Om att vattna skogsbränder och blommor…

Har du gett upp hoppet om mänskligheten? Då kan det kanske vara bra att se på vad katastrofer som de nu aktuella skogsbränderna avslöjar om den humana potential som finns under ytan hos många som självuppoffrande ställer upp när det som bäst behövs… Se här ett belysande klipp från TV 4-nyheterna om det:

Som framgår i detta klipp handlar det alltså om flera tusen frivilliga – minst 7000 nämns som en siffra i inslaget – som på olika sätt hjälpt och stöttat de professionella brandbekämparna med alltifrån livsmedel till byggande av tältboningar m m.

Nu verkar det ju också som om dessa hjälpare och dem de hjälper till sist har fått hjälp av moder natur själv i form av det länge efterlängtade regnet, som för ovanlighetens skull lyst med sin frånvaro hela denna långa, heta sommar som i stora delar av landet började redan i början på maj och sedan bara rullat på, raderande det ena värmerekordet efter det andra på sin väg och orsakat den torka i skog och mark som blev jordmån för de stora och många skogsbränderna.

Men värmen lär fortsätta ett tag till, så det är väl ännu för tidigt att signalera faran över. Gott då att veta att det finns så många människor som ”brinner” för att tillsammans göra en gemensam insats för att skydda utsatta människor, djur och natur och deras respektive boningar. Det är som om det finns en uppdämd längtan hos många människor idag att få göra något annat och för oss alla mer meningsfullt än de privata ”självförverkligandeprojekt” som annars i så hög grad kännetecknar den moderna kulturen.

Det visar som sagt att det finns en human potential som många människor redan har, men normalt kanske inte visar eller manifesterar öppet särskilt ofta. Martinus skriver någonstans att de flesta människor i vårt samhälle idag i själva verket är mer humana än de normalt “visar upp” eller manifesterar utåt gentemot omvärlden, eftersom vi ännu lever i en värld och i ett samhälle där det krävs stor integritet och – inte minst – en ansenlig portion mod att öppet våga manifestera en större grad av humanitet än det som ännu är norm inom den “flock” man tillhör. Konkurrensen i kampen om det dagliga brödet som skapas av den nuvarande samhällsordningen gynnar inte heller humaniteten eller omsorgen om nästan. Men att denna humana potential trots allt finns där, dolt under ytan hos många, visar sig alltså inte minst i viljan att hjälpa i samband med olika katastrofsituationer. Så här skriver Martinus om hur dessa humanitetens eller den medmänskliga kärlekens ”frön” tar sig uttryck i vår värld idag:

”Dessa framträder i synnerhet vid katastrofer, när människor råkar i stor olycka och nöd. Det är mycket uppmuntrande och hjärtevärmande att se, hur människorna då kan göra stora ansträngningar för att samla in pengar, kläder och andra nyttoföremål till hjälp åt de katastrofdrabbade människorna. Sådan hjälpverksamhet sätts inte endast i gång för olyckliga och behövande människor inom den egna nationen utan lika mycket när det gäller katastrofdrabbade människor utanför det egna landet eller folket. I sådana situationer kommer den annars så ofta dolda sympati eller kärlek till synes, som alltså i själva verket mer eller mindre finns hos de vanliga människorna. Men ju mindre utvecklad denna kärleksförmåga är, desto mer katastrofala måste händelserna vara, innan den reagerar och dess ägare visar medkänsla, i synnerhet inför främmande eller annars ovidkommande väsen. Det är ganska lätt för individen ifråga att känna medlidande eller kärlek för väsen som han själv redan förut hyser sympati för, t.ex. den äkta makan, sina barn, sina föräldrar och syskon eller andra som han på ett eller annat sätt har anknytning till. Men denna sympati är inte nog. Den är långt ifrån något slutfacit för kärlekens utveckling. Den kan inte avskaffa kriget eller nöden i världen. Det är först när sympatin vuxit så pass mycket, att den även omfattar främmande människor, ja till och med sådana som har vållat oss obehag eller är fientligt sinnade mot oss, som den börjar bli en faktor i fredens tjänst.” (Martinus Livets Bog 7 stycke 2584)

Och det är också detta fenomen som gör att man kan ha lite större hopp om oss jordmänniskor än vad som i “normala” fall just nu annars kan se ut att vara fallet. Och jag har en känsla av att det framöver kommer att erbjudas rikliga tillfällen för denna humanitet att ta klivet ut ur “garderoberna”. Utvecklingen av vår humanitets – eller kärleksstandard har i ett reinkarnationsperspektiv kostat oss många årtusendens ”blod, svett och tårar” – vår mänskliga eller humana utvecklingsstandard har vi ”gråtit oss till” genom många inkarnationers självförvållade smärtor och lidanden. Men det gör oss till sist så medkännande med allt levande att vår största inspiration eller glädje blir att överallt, där vi har möjlighet till det, hjälpa lidande medväsen (inte bara människor!) ur deras smärta och nöd.

Hur kommer det sig att det finns människor som inte ens nänns plocka en blomma och andra som inte drar sig för att mörda, plundra och våldta? Det beror enligt Martinus uteslutande på deras olika ”erfarenhetsmaterial”. Den som ännu nänns mörda, plundra och våldta är alltså mer ”erfarenhetsfattig” på lidandenas och smärtans område än den som inte nänns plocka en blomma. Buddha förklarade en gång skillnaden mellan den själviska och den osjälviska kärleken på detta vackra sätt:

”När du gillar en blomma plockar du den.
När du älskar en blomma vattnar du den dagligen.
Endast den som förstår detta, förstår livet.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *