“Sammetsrevolutionens” röst

Några konkreta råd ger jag inte och jag ordnar ingenting för någon. På sin höjd stimulerar jag då och då.” (Vâclav Havel).

Politiska omvälvningar bär fram nya ledare. Ledare som motsvarar omvälvningens karaktär och krav. De omvälvningar som i den politiska historien kallas revolutioner har i allmänhet haft en mer eller mindre våldsam karaktär.

En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint.” (“Citat ur ordförande Mao Tse-Tungs verk” sid. 16).

Så skrev en gång ordförande Mao och därmed sammanfattade han en historisk erfarenhet som tycktes allmängiltig. Nu har vi emellertid fått bevittna en revolution som gått till historien under namnet “sammetsrevolutionen”. Det är den stora politiska omvälvningen i Tjeckoslovakien, som bar fram författaren och “dissidenten” Vâclav Havel till makten, som blivit kallad så. Eftersom sammet är ett mjukt material, så kan vi förstå att en “sammetsrevolution” är detsamma som en “mjuk” revolution.

Denna revolutions ovanliga karaktär understryks av det faktum att den inspirerades av och som sin ledare bar fram en person som gjort sig känd som författare av bl.a. essäer. Maos ord om att en revolution inte är som att skriva en essä kan därmed inte längre betraktas som en allmängiltig sanning. En revolution kan vara som att skriva en essä. Det har Vâclav Havel visat. Havel var varken politiker, organisatör eller revolutionär i traditionell mening. Han var “bara” en sanningens och samvetets röst, vars ord berörde människornas hjärtan, och dessa ord bar honom fram till makten. En makt som han inte eftersträvat för sin personliga del, och som han säkert aldrig heller kunnat drömma om att få uppleva – speciellt inte under de mörka år som han, för sina åsikters skull, framlevde i den gamla regimens fängelser.

Men Gud ville annorlunda. Är månne inte denna politiska askungesaga ett vittnesbörd om att denna världens mäktiga i själva verket inte är så mäktiga som de själva tror sig vara? Maktens mandat är villkorligt och tillfälligt. Det är en fundamental lärdom av de stora omvälvningar vi nu bevittnar i världen.

Maktens villkor, och de speciella prövningar som är förbundna därmed, var temat för det tal som Havel höll på Köpenhamns Universitet den 28 maj 1991 med anledning av att han tilldelats det s.k. Sonningpriset. Detta tal, som vi publicerar i sin helhet i detta nummer av Ny Kultur, är ett mycket ovanligt politiskt dokument. Ovanligt så till vida att det visar en människa med en ovanlig distans till sig själv och sin egen position. En människa som ständigt ifrågasätter sig själv och sina egna motiv. Detta är något som vi alla har anledning att göra vare sig vi är statschefer eller kosmologistuderande. Ingen av oss är helt ren. Vår natur är sammansatt och därför är våra motiv också sammansatta. Det betyder att det ständigt – vare sig vi är medvetna om det eller inte – pågår en kraftmätning mellan själviskhetens och osjälviskhetens krafter i vårt inre. Ibland överväger den ena kraften och ibland den andra. Genom att öva upp vår förmåga till själviakttagelse och självanalys kan vi bättre lära oss känna igen dessa krafter och vad de står för. Detta är särskilt viktigt, eftersom själviskhetens krafter ofta uppträder i kamouflerad form. Så kamouflerad att vi många gånger själva inte förmår genomskåda vårt eget beteendes djupaste drivkrafter.

Som Havel pekar på i sitt tal kan man t.ex. som politiker och statschef hitta många goda skäl och ursäkter för de privilegier man åtnjuter. Dessa kan till och med motiveras osjälviskt, d.v.s. utifrån allmännyttans intressen och plikter. Men, som Havel visar, befinner man sig redan på det sluttande planet när man börjar tänka i dessa banor. Då är man redan på väg att bli sin egen positions fånge.

Detta begär efter egna fördelar och förmåner, hur oskyldigt det än kan tyckas vara, är ett slags “tröskelns väktare” för all idealitet. Gång på gång i historien ser vi hur detta mönster upprepas: ett ursprungligen ideellt betingat intresse eller aktivitet urholkas gradvis på sin idealitet därför att det alltmer också blir ett materiellt betingat intresse hos utövarna. Ett intresse som öppnar vägen till ett bekvämt och behagligt liv. I samma grad som detta blir fallet binder man sig själv, eftersom man då blivit beroende av sin egen position och roll. Med Havels ord:

Det som till synes styrker honom i hans identitet och därmed också existens, fråntar honom i verkligheten diskret hans identitet och existens.”

På ett eller annat sätt möter vi alla i vår vardag detta problem. Problemet att kunna bevara sin integritet i alla situationer oberoende av om man möter ris eller ros från omvärlden. Inte minst det senare är svårt. Det kräver djup självkännedom, stor ödmjukhet och total ärlighet.

Vâclav Havel är uppenbarligen en ovanlig politiker och en ovanlig människa. Man kan undra hur länge en sådan politiker kan bli kvar vid makten, med tanke på den oro och de stämningar och opinioner som man nu ser växa sig allt starkare i hela Östeuropa. Men oberoende av hur det blir med den saken kan vi, utifrån den kunskap om världsutvecklingen som Martinus kosmologi ger oss, säga att “sammetsrevolutionens” röst är framtidens röst. I en artikel av Havel, som fanns publicerad i tidningen Expressen den 2 mars 1992, talar denna röst till oss med följande ord:

I den globala civilisationen kan bara den förtvivla som söker rädda världen genom tekniska trick. Men den som ödmjukt tror på den egna mänskliga existensens hemlighetsfulla kraft, som förmedlar kontakten med den hemlighetsfulla kraften hos världen, har alls inget skäl att förtvivla.”

Publicerad i tidskriften Ny Kultur nr. 2-1992.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *