Världsalltet lever!

I solsystemet ser vi enbart en organism i förstorad skala, vi ser spelet mellan atomen och dess elektroner i makrokosmiskt tillstånd. Det finns till enbart för att ge liv, inte för något som helst annat. Att vi nere i atomvärlden inte kan se det med våra fysiska sinnen, förändrar inte principen. Med sin kosmiska insikt växer människorna fram till att kunna se livet i de elektriska krafterna mellan atomen och elektronerna; det är medvetandekraft liksom mellan solen och planeterna. Således är världsalltet besjälat, och därför är det riktigt som det står i Bibeln, att Guds ande svävade över vattnet. Guds ande är ju Guds medvetande, som svävade över vattnet, och vattnet är ju uttryck för partiklarna, solarna och vintergatorna. På samma sätt svävar vår ande eller vårt medvetande i tomrummet mellan atomerna i vår organism. (Från ett kursföredrag av Martinus 1955 – Den eviga världsbilden, del 5, stycke 49.2 https://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=65&stk=49&pkt=2).

Att världsalltet är besjälat kunde alltså Martinus se med sin intuitionsförmåga. Den materialistiska vetenskapens mission är ju inte att kartlägga världsalltets ”livssida”, men som Martinus framhåller (Livets Bog, del 1, stycke 230) är den jordmänskliga vetenskapen nu alltmer på väg att glida över till ett andligt plan. Inom fysiken, som ju betraktas som den mest fundamentala eller basala grenen av naturvetenskapen, har det bland somliga forskare nu t.ex. börjat uppstå en debatt om medvetande-materie-problemet (i dessa kretsar också kallat för ”det hårda problemet”). Det kan belysas av de bägge citaten nedan. Det första är från en intervju med Johannes Kleiner, matematiker och teoretisk fysiker vid Münchens centrum för matematisk filosofi i Tyskland:

Medvetande – eller bättre, medveten upplevelse – är uppenbarligen en del av verkligheten. Vi har det alla men utan att förstå hur det relaterar till den kända fysiken är vår förståelse av universum ofullständig… Om det bevisas att medvetandet spelar en kausal roll i universum, skulle det få enorma konsekvenser för den vetenskapliga synen på världen. (https://www.space.com/is-the-universe-conscious). 

Lee Smolin är en annan känd teoretisk fysiker som funderar i samma banor:

Om vi inte kan förklara medvetandet i fysiska termer, hur hittar vi en plats för det i en allomfattande syn på universum?

“Det finns ingen fråga inom vetenskapen som är svårare och mer förvirrande”, säger Lee Smolin , teoretisk fysiker vid Perimeter Institute for Theoretical Physics i Waterloo, Kanada.

Det är också något som han och andra tar upp med förnyad kraft, övertygade om att vi aldrig kommer att förstå universums mysterier – saker som hur verkligheten dyker upp ur kvantvärldens dimma och vad tidens gång verkligen betyder – såvida vi inte kan förstå förhållandet mellan materia och medvetande på ett nytt sätt.

Deras idéer motsvarar ett djärvt försök att beskriva universum inifrån och ut, snarare än tvärtom, och de kanske tvingar oss att överge länge omhuldade antaganden om vad allting i slutändan består av. (”A new place for consciousness in our understanding of the universehttps://www.newscientist.com/article/mg25433802-500-a-new-place-for-consciousness-in-our-understanding-of-the-universe/?utm_source=nsnew&utm_medium=email&utm_campaign=NSNEW_310322).

De idéer och tankar som nu framförs av bl.a. dessa fysiker har gjort att den s.k. panpsykismen (från grekiska pan, “allt”; psyche, “själ”) fått en förnyad aktualitet. Panpsykismen är en lära som hävdar att allt är besjälat. Allt i universum besitter alltså en psykisk natur analog med människans och all materia innehåller en aspekt eller komponent av medvetande. I filosofins historia tillskrivs dessa tankar namn som Platon, Spinoza, Leibniz, Kant, Schelling och Hegel m.fl.

