Myrornas språk

Kan myror samtala? Kommunicerar de – i likhet med oss – via ett inlärt språk? Dessa frågor besvaras idag jakande av ryska forskare. Deras forskningsresultat öppnar spännande kosmologiska perspektiv.

Att myror kan meddela sig med varandra är sedan länge ett erkänt vetenskapligt faktum. Forskningen har till exempel kunnat konstatera att när någon myra hittat ett nytt näringsställe rusar den hem till stacken och larmar sina kamrater om upptäckten. Ett vanligt sätt att göra detta är, menar myrforskarna, att upptäckaren lägger ut ett “doftspår” genom terrängen som de andra myrorna sedan kan följa. Mer handgripliga tillvägagångssätt förekommer också. Man har exempelvis iakttagit att upptäckaren, efter hemkomsten till stacken, helt sonika kan gripa tag i en annan myra och bära henne till platsen för upptäckten.

Språk och instinkt

Dessa beteenden har forskningen hittills bara velat se som instinktmässiga. De förklaras som en del av myrornas “sociala instinkt”. Att dessa små varelser med sina – i förhållande till oss – minimala hjärnvolymer skulle kunna vara bärare av något slags intelligens har inte föresvävat den på mått- och viktfacit inriktade materialistiska forskningen.

Men nu har ny sovjetisk forskning kring myrornas beteende och kommunikation lett ett par forskare till slutsatsen att myrorna har ett inlärt språk som i princip är mycket likt vårt eget. Myrornas “språkinlärning” tycks också, menar forskarna, försiggå på samma sätt som hos oss. Detta meddelas av den sovjetiska nyhetsbyrån APN, och finns återgivet i den populärvetenskapliga tidskriften “Fakta” nr. 2-1988.

Forskarna – S. Resnikov och B. Rjabko – som är verksamma på den biologiska institutionen vid den sovjetiska vetenskapsakademins Sibirien-avdelning, har gjort experiment där myrorna i en försökslabyrint skulle leta sig fram till en skål med sirap. Experimenten visade att myrorna utbytte upplysningar med varandra om vägen fram till målet och antalet föremål som fanns på vägen. Dessa upplysningar förmedlades med hjälp av rörelser. Alltså en form av “teckenspråk”. Denna språkförmåga är, menar forskarna, inte medfödd, utan något som myran lär sig i ungdomen. Myror som hållits isolerade från födelsen ur “puppan” visade nämligen ingen förmåga att kunna kommunicera med sina artfränder.

Om de båda forskarnas slutsatser är riktiga reser det onekligen flera intressanta frågeställningar. Till exempel: Kan ett språk, som är en produkt av inlärning, förklaras enbart som en instinktfunktion? Förutsätter inte en inlärningsprocess en intelligensförmåga?

Om det, som forskarna påstår, förhåller sig så att myror som levt isolerade inte har tillgång till “myrspråket”, då kan väl detta “språk” inte vara en medfödd instinktfunktion hos den enskilda myran?

Intelligens på olika nivåer

Antingen är forskarnas iakttagelser och slutsatser felaktiga eller så måste den “vetenskapliga” dogmen om människans intelligensmonopol revideras. Här är kanske en begreppsprecisering på sin plats. Man kan tala om intelligens på olika nivåer – en konkret och en mer abstrakt nivå.

Att somliga högre utvecklade däggdjur – som till exempel vissa apor – i begränsad utsträckning förmår använda sig av enkla redskap, som käppar och pinnar, kan ses som exempel på intelligens på en mycket elementär och konkret nivå.

Men därifrån och till den mer abstrakta intelligensnivå, som är en förutsättning för exempelvis språkinlärning, är steget långt. Den konkreta eller elementära intelligensen opererar ju så att säga enbart på det fysiska planet – även om den i sig själv är uttryck för en begynnande andlig funktion (en funktion som i kosmologiska termer betingas av intelligenskroppsfostrets tillväxt).

