En vetenskaplig sensation. Så rubriceras nyheten att forskare på Roslin Institute i Edinburgh i Skottland av en enda cell lyckats ”klona” – d v s skapa en genetisk kopia – av ett får.
– Perspektiven är närmast hisnande. Man kan odla celler från vuxna djur vars egenskaper man redan känner och från de cellerna få fram genetiska kopior av djur med kända och önskade egenskaper, säger Leif Andersson, genforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, enligt DN 25/2 1997.
I media ser man redan spekulationer om möjligheten att i framtiden ”klona” massupplagor av alltifrån diktatorer till framgångsrika fotbollsspelare. När Gud är avsatt och avförd från dagordningen känner sig somliga uppenbarligen kallade att fylla tomrummet…
Nu är nyheten från Edinburgh i och för sig inte så revolutionerande som tidningsrubrikerna i förstone kan ge intryck av. ”Kloning” är ju nämligen inget nytt fenomen. Naturen har lång erfarenhet av denna skapelsemetod. Varje gång vi ser t ex enäggstvillingar födas ser vi exempel på naturlig ”kloning” – de är ju nämligen individer som har exakt samma uppsättning gener…Inte heller den konstlade form av ”kloning” som forskarna ägnar sig åt i sina laboratorier är ju en helt ny företeelse – den har i olika varianter tillämpats sedan det tidiga 80-talet. Det nya med fåret från Edinburgh är egentligen bara två saker: det är första gången som man, enligt uppgift, ur en enda cell (en juvercell) lyckas ”klona” en hel organism och det är också första gången som man kunnat ta cellmaterialet från ett vuxet djur, vilket man tidigare inte trott vara möjligt.
För forskarna är det naturligtvis intressanta nyheter – men i princip är det inget nytt. Det Edinburghforskarna åstadkommit är bara en ny variant av en redan känd princip. Om man vill kan man naturligtvis beundra den genetiska ingenjörskonst som de gett prov på – om man bortser från de etiska komplikationer som är förbunden med denna konstart.
Den stora frågan som detta reser är naturligtvis: är det nu möjligt att skapa kopior av olika individer – både djur och människor? Från andligt-vetenskaplig synvinkel måste svaret på den frågan bli ett absolut nej. Hur skickliga de biologiska ingenjörerna än blir på att manipulera det genetiska materialet, så finns det ändå en definitiv gräns för deras förmåga: de kan aldrig skapa liv! Livet är nämligen ingen biologisk eller materiell storhet. Livet är en dimension som är oåtkomlig för all materiell forskning och manipulation.
I sin materialistiska övertro tror visserligen forskarna att de skapat nytt liv eller, som i detta fall, kopior av ett redan existerande liv, men vad de i själva verket gjort är bara att skapa inkarnationsbetingelser för levande väsen. Exemplet med enäggstvillningarna belyser att olika individer kan inkarnera i samma genetiska material – utan att därför bli blåkopior av varandra. På ytan kan enäggstvillingar visserligen vara mycket lika, men de blir aldrig exakta kopior av varandra. Det finns t ex inga enäggstvillingar som har samma fingeravtryck. Ännu mindre är deras själsliga ”avtryck” exakt lika. Och när det gäller de djur som forskarna tidigare lyckats ”klona” skriver DN i sin kommentar: ”Det anmärkningsvärda med de försöken var att djuren som föddes inte blev exakt lika varandra trots att de hade exakt samma arvsanlag”. Enligt DN:s kommentator bevisar denna överraskande olikhet att miljön också spelar en viktig roll för det biologiska resultatet. I det materialistiska perspektivet finns det ju inga andra faktorer än arv och miljö att räkna med i detta sammanhang. Martinus världsbild eller den andliga vetenskapen visar emellertid att räknestycket också förutsätter en för den materialistiska vetenskapen okänd X-dimension, och att det är denna dimension som är den djupaste orsaken till våra individuella olikheter. I kraft av sitt övermedvetande, med ”ödeselementet” och de däri förankrade ”talangkärnorna”, är varje individ evigt och suveränt individuell i sin manifestation. Det är den enda verkliga och samtidigt heliga formen av ”privategendom” som existerar i världsalltet. En ”privategendom” som utgör frukten av våra egna ansträngningar och uppodlade vanor (och ovanor) genom inkarnationerna. Det kan inga genetiska manipulationer ta ifrån oss eller ändra på.