Nya upptäckter väcker nya frågor

Inom astronomin görs också alltfler nya upptäckter från galax- ned till planetnivån som utmanar det materialistiska paradigmet. På ”galaxnivån” har flera upptäckter gjorts på senare år som visar att galaxer, som i det fysiska ”rummet” är åtskilda av miljoner ljusår (i något fall till och med miljarder ljusår), verkar vara förbundna med ett osynligt nätverk av massiva intergalaktiska strukturer, som gör att deras rörelser synkroniserar på ett sätt som inte kan förklaras av befintlig astrofysik. Dessa upptäckter kan tvinga oss att omvärdera vår grundläggande förståelse av universum, menar man.

Den observerade koherensen måste ha en viss relation med storskaliga strukturer, eftersom det är omöjligt att galaxer separerade med sex megaparsek (ungefär 20 miljoner ljusår) direkt interagerar med varandra, säger Hyeop Lee, astronom vid Korea Astronom and Space Science Institute (https://www.vice.com/en/article/zmj7pw/theres-growing-evidence-that-the-universe-is-connected-by-giant-structures)

Astronomer har nu gjort många observationer av galaxer som rör sig som om de är synkroniserade med varandra. Man vet sedan tidigare att galaxer bildar gravitationsbundna kluster som tillhör ännu större s.k. superkluster. Vår galax Vintergatan är t.ex. en del av det som kallas den lokala gruppen, en grupp med ett 40-tal galaxer. Denna grupp befinner sig i sin tur inuti det som kallas Virgo superkluster, som innehåller cirka 10 000 galaxer och Virgoklustret är i sin tur en del av ett mycket större superkluster kallat Laniakea, som rymmer omkring 100 000 galaxer.

På dessa mer “lokala” skalor rör sig galaxerna ofta på ett sätt som kan förklaras av relationen mellan deras respektive gravitationsfält. Men vissa galaxer visar dynamiska länkar över avstånd som är för stora för att förklaras av deras individuella tyngdkraftsfält. Så visade t.ex. en studie publicerad i The Astrophysical Journal i oktober 2019 att hundratals galaxer roterade synkroniserade med rörelserna från galaxer som var tiotals miljoner ljusår bort. Och en annan studie, publicerad i tidskriften Astronomy and Astrophysics 2014, fann supermassiva svarta hål som låg placerade som på en linje, trots att de befinner sig miljarder ljusår från varandra.

Detta är observationsresultat som dagens astrofysik som sagt inte kan förklara, och det är här behovet av ett nytt paradigm som kan förklara universums ”livsdimension” visar sig. I Martinus symbol nr. 14 Det kosmiska spiralkretsloppet 1 och i symbol nr. 76 Det kosmiska spiralkretsloppet 2 får vi en överblick över ”spiralkretsloppsprincipen”. Som symbol 14 visar finns det sju organismprinciper och symbol 76 visar att dessa organismprinciper upprepar sig både uppåt i makrokosmos och nedåt i mikrokosmos i det oändliga. Här finns lösningen på att gigantiska strukturer kan vara förenade och synkroniserade över för oss svindlande avstånd, eftersom de är delar av samma makroorganism!

Kortfattad förklaring av symbol 14 här

Kortfattad förklaring av symbol 76 här  

År 2010 gjorde en grupp forskare, med hjälp av data från NASA:s Fermi Gamma-ray Space Telescope, en upptäckt av en gigantisk, mystisk struktur i vår galax. Denna struktur ser ut som ett par utvidgade ”bubblor” som omsluter galaxens centrum. Varje ”bubbla” är 25.000 ljusår lång och hela denna gigantiska struktur kan kanske vara bara några miljoner år gammal, tror forskarna (https://www.nasa.gov/mission_pages/GLAST/news/new-structure.html).

