En läsare har sänt följande fråga till oss:
Jag har nyligen blivit intresserad av Martinus och upplever att många av hans analyser är betydelsefulla för mig. Ändå känner jag att jag saknar en andlig grund. Jag längtar efter en djupare förbindelse till något gudomligt, men samtidigt är det något i mig som håller mig tillbaka. Jag har växt upp i en mycket kristen familj, där Gud ofta blev framställd som sträng och dömande. Det har satt sig djupt i mig. Som vuxen har jag haft svårt att släppa det, även om jag egentligen inte längre tror på det. Jag kan märka att det står i vägen för en mer tillitsfull relation till Gud eller livet. Min fråga är därför: säger Martinus något om hur man kan hitta en väg till en mer kärleksfull och levande gudsrelation? Kan han hjälpa en sådan som mig som längtar efter att känna sig hemma i universum?
Svar: Tack för din fråga om man enligt Martinus kan finna en väg till en kärleksfull och levande gudsrelation. Ja, det menar han i hög grad att man kan. I Företalet till Livets Bogs första del skriver han:
”För att hjälpa sanningssökaren att förstå om han befinner sig vid den källa som för honom är den rätta, är det här av vikt att påpeka att sådana väsen, ting eller manifestationer som är av särskilt inspirationsvärde för ett väsen, eller sådana realiteter som kan verka som identiska med ovannämnda stimulerande grundval, mycket lätt känns igen på att de vid upplevelsen eller förnimmelsen, igenom väsendet i fråga, sänder en ström av värmevågor, en ström av livskraft eller energi, en ström av idéer, en ström av längtan efter att representera en större fullkomning, en ström av hopp och tro på Försynen eller Fadern, en ström av gudomlig tillfredsställelse, harmoni och lycka, en oemotståndlig kärlekslängtan eller ökad förmåga att älska allt och alla. Där väsendet är i kontakt med en eller flera av dessa strömmar, är dess rätta plats i tillvaron, och absolut endast där kan det finnas hopp om att individen ska kunna tillägna sig de första svaga tendenserna till förmågan att medvetet uppleva sin egen dagliga tillvaro såsom en för honom själv av Försynen reserverad och avpassad, gudomlig, faderlig korrespondens eller faderligt tilltal – just precis den enda existerande form för inställning av medvetandet eller hållning inför livsupplevelsen som gör det möjligt för individen att bli ett med vägen, sanningen och livet och därmed bli ett med Fadern eller medveten i Gudomen. Om individen har kontakt med dessa strömmar genom den ena eller den andra religionen, genom Livets Bog eller någon annan bok, genom den ena eller den andra av alla övriga i tillvaron förekommande realiteter, är alltså av helt underordnad betydelse. Huvudsaken är däremot att individen befinner sig just där han har eller kan få kontakt med den eller det som kan utlösa hans egen inspiration” (Livets Bog, del 1, stycke. 17).
Om man finner en sådan inspiration i det Martinus skriver, så kan man också tillägga följande som han skriver i artikeln Den kosmiska läroanstalten:
”Det finns många människor som nu är lärlingar eller elever inom denna kosmiska utbildning. Men de ska inte tro att denna utbildning endast består i att lära känna de kosmiska analyserna och att intressera sig för dem. Detta, att ni studerar den andliga vetenskapen, kan jämföras med att lärlingarna som ett led i sin utbildning går på en teknisk skola och där kan eleven eller lärlingen lära sig många fantastiskt nyttiga saker. Men han lär sig ju allt detta för att kunna använda det i det praktiska livet, annars har det ju ingen betydelse. Detsamma gäller för den andliga vetenskapens vidkommande, den måste användas i det praktiska livet i vardagen för ha någon betydelse. Ett väsentligt led i den kosmiska undervisningen, som alla dessa lärlingar och elever nu genomgår, består i att pröva om de kan använda sina kunskaper i det praktiska livet. Därför ser vi alla dessa människor i högst olikartade situationer” (Kosmos nr 2/2013).
Genom praktiserande av dessa tankar i vårt eget liv och vardag, så kan vi efter hand få fler och fler bekräftelser på dessa analyser och därigenom bli mer och mer vetande på självupplevelsens grund. Där har vi också tillgång till ett fantastiskt hjälpmedel i form av bönens princip. Martinus skriver i sin lilla bok Bönens mysterium att ”bönen kan bli så fullkomlig att den i förening med kosmiskt vetande helt kan utestänga sorgens och olyckornas mörka skuggor från individens själsområde” (kap. 2).
Detta betyder inte att bönen gör oss immuna mot smärta och lidande, som ju är ett resultat av vår egen karma eller ödessådd, men den kan ge oss kraft att möta och bära ett sådant öde på ett sådant sätt att det inte förmörkar vår tillvaro och också att förstå vad vi ska lära av en sådan ödessituation. Och därmed också få inspiration att skapa nya verkningar som förändrar ödet i en ljusare riktning.
På detta sätt kan vi skapa ”en kärleksfull och levande gudsrelation” som du skriver att du önskar. Bönens viktigaste betydelse är att den kan bli ett levande dagligt samtal med Gudomen, vilket den i hög grad var för Martinus själv, också innan han upplevde sin kosmiska invigning. Han sa att han inte kunde minnas en enda dag då han inte bett till Gud. På detta sätt kan bönen förbereda oss för det kosmiska medvetandet, där man samtalar mer intimt med Gudomen än med någon annan. Eller rättare sagt upplever man då varje möte med nästan som ett möte med Gudomen!
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3/2026.