FN – ett femtioårigt foster

Posted by on June 26, 2013 in Världen aktuellt | 0 comments

Låt oss vara klara över vad som är vårt slutmål. Det är skapandet av en värld i säkerhet och frihet, en värld som styrs av rättvisa och moralisk lag. Vi vill hävda att rätt går före makt, att det allmännas väl går före själviska syften och särintressen. Vi måste, vi ska lyckas.”

Så formulerades FN:s mål av den dåvarande brittiske premiärministern Clement Attlee i hans välkomsttal på generalförsamlingens första möte i London 1945. Frågan blir då: Har FN lyckats?

Nej, FN har inte lyckats leva upp till de höga målsättningar som formulerades för 50 år sedan när organisationen skapades. Betyder det att målsättningarna var orealistiska eller utopiska? Ja – på kort sikt – definitivt ja. Men å andra sidan kan vi också konstatera att behovet av ett FN, dvs ett FN som verkligen fungerar enligt de ursprungliga intentionerna och målen i dagens internationaliserade värld är större än någonsin. De behov som utvecklingen eller livet självt ställer på dagordningen pekar alltså i samma riktning som FN:s mål. Om man vill spetsa till det kan man t.o.m. säga att utvecklingen visar att förverkligandet av dessa mål alltmer blir ett överlevnadsvillkor för hela mänskligheten. Valet kommer en dag att stå mellan antingen kollektiv undergång eller realiserandet av de ursprungliga FN-målen, som de t ex formuleras i citatet ovan. Och vad väljer vi då?

För många förefaller nog “undergångsalternativet” att vara det mest realistiska eller sannolika med tanke på hur världen ser ut idag. Fast man skulle vilja tro på en framtida värld i fred och harmoni, så verkar det – tycker man – alltför naivt att tro på något sådant. Men denna uppfattning har kanske något med nutidsmänniskans världsbild att göra?

Världsbild och moral

Är det inte ett märkligt sammanträffande detta att livet – i form av det vi kallar “utvecklingen” – alltmer integrerat eller sammansmält alla världens nationer och folk, dvs gjort oss ömsesidigt beroende eller avhängiga av varandra, samtidigt som samma utveckling också resulterat i en allt starkare längtan efter ett liv i fred och harmoni hos allt fler människor på denna jord? Är detta sammanträffande en ren slump eller har “livet” möjligen en avsikt med detta arrangemang?

För materialisten är ”avsikt” ett i sammanhanget främmande ord. Eftersom han tror att hela livet är ett resultat av slump och tillfällighet, kan han naturligtvis inte heller se en avsikt bakom utvecklingen – och därför drabbas han också mycket lätt av pessimism och svartsyn i sin syn på mänsklighetens ödesfrågor och framtid. Materialism och framtidsoptimism är svårförenliga, därför att i slumpens kalla och medvetslösa universum har begrepp som humanitet och moral dåliga överlevnadsodds. Om det universum, som vi lever i och är en produkt av, är likgiltigt inför alla mänskliga projekt och all mänsklig moralisk strävan, vad talar då för att vi skulle kunna lyckas att skapa en bättre värld? Vore inte det lika utsiktslöst eller fåfängt som att försöka få en snöboll att överleva på solens yta?

Att många humana materialister ändå vägrar acceptera denna slutsats och – mot alla odds – kämpar vidare för att åstadkomma mer humana förhållanden, visar bara att deras materialism inte är helt konsekvent eller genomtänkt. I verkligheten – fast hos många kanske omedvetet – befinner sig dessa humana materialister i konflikt med sin egen världsbild, eftersom denna världsbilds yttersta konsekvenser blir allt annat än humana.

Martinus världsbild har den stora fördelen att den ger humanismen och moralen det logiska och vetenskapliga fundament som dessa hittills saknat i vår värld. Och ingenting mindre än detta måste till för att drömmarna om en bättre värld ska kunna bli något annat än just – drömmar. Endast en sådan världsförklaring äger i sig den inspirationskraft som behövs för att integrera, mobilisera och frigöra all den både humana och intellektuella kapacitet som projektet “en fredens värld” kräver.

