Fråga om husdjur

Fråga: Vad är din åsikt om att ha husdjur som hund eller katt? Och vad hade Martinus för syn på detta? Är det en bra eller dålig idé? Jag uppfattar det som en dålig idé bl.a. därför att hundar och katter egentligen trivs bäst tillsammans med andra hundar och katter.

Svar: Din fråga om det är en god eller dålig idé att ha husdjur kan nog bara besvaras individuellt. Man måste ju också ställa frågan god eller dålig för vem och på vilket sätt. Du har rätt i det du skriver om att hundar och katter nog ”egentligen trivs bäst tillsammans med andra hundar och katter”. Men ur ett kosmiskt utvecklingsperspektiv måste det ju också finnas en mening med och en orsak till att dessa djur har kommit att leva och utvecklas så nära människan. Det måste alltså finnas en högre mening med det, sett ur det Martinus kallar ”den gudomliga världsplanens” perspektiv. I boken Logik skriver han:

”Alla ”tama” djur runt om i världen, alla ”husdjur”, är början till den mentala ”felande länken”. Här börjar de första formerna av ”utdrivningen” från ”paradisets lustgård” (Logik kapitel 47).

Medan djuren i sitt fria naturtillstånd inte störs av de mentala konflikter och bekymmer som i så hög grad kännetecknar oss jordmänniskor, så kan vi däremot se en begynnelse till sådana problem också hos våra husdjur. Samlivet med människan sätter djupa spår i djurets själ och det är nog det som är detta samlivs kosmiska mission.

Livets Bog, del 5, stycke 1753, skriver Martinus om hur den nära samvaron mellan människan och hennes husdjur resulterat i att husdjurets aura blivit ”infiltrerad” av människans själsliga energier och ”sympatistoff”, vilket t.ex. kan göra att en hund kan riskera livet för att rädda sina mänskliga familjemedlemmar. Något som djuret i sitt vilda naturtillstånd aldrig annars skulle göra. Citat:

”Det är sant att tama djur kan ge prov på ett visst slag av kärlek till sin husbonde och att en tam hund gärna riskerar livet för att rädda något som har att göra med de människor som han kommit att hålla av, men en sådan kärlek är inte något allmängiltigt normalt tillstånd hos rovdjuret och förekommer absolut inte där det lever i sitt fria och ursprungliga vilda tillstånd i djungeln. Denna djurets sympati beror endast på en mångårig inblandning av mänskligt sympatistoff i dess aura. Det är inte ett psykiskt materiestoff som utvecklats med hjälp av väsendets egna sympatianlag. Det har fått denna sympati i färdigt tillstånd påförd av människor. Sådan överföring av sympatistoff äger rum när man ”kelar” med eller skämmer bort ett djur. Överföringen av mänskligt aurastoff till djurets aura kan bli så till den grad dominerande, att djurets ursprungliga och naturliga egenskaper nästan blir helt satta ur funktion. Ett sådant djur skulle inte alls, eller med största svårighet, kunna klara sig, om det plötsligt skulle lämnas att självt skaffa sig föda och livsmöjligheter. Detta mänskliga sympatitillstånds närvaro hos djuret blir bland annat till faktum därigenom att det endast kan uppkomma när djuret umgås med väsen, hos vilka denna aura av sympati eller kärlek redan existerar, alltså människor. Då människan är det enda väsen där den existerar, skulle den alltså aldrig någonsin kunna uppstå i djuret annat än under dess samvaro med människan. Den sympati som kan uppstå mellan skogens vilda djur av samma kön, utan mänsklig inblandning, är blott en viss av någon gemensam livsfara – t.ex. vid skogsbrand, översvämning eller annan naturkatastrof – skapad behärskad tolerans, vilken plötsligt upphör, så snart den gemensamma faran är över. En sådan tolerans har ingenting med kärlek att göra. Den är bara ett utslag av en tillfällig livsbetingande nödvändighet, en utvidgning av djurets flockmedvetande, ett slags försvarsmedel, analogt med andra av självbevarelseinstinkten framkallade försvarsmedel.” (https://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=55&stk=1753)

Sympatin mellan en människa och hennes husdjur kan alltså vara ett uttryck för den sympati som vi annars kallar ”familjekärlek”. Men Martinus menar också att människans sympati för djuret, och hennes önskan att kela med det, även är ett utslag av den nya och utvidgade sympatiförmåga som växer fram hos människan som ett resultat av det han kallar ”den sexuella polförvandlingen”. I Livets Bog, del 4, stycke 1144 skriver han följande om det:

”Som vi redan tidigare berört kan ”den nya sexualiteten” eller kärleken till nästan lika lite som ”den enpoliga sexualiteten” existera utan att vara en organisk funktion. Jordmänniskans tendens att älska och smeka utanför ”den enpoliga sexualitetens” domän är en ny organisk funktion. När kamrater eller vänner hjärtligt trycker varandras händer eller omfamnar varandra i glädje över varandras sällskap, ja, till och med kysser varandra, är det inte ”den enpoliga sexualiteten” som här söker utlösning. Det är inte en dragning till ett speciellt ”motsatt kön” som gör sig gällande. Och är inte situationen densamma när människor i största allmänhet klappar och smeker eller kelar med djur? Hela denna längtan till sympati eller till att uttrycka ömhet har ju inte något att göra med ett ”hanväsens” dragning till ett ”honväsen” eller ”honväsendets” dragning till ett ”hanväsen”. Tvärtom utlöses den ju helt utanför den vanliga eller ordinära könsvarelsen. Är det inte just därför som denna sympati- eller ömhetsutlösning har fått namnet ”kamratskap” eller ”vänskap” och i sin fullkomligaste form ”kärlek”? När sympatin uppträder som en dragning till ”det motsatta könet”, uttrycks den ju som ”älskog” eller ”förälskelse”. Men en jordmänniskas lust att smeka ett djur är ju i sin normala form inte ”älskog”. Den är inte en ”förälskelse” som grundar sig på ett hemligt begär att uppnå en parningsakt eller sexuell utlösning med föremålet för förälskelsen. Det är riktigt att en sådan akt i enstaka fall inte desto mindre kan förekomma på grund av ett sådant begär, men den är ju då endast uttryck för en störning i väsendets själsliv, uppkommen genom bristande normal sexuell tillfredsställelse.” (https://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=54&stk=1144)

På senare år har ju också framför allt hundar allt mer använts i kontaktskapande syfte på t.ex. äldreboenden. Det brukar bli en livsglädjehöjare för de äldre som ju ofta också känner sig ensamma. Kan man använda t.ex. hundar på det sättet kan det ju säkert bli till glädje för alla parter, inklusive hundarna själva, som ju är känsliga för såväl de positiva som negativa energier vi människor sänder ut. Jag har själv delvis växt upp med ett par hundar och vet av egen erfarenhet hur starka sympatiband det kan skapa.

Det finns alltså många aspekter av saken. Var och en får själv känna in vad som är det bästa att göra. Hoppas att dessa lösa tanketrådar kan vara till någon hjälp för dig i dina funderingar och återkom gärna med fler frågor om du vill!

%d bloggers like this: