“Skilsmässa vanligast bland konstnärer”

Posted by on June 25, 2013 in Världen aktuellt | 0 comments

Skilsmässor är tio gånger vanligare bland människor med konstnärliga yrken än bland dem med typiska landsbygdsyrken i Sverige. Det visar en unik undersökning som tidningen Dagens Nyheter gjort med hjälp av uppgifter från den svenska ”Statistiska centralbyrån”. Hela Sveriges yrkesarbetande befolkning – drygt fyra miljoner människor – är med i undersökningen, som bygger på 1980 års svenska folk- och bostadsräkning.

Undersökningen visar enbart hur många inom olika yrken som var frånskilda år 1980. De som tidigare varit skilda men gift om sig finns alltså inte medräknade i statistiken. Som en kartläggning av skilsmässofrekvensen inom olika yrken får undersökningen därför sägas vara ofullständig, men den ger ändå en intressant fingervisning om förhållandena.

Det är framför allt två saker som undersökningen tydligt visar:

1) Att skilsmässor är vanligast förekommande bland konstnärliga yrkesutövare. Exempelvis är var sjunde skådespelare och författare frånskild, medan bara en av 68 lantbrukare och en av 45 präster är skilda (dessa båda grupper har den lägsta skilsmässofrekvensen av samtliga yrkeskategorier).

2) Att kvinnor med typiskt “manliga” yrken är oftare skilda än någon annan grupp. Om man bara ser till yrkeskategorin, utan hänsyn till kön, är alltså skilsmässofrekvensen högst bland konstnärer, men om man dessutom indelar yrkeskategorierna efter kön ser man att den grupp som toppar skilsmässostatistiken är kvinnor inom traditionellt “manliga” yrken. Så t.ex. är mer än var femte kvinnlig buss- eller spårvagnskonduktör skild. Motsvarande siffra för exempelvis barnmorskor är en av 25.

“Det är svårt att dra några intelligenta slutsatser av undersökningen utan att ta reda på de bakomliggande faktorerna till skilsmässorna“. Så säger två skilsmässoforskare – en psykolog och en socionom som doktorerat på ämnet skilsmässa – i en kommentar till undersökningen i Dagens Nyheter. De pekar på att det kan finnas både yttre orsaker, som påfrestande dubbelarbete (t.ex. skiftarbete), och inre orsaker som temperament och läggning bakom skilsmässorna.

Otvivelaktigt har alla sådana faktorer sin betydelse i sammanhanget. Men det finns också en fundamental “inre” orsak till den stadigt ökande skilsmässofrekvensen i vårt samhälle som skilsmässoforskarna helt förbiser (antagligen därför att de inte känner till den). En orsak som undersökningens resultat också i högsta grad bekräftar. Det är den sexuella polförvandlingsprocess som Martinus beskriver, och som på ett visst utvecklingsstadium orsakar det fenomen som han benämner “de olyckliga äktenskapens zon“.

Alla levande varelser har i sitt övermedvetande en maskulin och en feminin pol, och är alltså till sin kosmiska natur “dubbelpoliga” eller “tvåkönade”. Kretsloppets lagar betingar emellertid att vi inte konstant kan vara dagsmedvetna i denna vår dubbelpolighet. För att detta tillstånd ska kunna bli till dagsmedveten upplevelse måste det markeras av sin egen motsats eller kontrast, dvs enpoligheten. På ett visst stadium i kretsloppet eller det Martinus kallar ”utvecklingsspiralen” är därför det enpoliga tillståndet det förhärskande. Individerna framträder alltså här som två motsatta kön. Det betyder att den ena polen blivit så kraftigt tillbakaträngd av den andra att den bringats ner till ett latent eller minimalt läge.

Kulminationen av detta tillstånd äger rum mitt i djurriket eller närmare bestämt i övergången från det egentliga djurriket till de första primitiva jordmänniskostadierna. Här kulminerar således ”maskulinism” respektive ”feminism” och här finns därför också den utvecklingsfas som Martinus kallar “de lyckliga äktenskapens zon“. Den naturliga attraktionen eller tilldragningen är nämligen som starkast mellan dessa kulminerande “maskulina” och ”feminina” väsen, därför att de utgör tillfredsställandet av varandras största livsbegär eller hunger. Martinus:

De är båda väsen som är födda till att hysa denna hunger. Här ser vi således, att de två könen, med avseende på de speciella tankearter eller livssubstanser som deras medvetande är uppbyggt av, passar exakt in i varandra som två kugghjul i en maskin. Och ju bättre kuggarna passar in i varandra, desto fullkomligare och ljudlösare går maskinen. Där två väsen av motsatt kön har etablerat samliv med varandra, blir detta samliv en desto fullkomligare och större tillfredsställelse av parternas ömsesidiga livshunger, ju mer renodlat var och en representerar sitt kön. Och här har vi vad vi kallar “ett lyckligt äktenskap”.”  (Livets Bog 3 stycke 831).

