En läsares frågor om världssituationen

En läsare ställer följande frågor:

1) Har Martinus förutsett den ekologiska kris jordklotet nu står inför med massutdöende av arter och förgiftning av jord, luft och vatten samt överbefolkning och klimatförändringar?

2) Har han förutsett och kommenterat den uppblomstrande religiösa fanatismen och terrorismen inom islam? Om ja, hur tolkar han detta och ger han råd om hur man bäst förhåller sig till detta?

3) Kan terrorismen, och kampen mot denna, ses som ett tredje världskrig?

Jag tar frågorna i tur och ordning här. Fråga 1 innehåller ju egentligen flera olika frågor, så därför blir svaret på den frågan lite mer omfattande, vilket jag hoppas att frågeställaren och andra läsare har överseende med:

1) Låt mig först citera vad någon profeterade om vår tid redan för 2000 år sedan:

“Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna.” (Nya Testamentet: Markus 13:8).

Enligt Martinus kosmiska världsbild är ju jordklotet ett levande väsen, vari vi jordiska människor ingår som mikroindivider eller “hjärnceller”. Naturkatastrofer är sett i detta perspektiv reaktioner i ett levande väsens fysiska organism. Reaktioner som kan betecknas som “psyko-somatiska” (fysiska reaktioner eller störningar som har psykiska orsaker).

Att Kristus i citatet ovan betecknar dessa reaktioner som “födslovärkar” är intressant, eftersom “födslovärkar” ju är symptom på att något håller på att födas. Och Martinus kallar också den process som både jordklotet som levande väsen, och vi som dess “hjärnceller”, nu står inför för “den stora födelsen”. Det är en andlig eller kosmisk födelse som föregås av en psykisk “utrensningsprocess”. Det är denna psykiska ”utrensning” som åstadkommer den stegrade frekvensen och intensiteten av “psyko-somatiska” reaktioner i jordklotets organism. Ett fenomen som vi också kan känna igen från ”utrensningsprocesser” i vårt eget psyke och organism. Martinus skriver att

“…alla dessa företeelser tillsammans är för jordklotsjagets organism och mentalitet ingenting annat än just den ovan nämnda normala själsliga kris som alltid måste uppstå i en individs mentalitet, innan han helt blir tagen i besittning av “den helige Ande” eller når “den stora födelsen.” (Livets Bog 3 stycke 667).

Det som ska “födas” är ju inget mindre än “en ny himmel och en ny jord”, som det också heter i Bibeln. Det betyder inte en fysisk undergång av den “gamla” jorden, men det betyder alltså att jordklotet för närvarande går igenom en psykisk eller andlig process som – på detta stadium av processen – också resulterar i allt fler och tätare förekommande “psyko-somatiska” effekter.

Det som nu sker med planeten är alltså sett i det kosmiska utvecklingsperspektivet en naturlig process, som individer med insikt i livet och dess lagar således kunnat förutsäga redan för årtusenden sedan. En naturlig process där vi som klotets “hjärnceller” som sagt också är viktiga rollinnehavare. 

Vi jordmänniskor har inkarnerat på just detta klot därför att vi passar in i jordklotsväsendets mentala våglängd och aktuella karma- eller ödessituation. Vi har, som Martinus kallar det, samma “mentala axellutning” som jordklotsindividen. Men det innebär bl.a. att inne i våra organismer äger också “miljöföroreningar” och “naturkatastrofer” rum. Katastrofer och föroreningar som betingas av våra egna, mer eller mindre orena, tankeklimat. Vad är vrede, irritation, bitterhet, svartsjuka, melankoli, martyrskap m.m. uttryck för? Är det inte mer eller mindre dräpande tankeklimat? Tankeklimat vars verkningar på den naturliga livsmiljön för mikroväsendena i vår egen organism inte är mindre förödande än den miljöförorening och de naturkatastrofer som vi själva är utsatta för som mikroväsen i jordklotets organism. Andra orsaker till den “katastrofkarma”, som vi utsätter våra egna mikroväsen för, är också våra kost-, dryckes- och drogvanor. Det finns alltså här en evig lag som innebär att som vi “sår” i förhållande till våra egna mikroväsen, får vi “skörda” i förhållande till vårt eget makroväsen. Allt hänger ihop i det kosmiska perspektivet. I boken Bisättning skriver Martinus:

“Varje mikroindivid får alltså genom sin yttre värld en samlad bild av sin egen inre värld. Han skördar genom den förstnämnda det som han sår genom den sistnämnda.” (Bisättning kapitel 100).

