Domedagens tal

Posted by on June 27, 2013 in Världen aktuellt | 0 comments

”Människor kan inte leva utan varandra, men de har ännu inte lärt sig leva tillsammans.” (Rainer Werner Fassbinder)

Ser en TV-dokumentär från krigets och kaosets Irak en sen afton. Några ord från en kvinnlig irakisk lärare – som mitt i det kaos som i dag är vardag i hennes hemland trots allt fortsätter att försöka undervisa sina elever – etsar sig fast i minnet. Hon säger: ”Domens dag är nära. Då människan ser följden av sina handlingar.”

Påföljande morgon läser jag i en signerad ledare i den stora svenska och liberala morgontidningen Dagens Nyheter:

”Världsekonomin har aldrig gått bättre än 2007. Det var ett dominerande tema på World Economic Forum i Davos, där stämningen pendlade mellan jubel (pengarna) och domedag (politiken)… Det är politiken – och på längre sikt miljön – som sätter nerver i dallring.

Afrika plågas av vanstyre. Mellanöstern är en krutdurk från Teheran till Gaza, med konflikter som lagras ovanpå varandra. Ett nytt kallt krig kan anas mellan väst och Kina, kanske också mellan väst och Ryssland…

USA och Kina är låsta i en märklig terrorbalans. Utan tillgång till den amerikanska marknaden skulle kinesisk industri få slå igen. Utan kinesisk finansiering av de amerikanska underskotten (Kina sparar 50 procent av sin BNP) skulle USA kollapsa.

Sådana beroenden är inga garantier mot konflikt, som historien har visat. Alltid finns det något att bråka om. Den klara skiljelinjen mellan demokrati och diktatur har tyvärr blivit suddig under Bushadministrationen, som devalverat västs trovärdighet med egenmäktiga krig, fängslanden utan rättegång och sanktion av tortyr.

Internationell politik uppfattas allt mer som på 1800-talet och allt mindre som på 1900-talet. En tävling mellan (o)moraliskt likvärdiga stormakter som oblygt bevakar sina intressen, snarare än en kamp mellan idéer.” (1)

Eller som George Orwell skrev i sin berömda framtidsroman ”1984”:

”Och i den allmänt hårdnade inställning som uppstod… blev metoder som sedan länge hade övergetts – fängslanden utan rättegång, användningen av krigsfångar som slavar, offentliga avrättningar, tortyr i syfte att utvinna bekännelser… och deportation av hela befolkningar – inte bara vanliga igen, utan de tolererades och till och med försvarades av människor som betraktade sig själva som upplysta och progressiva.”

Beroende- och konfliktmönster

Världssituationen i dag utgör en talande illustration till den berömde tyske filmregissören Fassbinders (1945–1982) ord i artikelingressen här ovan. För aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia har människor varit så beroende av varandra som i dag. Hela den moderna s.k. civilisationen är ju ingenting annat än ett vittomfattande och komplicerat nätverk av ömsesidiga beroenden och förbindelser såväl ekonomiskt som kulturellt m.m. Ett beroende som manifesterar sig över alla traditionella och historiska gränser. I realiteten lever vi alltså redan i en ”världsstat”. Ingen utvecklad modern stat eller nation kan i dag överleva som en från omvärlden ”isolerad ö”. Vi kan alltså inte leva utan varandra. Det är nutidens och framtidens verklighet, men hur vi lever tillsammans är ännu i stor utsträckning ett ”arv” från vår mer självtillräckliga forntid, sammanfattad i devisen ”envar är sig själv närmast”. Detta ”arv” manifesterar sig i dagens värld framför allt i ”treenigheten” nationalism, religion och pengar. Det är denna mer eller mindre cementerade eller fastmurade ”treenighet” som är skådeplatsen eller scenen för nutidens friktioner eller kollisioner med forntiden – eller sagt med andra ord: det är världsarenans scen för kollisionen eller kampen mellan ”det mänskliga” och ”det djuriska”  i dag. Och det är just p.g.a. denna cementering eller ”förstening” som upplösningen av dessa nedärvda ordningar och värden i dagens värld ofrånkomligen tar sig mer eller mindre explosiva uttryck (2). Namnen Afghanistan, Irak, Iran, Israel, Kashmir, Libanon, Nordkorea, Palestina, Somalia, Sudan, Tjetjenien m.m. visar att de akuta konflikthärdarna har en vid geografisk spridning, men grundmönstret i alla dessa konflikter kan oberoende av detta härledas tillbaka till ovan nämnda ”treenighet”: nationalism, religion och pengar.

