En ny världsordning eller…?

Nej, tiden är nu kommen, då Försynen inte längre lämnar något övrigt att önska, när det gäller att tydligt visa, hur krigets väg leder till krig och att krig är undergång eller “domedag” för all kulturskapelse och därmed för all manifestation av verkligt mänsklig tillvaro.” (Martinus: Livets Bog del 4 stycke 1523).

Det talas idag om den nya era eller “nya världsordning” som uppstått till följd av avspänningen och närmandet mellan USA och Sovjet. Många vill se händelseutvecklingen i samband med Irak-Kuwait-krisen som ett exempel på innebörden av denna “nya världsordning”. I denna “nya värld” kommer aggression och våld “inte att löna sig”, enligt uttalanden av bland annat president Bush i USA. Internationella “våldtäktsmän”, som Iraks diktator Saddam Hussein, kommer beslutsamt att stoppas av världssamfundet. FN kommer äntligen att kunna spela den roll som överstatlig garant för världsfreden och “världspolis” som var syftet när organisationen bildades för 45 år sedan.

“Krigets träd” och “fredens frö”

När man hör och läser dessa uttalanden kan man nästan tro att den världsstat (med tillhörande “världspolis”), som Martinus beskriver i kapitel 4 i Livets Bog, redan nu är på väg att bli en realitet. I så fall betydligt snabbare än någon kunnat ana. Martinus själv uttalade till exempel att en världsordning, som kan garantera världsfreden, inte kan bli en realitet förrän tidigast under nästa sekel, och att en sådan “fredens världsordning” förutsätter djupgående omvälvningar av den nuvarande ordningen. Men de senaste årens stora och dramatiska förändringar på världsscenen, och den “nya roll” för FN som detta har medfört, har som sagt väckt många förhoppningar om att världen nu är på väg in i en fredligare epok. Det kan därför vara berättigat att fråga sig om det inte, trots allt, är möjligt att skapa en ny världsordning redan idag tack vare den nya inställningen och samarbetsviljan hos stormakternas ledare?

När man ska försöka svara på den frågan är det viktigt att skilja på önsketänkande och fakta. Det råder ännu så länge bland oss jordmänniskor en viss obalans mellan å ena sidan vår önskan eller längtan efter fred och å andra sidan vår kunskap om de betingelser som måste uppfyllas för att freden ska kunna bli en realitet. Önskan är det inget fel på. Alla säger sig önska fred, och det är nog uppriktigt menat i de flesta fall. Kriget är inte längre det ideal som det en gång var, till exempel hos de gamla vikingarna. Nutidens ideal är freden. Men vi lever som bekant i en värld där kontrasten mellan ideal och verklighet är stor. En värld som i ord prisar freden, men i handling förbereder kriget. Så är det därför att kriget för oss jordmänniskor är det Martinus kallar “C-vetande”, dvs ett beteende som blivit till automatfunktion, medan freden ännu bara är “A-vetande”, dvs ett beteende eller ett ideal som vi förvisso längtar efter, men som vi ännu inte förmår praktisera. Freden är bara “en vacker tanke”, som det heter, i en värld som alltjämt domineras av krigets praktik. Så är det och så måste det vara, därför att kriget, kosmiskt sett, är en miljonårig vanenatur hos jordmänniskan, medan freden är ett frö som planterats i den jordmänskliga mentala jordmånen för bara ett par årtusenden sedan. Frön behöver tid att växa och i ett kosmiskt perspektiv är ett par årtusenden en mycket kort tidsrymd. Sett mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att fredens späda planta ännu inte kan mäta sig med krigets frodiga och vittförgrenade träd. Som alla gamla träd har “krigets träd” ett omfattande osynligt rotsystem. Ett rotsystem som får sin näring inte bara från “trädets” tillbedjare. Till och med de som säger sig vilja hugga ner “trädet” är osynligt förbundna med trädets rötter. Hur?

“Krig mot kriget” ökar kriget

Många av “trädets” motståndare förklarar “krig mot kriget” och menar att detta är vägen till krigets upphörande. Men har man sett något försvinna genom att förökas? Är inte det lika dåraktigt som att försöka släcka eld med eld?

