Fråga: Det är mycket av det obehagliga goda i Mellanöstern nu. Enligt Martinus så faller ju inte ett dammkorn på ”fel ställe”. Man undrar ju förstås hur karmalagen styr så att småbarn sprängs i bitar? Trots att jag läst mycket av Martinus så undrar man många gånger hur allt detta lidande kan ha en förädlande inverkan på vår andliga struktur? Jag har många gånger tänkt att det måste väl ändå vara Försynen som har tillsatt både Hitler, Putin och det israeliska styret för att dessa ska möjliggöra att många människor ska kunna skörda sin karma?
Många gånger, när man ser gravt funktionsnedsatta människor och hur de verkligen lider, tycker man att deras liv verkar totalt meningslöst. Eller kan det vara så att dessa arma människor upplever att de så att säga ”äter ihop med svinen” och detta är det ultimata sättet att skörda sin karma på? Man undrar ju också hur det kan vara utvecklande att bo på ett äldreboende och bli totalt senil och gå omkring i blöjor sista åren av livet. Man undrar ibland hur allt detta kan vara mycket gott?
Svar: Tack för din högst aktuella fråga! Martinus beskriver ju karman som en ”speglingsprincip”. Den är en ”spegel” som reflekterar eller återkastar våra egna handlingar till oss själva. Och de som i dag är barn har ju varit vuxna tidigare och vad de då gjort kan vi ju bara försöka gissa. Vi har alla mycket på vårt samvete, genom många inkarnationer i ”den dräpande principens zon”. Och i den mån vi ännu inte lärt det vi ska lära av detta, möter vi motsvarande handlingar i vår egen kropp och själ.
Följande Martinuscitat tycker jag ger svaret på lidandets mysterium och mission i ett koncentrat:
”Medan intelligensen kan utvecklas genom erfarenhet och undervisning, kan humaniteten inte utvecklas genom undervisning. Den kan endast utvecklas genom erfarenheter av lidande. Alla sjukdomar, olyckliga öden eller upplevelser, sorger, bekymmer osv. som väsendet har gått igenom i tidigare liv, har till det nuvarande livet lämnat kvar ett omedvetet minne av dessa upplevelser. Detta betyder att väsendet inte förnimmer det som minne. Rent fysiskt, hjärnmässigt kan det naturligtvis inte alls komma ihåg något från sina tidigare liv. Alla erfarenheter av smärta eller lidande blir på det andliga eller psykiska planet ombildade till en förmåga att i väsendets medvetande skapa inte bara en rent intelligensmässig, utan också en känslomässig eller själslig bild i dess innersta “själv” av de lidanden det ser att dess nästa mer eller mindre plågas av. Då väsendet således med utvecklingen av denna förmåga inte bara rent hjärnmässigt eller teoretiskt, utan också i sin egen känsloförmåga kan förnimma sin nästas lidande och bli lika medvetet i detta som i sitt eget eventuella lidande, framkallar denna förmåga en lust hos väsendet att hjälpa sin nästa ut ur dennes lidande eller nöd. Det är denna förmåga som gör att vi kan känna medlidande med andra väsen som befinner sig i olyckliga tillstånd. Om en människa ännu bara är så utvecklad att hon kan begripa sin nästas lidande med hjärnan, men inte med hjärtat, det vill säga den humana känsloförmågan, så känner hon inte alls något behov av att hjälpa sin beträngda nästa. Här är sympatianlagen ännu så begränsade, att de i verkligheten endast kan utlösa den rent parningsmässiga sympatin för äktenskapspartner, avkomma och familj” (Livets Bog, del 7, st. 2408).
Varför ska mörkret vara så mörkt?
Vår utveckling fram till att bli humana och medkännande varelser går alltså genom ”blod, svett och tårar”. Men varför måste då mörkret vara så mörkt? Kunde det inte vara lite mindre drastiskt eller brutalt? Jo, men om det vore det, skulle vi inte heller kunna uppleva de mörka tillståndens motsats eller kontrast. I samma grad som vi upplevt mörkret blir vi nämligen i stånd att uppleva ljuset och glädjen.
”Glädjen är nämligen i sin högsta analys detsamma som reaktionen av övergången från mörker till ljus, från sjukdom till hälsa, från nöd till hjälp, från smärta till lindring, från armod till välstånd, från dårskap till visdom, från primitivitet till intellektualitet osv.”(Martinus: Logik, kap. 21).