Domedagsklockan vrids fram

Hoten mot vår värld ökar om man får tro redaktionen för den Chicagobaserade vetenskapstidskriften The Bulletin of The Atomic Scientist. Sedan starten 1947 har tidskriften haft en “domedagsklocka” på omslaget vars visare har dragits fram eller tillbaka för att spegla redaktionens uppfattning om risken för ett kärnvapenkrig. Den 17 januari 2007 flyttades klockans visare fram till fem minuter före midnatt i samband med en gemensam ceremoni i Washington och London. Det är 12 minuter närmare midnatt än 1991 – efter Sovjetblockets kollaps – då samma klocka alltså stod på 23.43…(3).

Då talades det allmänt om “en ny världsordning” efter Sovjetkommunismens fall och det FN-stödda Kuwaitkriget 1991. En världsordning där riskerna för stora internationella konflikter var om inte eliminerade så i alla fall väsentligt reducerade. Men det som nu förmörkar bilden och gör att “domedagsklockan” återigen krupit närmare midnatt, enligt tidskriftens expertis av framträdande forskare och säkerhetsexperter, är Nordkoreas och Irans omstridda atomprogram, den tilltagande terrorismen, radioaktivt material i Ryssland som befinner sig utom kontroll och USA:s och Rysslands avfyrningsklara atomvapen, samt det försämrade klimatet i världen.

– Inte sedan de första atombomberna släpptes över Hiroshima och Nagasaki har världen stått inför så farliga val, heter det i en förklaring från de nämnda forskarna (4).

Att situationen är allvarlig understryks också av den katastrofala situationen i Irak – det land som USA och dess allierade avsåg att göra till ett ”demokratiskt mönsterland” i Mellanöstern (åtminstone enligt den egna retoriken och propagandan) efter störtandet av Saddam-regimen där. Till och med i officiella amerikanska rapporter och dokument – som i den nyligen publicerade Bakerrapporten – erkänns det kapitala misslyckandet för alla sådana ambitioner, även om orsakerna förblir höljda i dunkel. Så här kommenterar exempelvis den tidigare svenske toppdiplomaten och kabinettssekreteraren Sverker Åström denna rapport och den verklighet den avser att beskriva i en debattartikel i Dagens Nyheter:

”Men man kan inte anklaga rapporten för att dölja realiteterna. Det bekräftas utan kommentarer att 3 000 amerikanska soldater fått sätta livet till och 21 000 allvarligt skadats. Bara behandlingen av dessa senare kommer att kosta hundratals biljoner dollar. Den amerikanska räkningen för hela Irakäventyret blir hissnande två triljoner (2 000 000 000 000!) dollar, alltså ungefär den summa som skulle behövas för att avskaffa fattigdomen i världen.

Detta är alltså några av de amerikanska kostnaderna. För irakierna själva är läget mångdubbelt värre. Bortåt en halv miljon civila irakier har dödats, En och en halv miljon har tvingats lämna landet. Ytterligare en och en halv miljon är internflyktingar. Ekonomin är ödelagd i stor delar av landet. Rättsväsendet ligger i spillror. Ovärderliga konstskatter, varsamt och förtjänstfullt vårdade även under Saddamregimen, har förstörts. Landet är förött.”  (5).

Vapenmaktens vanmakt

Nitton av tjugo irakier anser i dag att deras personliga säkerhet var bättre under Saddam Husseins tid. Och mer än nio av tio tycker att Irak är ett sämre land att leva i nu än före USA-invasionen i april 2003. Siffrorna kommer från en opinionsmätning som gjorts av Iraq Centre for Research and Strategic Studies där 2 000 irakier tillfrågades om sin livssituation under ockupationen.

Detta alldeles entydiga budskap från de s.k. ”gräsrötterna” i Mellanöstern framgår inte bara i ovan nämnda opinionsmätning utan också i det ansedda Zogbyinstitutets omfattande undersökning i fem arabländer med i princip USA-vänliga regimer. Nio av tio jordanier säger sig hysa övervägande negativa känslor för USA. Nästan lika många är USA-negativa i Saudiarabien, Egypten, Libanon och Marocko. Och bara sedan förra året har USA:s anseende försämrats markant hos mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av befolkningarna i dessa länder.

Nog borde det väcka eftertanke – inte bara i USA – att amerikanernas och deras allierades närvaro kan uppfattas som värre än Saddams beryktade diktatur och skräckvälde…(6).