Men det räcker inte heller med att en sådan världsförklaring skapas. Det är ju, som Martinus påpekat, “inte honungen som kommer till bina, utan bina som kommer till honungen” (1).

Mänsklighetens kärlekshunger

Det som får bina att bege sig till honungen är alltså hunger. Att uppleva hunger är detsamma som att erfara ett bristtillstånd. Vad lider mänskligheten i dag brist på? Den lider brist på en oändlig massa ting. Många lider t.ex. brist på mat och värme, och ännu fler lider av en – i både inre och yttre bemärkelse – bristande hälsa och fred (även om de kanske har mat och värme i överflöd). Men är inte alla dessa brister djupast sett symptom på kärleksbrist? Det är brist på kärlek som skapar en sådan fördelning av världens tillgångar att en stor del av mänskligheten måste svälta och frysa. Det är brist på kärlek som tvingar människor att våndas på slagfält och i koncentrationsläger. Det är brist på kärlek som tvingar människor att konkurrera och armbåga sig fram på varandras bekostnad.

Alla erfarenheter som mänskligheten gjort och gör resulterar alltså så småningom i en väldig hunger efter detta enda – kärlek. Allt annat blir till sist oväsentligt. Endast “kärleksvetenskapen” eller den andliga vetenskapen kan då tillfredsställa människans andliga hunger.

Nationalism och internationalism

Det finns alltså ingen annan väg till freden än erfarenhetsskapandets väg. För att hela mänskligheten ska få ett gemensamt intresse av att förverkliga en global fredskultur måste också kontrasterna eller skillnaderna mellan de olika folken och världsdelarna utjämnas. Här har den tekniskt-materiella utvecklingen varit av fundamental betydelse. Tidigare levde ju de olika folken mer eller mindre isolerade och avsöndrade ifrån varandra. Eftersom också livsbetingelserna var olikartade på olika delar av klotet, blev kulturskapandet olikartat. Man levde helt enkelt i skilda världar. Vad visste t.ex. eskimåerna på Grönland om aboriginerna i Australien eller tvärtom? De visste definitivt inte mer än de visste om andra främmande världars invånare.

I dag är det annorlunda. Den tekniska utvecklingen har övervunnit alla avstånd och knutit hela världen samman till en enhet. “Världsstaten blev till då den första jordenruntresan fullbordades, och den har sedan dess oavbrutet stabiliserat sin existens“, säger Martinus (2). Denna utveckling medför bl a att de s.k. naturfolken blir delaktiga av de s.k. kulturfolkens erfarenheter på “gott och ont”, och därigenom får en forcerad utveckling.

Som en följd av denna utveckling har världsekonomin för länge sedan sprängt de gamla nationsgränserna. “Om någon nyser på New York-börsen, så blir 10.000 malajiska bönder ruinerade“, lyder ett talesätt som illustrerar det ytterst känsliga beroende som uppstått mellan världsekonomins olika delar. Genom export och import, ekonomiska förbund och avtal blir ländernas ekonomier alltmer sammansmälta. I praktiken är alltså redan de gamla nationsgränserna förlegade. Men det jordmänskliga medvetandet om detta förhållande släpar efter den faktiska händelseutvecklingen. Detta har sin grund i att nationalismen är en mycket djupt rotad föreställning i vår urgamla flockmentalitet. Nationalismen är, säger Martinus, i själva verket flockens “superreligiositet” (3), dvs dess allra heligaste ideal. Det är därför inte att undra på att den energi som genom tiderna finns nedlagd i detta ideal nu tycks mobilisera alla sina återstående krafter i en sista stor ansträngning för att “vrida klockan tillbaka”. Strax innan en låga slocknar flammar den upp starkt – och samma fenomen kan vi i dag iaktta med den nationella principen (tänk t.ex. på ex-Jugoslavien). Det är uttryck för den självbevarelsedrift som finns inneboende i varje energimanifestation. Nationalismens idé och princip är en sådan energimanifestation. Men hur våldsamma uttryck den än tar sig i våra dagar, kan vi – med hjälp av Martinus analyser – förstå att det i själva verket är dess dödskamp som vi bevittnar.