Den mer abstrakta eller utvecklade intelligensförmågan är däremot inte begränsad till olika ingrepp i den omgivande fysiska verkligheten. Den har allt mer gått över på sitt eget plan, dvs på ett andligt plan, och alltså skapat förmågan att operera med den andliga materien. Att operera med andlig materia innebär att skapa tankebilder.

Vad är ett språk?

Dessa tankebilder kan vi uppenbara för varandra med hjälp av bland annat det meddelelsemedel vi kallar “språket”. I kraft av ett språk kan alltså en annars osynlig inre värld på sätt och vis göras synlig för medväsendena. Ett språk är således till sin natur och funktion ingenting annat än materialiserade tankebilder. Tankebilder som kan materialiseras både i form av ljud – det talade ordet – och text – det skrivna ordet – eller i form av till exempel kroppsrörelser, dvs det vi kallar “teckenspråk”. Oavsett vilken form vi pekar på, så handlar det om olika sätt att för omvärlden och medväsendena uppenbara eller synliggöra en inre osynlig värld.

Men för att språket ska kunna spela rollen av kommunikations- eller meddelelsemedel mellan olika individer måste det bestå av ett system av symboler eller igenkänningstecken. Ett system som för att kunna användas förutsätter en förmåga att tänka i symboler. Förmågan att tänka i symboler är detsamma som förmågan att abstrahera. Att abstrahera betyder nämligen, enligt ordboken, att “bortse från”, och det är ju just vad vi gör när vi tänker i symboler. Vi “bortser från”, dvs vi förmår se bortom, tingens yttre fysiska gestalt, och kan med hjälp av endast en symbol eller ett igenkänningstecken skapa oss en inre, mental bild av ting och väsen, som vi kanske aldrig ens mött i den yttre världen.

Språket – ett symtom på att vi lever i två världar

Behovet av att synliggöra eller materialisera tankebilder i fysisk materia säger oss också något om vår egen utvecklingssituation som ett övergångstillstånd från det fysiska till det andliga planet. Vi är redan så pass “förandligade” att vi kan operera medvetet med den andliga materien, och alltså skapa många olika former av tankebilder, men vi är ännu inte så “förandligade“ att vi kan kommunicera direkt från andekropp till andekropp utan fysiska mellanled eller överföringsmetoder. Vi befinner oss således i ett säreget fysiskt-andligt tillstånd, som kan karakteriseras som både “halvfysiskt” och “halvandligt”.

Att det uppstår ett behov av något som man kan kalla “språk” är alltså bara ett uttryck för eller ett symtom på detta märkliga övergångstillstånd mellan två plan eller världar – det fysiska och det andliga planet (1).

“Jordmänniskor” i en annan utvecklingsbana

Men betyder då ovanstående resonemang att myrorna – om de har ett språk i princip analogt med vårt eget – kan befinna sig i en motsvarande utvecklingssituation som vi? Ja, visst gör det det!

Myror är faktiskt också människor, visar Martinus. Visserligen – precis som vi – ofärdiga människor (“jordmänniskor”), men i alla fall. Vi vet att myror (och även bin och termiter) bygger komplicerade samhällen, som saknar motstycke i den övriga djurvärlden. Myror är till och med så “jordmänskliga” att de till exempel bedriver regelrätt boskapsskötsel (med bladlöss som de mjölkar ungefär som vi mjölkar kor), anlägger odlingar (svampodlingar), har egna arméer med speciella soldatmyror och i vissa fall även “slavarbetare” i form av tillfångatagna myror av annan ras (oftast svartmyror).

Att myror också är en sorts “jordmänniskor” chockerar måhända somliga som aldrig tänkt i de banorna förut. Men något av det första som kosmologin lär oss är att se bortom och bakom former och storlekar. En “människa” behöver inte nödvändigtvis gå på två ben och vara utrustad med två armar. Hon kan – kosmiskt sett – se ut på ett oändligt antal varierande sätt, men ändå karakteriseras som “människa”. Beteckningen “människa” avser nämligen inte yttre eller fysiska egenskaper (i det avseendet är det ju inte mycket som skiljer oss från många andra däggdjur). Begreppet “människa” står kosmiskt sett för en viss bestämd grundenergikombination (2).  En grundenergikombination som betingar människans inre egenskaper – till exempel hennes förmåga till abstrakt tänkande och språkinlärning – och därmed också hennes avvikelse från djurriket. Martinus påvisar att denna växande avvikelse från det djuriska “naturtillståndet” i vår utvecklingszon framför allt betingas av utvecklingen av grundenergierna “känsla” och “intelligens”.

