Skrattets ko(s)miska analys

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 1 comment

”Endast människan lider sådana hemska kval att hon blivit tvungen att uppfinna skrattet”  (Friedrich Nietzsche)                                                                                                        

Det är måhända Nietzsches välkända mindre optimistiska livs- och människosyn som avspeglar sig i citatet ovan, men inte desto mindre har han här en poäng, sett utifrån Martinus kosmiska analyser. Skrattet är nämligen ett resultat av en känsloutveckling hos djuret i jordmänniskans gestalt, och denna känsloutveckling är i sin tur ett resultat av alla de kval och lidanden individen genomgår i sin utveckling från djur till människa. Lidandets och kvalets väg är därför i det kosmiska perspektivet vägen till det förlösande och försonande skrattet!

Redan hos växten kan vi se att det är förnimmelsen av, eller – i växtens fall – rättare sagt aningen av, behag och obehag som är drivkraften bakom utvecklingen. Växten söker ju instinktivt eller automatiskt den mest fördelaktiga vinkeln i förhållande till solljuset, liksom den också på olika sätt söker skydda sig mot de krafter som kan nedbryta och ödelägga dess fysiska tillvaro. Vissa blommor har exempelvis utvecklat förmågan att sluta ihop sina blomblad till skydd mot nattens kyla, medan andra skyddar sig mot glupska medväsen i djurriket med hjälp av vassa taggar eller brännande hår m.m.

Hos djuret fortsätter detta i form av den s.k. “kampen för tillvaron”, vars innebörd ju är kampen för att motstå och övervinna de krafter som för djurets livsupplevelse är av nedbrytande natur.

En ny upplevelsedimension

Hos det utvecklade djuret i form av jordmänniskan tillkommer en ny dimension av upplevelsen av behag och obehag som Martinus förklarar på följande sätt:

Liksom reaktionerna av tyngdkroppens samspel med den yttre tyngdenergin är identiska med behag och obehag eller välbefinnande och smärta på tyngdplanet, så är reaktionerna av känslokroppsfostrets samspel med den yttre känsloenergin identiska med behag och obehag eller välbefinnande och smärta på känsloplanet. Men här framträder välbefinnandet och smärtan såsom identiska med det vi kallar ”glädje” och ”sorg”. Det framskridna väsendet i djurriket kan sålunda, förutom på tyngdplanet eller det fysiska planet, också uppleva välbefinnande och smärta på känsloplanet. Men då känsloplanet inte är ett fysiskt utan ett andligt plan, betyder detta alltså att sorg och glädje i själva verket är av andlig natur. Och här ser vi åter hur jordmänniskans dagliga tillvaro i stor utsträckning försiggår i den andliga världen. Men allt eftersom individen får förmåga att uppleva förnimmelser på själva känsloplanet, får han också förmåga att manifestera dem. Han får sålunda förmåga att medvetet skapa sorg och glädje för sina medväsen. (1)

Hos oss jordmänniskor är alltså upplevelsen av behag och obehag inte enbart knuten till den fysiska organismen och nuet. Vi kan ju exempelvis också uppleva behag och obehag i det ”andliga rum” som Martinus kallar tiden. Minnen av för länge sedan upplevda ting och händelser kan fortfarande väcka behag eller obehag i oss i form av glädje eller sorg, kan framkalla både skratt och tårar, liksom också våra mer eller mindre spekulativa föreställningar om framtiden kan åstadkomma effekter av samma art i vårt inre. Eller som författaren Mark Twain en gång uttryckte det: ”Jag har varit med om mycket elände i mitt liv och åtminstone hälften har inträffat.”

Ett eko av djurets förvandling till människa

Skrattet – och den humor som har förmågan att utlösa det – är alltså ett resultat av djurets människoblivande eller förandligande. Det markerar en milstolpe i utvecklingen, eftersom det är första gången i detta spiralkretslopp som individen visar tänderna i annat syfte än att hota och hugga med. Att det finns olika slags skratt och humor – med varierande mänsklig halt – motsäger inte den analysen. Det visar bara att jordmänniskan är ett övergångsväsen mellan djur och det Martinus kallar ”riktig människa”, dvs att hon ännu inte blivit helt ”mänskliggjord” eller ”humaniserad”. Men det rubbar inte på det faktum att överallt där ett skratt vibrerar är det ett eko av djurets förvandling till människa som vi kan höra. Det är en högre världs toner som börjar bana sig väg genom djurets struphuvud.