Angående frågan om jordens överbefolkning, så menar Martinus att jorden kosmiskt sett – i förhållande till sina verkliga och potentiella resurser – inte alls är överbefolkad. Världens verkliga problem är inte att det finns för många munnar att mätta. Det verkliga problemet är ett mentalitetsproblem – en mentalitet som är inriktad på att “hellre ta än ge” och som därför föder ett “allas krig mot alla”. Problemet är alltså inte att det finns för lite resurser, utan att dessa resurser administreras och fördelas begärmässigt istället för förnuftsmässigt. Det vill säga att fördelningen – liksom hos djuren – är grundad på “den starkares rätt”. Så här beskriver Martinus denna situation i boken Logik:

“Att denna samhällsordning grundar sig på naivitet och okunnighet är ju ett faktum, alldenstund jorden, i förhållande till sina omätliga rikedomar, är underbefolkad. Varje enskild människa är i verkligheten född till en krösus och skulle kunna förbli en sådan, även om jorden hade en tio gånger större befolkning, ifall dess samlade mänsklighet administrerade sina tillgångar förnuftsmässigt och inte, som fallet är, begärmässigt. Att människorna överhuvud taget vet av fattigdom, nöd och svält, att de vet av krig, rån och mord, beror på att deras egen administration och fördelning av jordens tillgångar är av samma slag som djurens. Detta vill säga, att fördelningen är av det slag som sker mellan de vilda djuren, när ett köttstycke kastas in bland dem. Den starkaste tar hela stycket. Den svagaste får ingenting. Det är denna djuriska princip vid fördelningen av tillgångarna och livsförnödenheterna, som skapar världens största lidanden. Och orsaken härtill är alltså, att förnuftet eller förståndet ännu inte blivit det bärande i viljeutlösningen, utan att denna i stället i så stor omfattning är begärledd.” (Logik kapitel 81).

När det gäller djurarter som försvinner eller är på väg att försvinna från jorden är det också värt att notera att Martinus i Livets Bog skriver bl.a. följande om den framtid vi och planeten går till mötes:

“Detta kommer i sin tur att för jordmänniskorna betyda, att “det goda”, såsom principen “att älska varandra” – eller uppoffring, oegennytta, tolerans, ärlighet osv. – vid den tiden har neutraliserat “det onda” på jorden så mycket, att alla de här nu förhärskande stora svårigheterna och lidandena, såsom krig, mord, dråp, sjukdom, fattigdom, strejker, lockouter, arbetslöshet osv., vid ovannämnda tid har upphört att finnas till, liksom att inga giftiga eller farliga djur heller finns kvar då.” (Livets Bog 1 stycke 48).

I det Martinus kallar ett ”riktigt människorike” finns inte inkarnationsbetingelser för ”giftiga eller farliga djur”, så att t.ex. de stora rovdjuren nu är på väg att fasas ut från den här planeten är en naturlig utveckling som ytterst styrs av jordklotsväsendet själv i enlighet med den kosmiska lagen om ”tilldragning och frånstötning”. Dessa djur som nu allt mer försvinner från jorden får fortsätta sin utveckling på andra klot, där de bättre passar in i det mentala våglängdsområdet.

Den s.k. klimatkrisen har inte Martinus berört, men om jag får våga mig på en egen spekulation så är det sannolikt också en av de ovan nämnda psyko-somatiska effekterna av den själsliga kris och utrensningsprocess som jordklotsväsendet just nu går igenom och som kan tänkas ge den “feber”. I det kosmiska perspektivet är ju jordmänskligheten som sagt klotets “hjärnorgan”, vilket alltså betyder att vi som enskilda individer i förhållande till jordklotet, som vår närmaste makroindivid, har status som en “hjärncell”. När det gäller våra egna hjärnceller, så vet vi ju att det är någon som använder dem mer eller mindre framgångsrikt. I detta förhållande ligger alltså en ödesgemenskap mellan dem och oss som deras makroindivid. På samma sätt är det med oss och jordklotet som vår makroindivid. Den part som är mikroindivid i en sådan ödesgemenskap kan aldrig i realiteten dirigera eller bestämma över makroindividen (se vad Martinus skriver om detta i boken Logik kapitel 86) – men den nämnda ödesgemenskapen gör att vi alltså har ett delat ansvar för världssituationen som den nu ser ut både med hänsyn till “den globala uppvärmningen” och allt annat som sker på den här planeten. I detta skede av vår kosmiska “utbildning” här ingår ju också att vi ska lära oss samarbeta med vårt makroväsen för att läka störningar och obalanser i klotorganismen, liksom vi får hjälp av våra mikroindivider för att läka störningar och obalanser i vår egen organism.