Historiskt och utvecklingsmässigt kan man härleda nationalismens uppkomst ur jordmänniskans ursprungliga stamuppdelning och stamsammanhållning, som i sin tur är en fortsättning på den i djurriket instinktburna flockmentaliteten. Och flockmentaliteten är alltid en yttring av den djuriska självbevarelsedriften (det är för att kunna hävda sig i kampen för tillvaron som djuren går samman i flockar).

Martinus kallar också nationalismen “kollektiv förälskelse” (4), därför att den är en förlängning eller fortplantning av samma egendomsbegär som kommer till uttryck i den vanliga förälskelsen. Det är detta begär eller denna självbevarelsedrift som är orsaken både till djurens revirbeteende och jordmänniskans nationsgränser.

Så länge människan levde i mer eller mindre isolerade stammar och grupper var flockmentaliteten eller nationalismen en välsignelse, därför att den betydde gruppens gemensamma ansträngningar eller förenade styrka. Under sådana förhållanden är denna styrka en odelat positiv kraft – ja, faktiskt ett överlevnadsvillkor – eftersom den ju, p.g.a. gruppens isolering, inte kommer att kollidera med andra gruppers liv och intressen. Men i en värld där alla nationer eller “stammar” håller på att bli livsbetingande beroende av varandra kan nationalismen endast vara en olycka. Här betyder den krig och åter krig. Nationalismen är med andra ord nationens själviskhet, medan internationalismen är dess osjälviskhet.

Ett samhälle på stenåldersnivå

Martinus liknar det nuvarande världssamhället vid ett samhälle vars enskilda “medborgare” eller “individer” utgöres av nationerna. Varje nation är alltså, principiellt sett, en “individ”. Men skillnaden mellan världssamhället och ett vanligt modernt samhälle är att världssamhället ännu saknar lag- och rättsväsen. Det har ingen regering och polismakt. Det är alltså ett samhälle på stenåldersnivå. Ett förhållande som blir desto farligare och allvarligare därför att samhällsmedborgarnas (nationernas) beväpning i dag är ofantligt mycket mer avancerad än stenåldersfolkets.

Den anarki som en sådan ordning, eller snarare brist på ordning, med nödvändighet skapar har dock fått många människor att inse behovet av internationellt samarbete och reglering av förhållandena. Därför ser vi att det under detta sekel framträtt en allt tydligare utvecklingstendens mot skapandet av en världsöverhet och ett internationellt lag- och rättsväsen. Det som framför allt har påskyndat denna utveckling är de bägge hittillsvarande världskrigen. Första världskriget ledde ju till skapandet av “Nationernas Förbund” (NF), som kan ses som ett första embryo till skapandet av en sådan världsrätt. Det var ett i praktiken maktlöst embryo, som därför inte heller kunde förhindra det andra världskrigets utbrott. Men som uttryck för en tendens i tiden äger även skapandet av NF sin betydelse. Andra världskriget ledde ju sedan till skapandet av “Förenta Nationerna” (FN), som kan ses som en vidareutveckling av NF-tanken. Även om FN också har visat sig vara en i praktiken ganska maktlös organisation, som inte nämnvärt kunnat rubba på rådande maktförhållanden i världen och förebygga konflikter och krig, är trots allt det intressanta även här att se utvecklingstendensen. Den har hela tiden gått mot ett vidgat verksamhetsområde för organisationen och allt fler nationer har efter hand dragits in i dess verksamhet. Vid grundandet 1945 var antalet medlemsnationer bara 51. I dag är det inte mindre än 185, dvs nästan alla nationer i världen på några få undantag när.