Men också bland individer med för oss främmande utseenden eller kroppar äger motsvarande grundenergiförändringar rum. Martinus talar i detta sammanhang om “kosmiska utvecklingsbanor” (3). En sådan “utvecklingsbana” är däggdjurens till vilken vi själva hör. Denna bana är den mest framträdande eller dominerande på vårt klot. Men det finns också flera andra banor som vi kan iaktta vissa utvecklingsavsnitt av här på jorden. Till exempel fåglarnas och insekternas. Individerna inom dessa andra utvecklingsbanor kommer inte att bli “människor” i samma typer av organismer som vi, utan i organismer präglade av deras speciella utvecklingsbana. En insekt – exempelvis en myra – blir alltså en färdig människa i en insektsorganism.

Hur kommer det sig då att organismer kan bli så olika präglade som till exempel däggdjurens och insekternas?

Det beror enligt Martinus på en för oss dold kosmisk “förhistoria”. En “förhistoria” som har utspelats på olikartade klot i världsalltet. Klot som starkt avviker från varandra i fråga om natur, storlek och andra astronomiska förhållanden.

Vi har alla i vår miljonåriga utveckling från djur till människa en sådan “förhistoria” på helt andra klot i världsalltet (4). Men alla vi som nu framträder i exempelvis däggdjursorganismer har alltså haft vår “förhistoria” på klot där förhållandena varit likartade eller besläktade. Dessa förhållanden har alltså präglat utvecklingen av vår organismtyp.

På motsvarande sätt är också insekternas speciella typer av organismer ett resultat av vissa naturförhållanden. Men alltså naturförhållanden som starkt skiljer sig från de jordiska. Jorden tillhör sålunda inte kategorin “hemklot” för insekternas vidkommande. De är snarare ett slags “gäster” här. “Gäster” som bara upplever ett begränsat avsnitt av sin utveckling från djur till människa här på detta klot.

Detta är också förklaringen till att det kan förefalla som om utvecklingen stod stilla bland insekterna. Till synes lever ju till exempel myrorna här samma liv som de gjort i årtusenden (redan kung Salomo i Gamla testamentet talar ju om myrornas flit och klokhet). Detta skulle kunna förleda oss till att tro att dessa varelser inte är underkastade någon utveckling i vår mening. Varje ny myrgeneration förefaller bara att upprepa och återskapa den föregående generationens livsbetingelser. Men detta är alltså en “synvilla”, förorsakad av vårt alltför trånga och materialistiska synfält. Om vi med kosmiska ögon kunde se den verkliga individen eller det verkliga levande väsendet bakom den organism som vi kallar en “myra”, så skulle vi se att denna individ, när den blev mogen att beträda nästa steg i sin evolution eller utveckling, genom reinkarnationen överfördes till ett annat klot där betingelserna för denna fortsatta utveckling är bättre.

Man får alltså föreställa sig att det till exempel finns speciella “myrklot”, där “myrans” färdigskapelse eller fullkomliggörelse till “riktig människa” äger rum.

Kontakt med “myrmänniskor”

Och det kanske mest fantastiska av allt är att när både myran och vi har nått detta utvecklingsstadium, då kan vi åter komma i kontakt med varandra, även om världsrymdens omätbara oceaner av “tomrum” skiljer oss åt. “Den riktiga människan” är herre över tid och rum. För henne är “resandet” mellan olika klot och världar inte en fråga om övervinnande av avstånd, utan en fråga om förändring av tillstånd. “Den riktiga människan” behöver alltså inte transportera sin fysiska organism i en plåtlåda eller stålkista, eftersom denna organisms “materialisation” respektive “dematerialisation” för hennes vidkommande är baserad på en viljeakt eller tankeinställning. Därför vistas alla “riktiga människor” i hela världsalltet på sätt och vis i samma “rum”, säger Martinus. Deras kontakt och kommunikation är endast beroende av mobiliserandet av ett ömsesidigt intresse eller en ömsesidig sympati.