De kan inte förklara denna strukturs natur eller ursprung. NASA:s Fermi-teleskop är ett panoramateleskop, som har den mest känsliga och högupplösta gammastrålningsdetektor som någonsin lanserats. Gammastrålning är den mest högvibrerande form av ljus, som naturvetenskapen känner till. Uttryckt på ett annat sätt är gammastrålarnas fotoner eller ljuspartiklar den form av ljusstrålning som har den kortaste våglängden. Det betyder också att det är den form av fysiskt förnimbart ljus som ligger närmast det andliga planet, eftersom skillnaden mellan det fysiska och det andliga planet ”tekniskt” sett, som Martinus beskriver det, är en fråga om ”långa” och ”korta” våglängder (se Artikelsamling 1 stycke 7.12. På svenska finns denna artikel i boken Artiklar 1930-1945).

Den gammastrålning som ”bubblorna” omkring vintergatans centrum släpper ut är enligt forskarna mer högvibrerande eller kortvågig än den gammastrålning som man observerat på andra ställen i vintergatan. Men orsaken till detta är alltså tills vidare ett mysterium för dem…

Credits: NASA’s Goddard Space Flight Center

Nu rapporteras dessutom om en ny liknande upptäckt som den som gjordes 2010. Citat:

Nyligen upptäckte också röntgenteleskopet eROSITA , ombord på Spektr-RG rymdobservatoriet, ett par gigantiska röntgenstrålande bubblor. Var och en av dessa bubblor är nästan 36 000 ljusår långa och 45 600 ljusår breda. Paret har varit anmärkningsvärt likt de enorma gammastrålningsbubblor (nu kända som Fermi Bubbles) som först upptäcktes av NASA:s  Fermi Gamma-ray Space Telescope  2010 (https://www.secretsofuniverse.in/march-2022-discoveries/?fbclid=IwAR0smHPHpIL__7HraykXtir47_hNynKZPkTYWda5rMO525n5L–xmBCY57A)

Som om detta inte vore nog fick vi ungefär samtidigt höra om en annan ny upptäckt, som andra forskare gjort, av ett annat ”mystiskt” fenomen i Vintergatans centrum,. Man har nämligen upptäckt radiosignaler därifrån som inte passar in i något känt mönster av radiokällor. ”Den märkligaste egenskapen hos den här nya signalen är att den har en mycket hög polarisering. Det betyder att dess ljus svänger i bara en riktning, men den riktningen roterar med tiden”, säger Ziteng Wang, som är huvudförfattare till den nya studien och doktorand vid School of Physics vid University of Sydney.

Objektets ljusstyrka varierar också dramatiskt, med en faktor 100, och signalen slås på och av till synes slumpmässigt. Vi har aldrig sett något liknande, säger forskarna. ”Detta föremål var unikt genom att det började som osynligt, blev ljust, bleknade och sedan dök upp igen. Det här beteendet var extraordinärt.” (https://phys.org/news/2021-10-strange-radio-emerge-galactic-centre.html?fbclid=IwAR19HNDcgVwSPk4aBbSg5mMdbKIcyXtcmjztWarS2IEJIX0CYkoUNsPoWzY).

Dessa ”extraordinära” fenomen knutna till vintergatans centrum är intressanta mot bakgrund av det Martinus skriver i sin bok Påsk:

In över jorden lyser och strålar redan en ny och stor kosmisk världsimpuls. Från ett stort system i vintergatans centrum väller den fram i överjordisk glans direkt mot jorden (Påsk, kapitel 16).

Om de ovan nämnda nya upptäckterna har något samband med det Martinus skriver om i citatet ovan är det väl bäst att tills vidare låta vara osagt. Men det kittlar onekligen tanken…

”Den levande världshypotesen”

Det är inte bara så att jorden är en trevlig plats att leva på och så kom livet hit och är det inte tur. Livet har gjort jorden till det den är i stor utsträckning. Det är Gaiahypotesen, och ”den levande världshypotesen” är nära besläktad med Gaiahypotesen, den är bara ett försök att generalisera den också till andra planeter. (Planetforskaren och astrobiologen David Grinspoon om ”The living worlds hypothesishttp://www.spaceref.com/news/viewpr.html?pid=17876)

Nu har Grinspoon tillsammans med några astrofysiker och astronomer ställt upp följande spännande tankeexperiment: Om en planet som jorden kan betecknas som “levande”, kan den då också ha ett eget medvetande?