Behovet av ett reformerat FN

Att man blivit medlem i den internationalismens och osjälviskhetens institution, som FN kosmiskt sett är uttryck för, betyder dock inte att man alltid handlar i internationalismens och osjälviskhetens anda. Det belyses väl om inte annat av det faktum att bara 19 av de 185 medlemsländerna betalade sina avgifter till FN i tid under 1995. Eftersom FN inte har någon egen beskattningsrätt är man helt beroende av medlemmarnas bidrag och goda vilja. Och att denna vilja ännu inte är alltför stor belyses också av några andra siffror: hela FN:s årsbudget uppgår i dag till ca. 200 miljoner dollar. Det är lite mer än vad staden New Yorks brandkår kostar och ungefär lika mycket som de nuvarande kostnaderna för Stockholms stads socialförvaltning. Det är de nordiska länderna som bidrar med störst summor per invånare till den blygsamma FN-budgeten. 70 stater eller medlemsnationer är i dag skyldiga FN totalt 3,8 miljarder dollar, varav USA ensamt är skyldigt 1,5 miljarder dollar av detta belopp. Det är den amerikanska kongressen som motsätter sig avgifterna till FN, liksom man också motsätter sig att amerikanska trupper ska lyda under FN-befäl. Det senare är för övrigt en viktig orsak till att de fredsbevarande styrkorna i Bosnien i dag lyder under NATO- i stället för FN-befäl.

Mot bakgrund av ovanstående fakta är det inte heller svårt att förstå att FN i dag helt enkelt inte har råd med kostsamma operationer typ Bosnien. Det får man lägga ut på entreprenad till dem som har makt och resurser som t.ex. NATO.

Ett sådant förfarande skapar emellertid konflikter och en trovärdighetsproblematik för FN som en opartiskhetens institution. NATO och andra militärallianser är ju i högsta grad representanter för partiska maktintressen i dagens värld. Maktintressen som vill använda FN för egna syften. Detta framhålls också öppet av t.ex. FN-kritikerna i den amerikanska kongressen. De säger att de inte är intresserade av att betala pengar till ett FN som inte gagnar amerikanska intressen i världen.

Men FN:s grundidé är ju att inte gagna någon speciell nation och dess intressen, utan hela mänskligheten. Eller, som Clement Attlee sa 1945, “det allmännas väl går före själviska syften och särintressen“.

Men att situationen nu är som den är, är naturligtvis bara en avspegling av det förhållandet att rätten ännu är underkastad makten i vår värld. I de enskilda staterna ser vi att statsmakten, dvs den instans som kosmiskt sett representerar rättens princip, ännu i utomordentligt hög grad är underkastad maktens princip – i synnerhet i form av penningmakten – och på den internationella arenan ser vi alltså hur den institution som där representerar rätten, dvs FN, också är underkastad stormaktsdiktat.

Detta förhållande finns också uttryckt i den nuvarande FN-stadgan i form av den s.k. vetorätten för de stater som är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet. Dessa stater är USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien. De kan alltså, till skillnad från alla andra medlemsländer, inlägga veto (=förbud) mot beslut som de ogillar. Martinus har sagt att denna stormakternas vetorätt i det nuvarande FN kan jämföras med att “förbrytare” fick vetorätt i rättegångar. Så fort rättens utslag gick förbrytaren emot, så skulle han alltså, i kraft av sin vetorätt, kunna stoppa genomförandet av rättens beslut. Alla inser naturligtvis att en sådan ordning vore en parodi på rättsskipning.

Att denna ordning överhuvud taget varit möjlig att införa i FN är ett tydligt uttryck för att “makt är rätt” i dagens värld. Det är först när den motsatta principen, dvs “rätt är makt“, har gjorts till ledstjärna i världssamfundet som man kan tala om en fredens världsordning.