Mellanöstern i allmänhet och området omkring Persiska viken i synnerhet utgör navet i den region som inrymmer två tredjedelar av världens samlade oljereserver. I och kring denna region hukar flertalet av jordens kärnvapenmakter – Israel, Pakistan, Indien, Ryssland, Kina, USA, kanske snart också Iran. Här har under efterkrigstiden utkämpats – och utkämpas alltjämt – fler krigiska konflikter än någon annanstans i världen.

USA:s och Bushadministrationens uttalade motiv för att invadera Irak – och före det Afghanistan – är att bekämpa den internationella terrorism som främst symboliseras av 11 september-händelserna. Det underliggande motivet är uppenbarligen att upprätta oomstridd amerikansk kontroll över Mellanösterns oljetillgångar och maktstrukturer. Att det hela också har ”marknadsförts” till världsopinionen med en högstämd retorik om demokratispridning och jakt på massförstörelsevapen förändrar inte saken.

”Politisk makt växer ur mynningen på en gevärspipa”, skrev en gång Kinas ”röde kejsare” Mao Zedong. I dag kan vi konstatera att livet och verkligheten överallt visar oss att en sådan på vapen baserad makt i förlängningen alltid leder till vanmakt. En vanmakt som vi alltså nu kan se drabba också världshistoriens ojämförligt största super- och vapenmakt. Att militärt besegra och störta Saddam-regimen i Irak var ju en snabb och förhållandevis smärtfri operation – men hur vinner man freden? Och demokratin? Här kan vi se att till och med supermakten är maktlös mitt i sin militära eller vapenmässiga allmakt…

Nästa krig?

Uppenbarligen återstår dock fler bittra eller smärtfyllda erfarenheter av samma eller liknande art innan världen och dess ledarskap är mogna för den slutsatsen. På kort sikt är det nämligen mycket som pekar på eller talar för att kriget i Mellanöstern nu är på väg att utvidgas eller eskalera också till Iraks grannländer. Så här skriver t.ex. Dagens Nyheter i en annan ledarartikel nyligen om det:

”I takt med att USA:s krig mot motståndsrörelsen i Irak går allt sämre har den amerikanska retoriken mot Iran trappats upp – och paras nu med något som liknar en militär uppladdning för angrepp mot iranska kärntekniksanläggningar.

Förutom att ge amerikansk militär i Irak tillstånd att “döda eller tillfångata” vad man kallar iranska agenter i Irak har president George W Bush gett order om att i USA-allierade arabstater utplacera Patriotmissiler avsedda mot iranska missilangrepp samt att kraftigt förstärka den amerikanska örlogsnärvaron i regionen. Inte mindre än fyra kärnvapenbestyckade ubåtar (plus sannolikt en israelisk) befinner sig nu i eller i närheten av Persiska viken, liksom de två hangarfartygen “Eisenhower” och “John Stennis” – ett tredje hangarfartyg, “Ronald Reagan”, avseglade nyligen från San Diego i riktning Asien. Inte sedan Kuwaitkriget 1991 och invasionen i Irak 2003 har USA kraftsamlat militärt i den utsträckningen.

Officiellt förnekar Vita huset att man planerar att angripa Iran – standardformuleringen ligger fast att man inte utesluter några alternativ, vilket alltså inte utesluter krigshandlingar. Å andra sidan förnekar såväl president Mahmoud Ahmadinejad som ayatollorna i Teheran att man har några som helst avsikter att skaffa sig kärnvapen – vilket ju framställts som huvudargumentet för ett eventuellt amerikanskt angrepp. Det hör nästan till saken att båda sidor saknar trovärdighet i detta farliga pokerspel vid Persiska viken.” (7)

Och en i världspolitiken bevandrad och välorienterad man som Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer skrev nyligen i en artikel:

”Det överraskande med Bushs nya policy är att fokus flyttas från Irak till landets närmaste grannar. Bush anklagar Syrien och Iran för inblandning i Irak, för att kränka landets territoriella integritet och utgöra ett hot mot de amerikanska trupperna. De beskylls också för att mer allmänt bedriva en undergrävande verksamhet riktad mot USA:s allierade i regionen. Om man till detta lägger att två iranska “diplomater” gripits av de amerikanska trupperna i staden Erbil i norra Irak på Bushs order, så framträder en helt ny bild av presidentens plan: den “nya strategin” följer inte råden i Baker-Hamiltonrapporten utan innebär en återgång till de neokonservativas katastrofala strategi. Iran är nu i supermaktens sikte och USA:s hållning påminner – in i minsta detalj – om förberedelsefasen inför Irakkriget…

Eftersom Bushadministrationen ser Irans kärnteknikprogram och ambitioner att nå dominans som det största hotet mot regionen, bygger den sin strategi på en nyligen formerad inofficiell antiiransk allians där både Israel och moderata sunnimuslimska länder i arabvärlden ingår. Det är kärnteknikprogrammet som utgör nyckelfaktorn, eftersom det sätter en tidsgräns för hur sent man kan agera.