Ju starkare vi upplevt mörkret, desto starkare blir också vår upplevelse av ljuset. Här kan det åter vara på sin plats att citera Martinus:
”När ett välbefinnande ska markeras, kan detta likaså endast ske genom att välbefinnandet markeras med sin motsats, alltså med något som inte är välbefinnande. Och ju större motsatser man har upplevt till detta välbefinnande, desto större blir förnimmelsen av välbefinnandet. Och det är just av detta som den så kallade ’lyckan’ beror. När en människa verkligen känner sig lycklig, sker det alltså enbart tack vare att hon tidigare har haft en motsvarande upplevelse av kontrasten eller motsatsen till denna sin nuvarande lycka” (Livets Bog, del 6, st. 1939).
Alla upplevelsetillstånd är i högsta grad något ”relativt”, dvs. dessa upplevelser är alltid relaterade till en eller annan grad av kontrastupplevelse. Temperaturen 20 plusgrader kan exempelvis upplevas både som ”varm” och som ”kall” beroende på graden av kontrastupplevelse. Om vi vill övertyga oss om det, kan vi till exempel pröva att fylla tre kärl med vatten med varierande temperaturer. Vi fyller det första kärlet med vatten som är 10 grader varmt, det andra fylls med 20-gradigt vatten och det tredje med vatten som är 30 grader varmt. Om vi först doppar våra händer i det 10-gradiga vattnet och sedan flyttar dem till kärlet med 20-gradigt vatten, så kommer vi att uppleva det 20-gradiga vattnet som ”varmt”. Men samma 20-gradiga vatten kommer vi att uppleva som ”kallt” om vi i stället först doppar händerna i det 30-gradiga vattnet.
Hur starkt vi kommer att uppleva ett visst tillstånd av det ena eller andra slaget är dessutom helt avhängigt av i vilken grad vi upplevt detta tillstånds kontrast.
Om vi fortsätter experimentet med vattenkärlen, så kan vi tänka oss att vi tar ett fjärde kärl som vi fyller med vatten som endast är 5 grader varmt. Om vi flyttar våra händer direkt från detta 5-gradiga vatten till det 20-gradiga, kommer vi att uppleva det 20-gradiga vattnet som ännu varmare än vi gjorde, när vi flyttade händerna från det 10-gradiga till det 20-gradiga. Orsaken till detta är naturligtvis att kontrasten mellan det 5-gradiga och det 20-gradiga vattnet är större än kontrasten mellan det 10-gradiga och det 20-gradiga.
Lidandets mission
I sin kosmiska natur är den fysiska världen livets stora skola eller ”fosterzon”, som Martinus också kallar det. Det är den zon där individen ska utvecklas till mognad, för att kunna födas som en riktig eller kosmiskt medveten människa. Att bli en riktig eller fullkomlig människa innebär att alla ens tankar och handlingar blivit i harmoni med livslagarna. Men hur når man dit? Jo, endast genom att uppleva kulminationen av sin egen disharmoni med dessa lagar. ”Visdomen är kunskapen om mörkrets verkningar”, säger Martinus, och dessa verkningar måste man erfara i form av direkt självupplevelse. Endast då kan de införlivas med ens eget väsen.
Att skapa visdom och kärlek är alltså mörkrets och lidandenas stora mission. Livet har den inneboende förmågan att förädla och omvandla allt. Ur avfallet, komposten, framväxer den nya skörden. Ur det mörka kolet kristalliseras den lysande diamanten osv. På samma sätt transformeras mörkret i medvetandet till ljus; de mörka erfarenheterna, upplevelserna av lidande, kristalliseras till lysande punkter – kärleksfält – i mentaliteten. Det vill med andra ord säga att på de fält eller områden där vi själva har lidit, där får vi också förmågan att känna medlidande eller medkänsla med andra som lider. Och det är denna medkänsla eller humanitet som är den verkliga allkärlekens begynnelseform. Så fungerar alltså mentalitetens egen ”alkemi”.
Därav kan vi förstå hur nödvändiga och oumbärliga erfarenheterna av lidande är för individens utveckling. Om det levande väsendet aldrig fick uppleva smärta och lidande skulle det ju för evigt vara dömt att stå kvar på en primitiv och ofullkomlig medvetandenivå. Och det vore en verklig ”förbannelse” eller ett verkligt ”helvete”. Ja, det vore faktiskt liktydigt med en evig medvetslöshet eller död, eftersom allt danande av medvetande och livsupplevelse är baserad på kontrastverkan. Men nu kan individen, tack vare smärtan och lidandet, inte undgå en fullkomliggörelse.