Det finns dock krafter i världen och FN i dag, som ser behovet av och aktivt arbetar för en reformering av FN. Vår egen statsminister Ingvar Carlsson har suttit ordförande för en kommission (den s k Carlsson-kommissionen) som haft i uppdrag att utreda FN:s framtid. På grundval av denna kommissions arbete har också Ingvar Carlsson initierat den s.k. 16-gruppen (där representanter för 16 FN-länder ingått) som uttalat sig för att de på sikt vill arbeta för ett avskaffande av vetorätten. Under ett övergångsskede föreslår man att stormakterna frivilligt ska avstå från att använda vetorätten under en period på 10 år. Man föreslår också skapandet av en speciell FN-styrka (alltså en permanent styrka under FN-befäl) som snabbt kan sättas in vid internationella konflikter, och som också kan fungera förebyggande i kritiska situationer.

En sådan styrka skulle alltså få karaktär av en internationell opartisk polisstyrka som inte är uppknuten till någon stormakt eller någon militärallians. FN står alltså här inför ett vägval i framtiden.

En verklig världsrätt måste vara opartisk

Varför går då förändringen av FN så trögt, kan man undra. Ingvar Carlsson har följande svar på det:

Några länder tycker att de har möjlighet att göra sina röster hörda tillräckligt bra som det är nu. De är inte intresserade av förändringar… Vad beträffar strukturen i FN är andra länder rädda att förändringar skall minska deras betydelse. De vill ha garantier för oförändrat tillstånd innan de ger sitt medgivande. Sedan finns det också sådana som är helt fientliga till tanken på globalt styre.” (5)

Vad kan man nu dra för slutsatser av allt detta? Den första och viktigaste slutsatsen måste bli att den s.k. folkrättens problem inte kan lösas så länge en verklig världsöverhet eller överstatlig myndighet saknas. Problemet i umgänget nationerna emellan är ju nämligen – precis som i umgänget mellan de enskilda individerna – att man “ser grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget“. Det är nästans överträdelser eller “förbrytelser” som finns i synfältets fokus, medan en påtaglig “blindhet” gör sig gällande när det gäller de egna handlingarna och motiven. Eller sagt med Martinus ord:

Alla vill ju gärna ha beskydd eller försäkra sig mot obehagligheter, men de vill inte så gärna betala vad det kostar att upprätthålla ett sådant beskydd. De ser gärna att olagliga handlingar förbjuds när det gäller nästans eller andra staters manifestationer, medan deras egna olagligheter måste vara obeskurna. De har nämligen levt sig så in i sin egen olaglighet, att de tror den vara laglig och därför rättfärdig. Att avstå från något av denna sin förmenta rätt kan de, som tidigare nämnts, endast betrakta som ‘orättfärdighet’. Och det är denna ‘orättfärdighet’ eller ‘orättvisa’ som de fruktar och motarbetar. Och deras motstånd blir alltså därigenom till en motvind mot själva världsöverheten i stället för att bli till en medvind.” (6)

En verklig världsöverhet måste således stå fri från alla partsintressen. Den kan inte gynna någon nation eller någon grupp på någon annans bekostnad. Härom skriver Martinus:

Som rättsskydd kan den ju inte få vara en partisk institution. Stormakten kan därigenom riskera att få vidkännas stora, för den själv ofördelaktiga ändringar såväl beträffande landgränserna som utnyttjandet av underkuvade folk eller vasallstater. I den mån förhållanden råder som världsöverheten finner orättfärdiga, kommer den givetvis att ändra på dessa förhållanden.” (7)

Villkoren för skapandet av en världsrätt

Vilka villkor måste då uppfyllas för att en sådan världsrätt ska kunna skapas?