2) Om hur Martinus tolkar den religiösa fanatismen och intoleransen inom det han kallar “den gamla världsimpulsen” (dit islam hör) kan man läsa om t.ex. i stycke 145 i Livets Bog 1. Han skriver bl.a. där:

“…blir denna genom intoleransen utlösta religiösa nitälskan ett hinder, som i hög grad bidrar till att vända övriga väsens intresse bort från den gamla världsimpulsen, och den åstadkommer därigenom på sätt och vis indirekt att dessa väsens mottaglighet, hopp och längtan riktas mot en ny andlig inspirationskälla eller världsimpuls.
Eftersom individerna i andra kategorin av grupp B på grund av sitt översuggererade tillstånd på detta sätt visar en utpräglad benägenhet för intolerans, kommer de också att i blind religiös iver göra motstånd mot den nya världsimpulsen; men här må alla väsen inom denna verkligen sträva efter att ha gudasonens bön i minnet: “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”

Som Martinus visar kan man inte släcka eld med eld. Det ger bara elden mer näring. Vi kan istället välja att vara med om att bära vatten till släckandet av elden. Så här skriver han om detta:

“…jorden befinner sig i stor utsträckning i förtärande lågor. Och denna ödeläggande brand är varje individ med om att bära ved till eller hålla vid liv just genom sin intolerans, sin vrede och indignation, genom sina lägre, djuriska tendenser eller genom alla sådana manifestationer som går emot internationalism eller gemensamma intressen, emot osjälviskhet och uppoffring

Och varje enskild individ är alltså med om att hålla denna brand vid liv i samma mån som han visar prov på själviskhet och intolerans – liksom han också är med om att bära “vatten” till släckandet av denna eld i samma mån som han manifesterar osjälviskhet och tolerans.” (Livets Bog 1 stycke 170).

Som enskilda individer är vi alltså alla kosmiskt sett medansvariga för att världssituationen ser ut som den gör:

“Tro inte att någon går fri. Varje människa, som ger efter för den minsta lilla gnista av övertro, intolerans, maktlystnad, begär och oärlighet, är enrollerad som soldat i världsbrandens armé, är med om att jaga, såra och dräpa, är med om att plundra, pina och förnedra, hur många vackra och sköna ideal han eller hon annars än må företräda. Naturligtvis skall de goda sidorna i individens medvetande inte förringas eller underskattas. Dessa är ju med om att skapa den stora motvikten mot världsbranden som jag senare skall återkomma till. Men ingen kan alltså helt frikännas från att vara direkt medverkande orsak till samhällssystemets onda eller disharmoni, så länge han eller hon har kvar en liten gnista av de världsbrandsbefordrande tankeklimaten.” (Martinus: Mänsklighetens öde kapitel 39).

Den enda verkligt väsentliga frågan för oss som enskilda individer blir därför: hur bidrar jag genom mitt sätt att vara och tänka till världsbranden eller kriget och hur kan jag bidra till att släcka branden och skapa freden?

Det är faktiskt det enda vi kan göra åt världssituationen, men det är å andra sidan inte så lite heller, eftersom den enskildes ansträngningar och insats i ett kosmiskt perspektiv är av mycket större betydelse för mänsklighetens kollektiva öde än man vanligen föreställer sig. Så här skriver Martinus om det:

“Den samlade jordiska mänskligheten utgör nämligen, kosmiskt sett, en hel kropp, i vilken varje enskild individ utgör en enhet. En enskild individs manifestation kan därför över huvud taget inte utlösas utan att bli en medverkande faktor vid utformningen av hela mänsklighetens öde.” (Martinus: Livets Bog del 1 stycke 31). 

3) Min personliga tolkning av vad Martinus sagt om ett kommande världskrig är att det s.k. kriget mot terrorismen inte är det världskrig han såg komma, men att det av framtidens historiker nog kommer ses som en prolog till detta. På sitt födelsedagstal 1977 – när han fyllde 87 – så sa han bl.a. följande om detta:

“Nu har världen alltså fått dessa betingelser, och kvar är endast detta krigstillstånd eller denna domedag, som bebådats i Johannes uppenbarelse och på andra sätt. Men vi kan faktiskt vara lyckliga över att en hel massa är överståndet. Hela hitlerismen, världskrigen och de krigsflammor – som ända sedan dess har funnits på jorden – har tärt på det, men det är alltså något kvar fortfarande. Det kommer inte att ske här, det kommer att ske i en annan del av världen, i länder längre söderut, nere vid Arabien och därnere. Men ett krig kommer naturligtvis att sätta sina spår överallt, självklart blir det restriktioner och efterdyningar osv, det kan man inte slippa undan. Men vi bor alltså på den bästa platsen, när vi bor här i Skandinavien i norr, på det norra halvklotet. Det är den bästa platsen.” (återgivet i Kosmos nr 7-2009).

Publicerat i tidskriften Kosmos nr 3-2019

Dela inlägg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

14 + 10 =