Men i varje paradis finns en “orm”. Väsendena åt av “kunskapens träd”, dvs de gjorde erfarenheter, och dessa erfarenheter förändrade dem. En helt ny intressesfär började växa fram som ett resultat av detta erfarenhetsskapande. En intressesfär som inte var betingad av äktenskapsprincipen och fortplantningen. Det är denna framväxande nya intressesfär som alltmer skiljer jordmänniskan från djuret i renkultur. En intressesfär som tar sig uttryck i sådana, för äktenskapet ovidkommande, intressen som t.ex. konst och vetenskap. Denna nya intressesfär blir den “förbjudna frukten” i äktenskapets paradis – den faktor som långsamt underminerar den äktenskapliga harmonin. Den nya intressesfären blir alltså en konkurrent eller rival till den gamla som baserar sig på äktenskapet och fortplantningen. Odlandet av den nya intressesfären kräver tid och uppmärksamhet och det kan bara ske på bekostnad av engagemanget för den gamla äktenskapliga sfären.

Medan den gamla intressesfären helt betingas av den ordinära polens (dvs den maskulina i mannen och den feminina i kvinnan) funktioner, så betingas däremot den nya intressesfären av den framväxande motsatta polen i individerna. Hela den intellektuella och konstnärliga sidan i vår mentalitet bärs således av den motsatta polen, dvs. den maskulina i kvinnan och den feminina i mannen. Det innebär alltså att ju starkare den nya intressesfären är, desto svagare är dessa väsens “feminism” respektive ”maskulinism” – och därmed också deras äktenskapliga förmåga. Ju mer den motsatta polen och den därmed förbundna nya intressesfären växer, desto mer oägnade blir väsendena för den äktenskapliga livsformen. Äktenskapet blir för många av dessa individer en alltför “trång” plats, eftersom det i många fall beskär deras möjligheter att odla den nya intressesfären och dessutom kräver ett äktenskapligt monopol som många av dessa individer till följd av sin degenererade förälskelseförmåga inte är i stånd att efterleva.

Polförvandlingen leder nämligen också till att förälskelseförmågan degenererar alltmer. Ett symtom på detta är att förälskelserna blir allt kortare och fler. Här bör man lägga märke till att Martinus skiljer på förälskelseförmågan och kärleksförmågan. Dessa båda förmågor är i själva verket varandras motsatser. Förälskelseförmågan är baserad på själviskheten och är alltså inriktad på att ta, medan kärleksförmågan är uttryck för osjälviskheten och därmed viljan att ge.

Att förälskelseförmågan degenererar innebär därför inte en degeneration av kärleksförmågan. Tvärtom växer alltså denna utöver det äktenskapliga monopolets snäva ramar. Målet för detta växande är den verkliga nästakärleken eller allkärleken – den universella och opartiska kärleken till allt och alla.

Men dit har vi ännu inte nått. Som övergångsväsen mellan djurriket och ”det riktiga människoriket” är vi jordmänniskor istället präglade av detta övergångstillstånd. I vår aktuella utvecklingszon är, som Martinus framhåller, allt en “pendelsvängning” mellan det gamla “paradisets” grundval – “äktenskaps- och föräldraglädjen” – och det nya “paradisets” grundval som alltså är detsamma som ”skaparglädjen”. De flesta människors sexuella poltillstånd är alltså sådant att de likt en pendel svänger mellan “fortplantningstypen” och “skapartypen”. Martinus:

Denna mänsklighets mentalitet är splittrad, såväl i moral som i politik och samhällsordning. Allt är här ett mellanting mellan två stadier: “släktets fortplantning” och “genialiskt skapande”. Och detta mellanting åter är kollisioner mellan de sexuella och därmed mentala “pendelsvängningarna”. Kollisionerna är detsamma som krig i alla former och alla faser. Zonen är “de olyckliga äktenskapens zon” och kan med rätta även kallas “de icke färdiga skapartalangernas zon “.” (Livets Bog 3 stycke 647).

Att “de olyckliga äktenskapens zon” och “de icke färdiga skapartalangernas zon” är två sidor av samma mynt bekräftas inte minst av Dagens Nyheters här nämnda undersökning, eftersom den ju alltså visar att skilsmässofrekvensen är högst bland de människor som i synnerhet är ”skapande”, dvs konstnärerna. Och att kvinnor inom traditionellt “manliga” yrken är så ofta frånskilda blir inte heller märkligt sett mot bakgrund av de kosmiska analyserna, eftersom man kan anta att dessa kvinnors “feminism” – och därmed också deras äktenskapstalang – är starkt degenererad eller försvagad (annars skulle de inte ha valt ett “manligt” yrke). Men varje degeneration bär i sitt sköte fröet till något nytt och framväxande. För att någonting nytt ska kunna byggas upp, måste det gamla först brytas ner. Ur det äktenskapliga “paradisets” degeneration kommer ett nytt “paradis” väsensart att resa sig. En väsensart där nästakärleksförmågan blivit ett självklart anlag och den bärande organiska funktionen.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 12-1984 under titeln ”Den ostabila kärleken”.

Dela inlägg

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

thirteen + nineteen =

Visa
Dölj