Men flygattacker mot Iran, som USA kan se som en militär lösning, skulle inte göra Irak säkrare. Tvärtom skulle resultatet bli det motsatta. Lika lite skulle regionen som helhet stabiliseras. Den skulle störtas ned i en avgrund. Och drömmen om “regimförändring” i Teheran skulle inte heller förverkligas. Snarare skulle Irans demokratiska opposition få betala ett högt pris och prästväldet stärkas.” (8)

Enligt nyligen publicerade uppgifter från brittiska BBC har det amerikanska centrala militärkommandot i Florida redan valt ut iranska bombmål. Enligt BBC:s källor är målet Irans militära infrastruktur och kärnenergianläggningar.

Lång konfliktfylld relation

Bakom dagens motsättningar mellan USA och Iran ligger en långvarig och konfliktfylld relation:

– 1953 bidrog den amerikanska underrättelsetjänsten CIA till att Irans populäre premiärminister Mohammad Mosaddeq avsattes och till att den enväldige schahen kom till makten.

– Schahen störtades vid den radikala och fundamentalistiska shiamuslimska revolutionen 1979.

– Då ockuperade iranska studenter USA:s ambassad i Teheran och höll personalen som fångar i ett år. Ett försök att frita gisslan med amerikansk militär misslyckades.

– Iran anklagade USA för att stödja Saddam Husseins anfallskrig mot Iran som pågick mellan 1980 och 1988.

– Efter terrordåden mot USA i september 2001 har motsättningarna mellan USA och Iran skärpts. President George W Bush anklagade 2002 Iran för att ingå i en ondskans axel tillsammans med Saddam Husseins Irak och Nordkorea.

– Iran stöder palestinska Hamas och libanesiska Hizbollah, är fientligt mot Israel och misstänks alltså vilja producera kärnvapen.

– Samtidigt har Iran dragit fördel av att USA störtat Iranfientliga regimer i dess närmaste grannländer i öst och väst, det vill säga talibanregimen i Afghanistan och Saddam Hussein i Irak, för att utvidga sitt inflytande. Den senare regimen befann man sig som sagt i öppet krig med på 1980-talet, och den förra var man också mycket nära att hamna i öppet krig med innan amerikanerna och deras allierade – av andra orsaker – gick in och gjorde det jobbet…

Karmiska samband

Här kan det också tyckas vara en historiens ironi att USA nu befinner sig i krig med krafter och aktörer, som man tidigare aktivt stött och sponsrat – ekonomiskt och militärt – enligt principen ”min fiendes fiende är min vän”. Det gäller såväl i fallet med Saddam Hussein och hans kvarvarande stödtrupper i Irak som i fallet med Usama bin Ladin och hans afghanska  talibaner. Talibanregimen i Afghanistan bars ju till stor del upp av de islamistiska “frihetskämpar” som USA och CIA en gång hade rekryterat och finansierat i kampen mot den sovjetiska ockupationen.

1980 valdes Ronald Reagan till USA:s president på ett politiskt program vars huvudingredienser var skattesänkningar, offentliga besparingar och militär upprustning ( den stora satsningen på det dyra ”stjärnornas krig”-programmet). Reagan var med andra ord en värdig föregångare eller pionjär för den politik som Bush i dag satsar på att fullfölja i stor stil.

Här finns också ett enligt min mening intressant karmiskt samband som förtjänar att bli mer uppmärksammat. Reagans strategi var att knäcka det han kallade ”ondskans imperium”, dvs Sovjetunionen, längs framför allt två linjer eller framgångsvägar. Dels skulle hans stora satsning på ”kapprustningens” område knäcka Sovjetsystemets ekonomiska ryggrad i deras fåfänga försök att hänga med i hans kostbara ”stjärnornas krig”-koncept, dels skulle alla motståndsgrupper mot Sovjetimperiet – vare sig de var demokratiskt sinnade eller anti-demokratiskt sinnade muslimska fundamentalister som i Afghanistan – aktivt sponsras och stödjas. Enligt vad Craig Unger – chefredaktör för amerikanska Boston Magazine – påstår i sin bok ”House of Bush House of Saud” tog t.ex. mannen som i dag betraktas som USA:s och nästan hela världens (i alla fall den icke-muslimska världens) fiende nr. 1, dvs Usama bin Ladin, emot inte mindre än 700 miljoner dollar från amerikanska CIA under hans kamp mot Sovjetmakten i Afghanistan på 1980-talet. Och hans muhajedinkrigare tränades av CIA i Pakistan och i USA. 25 000 militanta och ”anti-sovjetiska” islamister ska ha utbildats och utrustats i dessa CIA-läger Och visst blev Reagans strategi lyckosam – i alla fall på kort sikt…

Kapprustningen knäckte mycket riktigt Sovjetsystemets bräckliga ekonomiska ryggrad och i Afghanistan mötte också Sovjetunionen sitt militära ”waterloo”. Och ingen – eller i alla fall inte många – hade anledning att sörja eller beklaga detta. Men, men börjar inte de karmiska konsekvenserna av den reaganska strategin nu att visa sig? De ekonomiska och militära vapen som på 1980-talet bringade den ena av de bägge då existerande supermakterna på fall har nu också börjat sin undermineringsmission mot den i dag enda kvarvarande supermakten… Det var en orm som USA närde vid sin barm i form av bin Ladin och hans muhajediner. Och håller inte de galopperande utgifterna för ”kriget mot terrorismen” redan på att allvarligt destabilisera den amerikanska ekonomin? De statsfinansiella underskotten har aldrig varit större än de är i dag. – och vad kommer det i förlängningen att innebära för hela världsekonomin? Det är endast tack vare att Asiens ekonomiska ”supermakter” Kina och Japan ännu har ett egenintresse av att förhindra – eller i alla fall tills vidare uppskjuta – de logiska konsekvenserna av dessa svindlande underskott eller obalanser i den amerikanska ekonomin som spelet tills vidare kan fortgå. Men vad händer den dag deras egenintresse bjuder dem att dra undan detta stöd?

Det var ovan nämnda ”frihetskämpar”, som amerikanerna och president Reagan kallade dem, i Afghanistan som är ursprunget och basen till al-Qaida och till det talibanvälde som beskyddade dem och gav dem ytterligare möjligheter att konsolidera och bygga ut sin bas eller sitt nätverk. Kriget mot ryssarna gav bin Ladin just den plattform och den scen han behövde för att framstå som en hjälte av närmast mytiska dimensioner för många unga och militanta muslimer (det spreds bland dem många ”vandringssägner”, vars ev. sanningshalt jag inte kan bedöma, om det dödsföraktande mod och den dristighet, som bin Ladin personligen påstås ha visat också i direkta strider eller uppgörelser man mot man under kriget mot ryssarna. Många ryska soldater påstås ha mött sitt öde i direkta närstrider med honom). Och segern över ryssarna gav honom och hans anhängare ”blodad tand”. Eftersom de, med Guds (och USA:s…) hjälp givetvis, lyckats besegra det som både president Reagan och bin Ladin & Co betecknade som ”ondskans” imperium eller supermakt, så var det inte heller omöjligt att utmana och bringa den andra gudlösa supermakten på fall – med Allahs hjälp. Det som på allvar satte detta projekt på dagordningen för bin Ladin var när amerikanska icke-muslimska styrkor efter det första Gulfkriget 1991 permanent stationerades på för honom och hans anhängare ”helig mark” i hans hemland Saudiarabien för att skydda det saudiska kungahuset och dess för USA och västvärlden så strategiska eller viktiga oljekällor. bin Ladin befann sig ju själv i öppen konflikt med detta kungahus som han såg som korrumperade avfällingar och förrädare mot Islams ideal.

Och nog får man väl säga att det är en aning anmärkningsvärt att den supermakt, som nu tagit spridandet av ”demokrati” i Mellanöstern på entreprenad, håller ett fallfärdigt medeltidsmässigt kungahus och dess styre (där kvinnorna saknar demokratiska fri- och rättigheter och där offentliga halshuggningar fortfarande är en del av ”rättskipningen”) under armarna och garanterar dess fortlevnad tills vidare. De flesta oberoende bedömare är överens om att den nuvarande saudiska regimen skulle vara chanslös i ett fritt och öppet val, om ett sådant skulle genomföras.

Försynens redskap och kontroll

Många bedömare påpekar att en attack mot dagens Iran är en uppgift av helt annan svårighetsgrad än attacken mot ett – bl.a. av mångåriga sanktioner – mycket försvagat Irak 2003. Dessutom riskerar en attack på dagens Iran att snabbt också sätta resten av Mellanöstern i brand. Iran har i dag missiler som kan nå mål i hela Mellanöstern, inklusive Israel och alla amerikanska baser i området, och man har utvecklat en supersnabb undervattensrobot som inget fartyg i världen påstås kunna undkomma, samt införskaffat ett avancerat luftförsvarssystem från Ryssland. Man kan ju undra vad som i en krigsituation t.ex. kommer att ske med oljefartygen som passerar i Persiska viken bara kilometrar från den iranska kusten. Nästan hälften av all världens olja transporteras på den rutten i dag, och med tanke på oljans vitala betydelse för hela världsekonomin, skulle stoppandet av eller problem med dessa oljetransporter snabbt kunna få förödande konsekvenser för inte minst västvärldens ekonomi.

Vad är det då som driver dessa män – på bägge sidor i konflikten – att trots allt som här riskeras och står på spel ändå till synes orubbligt följa sin utstakade ödesväg – kosta vad det kosta vill? Jag vill illustrera det med två intressanta citat. Det första handlar om president Ahmadinejad i Iran och det andra om president Bush i USA.

Citat 1:

“För många inhemska och utländska observatörer framstår Ahmadinejad som en bisarr figur. Under sitt framträdande inför FN:s generalförsamling i september sägs han ha upplevt att han omgavs av ett starkt ljussken. Två månader senare förklarade han för en grupp mullor att det främsta målet för hans regering är att bana väg för Mahdis, den tolfte imamens, återkomst.

Shiamuslimer tror att den tolfte imamen försvann år 941 och att han vid sin återkomst kommer att regera över världen i sju år innan det är dags för Domens dag över mänskligheten.

Är det verkligen detta som är Ahmadinejads agenda? Att han är en djupt troende shiamuslim betvivlar ingen. Men det råder delade meningar huruvida hans huvudmål är religiöst eller politiskt, det vill säga om det för honom är viktigast att shiaislam expanderar eller att Iran blir mäktigare som stat.

Något enkelt svar på den frågan finns inte. Några bedömare i Teheran lutar åt att det handlar om en kombination av de båda målen: Ahmadinejad vill sprida shiamuslimsk ideologi över världen, och på den vägen göra Iran till den stormakt som landet har potential och historiska traditioner att vara.

Så förklarar en iransk bedömare hans utspel om Israel och förintelsen. Det är inte främst riktat till iranierna, som inte är särskilt engagerade i Palestinafrågan, utan till arabvärlden. Han säger saker som arabiska makthavare inte vågar mot västligt och israeliskt översitteri. Det är populärt bland vanliga araber.” (9)

Citat 2:

“I boken Bush at War skriver Bob Woodward att han efter fyra timmars samtal med presidenten fick det klara intrycket att denne ansåg sig ha fått ett gudomligt uppdrag att bekämpa ondskan.

En av Bushs närmaste medarbetare informerade tidskriften Time om att denne privat hade sagt att han av Guds nåd hade blivit utvald att leda USA medan en av Vita husets presstalesmän för den kristna veckotidningen World med en känsla av ödmjukhet tillstod att president Bush var Guds man i denna ödesstund.” (10).

Den ene upplever sig alltså omgiven och skyddad “av ett starkt ljussken” och den andre menar att han “fått ett gudomligt uppdrag att bekämpa ondskan.” Den ene ska alltså förbereda Mahdis och den andre Kristi återkomst. Detta gör dem bägge helt orubbliga och opåverkbara i sina respektive hållningar och synsätt. Är detta då bara hjärnspöken i ett par överhettade presidenthjärnor? Nej, det menar jag inte. Jag håller det tvärtom för troligt att Ahmadinejad verkligen upplevde sig omgiven “av ett starkt ljussken” när han satt på de anklagades bänk inför FN:s generalförsamling, liksom jag också håller det för troligt att Bush verkligen upplever att han “fått ett gudomligt uppdrag att bekämpa ondskan.”