Förmågan att ge fysiskt uttryck åt glädje – och dess motsats – finns redan hos de mer framskridna djuren. Tänk på hundens svansviftande och fågelns sång t.ex. Och nu har tre forskare från USA, Storbritannien och Tyskland i detalj analyserat de läten som uppstår då ungar av några olika arter av människoapor – närmare bestämt orangutanger, schimpanser, gorillor, bonoboer (dvärgschimpanser) och människobarn – blir kittlade. Även om de olika arternas skrattliknande läten skiljer sig åt en hel del – människan är t. ex. ensam om att skratta med hjälp av stämbanden – har dessa ljud och läten samma evolutionära ursprung och fyller samma funktion, skriver forskarna i vetenskapstidskriften Current Biology (2).

Skratt signalerar bland annat glädje, lekfullhet, samhörighet med andra och markerar dessutom välvilja och ofarlighet. Skratt är en signal till artfränder om välbefinnande och livslust, vilket är grundläggande för social samvaro.

Skrattet och ”den högsta elden”

I mänsklig social samvaro är det ju mycket tydligt att skrattet fungerar som ”brobyggare” och ”smörjmedel” i umgänget. Och då tänker jag inte på den slags skratt som är resultatet av underlägsenhet, nervositet och rädsla eller det ”väluppfostrade” skratt som egentligen är en form av ”social dressyr” eller det som också kallas ”god takt och ton”.  Jag tänker på det helt spontana, odresserade och äkta skrattet, som ibland kan överrumpla oss när vi minst anar det!

Något magiskt sker när människor förenas i ett sådant spontant och äkta gott skratt. Barriärer och distans försvinner och i denna lustfyllda förening finns också ett extatiskt moment, liksom i den lustfyllda sexuella föreningen eller sammansmältningen, vilket visar att bägge dessa former av förening är uttryck för det Martinus kallar ”den högsta elden”, som han definierar som förmågan att uppleva behag.

Och den mänskliga förmåga att locka till skratt som vi kallar humor – inte minst förmågan att se på sig själv med en viss humoristisk distans – skapar nästan alltid värme och öppningar i umgänget med andra, även med dem som man kanske inte är på våglängd med annars. Humor kan med andra ord fungera som en ”katalysator” som utlöser nya reaktioner och föreningar i mentalitetens ”kosmiska kemi”. Här finns också en intressant ”paradox”: ju mer distans man har till sig själv, desto mindre blir distansen till andra, och omvänt! När man saknar distans till sig själv, skapar man distans till andra. Att ha distans till sig själv är ju också detsamma som att kunna ”bjuda på sig själv”, som man brukar säga. Och att ”bjuda på sig själv” är ju detsamma som att ge en gåva, vilket är motsatsen till att göra sig lustig på andras bekostnad. Det senare är alltså ett uttryck för makt- eller tagandeprincipen (jag tar mig rätten att göra mig lustig på din bekostnad), medan det förra är ett uttryck för gåvoprincipen.

Underhållningsbegärets utveckling

Att vi, som ett resultat av utvecklingen från djur till människa, allt mer blivit i stånd att både uppleva och skapa glädje i t.ex. humorns form, gör också att behovet av detta blir ständigt större. Det har blivit en viktig del av det Martinus kallar ”underhållningsbegäret”, som omfattar hela det fält i vårt medvetande som ligger utanför de ursprungliga djuriska självbegärelsebegären. Citat:

Och ju mer utvecklad tankeförmågan blev, desto flera sådana företeelser blev den i stånd att skapa. Och slutligen blev det ett levande dagsmedvetet fält i väsendets medvetande, där detaljerna inte var de ursprungliga självbevarelsebegären utan i stället alltmer ”underhållningsbegär”. Det är dessa ”underhållningsbegär” som efter hand blivit till det som vi i dag benämner ”konst” och ”vetenskap” (3)