Situationen i världen i dag
Och apropå världssituationen så befinner vi ju oss enligt Martinus alltsedan det första världskrigets utbrott 1914 i ”domedagens” epok. ”Domedagen” innebär den invigning i mörkret och dess konsekvenser som är förutsättningen för vår senare invigning i ljuset. Tack vare att smärtan och lidandet under denna epok är så koncentrerat uppstår en forcerad utveckling. På flera av sina föredrag och rådsmöten på Martinus Institut, under det sista årtiondet av sitt jordeliv, återkom Martinus till att konflikterna i Mellanöstern kommer att utlösa ett världskrig som får omvälvande konsekvenser för hela världen. Här följer ett litet axplock av uttalanden om detta på rådsmöten från denna tid:
”Jag tror inte att judarna någonsin vill ge den marken tillbaka. Och jag tror att det blir orsaken till kriget.” (29 november 1979)
”Jag tror att stormakterna kommer i krig med varandra, igångsatt av judehistorien, och att stormakterna mister sin makt, så att hela världen blir tvungen att hålla ihop.” (4 april 1978)
”– detta krig som kommer nu … det blir svårt. Så jag menar att stormakterna kommer att krossas. USA, Ryssland och Kina.” (23 september 1975)
Om det nu kan vara till tröst för någon, så kan jag ju också nämna att han sagt att vi här i Skandinavien inte kommer att bli direkt drabbade av kriget:
”Men ett krig kommer naturligtvis att sätta sina spår överallt, självklart blir det restriktioner och efterdyningar osv., det kan man inte slippa undan. Men vi bor alltså på den bästa platsen, när vi bor här i Skandinavien i norr, på det norra halvklotet. Det är den bästa platsen” (från Martinus 87-årstal 1977. Kosmos nr 7/2009).
Funktionsnedsättningar och utvecklingsstörningar
När det gäller grava funktionsnedsättningar och utvecklingsstörningar är de kosmiskt sett alltid en följd av att individen ifråga på ett eller flera områden skadat det Martinus kallar ”normalitetens talangkärnor”. Det kan t.ex. ha skett genom att man missbrukat olika för organismen nedbrytande ämnen under flera inkarnationer. En sådan skada kan ibland vara så omfattande och djupgående att den också tar flera inkarnationer att reparera. Men individen blir alltid, förr eller senare, återförd till normaliteten. Och det blir han/hon just tack vare de starka erfarenheter av lidande som hans/hennes handikapp medför. Detta lidande alstrar nämligen en stark längtan tillbaka till normaliteten. Och i och med detta har också återtåget till livet och hälsan inletts. Längtansenergierna aktiverar och påskyndar restaureringen av de skadade ”talangkärnorna”. Så sker även i de fall där skadan är så djupgående att individen inte har något fungerande dagsmedvetande på det fysiska planet. I sitt nattmedvetande är väsendet nämligen frigjort från den fysiska kroppens begränsningar och har då full inblick i och förståelse för sin situation. I ett sådant fall igångsätts alltså den helande processen via nattmedvetandet. En sådan djupgående erfarenhet omvandlar individens mentalitet så att han eller hon i kommande inkarnationer blir de allra bästa hjälparna för andra som befinner sig i liknande smärtsamma ödessituationer som de själva har genomgått. Martinus skriver om detta i artikeln Livskraftens ursprung:
”Det finns bland vår tids människor en mängd urspårningar, både sexuella och sådana som består av överdrivet bruk av narkotika och alkohol. Sådana urspårningar kan i kommande inkarnationer ge människor en högre eller lägre grad av psykisk funktionsnedsättning, eller leda till medfödda fysiska defekter, som de urspårade väsendena efter några inkarnationers förlopp kommer att ha övervunnit. Dessa väsen, som tidigare gått igenom en urspårnings mörka tillstånd, kommer att vara särskilt rustade med erfarenheter och förmåga till medlidande, så att de, när de har återvunnit sin hälsa, blir de allra bästa hjälpare och vägledare för medmänniskor som befinner sig i ett liknande urspårat tillstånd som de själva har genomgått” (Kosmos nr 4/2015).
Den nederländske prästen och författaren Henri Nouwen har formulerat smärtans och förlusternas mission på detta vackra sätt:
”Mitt bland våra tårar finns en gåva gömd. Mitt i sörjandet tar man de första dansstegen. Ropen som stiger ur förlusterna ingår i tacksamhetens sånger.”
Martinus får sista ordet:
”Det finns inte något mörker som inte är avsett att vara bakgrund för ett strålande ljus. Varje levande väsens ’Getsemane’ finns uteslutande för att vara ett ’mörkrum’ där något ljust och gudomligt skall uppenbaras” (Ljuset i mörkret, Kosmos nr 12/2003).
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2/2024