eller bryta kretsloppet – ämnenas egen lagbundna rörelse. Men är detta kretslopp möjligt att bryta? Nej, inte i längden i varje fall, och därför är det en illusion att tro att man på ett säkert sätt kan ”slutförvara” det radioaktiva avfallet. Kretsloppet kommer att ha sin gång oavsett hur “stabila” berggrunder man begravt ämnena i. De s.k. “kärnkraftsexperterna” har även tidigare misstagit sig på atomavfallets rörlighet. Med anledning av den nu publicerade larmrapporten om Windscale-trakten säger t.ex. miljövårdsforskaren Peter Taylor:

För 20 år sedan trodde ingen att plutonium skulle komma tillbaka om det pumpades ut i vatten. Men senare forskning har visat att det är mera rörligt än vi trodde.” (Aftonbladet 31/10 1983).

I Windscale bedrivs nämligen också återvinning av uranium från kärnbränsle. Denna process ger avfallsprodukter som släpps ut genom att miljontals liter förorenat vatten varje dygn pumpas ut via en pipeline i Irländska sjön. Experterna har tidigare hävdat att plutoniumresterna skulle sjunka till havsbottnen och ligga kvar där. Men nu tror man sig ha fått bevis för att plutoniumavlagringarna istället sköljs upp på stränderna, torkar och sprids med vindarna – det förmodade skälet till att man funnit plutoniumnedfall också långt ifrån kärnkraftverket.

Havet är alltså uppenbarligen ingen lämplig ”förvaringsplats” för atomsoporna. Då ter sig berggrunden vid en jämförelse onekligen som ett “säkrare ställe”. Men också det är baserat på en illusion, eftersom kretsloppets lagar ju som sagt inte kan upphävas. Vad människorna med sina ingrepp och manipulationer kan åstadkomma är bara en tillfällig “förstoppning” i systemet, men inte något absolut “stopp” för rörelsen.

Att på detta sätt försöka begrava avfallet i berggrunden innebär alltså en “förstoppning” i jordorganismens egen ämnesomsättning. Men en “förstoppning” är ett akut kris- eller sjukdomstillstånd, som makroindividen (jordklotsväsendet) på olika sätt kommer att bekämpa. För jordorganismen är det ju ett livsvillkor att “förstoppningen“ kan hävas. Så kommer också att ske. På vilket sätt detta kommer att äga rum vet vi inte idag. I princip finns här två möjligheter: antingen kan frigörandet av de “bundna” krafterna ske på ett sätt som medför livsfara för många mikroindivider (genom olyckor, katastrofer eller helt enkelt “bara” genom en långsiktigt verkande nedbrytning) eller också på ett för mikroindividerna ofarligt sätt genom att de farliga strålkrafterna på något sätt kan neutraliseras eller ”dematerialiseras” av en överlägsen motkraft. Naturen har ju ett motgift till varje gift, och Martinus har gett uttryck för att vi så småningom, när tiden därför är mogen, kommer att finna på en kraft- eller energikälla som är överlägsen alla hittills kända energislag. Man kan också tänka sig att oskadliggörandet av den farliga strålningen kan ske i kraft av den “skyddsandeprincip“ som jordklotet, liksom varje annat levande väsen, är underställd. Det vill säga att oskadliggörandet kan äga rum via andliga väsens materialisations- och dematerialisationskrafter.

Hur det än blir med den saken kan vi dock lugna oss med att jorden, enligt Martinus, inte kan råka ut för någon globalt livshotande katastrof. Därtill är nämligen jordklotet alltför långt kommet i sin utveckling. Jordklotet kan alltså inte på sitt nuvarande utvecklingsstadium drabbas av en så drastisk ödesvåg. Det är nu ödesbestämt att jordindividen i denna sin fysiska inkarnation ska uppleva den “stora födelsen” eller “kosmiskt medvetande”. Ja, dess ”invigningsprocess” har faktiskt redan börjat och den världskris som vi för närvarande upplever är, sett ur jordklotets perspektiv, den nödvändiga psykiska utrensningsprocess som alltid föregår upplevelsen av den “stora födelsen”. Jordklotet håller alltså på att göra upp med sig självt – med de ofärdiga eller ofullkomliga sidorna i sin egen mentalitet. Och eftersom vi jordiska människor är klotets fysiska “hjärnceller” eller bärare av den fysiska sidan av dess mentalitet upplever vi denna utrensningsprocess som en stor världskris (vars kulmen vi för övrigt inte ännu upplevt) på vår ”mellankosmiska” nivå. De ofullkomliga sidorna i medvetandet måste nämligen fram i ljuset för att kunna övervinnas och utlevas. Så länge dessa mörka ”källarregioner” i mentaliteten ligger dolda eller latenta, så kan de inte heller bli utlevda. Därför är det faktiskt ett led i den gudomliga världsplanen att mörkrets krafter nu ”släpps fria” i en sista dödsryckning. Liksom trollet i sagan sprack när det kom ut i dagsljuset, så kommer också mörkrets tanke- och levnadsarter, eller det Martinus kallar “djävulsmedvetandets” makt, att rämna och spricka i ljuset av den livsvisdom eller kunskap om orsak och verkan som de nuvarande mörka erfarenheterna är i färd med att skänka människorna.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 7-1984.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

7 − 3 =

Visa
Dölj