Och här ser vi skillnaden mellan människa och djur. Medan djuret egentligen inte kräver något annat för sin livslust än födan och äktenskapspartnern, är dessa två krav hos människan degenererade eller trängda i bakgrunden i samma mån som de nya intressena nu blivit till dominerande livslust och därmed till självbevarelsedrift hos individen. (4)

Skratt och humor ger alltså en för oss allt mer livsnödvändig andlig näring på nuvarande stadium av vår långa utvecklingsresa. Martinus har beskrivit skrattet som solsken, dvs livskraft,  för vårt mikrokosmos. En livskraft som för våra mikroindivider alltså är av makrokosmiskt format. I boken Bisättning kapitel 43 beskriver han också hur våra tankar ”magnetiserar” vårt blod och – beroende på tankarnas art – laddar det med antingen ”livskraft” eller ”dödskraft”, och blodet förs ju via blodomloppet runt i alla kroppens organ och celler, så här finns alltså den djupaste orsaken till organismens hälsa och sjukdom. Det finns människor som hävdar att de skrattat sig friska från livshotande cancersjukdomar bara genom att fylla sina dagar med att titta på roliga videofilmer. Och eftersom det finns vetenskapliga undersökningar som visar att barn dagligen skrattar i genomsnitt tre gånger så mycket som vuxna (5), så finns här kanske också en del av hemligheten bakom Jesu ord ”om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket ”(6). Att skratta sig in i himmelriket är ju under alla omständigheter en mindre tråkig metod än de flesta andra som har prövats genom mänsklighetens historia… Jag har hört berättas att en av Martinus nära vänner och medarbetare en gång läste upp en tidningsnotis för Martinus om en man som påstods ha skrattat sig till döds (han kunde helt enkelt inte sluta skratta), och Martinus lär ha kommenterat det med att säga att det var det bästa tänkbara sättet att göra entré på det andliga planet…

Här på det andliga planet finner vi också hemorten för all genial humor”, skriver Martinus (7). Härifrån inspireras t.ex. skaparna av roliga tecknade filmer och andra jordiska humoristiska begåvningar.

En kosmiskt-kemisk analys av skrattet

Kan man då till sist göra en kosmiskt-kemisk analys av det mänskliga skrattet och vad det är som får oss att skratta? Humorns väsen är förvisso inte lätt att ringa in, eftersom den är så mångfacetterad och situations- och inspirationsbetingad, men med hjälp av Martinus beskrivning av de kosmiska grundenergierna och samspelet mellan dem kan vi kanske komma en bit på vägen till en djupare förståelse av detta. Som utgångspunkt för ett sådant analysförsök har jag valt de bägge bilderna här nedan:

Köksbord som båt

 

 

 

 

 

 

 

Krukmannen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varför skrattar vi – eller i alla fall somliga av oss – åt dessa bilder? Vi kan nog konstatera att åtminstone tre grundenergikroppar här spelar en viktig roll. Med intelligenskroppens hjälp analyserar vi automatiskt det vi ser. Att analysera innebär att mobilisera sitt erfarenhetsmaterial. Och det är erfarenhetsmaterialet som avgör om vi känner igen det sedda eller inte. Och det är igenkännandet som avgör om vi kan förstå det vi ser eller inte. Härav framgår också minneskroppens roll i processen, eftersom det är med dess hjälp som intelligensen automatiskt kan ”scanna” erfarenhetsmaterialet.