Det är för det första uppenbart att en sådan rätt inte kan skapas så länge nationerna är beväpnade, medan FN är obeväpnat. Individerna i ett normalt, civiliserat samhälle behöver inte gå omkring beväpnade. Där finns ju en ordnings- eller polismakt som har till uppgift att trygga lag och rätt i samhället. På samma sätt ska inte “individerna”, dvs nationerna, i den framtida världsstaten behöva beväpna sig, utan där kommer det också att finnas en ordningsmakt – en världspolis – som garanterar lag och rätt i förhållandet mellan nationerna.

För att en sådan världspolis ska kunna fungera som ett opartiskhetens instrument, måste den också vara underställd en opartiskhetens rättsinstans, dvs en världsdomstol. Internationella domstolen i Haag, som är ett av FN:s huvudorgan, kan ses som ett embryo till en sådan domstol. De kriser och krig som vi nu upplever, och framöver kommer att uppleva, ger hela mänskligheten en forcerad erfarenhetsutveckling som bl.a. kommer att resultera i en allmän insikt om behovet av en sådan världsrätt. Martinus:

Världsdomstolen måste bli alla folks egendom, vilket i detta fall alltså betyder: folkens tjänare. Dess utövare och representanter kommer att väljas av folken själva, och de skall sålunda kunna uppehålla sina befattningar endast genom kvalifikationer, som överensstämmer med folkens önskningar och harmonierar med de begrepp om rätt och moral, som den nya världsimpulsen nu håller på att berika världen med.” (8)

För att en sådan världsdomstol ska kunna bli en i verklig mening universell rätt, som på alla områden kan förverkliga principen “rätt är makt“, måste den också bli den enda lagliga ägaren till mänsklighetens gemensamma värden i form av naturtillgångar och produktionsmedel. Liksom vi i dag betraktar det som naturligt eller självklart att enskilda individer eller grupper av individer inte kan monopolisera eller “privatisera” äganderätten till allas vår gemensamma luft eller till solljuset, så kommer framtidens människor också att betrakta det som självklart att även det omvandlade solljuset, vilket all materia kosmiskt sett är, är hela mänsklighetens gemensamma arvedel och egendom. Därför kommer det också att bli en av den framtida världsrättens viktigaste uppgifter att administrera och fördela dessa tillgångar på ett sådant sätt att det blir till glädje och välsignelse för alla individer och folk.

Men en sådan fundamental omvandling av den materiella värdeadministrationen kan naturligtvis inte ske innan en motsvarande omvandling ägt rum i individernas mentalitet och moral. Den “tagandenatur” som idag dominerar både individer och samhällen måste ersättas av en “gåvokultur”. En sådan kultur är långsamt på väg att födas på jorden. Dess struktur – både den inre i var och en av oss och den yttre som den manifesterar sig i samhället och världen – bär ännu det ofullgångna fostrets kännetecken. Den är en struktur som ännu inte är frigjord till ett självständigt liv. Men den växer lite dag för dag, och tillförs ständigt ny näring från erfarenhetens “moderkaka”.

Hur lång tillväxttid ett världsrättsfoster behöver för att bli födelsemoget står skrivet i stjärnorna – men 50 år är uppenbarligen en alldeles för kort tid i det sammanhanget.

Noter:

1) Martinus: ”Kring mina kosmiska analyser” kapitel 21. Ingår i boken ”Vägen till invigning”.

2) Martinus: ”Nationalism och internationalism”. Artikel i tidskriften Kosmos nr 10-1995 sid 186.

3) Martinus: a.a. sid 183.

4) Martinus: Logik kapitel 32.

5) Göteborgs-Posten 24/10 1995.

6) Martinus: Livets Bog del 4 stycke 1520.

7) Martinus: a.a. stycke 1517.

8) Martinus: Livets Bog del 1 stycke 103.

Publicerad i tidskriften Ny Kultur nr. 1-1996. Se också artikeln “Martinus om världsriket” http://www.kosmiskresenar.se/essaer/martinus-om-varldsriket/

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

15 + 18 =

Visa
Dölj