Alla som vill stävja våld med våld kommer att få erfara att detta enbart skapar ett våldets inferno. Ett inferno där våld föder våld i en ständigt eskalerande spiral.

I skrivande stund har det krig, som hela världen nu väntar på, inte ännu utbrutit. Vi vet inte heller säkert om det kommer att bryta ut, men det talas om, och vidtas förberedelser för, en militär attack på bred front mot Irak för att “befria” Kuwait från de irakiska ockupationstrupperna. Militär aggression ska alltså mötas med militär aggression. Hur kan resultatet av ett sådant möte bli något annat än ökad aggression? Ja, även om den ena parten vinner en total militär seger och helt utplånar motståndarens styrkor, kommer en sådan “seger” att i förlängningen leda till nya och förökade aggressioner, eftersom varje “lösning” baserad på militär styrka och makt skapar hat och hämndbegär. Ett hat och hämndbegär som – till och med säkrare än en målsökande militär robot eller missil – kommer att träffa sitt mål. De “målsökande” ödesenergierna eller karmavågorna kan nämligen inget militärt försvarssystem skydda emot. “Den som griper till svärd, skall förgöras med svärd “.

Mot krigets allt ödeläggande energier finns bara ett försvar – fredens och humanitetens levnadsart. Detta – och inte effektiviteten hos olika militära försvarssystem – är det enda som kan beskydda individer och folk i hemsökelsens timme. Så länge majoriteten av ett lands befolkning anser att konflikter kan lösas med militärt maktspråk är samma folk kosmiskt sett oskyddat mot krig och aggression – även om man har tillgång till världens starkaste militärmakt med världens mest sofistikerade vapen. Det är en kosmisk sanning som livets direkta tal nu kommer att göra allt mer uppenbar för mänskligheten.

Miljardinvesteringarna i vapenteknologi kommer att visa sig fullständigt värdelösa för att garantera ett liv i fred och säkerhet. För att garantera något sådant krävs “investeringar” av ett helt annat slag. “Investeringar” i humanitet eller mänskligt beteende. De kosmiska lagarna visar oss nämligen att vi endast kan vara beskyddade i samma grad som vi beskyddar andra.

Att världssamfundet – genom FN – nu agerat mot ett lands aggression och ockupation av ett annat ses som ett stort framsteg av många. Ett steg mot att förverkliga de ursprungliga intentionerna med FN. Och det är naturligtvis på sätt och vis riktigt. Att världens nationer nästan utan undantag tar avstånd från en aggressionshandling är ett viktigt och betydelsefullt framsteg. Men vi får i detta sammanhang inte glömma att FN:s “ursprungliga intentioner” framför allt handlar om att bli ett instrument för att förhindra krig – inte ett instrument för att bekämpa krig med krig. Om världssamfundets avståndstagande från en aggressionshandling leder till att man själv begår en motsvarande handling, så visar det ju bara att “domaren” (världssamfundet) är lika “brottslig” som “förbrytaren” (Irak). Det är en handling av samma art som när det juridiska rättsväsendet i vissa stater tillämpar dödsstraff som rättskipningsmetod. Ett mord kan ju inte göras ogjort genom att ytterligare ett mord blir begånget. Det gör bara mordens antal till två istället för ett.

Vilka är “rättskiparens” motiv?

Det är också berättigat att fråga sig vilka “rättskiparens” motiv i den nu aktuella Mellanösternkrisen är. Handlar det bara om att skydda en liten värnlös nation (Kuwait) mot dess hänsynslösa granne (Irak), eller har de nationer som nu agerar på FN:s mandat mot Irak eventuellt också andra intressen eller motiv?

Enligt den officiella propagandan existerar det naturligtvis inga andra motiv än de oegennyttiga: att skydda och bevara Kuwait och en ny, fredlig världsordning.