I dessa bilder kan vi både känna igen och inte känna igen situationen. Och är det inte just det som är den humoristiska poängen? En bild som visar något vi inte alls kan känna igen eller relatera till i vårt erfarenhetsmaterial framkallar inte några skratt. Och det gör inte heller en bild där allt är välkänt och normalt. Den humoristiska effekten eller poängen uppstår däremot alltså som ett resultat av kontrastförhållandet mellan något som vi känner igen och något som vi inte känner igen. Alltså något välkänt och “normalt” som plötsligt dyker upp i ett oväntat och “onormalt” sammanhang. Var för sig lockar ju knappast ett köksbord och en utombordsmotor till skratt, men när de kopplas samman på det sätt som den första av dessa bilder visar, överrumplas vi lätt av en skrattimpuls. Ibland kan det räcka med en speciell kameravinkel för att åstadkomma detta “onormala” eller överrumplande sammanhang, som i bilden av mannen iförd skärmmössa som ser ut att sitta inne i en kruka (i själva verket sitter han ju bakom den). Den överraskningseffekt som detta oväntade sammanhang innebär framkallar alltså spontant den behagsreaktion vi kallar skratt. Och denna reaktion får vi, liksom alla upplevelser av behag och obehag, tillskriva vår andliga känslokropp.

Så skrattets utlösning är alltså ett resultat av ett samspel mellan intelligens, minne och känsla. I ett s.k. ”elakt skratt” (att skratta på någon annans bekostnad) spelar ju också tyngdenergin – ofta assisterad av instinktenergin – en avgörande roll.

Den observante läsaren saknar kanske intuitionens roll i denna analys. Och det beror naturligtvis på att den är den mest svårfångade i sammanhanget, men frågan är om inte detta att kunna se eller fatta en humoristisk poäng också är uttryck för en liten intuitiv glimt? En sådan poäng är ju egentligen detsamma som ett ”facit”, och allt ”facit-seende” är enligt Martinus utslag av intuitionens begynnande verkningar i vårt medvetande. Och om intuitionen kanske inte alltid gör sig märkbart gällande i den skrattandes medvetande, så gör den det nog oftare i inspirationen hos den geniale komikern eller humoristen, som lyckas framkalla skrattet…

Den store ryske författaren och människokännaren Fjodor Dostojevskij får sista ordet:

En människas glädje är det drag som utlämnar henne mest, med hull och hår. En del karaktärer kan man länge inte komma underfund med, men om personen råkar skratta till helt öppenhjärtigt visar sig hela hans karaktär med ens som i en öppen hand. Endast en människa med den allra högsta och lyckosammaste utveckling kan glädjas på ett sätt som meddelar sig till andra, det vill säga oemotståndligt och godhjärtat… Alltså: om vi vill skärskåda en människa och komma underfund med hennes själ, skall vi inte studera hur hon tiger eller talar eller hur hon gråter eller ens hur hon grips av de ädlaste idéer utan hellre ge akt på henne när hon skrattar. Har hon ett gott skratt är det en god människa.” (8)                                                                               

Noter:

1)    Martinus: Livets Bog del 1 stycke 193. http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=193

2)    Dagens Nyheter 2009-06-04

3)    Martinus: Livets Bog del 3 stycke 1044. http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=53&stk=1044

4)    Martinus: Livets Bog del 3 stycke 1045. http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=53&stk=1045

5)    Illustrerad Vetenskap nr. 2-1997

6)    Matteus 18:3

7)    Martinus: Vägen till paradiset kapitel 40

8)    Ur Ynglingen av Fjodor Dostojevskij

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-2010.

Dela inlägg

1 Comment

  1. Det var många trevliga aspekter du tog med i denna artikel. Inte minst med detta att, ju mer distans vi har till oss själva, ju närmare kommer vi våra medmänniskor. Fint analyserat, stämmer helt.

    Mannen med bordet och utombordarmotorn, löste i mig ett gott skratt, varför? Jo, därför hans självklarhet där han sitter att så kommer man också framåt, kanske just därför. Inga dollargrin här inte, det går också så!!!

    Fjodor Dostojevskij läste vi i några år tillsammans, han var en författare som gick djupt in i oss. Känslan han la fram, beskrivelser och händelser i männskliga relationer är, var enastående.
    Jag, vi upptäcker att du har likaså psychologiska talanger, det är väl resultatet av ett långt intressant liv. Inte minst ditt sätt att ta livet på.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

eighteen − 8 =

Visa
Dölj