Kosmisk resenär

hs-2006-55-a-xlarge_web

Den eviga utvecklingen kan alltså liknas vid en evigt fortsättande uppåtgående rörelse, i vilken alla levande väsen deltar, helt oberoende av om de är stora eller små, rika eller fattiga, friska eller sjuka, förbrytare eller helgon, djur eller människor, osv. Alla rör de sig framåt och uppåt.Genom oändligt varierande former av livsupplevelse, genom vitt skilda zoner och tillvaroplan, genom materiella och andliga tillstånd, från mörka och kalla klot till varma och solljusa världar, går livets väg. Och genom sin identitet som sinnesorgan, kroppsformer, tillvaroplan, utvecklingsstegen och livets väg gör de samlade kosmiska grundenergierna alltså alla levande väsen till “kosmiska resenärer”, för vilka de enskilda kloten är tillfälliga uppehållsstationer och sevärdheter. Och då dessa resenärer blir präglade av de erfarenheter, intryck och upplevelser som de berikas med i varje sådan värld som de passerar, blir livet på varje klot “interplanetariskt” och mångskiftande i sina detaljer, och de nämnda energierna eller den samlade gudomliga världskraften blir i sin grundanalys “en outtömlig källa till gudomlig visdom” och blir därigenom för gudasönerna identisk med “ett alltomfattande, fundamentalt utlösande moment för gudomlig kärlek, lycka och salighet”

(Martinus: Livets Bog 1 stycke 288)

Välkommen till denna hemsida som säkert aldrig kommit till världen om inte ihärdiga vänner “pushat” mig i den grad som de gjort. Speciellt tack till Misja som inte bara “pushat” mig när det gäller detta, utan också “designat” sidan och hjälpt mig praktiskt att få allt på plats till sist. Själv hade jag inte klarat det…

Sidan består av totalt över 100 artiklar, som jag under de senaste drygt 30 åren skrivit i tidskrifterna Kosmos (tidskrift för Martinus Institut) och i den nu sedan rätt många år nedlagda Martinus-inspirerade tidskriften Ny Kultur samt ett par andra nätpublikationer. Martinus världsbild eller andliga vetenskap är ju av ett tidlöst slag, så egentligen spelar det ingen roll när de olika artiklarna skrivits – även om många av dem också har en anknytning till händelser och skeenden i tiden – men i avslutningen på varje artikel har jag lagt in en notering om när och var artikeln tidigare har publicerats, så att också det legitima behovet av orientering i tid och rum blir tillgodosett…

När det handlar om så många artiklar om så många olika ämnen eller teman, som det gör i detta fall, är det svårt att sortera dem i olika kategorier. Extra svårt blir det, eftersom innehållet ofta också är “gränsöverskridande” – liksom ju hela Martinus världsbild är till sin egen natur. Fundamentalt för att kunna förstå denna världsbild är ju dock begreppen reinkarnation, karma och utveckling, så därför har jag först lagt in några artiklar som på olika sätt behandlar dessa teman under kategorin “Essäer” – efter den inledande artikeln där med titeln “Jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna…”, som berättar lite om Martinus kosmiska upplevelse och författarskap. Jag har som ni kan se i menyraden ovan – och i spalten med de klickbara artikeltitlarna till höger – gjort en uppdelning i kategorierna “Essäer”, dvs oftast lite längre artiklar (fast en och annan kort historia har också slunkit med där), och “Världen aktuellt-artiklar” samt “Notiser”. De sistnämnda är som framgår av den rubriken bara mycket korta notiser om olika ting. När det gäller “Världen aktuellt-artiklarna”, så är det mycket blandat, såväl vad gäller artiklarnas längd som teman. En del är närmast av notiskaraktär, och andra är lika långa som många av artiklarna under “Essäer”. Det är alltså egentligen en smaksak i vilken av kategorierna de bör placeras, men jag har trots allt mina skäl att efter moget övervägande göra som jag här har gjort… 😉 . När det gäller “Världen aktuellt-artiklarna” och “Notiser” bör jag väl också nämna att jag i de flesta fall lagt in dem i en kronologisk ordning, så att de senaste finns högst upp och de äldsta längst ner. När det gäller “Essä-avdelningen” har jag dock oftast inte brytt mig om kronologin, så där är det en salig röra av allt möjligt 🙂 .