Vår fantastiska värld

Fantastiska främmande världar och väsen, som vi idag inte ens kan göra oss en föreställning om, kommer vi alltså en gång att kunna uppleva och ha ett välsignelsebringande utbyte med. Men låt oss inte springa händelserna i förväg. Vi har ännu ett stycke väg att tillryggalägga som materiens och tidens och rummets fångar. Men på denna väg finns också, för den som har ögon att se med och öron att höra med, fantastiska ting att uppleva.

Är det till exempel inte fantastiskt att tänka sig att vi här på vårt lilla klot gästas av “jordmänniskor” från andra världar och utvecklingsbanor? “Gäster” med ett så avvikande utseende att vi inte ens förmår att igenkänna dem som människor. Det talas och spekuleras idag mycket om “närkontakt” med olika utomjordiska besökare och hur dessa kan tänkas se ut. Men som alltid överträffar verkligheten dikten (därmed inte sagt att alla dessa “kontakthistorier” behöver vara uppdiktade). Ty medan vi ivrigt spanar i skyn efter “utomjordingar”, så ser vi oftast inte de “utomjordingar” vi har på marken under våra fötter. Dessa våra små medmänniskor trampar vi obekymrat på utan att ägna det någon tanke.

Med det menar jag inte att vi inte skulle få röra oss fritt i skog och mark på grund av risken för att åstadkomma massaker på myror och andra småkryp. Vi kan, så länge vi lever på det fysiska planet, inte hundraprocentigt undvika att dräpa. Det hör till det fysiska planets livsbetingelser (5). Om jag på grund av omsorg om alla mer eller mindre osynliga småkryp väljer att aldrig sätta min fot i naturen, så är det ett val som går ut över min egen kropps mikroväsen (väsen som jag ju har ett kosmiskt “förvaltaransvar” för), eftersom dessa ju för sitt liv och välbefinnande är beroende av att få motion, frisk luft och naturupplevelser. Hur jag än väljer kommer alltså effekterna av mitt val att bli i viss mån dräpande.

Men om jag inte helt kan undvika att dräpa när jag rör mig ute i naturen, så kan jag dock avsevärt reducera omfattningen av dräpandet genom att bara bli lite mer aktsam och medveten om var jag sätter mina fötter. Om jag korsar en så kallad “myrstig” på min väg, kan det räcka med att ta ett litet steg åt sidan för att undgå att dräpa eller skada ett antal “medmänniskor”. En sådan aktsamhet och uppmärksamhet ger också tillgång till naturupplevelser och scenerier som man annars går miste om.

Ofta vandrar vi ju som “blindgångare“ genom livet. Vi låter våra egna problem och vår självupptagenhet så till den grad skymma sikten, att vi inte ser och upplever mycket av den fantastiska och sagolika värld till vilken vi fått förmånen att födas.

Noter:

1) Om bakgrunden till språkets uppkomst och utveckling kan man läsa i Livets Bog del 1 stycke 190-92.

2) Se Martinus symbol “Grundenergiernas kombination”. (symbol nr. 12 i Den eviga världsbilden del 1 och nr. 9 i Livets Bog del 2).

3) Se Livets Bog del 1 symbol nr. 8 och symbol nr. 29 i Den eviga världsbilden del 3.

4) Se Livets Bog del 1 stycke 284.

5) Se Martinus bok Bisättning kapitel 81.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 9-1989.

Se ev. också dessa artiklar:

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/sjalvuppoffrande-myror/

http://www.kosmiskresenar.se/notiser/geniala-hjarnor-i-miniformat/

http://www.kosmiskresenar.se/essaer/intelligensutveckling-hos-manniskor-och-djur/

Dela inlägg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

nineteen + 12 =