Gud är alltså med dem bägge. De är bägge hans utvalda redskap för att befordra en ödesutlösning som av allt att döma kommer att bli av största betydelse för inte bara dem själva utan för hela mänsklighetens vidare utveckling. Martinus:

”Bakom mänsklighetens till synes kaotiska tillvaro, och där allt ser ut som tillfälligheter eller slump, existerar det en alltomfattande gudomlig världsplan, som totalt leds och styrs av den tidigare nämnda Försynen. Den har fullständig kontroll över mänsklighetens öde. Den har inte till uppgift att befria mänskligheten från dess mörka öde, dess krig och världskrig, dess olyckor och lidanden, så länge som den hårdnackat ignorerar samma Försyns kärleksfulla varningar. Dem finns det nog av.” (11).

Frågan är vad som måste till för att vi ska få “nog av” krigen och lidandet? Den israeliske författaren Elazar Benyoëtz skriver:

“Fred kommer det att bli först när människorna inte bara tar avstånd från krig av alla slag utan också tar avstånd från tanken på seger.”

För att göra bilden eller tankegången fullständig kan vi lägga till ett citat på samma tema från den franska författarinnan och filosofen Simone de Beauvoir:

“Om man lever tillräckligt länge får man se hur varje seger förvandlas till ett nederlag.”

Den mänskliga “segern”, dvs humanitetens växt, kan endast vinnas genom vårt “nederlag”, dvs att vi får smaka vår egen självförgudnings och vårt eget högmods bittra kalk. Det gäller både för individer och för stater.

Och försynen väljer alltid de bäst ägnade redskapen för att befordra denna undervisning eller läroprocess. Så därför är det helt i sin ordning att vi har den världsordning och de ledare vi nu har. Inte för att cementera denna ordning utan just för att befordra nedbrytningen och upplösningen av densamma. Vilka aktörer eller “undervisare” skulle kunna fullgöra denna uppgift mer effektivt än de makter och partsintressen som nu agerar på världsscenen? Här lämnas inte “sten på sten” i våra individuella och kollektiva “illusionsbyggen”. Allt mals ner till ett finfördelat och flyktigt “damm” som blåser förbi och lägger sig och som vi måste gnugga ur ögonen innan vi kan se klart…

Mörkrets kulmination och ”domedag”

Martinus påpekar att de krig och den blodspillan som ännu återstår i vår värld, innan den blivit en verklig fredens boning, är kvardröjande effekter av “mörkrets kulmination” i vår utveckling. Och detta är helt naturligt och uttryck för livslagar som naturen också på andra sätt kan undervisa oss om.

Vid den tid på året – i januari/februari – då denna artikel kommit till, konfronteras vi med ett särskilt iögonfallande eller tydligt exempel på detta. Vi har ju nämligen nu sedan en tid passerat mörkrets kulmination i årskretsloppet – som ju inträffar ett par dagar före julafton i december. Den ljusa delen av dygnet blir nu större för varje dag som går. Men ändå vet vi av erfarenhet att tiden med den strängaste kylan på hela året normalt inträffar just vid denna tid i januari/februari. Hur kommer det sig? Hänger inte kylan ihop med mörkerkulminationen i årskretsloppet? Jo, visst gör den det! I lika hög grad som nutidens krig hänger ihop med mörkerkulminationen i det kosmiska spiralkretsloppet. Det handlar alltså i båda fallen om en viss fördröjning mellan orsak och verkan. Marken måste i båda fallen förberedas innan verkan eller effekten får fullt genomslag. I årskretsloppet är det bokstavligen sant, eftersom det tar så lång tid att kyla ner de stora land- och vattenmassorna att effekten märks på allvar först när ljuset och solvärmen har börjat återvända igen.

I det kosmiska spiralkretsloppet motsvaras samma process av att det är först när den jordmänskliga mentaliteten har nått sådana höjder som visar sig inte minst i dagens materialistiska vetenskap och teknologi på gott och ont som ett “ragnarök” i global mening har förutsättningar att utlösas. Det beror alltså inte på att mänsklighetens mentalitet blivit mörkare – den blir tvärtom lite ljusare för var dag som går. Det är bara det att effekterna av vår kvardröjande primitivitet i dag får helt andra och globalt kännbara konsekvenser än någonsin tidigare i vår utvecklingshistoria – just eftersom vi i dag redan i verkligheten har börjat bli “en värld” och har skördat sådana fantastiska intelligensfrukter på gott och ont från “kunskapens träd”! Martinus kommenterar denna mänsklighetens aktuella ödessituation på följande sätt:

”Här gäller naturens lag också: ju starkare ljus, desto starkare skugga. Men ljuset kommer ju så småningom att komma så nära, att skuggsidan helt måste försvinna. Och det är nästan som om mörkersidan känner denna sin undergång närma sig, ja den har till och med redan börjat att utlösa sig i en slags dödskamp.” (12).