Om du vill veta mer om Martinus och hans världsbild, så finns mycket intressant att hämta på Martinus Instituts egen hemsida (svensk version. Hemsidan finns i en rad olika språkversioner, som kan ses där på fliken “Language”), där för övrigt hela Martinus huvudverk i 7 band med titeln Livets Bog (Livets bok) också kan läsas och göras digitala sökningar i! I Sverige ges annars Martinus litteratur ut av Världsbild förlag.

Ska också, för dem som kanske vill ta del av världsbildspresentationer inte endast i skriven form, nämna att man kan se och höra mig prata om denna världsbild på följande Youtubeklipp:

Ett föredrag med titeln ”Döden – den andra födelsen” som jag hade i Stockholm den 3 september 2016.

Del 1 av ett seminarium från 21 maj 2016 i Stockholm med titeln “Jorden i solsystemets organism”.

Del 2 av ett seminarium från 21 maj 2016 (med en tilläggsinspelning den 27 augusti 2016) i Stockholm med titeln “Jorden i solsystemets organism”.

Ett föredrag med titeln ”Psykiska förmågor i forntiden, nutiden och framtiden” som jag hade i Stockholm den 5 september 2015.

Ett föredrag med titeln ”Jordens och mänsklighetens öde” som jag hade i Stockholm den 18 maj 2014.

En intervju som filmaren Stefan Frankel gjorde med mig 2008 – om jag minns rätt – om begreppet förlåtelse och Martinus världsbild till DVD:n med hans film ”Nathalie” som är en dokumentär, som handlar om hur en mor och far kunde förlåta sin dotters mördare.

Ett föredrag med titeln ”Att leva med ofullkomlighet” som jag hade i Stockholm den 5 maj 2013.

Del 1 av ett seminarium från 11 mars 2012 i Stockholm med titeln ”En kosmisk resa genom solsystemet”.

Del 2 av ”En kosmisk resa genom solsystemet”.


Den som är nyfiken på att få se och lyssna på fler föredrag på svenska också med andra Martinusinspirerade presentatörer kan gå in på denna länk (klicka på Inspelade föredrag i översta menyraden där). Och den som vill lyssna på bandinspelade föredrag med Martinus själv från tidsperioden 1954-1980 kan göra det på denna länk

I slutet av 2015 startade också några Martinus-intresserade vänner i Stockholm “Kosmologipodden” – en poddradio för samtal om olika ämnen med relation till Martinus kosmiska världsbild. Se http://kosmologipodden.libsyn.com/

OBS: En ny kortfilm – bara 9 minuter lång – om Martinus och hans liv och världsbild finns nu också att se på Youtube både i en engelsk och i en dansk version på dessa länkar: https://youtu.be/uVcsM_QN6Ow (engelsk version) och https://youtu.be/nb29p1Jv83E (dansk version). En lite längre dokumentärfilm (45 minuter) om människan Martinus och den världsbild som bär hans namn – som även sänts på både dansk och svensk TV på 1990-talet – finns också att se i flera olika språkversioner på Youtube. Den svenska versionen kan ses på länken https://www.youtube.com/watch?v=I7OGL1S3_Rw

Sist men inte minst: Martinus verk är ett öppet erbjudande till alla intresserade – utan någon form av sekt- eller föreningsbildning med medlemskap. Han sa själv i ett ofta citerat uttalande: “Tag det av mitt arbete som du kan använda, och låt resten ligga.” Det är alltså upp till var och en vad man ev. kan finna användbart i detta. Jag hoppas i alla fall att du som hittat hit kan finna något som intresserar dig i det brokiga “smörgåsbord” som denna sida utgör! Och om du har synpunkter och/eller frågor är du alltid välkommen att maila mig via detta formulär. Om du har frågor eller kommentarer angående någon speciell artikel, så är du också alltid välkommen att skriva i kommentatorsfältet som finns under varje artikel. Jag lägger också själv fortlöpande in kommentarer där med intressanta videolänkar och annat med anknytning till olika artiklars teman (se under rubriken Senaste kommentarer i högerspalten).

Videos inspelade sommaren 2014 på Martinus Center Klint i Danmark:

Kort presentation av temat “Den sexuella polförvandlingen”.


Finns också att se på Vimeo på länken: http://vimeo.com/102747996

Kort presentation av temat “Kosmiskt medvetande”.