Teamet publicerade nyligen en studie som undersökte denna fråga i International Journal of Astrobiology. I den presenterar de idén om “planetarisk intelligens”, som beskriver den kollektiva kunskapen och kognitionen hos hela planeten som ett samordnat system.

Astrofysikern Adam Frank, en annan av studiens författare, säger:

Om vi ​​någonsin hoppas på att överleva som art måste vi använda vår intelligens för planetens bästa. Vi har ännu inte förmågan att agera gemensamt för planetens bästa. Det finns intelligens på jorden, men det finns inte planetarisk intelligens. Planeter utvecklas genom omogna och mogna stadier, och planetarisk intelligens är en indikation på att det handlar om en mogen planet. (https://phys.org/news/2022-02-planet-mind.html)

Martinus beskriver detta mogna planetstadium på detta sätt:

Den stora “nebulosa” som jordmänskligheten i form av sina olika folkslag, trossamfund, sekter och nationer utgör, är alltså i starkt stigande grad på väg att förtätas till en fast kropp, till ett rike. Eftersom detta rike omsluter hela planeten, kan det räknas till det slag av riken som senare i Livets Bog kommer att belysas under begreppet “planetriken“. Här på jorden är detta rike alltså ännu bara i sitt fostertillstånd, men genom den nya världsimpulsen kommer det nu att föras fram till sin slutliga födelse, då dess verkliga existens blir ett faktum (Livets Bog, del 1, stycke 93 https://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=93)

Värme och kraft är livsyttringar

Planetforskarna har på senare år börjat upptäcka att även kloten har en kroppstemperatur som genereras av inre värmekällor i själva klotkroppen – inte bara av yttre strålning från solen alltså. Därför har gränserna för möjligt biologiskt liv i t.ex. vårt eget solsystem numera flyttats långt utanför det som tidigare kallades “guldlockszonen” (jorden och dess närzon). Forskarna ansåg förut att denna var den enda zon i solsystemet där det varken är för varmt eller för kallt för att vatten ska kunna existera i flytande form, vilket ju är en förutsättning för alla av oss kända former av fysiskt liv. Den föreställningen har man efter hand fått revidera mer och mer i och med att utforskningen av världarna i det yttre solsystemet har avslöjat att där finns gott om vattenklot både bland dvärgplaneter och månar. Världar med flytande vatten under mer eller mindre tjocka skyddande istäcken. I dag är forskarna rätt säkra på att åtminstone tre av Jupiters månar (Europa, Ganymedes och Callisto) och minst två av Saturnus månar (Enceladus och Titan) bär på stora vattenoceaner, som till och med i ett par fall rymmer mer vatten än alla jordens oceaner tillsammans! Numera vet man också att de stora gasplaneterna – Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus – i sina atmosfärer har stora kvantiteter vatten. Man är idag dessutom rätt säker på att åtminstone två av vårt solsystems ”dvärgplaneter” – Ceres och Pluto – har vattenoceaner under sitt yttre is-skal. Till och med den avlägsna Pluto pekas nu därför ut som en möjlig “livskandidat”! Forskarnas tolkningar av de bilder och andra data som NASA-sonden New Horizons sände tillbaka till jorden från sin närpassage av Pluto i juli 2015 har fått dem att tro att Pluto under det isiga ytskiktet är betydligt varmare än man kunnat ana. Det finns också tecken på att vulkaniska krafter är aktiva under isen där och på några ställen spyr ut vatten i mer eller mindre flytande form, s.k. kryovulkanism (https://www.space.com/pluto-recent-ice-volcanoes-new-horizons)

På samma sätt är man förbryllad över att den lilla Saturnus-månen Enceladus har en sådan stark inre värmeaktivitet att den kan producera solsystemets mest spektakulära gejserfenomen i sitt sydpolsområde (!). Först trodde man att den värme som produceras där enbart var ett resultat av Saturnus dragningskrafter på den lilla månen. Men man anser numera att det inte kan vara hela förklaringen, eftersom de partiklar från dessa gejsrar, som NASA:s tidigare Saturnus-sond Cassini kunde analysera, visar att de måste ha blivit till vid värmekällor på havsbottnen där som har en temperatur på minst +90 C och därefter snabbt blivit avkylda!  (https://www.esa.int/Science_Exploration/Space_Science/Cassini-Huygens/Heating_ocean_moon_Enceladus_for_billions_of_years).