Nu är det ju emellertid så att Kuwait inte är den enda ockuperade nationen i dagens värld, och man måste därför fråga sig varför just denna ockupation utlöser en så kraftig reaktion från framför allt de ledande västmakternas sida. President Bush sa i ett tal att försvaret av Kuwait och andra oljestater i området handlar om ett ”försvar av hela den västerländska livsstilen”.  Den “västerländska livsstilen” förutsätter som bekant bland annat tillgång till olja. “Det svarta guldet” eller oljan är ett livsviktigt “smörjmedel” för hela världsekonomin. Blir det problem med oljan så hotar en ekonomisk världsdepression av gigantiska mått.

Det är alltså stora både ekonomiska och politiska intressen som står på spel i denna konflikt och det förklarar styrkan i reaktionerna.

Att det inte är den internationella rättens principer eller ett moraliskt patos som är det primära motivet för dem som nu reagerat häftigast mot Iraks beteende, framgår också av det faktum att flera av de nationer och regeringar som i dag står i främsta ledet för att brännmärka Iraks aggression mot Kuwait, faktiskt nyligen stod i främsta ledet för att stödja eller backa upp Irak i dess aggression mot ett annat grannland, nämligen Iran. År 1980 gick Irak överraskande till anfall mot Iran och det blev inledningen till ett åtta år långt blodigt krig, som skördade många offer på båda sidor. I den konflikten betraktade ledande stormakter, på både väst- och östsidan, uppenbarligen Ayatollah Khomeinys Iran som ett större hot än Saddam Husseins Irak och därför valde man att spela sina kort på den senare. Den gången underlät man inte bara att ta avstånd från Iraks aggression, utan man bidrog till och med i högsta grad till att aktivt rusta upp Iraks militära kapacitet. På grund av denna aktiva upprustningshjälp har Irak i dag tillgång till en av världens största och starkaste krigsmaskiner. En krigsmaskin som nu hotar att vändas mot dem som gjort dess uppbyggnad möjlig.

Endast en opartisk världsöverhet kan lösa “folkrättens” problem och garantera freden

När det gäller den internationella rättens eller den så kallade “folkrättens” principer, som nu diskuteras flitigt, är det också nödvändigt att uppmärksamma att de stormakter som nu åberopar dessa principer gentemot Iraks agerande i Kuwait, inte själva har gjort sig kända för att följa dessa principer när det inte gagnat deras egenintressen.

Det är till exempel bara cirka ett år sedan USA gick in med trupper i Panama för att störta regimen där. Grenada (1983) är ett annat aktuellt exempel. Och ingen har väl glömt namn som Vietnam och Afghanistan och den roll som olika stormakter spelade där?

Om man konsekvent ska följa folkrättens principer måste dessa aktioner också betraktas som “brottsliga”, likaväl som Iraks invasion av Kuwait. Och det gäller oberoende av vad man kan ha för åsikter om de gamla regimerna i både till exempel Panama och Kuwait (ingen av dessa regimer var ju demokratiskt valda).

Vad kan man nu dra för slutsatser av allt detta?

Den första och viktigaste slutsatsen måste bli att den så kallade folkrättens problem inte kan lösas så länge en verklig världsöverhet eller överstatlig myndighet saknas. Problemet i umgänget mellan nationerna är ju nämligen – precis som i umgänget mellan de enskilda individerna – att man “ser grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget“.

Det är nästans överträdelser eller “förbrytelser” som finns i synfältets fokus, medan en påtaglig “blindhet” gör sig gällande när det gäller de egna handlingarna och motiven. Eller sagt med Martinus ord:

Alla vill ju gärna ha beskydd eller försäkra sig mot obehagligheter, men de vill inte så gärna betala vad det kostar att upprätthålla ett sådant beskydd. De ser gärna att olagliga handlingar förbjuds när det gäller nästans eller andra staters manifestationer, medan deras egna olagligheter måste vara obeskurna. De har nämligen levt sig så in i sin egen olaglighet, att de tror den vara laglig och därför rättfärdig. Att avstå från något av denna sin förmenta rätt kan de, som tidigare nämnts, endast betrakta som “orättfärdighet”. Och det är denna “orättfärdighet” eller “orättvisa” som de fruktar och motarbetar. Och deras motstånd blir alltså därigenom till en motvind mot själva världsöverheten i stället för att bli till en medvind.” (Martinus: Livets Bog del 4 stycke 1520).