Men om vi inte hade den förklaringen eller det perspektivet på det som nu sker och kommer att ske i världen, skulle vi mycket lätt kunna få intrycket eller uppfattningen att det är världens undergång som står för dörren. Det är den risken eller fatala missbedömningen Martinus har velat göra oss immuna emot genom sin förklaring av att den nuvarande världsordningen står inför ett ”ragnarök”. Och det kommer vi nog en dag att vara honom mycket tacksam för.

Naturligtvis förstår jag synnerligen väl den känslomässiga motviljan och olusten vid tanken på ett ev. tredje världskrig. Den känner jag givetvis också själv. Och om man inte hade haft Martinus förklaring på skeendet och vad som är meningen med det hela, så är det väl frågan om man överhuvud taget orkat leva vidare här i denna värld i en sådan situation. Men det är kanske just därför Martinus också ville göra oss förberedda på vad som kommer att ske? Om han bara berättat om den strålande framtid vi och världen går till mötes (på andra sidan ”ragnarök” alltså), så hade vi ju lätt kunnat invaggas i tron eller föreställningen att vägen fram mot den ”nya himlen och jorden” blir en lätt och behaglig resa. Och vilken chock skulle det då inte bli för oss att plötsligt konfronteras med en helt annan verklighet? Skulle inte Martinus beskrivningar av vår lysande framtid då lätt förlora all trovärdighet för många, ja, kanske för de flesta av oss? Och vilket stöd och livsmod och vilken inspiration skulle vi då kunna förmedla till andra när den som bäst behövs?

“Domedagen” är ju egentligen “visdomens dag”, som Martinus skriver (13), eftersom visdomen, kosmiskt sett, inte är något annat än den självupplevda kunskapen om mörkrets verkningar. Denna självupplevelse gör oss ödmjuka och klarsynta, dvs den ger oss inte minst förmågan att se klart igenom våra egna illusioner. T.ex. illusionen att vi på något sätt är förmer än någon annan. Och illusionen att man måste försvara sig (som Martinus kallat “världens största illusion”). Och vilka illusioner dominerar dagens världssituation och dess ledande makter mer än just dessa?

Martinus får sista ordet:

”Domedagens mission är att påminna människorna om den glömda kärleken till nästan. Att denna påminnelse måste vara av en så drastisk natur, blir mer och mer förståeligt när man gör sig klart att den teoretiska påminnelsen om detta ämne har upprepats varje vecka i århundraden från tusentals predikstolar världen över, samtidigt som ärliga reformatorer, profeter, evangelister, sektbildare och andra moralister i stort antal har försökt och alltjämt försöker vända världsmentaliteten mot nästakärleken, utan att på minsta sätt ha fått något som helst hämmande inflytande på den krigiska mordgalenskap som nu förbereds. Ingenting i världen befinner sig i en så kolossal uppblomstring som den moderna krigstekniken. Huvudproduktionen av all jordmänsklig skaparkraft och tekniska förmåga måste offras till förmån för folkens förkovran i att slå ihjäl varandra. Och härifrån låter mänskligheten sig inte rubbas genom någon som helst form av materiell eller religiös, teoretisk påverkan. Här krävs realistiska och starka erfarenheter. Gud måste tala direkt med varje enskild människa som ännu blint tror på svärdets makt. Detta tal är “domedag”.”  (14)

Noter:

1) Dagens Nyheter 2007-02-18

2) Se Martinus artikel ”Den andliga vetenskapens nödvändighet” (ingår i boken ”De levande väsendenas odödlighet”) kapitel 13.

3) Dagens Nyheter 2007-01-17

4) www.bt.dk 2007-01-17

5) Dagens Nyheter 2007-01-03

6) Dagens Nyheter 2006-12-16

7) Dagens Nyheter 2007-02-06

8) Dagens Nyheter 2007-01-30

9) Dagens Nyheter 2006-03-17

10) Svenska Dagbladet 2004-04-23

11) Martinus: Den eviga världsbilden del 3 stycke 33.74

12) Martinus: Den eviga världsbilden del 4 stycke 44.3

13) Martinus: Logik kapitel 32

14) Martinus: Domedag. Kosmos nr. 2-1999

Publicerad i http://www.martinusforum.dk/ 2010.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

5 + one =

Visa
Dölj