När det gäller Pluto finns det ju heller inget större klot i närheten som skulle kunna förklara dess interna värmeproduktion. Jag tror att det är sådana här för den materialistiska naturvetenskapen till synes ”olösliga” mysterier, som gör att man så småningom kommer att komma in på tanken att också kloten är levande organismer. Organismer som liksom alla andra organismer har sin egen värmeproduktion eller ”normaltemperatur” – så länge de är levande alltså. Kosmiskt sett är därför en sådan värmeproduktion en ”livsyttring”! Alla fysiska organismer, vare sig de är mellankosmiska (det kosmos där vi själva upplever livet), makro- eller mikrokosmiska är sammansatta eller uppbyggda av de två kosmiska grundenergier som Martinus kallar tyngd- eller explosionsenergi (den heta eller varma energin) och känsloenergi (den kalla energin). Det är balansen eller spänningen mellan dessa motsatta krafter som skapar både vår och t.ex. klotens inre ”normaltemperatur”.

Här kan vi börja ana att de gåtor eller mysterier som upptäckter som denna ställer forskarna inför kräver en något annorlunda förklaring än att olika klot bara är i rymden svävande ”kulor” av sten, is eller gas. Det är alltså inte bara den ”yttre” solenergin, utan också den ”inre” solenergin eller klotets egenvärme (stycke 423 i Livets Bog, del 2), som uppenbarligen spelar en stor roll för de mer eller mindre tempererade förhållandena på olika klot – och därmed också deras eventuella betingelser för organiskt fysiskt liv eller inte.

När det gäller frågan om potentialen för liv på andra ställen i vårt kosmiska grannskap menar Martinus att varje klot är – eller har en gång varit (det finns ju också ”klotlik”, som t.ex. vår egen måne) – en organism för ett levande väsen, även om det saknar det som dagens naturvetenskap definierar som ”livsyttringar”. Citat:

Hur mycket liv som finns på de andra planeterna är en sak för sig, men där finns liv, eftersom all rörelse är uttryck för liv. I skapelsen eller förvandlingen på de olika kloten finns det olika livsformer, som ju inte behöver vara samma livsform, som här på jorden. Det bestäms av om de fysiska betingelserna på de andra kloten är av samma slag. De kan vara längre tillbaka i utvecklingen än jordklotet, och de kan vara längre fram.” (Den eviga världsbilden, del 5, stycke 49.2 https://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=65&stk=49&pkt=2).

Den materialistiska naturvetenskapen är intelligensbaserad. Men intelligensen är ingen sinnesfunktion. Den är bara en förmåga att kunna förstå och analysera det vi upplever genom våra sinnen, och så länge denna sinnesupplevelse begränsar sig till den fysiska världen och dess detaljer, så kommer endast den världen att vara objektet för intelligensens forskarljus. Detta är alltså orsaken till att människan på ett visst stadium av sin intelligensutveckling blir materialist och ateist. Den gamla religiösa sinnesfunktionen i instinktens form har förlorat sin bärkraft i hennes medvetande och så länge hennes framstående intelligens inte balanseras av en utvecklad human känsla kommer hon att avvisa allt ”andligt” eller ”överfysiskt” som produkter av mänsklig övertro och fantasi. Man kan likna det vid den ”bländningseffekt” som uppstår när man länge befunnit sig i mörker och plötsligt kommer ut i starkt dagsljus. Ögonen måste få tid att vänja sig vid ljuset för att kunna se klart. Med vår historiskt och utvecklingsmässigt nyväckta intelligens befinner vi oss alltså just nu i ”den bländade zonen”. Eller för att citera den berömde fysikern Werner Heisenberg: ”Den första slurken från naturvetenskapens glas gör dig till ateist, men i glasets bottensats väntar Gud på dig.”

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3-2022.

Dela inlägg
Visa
Dölj