En verklig världsöverhet måste således stå fri från alla partsintressen. Den kan inte gynna någon nation eller någon grupp på någon annans bekostnad. Härom skriver Martinus:

Som rättsskydd kan den ju inte få vara en partisk institution. Stormakten kan därigenom riskera att få vidkännas stora, för den själv ofördelaktiga ändringar såväl beträffande landgränserna som utnyttjandet av underkuvade folk eller vasallstater. I den mån förhållanden råder som världsöverheten finner orättfärdiga, kommer den givetvis att ändra på dessa förhållanden. Om det finns förtryckta folk som det måste anses rättfärdigt att göra till självständiga folk, så skall världspolisen naturligtvis inte tveka att se till att denna rättfärdighet uppfylls. Att detta inte blir till ifrågavarande stormakts favör är ju uppenbart. I och med att den gett ifrån sig sin makt till det nämnda polis- eller rättsväsendet, står den ju maktlös inför en sådan ändring, alldeles som en förbrytare, vars gärningar blivit uppdagade och stoppade av polisen.” (Martinus: Livets Bog del 4 stycke 1517).

En opartisk världsöverhet skulle, för att ta en annan aktuell konflikt som exempel, kunna besluta att Sovjetunionens annektering av de baltiska staterna är olaglig och att dessa stater därför måste återfå sin självständighet. Och inga sovjetiska tanks skulle kunna förhindra verkställandet av ett sådant beslut, eftersom ju världspolisen kommer att vara den enda beväpnade makten, medan nationerna är obeväpnade.

En opartisk världsöverhet skulle heller aldrig kunna missbrukas – på sätt som nu sker – som ett camouflage för operationer dikterade av stormaktsintressen. Operationer där stormaktspolitiker och deras nationella krigsmakt agerar “världspolis” i världssamfundets namn.

I den framtida världsordningen kan givetvis inte heller någon enskild nation eller stat ha “vetorätt” (= förbudsrätt) mot världsöverhetens beslut. I kraft av sin “vetorätt” kan ju stormakterna i dagens FN stoppa beslut som går emot deras intressen. Martinus har sagt att denna stormakternas “vetorätt” i det nuvarande FN kan jämföras med att “förbrytare” fick “vetorätt” i rättegångar. Så fort rättens utslag gick “förbrytaren” emot, så skulle han alltså, i kraft av sin “vetorätt”, kunna stoppa genomförandet av rättens beslut. Alla inser naturligtvis att en sådan ordning vore en parodi på “rättskipning”. Men inte lika många inser att den nuvarande FN-stadgan i detta hänseende är en lika stor parodi när det gäller “rättskipning” i umgänget mellan nationer eller stater.

Att en sådan ordning överhuvud taget varit möjlig att införa är ett tydligt uttryck för att “makt är rätt” i dagens värld. Det är först när den motsatta principen, dvs “rätt är makt”, har gjorts till ledstjärna i världssamfundet som man kan tala om en ”fredens världsordning”.

Världssituationen och den enskilde individen

Avsikten med denna artikel har inte varit att angripa eller kritisera någon eller något. De kosmiska analyserna är ju tvärtom ett försvar för allt och alla, eftersom de visar att allt som sker är led i en gudomlig världsplan som syftar till hela mänsklighetens fullkomliggörelse eller “skapandet av människan i Guds avbild “. Men för att vi ska kunna bli till medvetna medskapare eller medarbetare i fullgörandet av denna plan är det nödvändigt att vi tränar oss i att analysera och genomskåda både våra egna och andra aktörers motiv. Inte i syfte att komma någon till livs, men i syfte att bättre kunna förstå vad som sker i det som synes ske. Annars blir vi ett rov för propagandans partiska och förvanskade verklighetsbild. Den propaganda som delar upp världen i svart och vitt, och där den ena av konfliktens parter får representera inkarnationen av ondskans princip, medan den andra representerar godhetens och ljusets riddare som drar ut i korståg för att hejda ondskans framfart. Att en sådan verklighetsbeskrivning inte tål en mer opartisk granskning bör redan ha framgått av innehållet i denna artikel, varför vi inte behöver spilla mer ord på det.