Det kommer nog också den biologiska vetenskapen en dag att inse. Men på vägen dit är det vissa erfarenheter som måste göras. Inte minst erfarenheter av obehaglig art. Det verkar sannolikt att den biologiska genmanipulationen öppnat en ny arena för erfarenhetsskapande av detta slag.
Källa: Dagens Nyheter 25/2 1997
Publicerad i tidskriften Ny Kultur nr. 1-1997
Under rubriken ”Forskare klonade en mus, sedan klonade de klonen, och så vidare. Resultaten var fruktansvärda.” kan man i en artikel i nätpublikationen Futurism 2026-03-26 läsa följande om vad forskningens kloningsexperiment nu har lett till, som belyser det jag skrev i artikeln här ovan för nu snart 30 år sen. Citat:
”Här är varningssagan du inte visste att du behövde: att klona samma mus för all framtid kommer att orsaka fruktansvärda förolämpningar mot däggdjursbiologin.
Ett forskarteam i Japan upptäckte detta på nära håll. I ett fantastiskt experiment som varade i två decennier klonade de en honmus och sedan dess kloner i 58 generationer i rad. Men över 1 200 kloner senare avbröts experimentet, eftersom mössen vid den sista generationen fortsatte att dö omedelbart efter att de fötts, trots att de inte uppvisade några yttre fysiska avvikelser.
Resultaten, som publiceras i en ny studie i tidskriften Nature Communications , tyder på att det finns en hård gräns för hur många däggdjur som kan dupliceras. Och för forskare som hoppades på ”oändlig” kloning kom detta som en stor besvikelse.
”Vi hade trott att vi kunde skapa ett oändligt antal kloner. Det är därför dessa resultat är så nedslående”, sade studiens seniorförfattare Teruhiko Wakayama, vid University of Yamanashi, till Reuters.
”I nuläget har vi inga idéer om hur man kan övervinna denna begränsning. Jag tror att vi behöver utveckla en ny metod som i grunden förbättrar tekniken för kärnöverföring”, tillade han, med hänvisning till den ledande tekniken för kloning av djur.
Till en början verkade det inte finnas någon större hake med ”återkloning”, som metoden kallas. Mellan 2005 och 2013 återklonade forskarna mössen i 25 generationer och fann att klonerna i stort sett var friska. Vid den tidpunkten, sa Wakayama, drog de slutsatsen att återkloning sannolikt kunde fortsätta ”på obestämd tid”.
Allt eftersom experimentet fortsatte började dock klonerna visa tecken på problem. Från och med den 27:e generationen blev de mindre fertila när de födde mindre kullar, och de hade också större moderkakor. Hela tiden dog fler och fler av dem. Vid den 57:e generationen överlevde mindre än en procent av klonerna. Vid den 58:e generationen dog alla de omklonade mössen dagen efter att de fötts, deras exakta dödsorsak var okänd.
Det visar sig att perfekta kloner inte är perfekta kloner. Sekvensering av deras DNA genom generationerna avslöjade att de över tid ackumulerade små mutationer som växte till större, trots att klonerna var ytligt identiska. I vissa fall förlorade klonerna till och med en hel kopia av sin X-kromosom.
”Man trodde en gång att kloner var identiska med originalet, men det har blivit tydligt genom den här studien att mutationer förekommer tre gånger snabbare än hos avkommor som föds genom naturlig parning”, sa Wakayama.
Vad säger den hänsynslösa kloningen av samma mus oss om vår biologi? Många organismer, som vissa växter och bakterier, förökar sig i huvudsak genom att klona sig själva. Men vi däggdjur, som reproducerar oss sexuellt, kan tydligen inte klara av detta utan att betala ett pris. Det verkar som att vi behöver en injektion av genetisk mångfald för att förhindra att hela blodslinjen faller sönder.
”Vid kloning förs alla gener vidare till nästa generation, vilket innebär att alla defekta gener också förs vidare”, sa Wakayama. ”Eftersom alla dessa mutationer fortsätter att ackumuleras kan däggdjur inte upprätthålla sin art genom kloning”, tillade han.
Denna uppenbara gräns för återkloning skulle kunna sätta stopp för ett antal sci-fi-klingande men redan spirande ambitioner. Boskap klonas för att producera en perfekt flock av odlingsbara djur, såsom kor som producerar mer mjölk . Det finns en hel industri dedikerad till kloning av smådjur, där kändisar betalar toppbelopp för att klona sina döda husdjur .
Resultaten bådar inte heller gott för ett antal ” avutrotning ”-initiativ, som hoppas kunna återuppliva sedan länge döda arter delvis genom kloning, eller rädda utrotningshotade arter genom samma ingripande.”