Denna propaganda döljer också att vi alla, som enskilda individer, är medansvariga för att världssituationen ser ut som den gör. Om detta skriver Martinus:

Tro inte att någon går fri. Varje människa, som ger efter för den minsta lilla gnista av övertro, intolerans, maktlystnad, begär och oärlighet, är enrollerad som soldat i världsbrandens armé, är med om att jaga, såra och dräpa, är med om att plundra, pina och förnedra, hur många vackra och sköna ideal han eller hon annars än må företräda. Naturligtvis skall de goda sidorna i individens medvetande inte förringas eller underskattas. Dessa är ju med om att skapa den stora motvikten mot världsbranden som jag senare skall återkomma till. Men ingen kan alltså helt frikännas från att vara direkt medverkande orsak till samhällssystemets onda eller disharmoni, så länge han eller hon har kvar en liten gnista av de världsbrandsbefordrande tankeklimaten.” (Martinus: Mänsklighetens öde kapitel 39).

Den enda verkligt väsentliga frågan för oss som enskilda individer blir därför: hur bidrar jag genom mitt sätt att vara och tänka till världsbranden eller kriget och hur kan jag bidra till att släcka branden eller skapa freden?

Det är faktiskt det enda vi kan göra åt världssituationen, men det är å andra sidan inte så lite heller, eftersom den enskildes ansträngningar och insats i ett kosmiskt perspektiv är av mycket större betydelse för mänsklighetens kollektiva öde än man vanligen föreställer sig. Martinus:

“Den samlade jordiska mänskligheten utgör nämligen, kosmiskt sett, en hel kropp, i vilken varje enskild individ utgör en enhet. En enskild individs manifestation kan därför över huvud taget inte utlösas utan att bli en medverkande faktor vid utformningen av hela mänsklighetens öde. ” (Martinus: Livets Bog del 1 stycke 31).

Även om det ännu – på grund av vår ofärdiga eller partiska natur – inte är möjligt för oss att helt leva upp till opartiskhetens ideal, är det ändå något som Martinus med sitt verk vill inspirera oss till att sträva efter. Det innebär att vi tränar oss i att se tingen med “Guds ögon “. “Guds ögon” är alltgenomskådande, alltförstående och alltförlåtande. Det är allkärlekens ögon i vars ljus allt får sin förklaring och sitt berättigande. Till och med de ohyggliga lemlästningsprocesser som nu är under förberedelse.

Saddam Hussein har sagt att ett krig i Mellanöstern kommer att “gynna världen och mänskligheten”.  Med det avser han givetvis att det kommer att gynna hans egen maktposition och försvaga hans fiender (och däri har han – på kort sikt – säkert rätt, eftersom ett krig, hur det än går, kommer att göra honom till antingen hjälte eller martyr i de arabiska massornas ögon). Men det ligger också en kosmisk sanning i att ett krig, om det nu bryter ut, kommer att “gynna världen och mänskligheten”. En sanning av ett annat slag än den Saddam avser. Krig och ragnarök är ju nämligen Guds skapelsemetoder för att inviga mänskligheten i mörkret, och därmed skapa den mentala jordmånen som betingar mottagligheten för ljusets princip.

Det är i detta sammanhang värt att tänka på att skillnaden mellan krigaren och pacifisten – kosmiskt sett – är att pacifisten är den större krigaren, dvs den som i sitt erfarenhetsmaterial har den större krigserfarenheten. Det är nämligen just denna, genom många inkarnationer förvärvade, personliga erfarenhet av den dräpande principens verkningar, som har gjort honom till pacifist och krigsmotståndare. Sett i det perspektivet “gynnar” varje krig världen och mänskligheten, eftersom det alltid resulterar i att fredens tankeklimat och anhängarskara tillväxer, och att den sanna ”fredens världsordning ” därmed kommer ett stycke närmare sitt förverkligande.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 4-1991.

Dela inlägg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

four × 5 =