Finns också att se på Vimeo på länken: http://vimeo.com/102949843

Dela inlägg

Nytt videoföredrag om “Livsmodet”

Posted by on September 9, 2017 in Uncategorized | 0 comments

Nytt videoföredrag med titeln “Livsmodet” inspelat i Stockholm den 2 september 2017:

 

Videoföredrag om “Vårt inre universum”

Posted by on July 24, 2017 in Senaste kommentarer | 0 comments

Videoföredrag om “Vårt inre universum” inspelat i Stockholm den 21 maj 2017:

”Jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna…”

Posted by on July 9, 2016 in Essäer | 8 comments

”Många tror att jag har läst mig till mitt vetande, men det har jag inte. Mitt liv är en levande demonstration av att man kan komma till kunskap på andra vägar än genom böcker och undervisning. All kunskap måste uppstå någonstans, bryta fram som ett källsprång. Jag är min egen källa, det jag berättar för er har jag upplevt i själva livet. Det är en frihet var och en av er en gång skall kunna uppnå.” (Martinus: ”Frihet – frigjordhet och fred” tidskriften Kosmos nr. 6-2006).

I sin novell ”De blindas rike” beskriver den brittiske författaren H G Wells ett samhälle vars invånare levt helt utan syn sedan många generationer tillbaka; ett samhälle som därför också tappat all kännedom om de upplevelsehorisonter synsinnet ger tillgång till. När äventyraren Nunez – som upptäcker detta tidigare okända samhälle i en isolerad och otillgänglig dal dold djupt inne i Andernas bergmassiv – tror att han i kraft av sin synförmåga ska kunna förmedla hur tillvaron ter sig från en seendes perspektiv till det blinda samhällets medlemmar, så blir han av dem betraktad som galen. I deras erfarenhetsmaterial fanns ju inget som de kunde relatera Nunez fantastiska berättelser om synsinnet till.

Och är inte situationen densamma för en besökare från de ”andligt seendes” rike i vår värld? När Martinus  hade upplevt sin ”kosmiska födelse” (i mars 1921), så öppnade det helt nya förnimmelseförmågor hos honom, som var och är lika främmande för de flesta av oss jordmänniskor som den fysiska synförmågan var i ”De blindas rike”.

Samtidigt kände Martinus starkt att han inte fått dessa förmågor bara för sin egen skull, utan att meningen var att han skulle förmedla det han såg och fick insikter i till sina medmänniskor (utan att missionera dock). Hur gör man det till människor som helt saknar den andliga ”synförmåga”, som han själv nu plötsligt kommit i besittning av? Ja, det var sannerligen ingen lätt uppgift, men han började med att teckna och måla sina kosmiska symboler (se http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/ ). En del av dem – totalt handlar det om 100 symboler – var redan färdigställda när han några år senare på allvar tog itu med sitt författarskap, och 1932 utkom det första bandet av hans huvudverk Livets Bog, som totalt består av sju band. Så här berättar han själv om denna bok i ett föredrag som hölls på 10-årsdagen efter utgivandet av detta första band:

”Den har inte skrivits bara därför att det i mig uppstod en önskan att skapa ett verk. Jag kan inte påstå att jag är glödande entusiastisk för att skriva eller för att hålla föredrag, detta är inte något begär hos mig. Jag gör det därför att jag inte kan annat, det är en uppgift som jag har fått, det har blivit mitt liv att skapa dessa ting. Jag har fått lov att uppleva den gudomliga planen med allt vad som nu sker och kommer att ske med den jordiska mänskligheten.

De kosmiska krafterna får nu sin utlösning i något jag kallar “den nya världsimpulsen”. Detta uppfattas i allmänhet inte, men väsen med kosmisk klarsyn kan se detta ljus. För mitt vidkommande började denna upplevelse år 1921, då anlag som varit dolda eller latenta i mitt medvetande kom till uttryck, och jag kunde följa med i den gudomliga världsplanen, jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna. Med denna förmåga eller kunskap kunde jag emellertid inte bli lycklig, om jag inte på ett eller annat sätt gav den vidare till mina medmänniskor, och jag började därför att skriva därom, även om jag inte hade särskilda talanger till att skriva.” (”Ett jubileum” tidskriften Kosmos nr 7-1999).

Martinus och hans förste medarbetare

När det gällde skrivandet trodde Martinus faktiskt först att det inte var han, utan hans nye vän och förste medarbetare, filosofen och författaren Lars Nibelvang (en man som enligt Martinus ”läst all världens filosofi”. Hur han kom att lära känna den vid den tidpunkten helt okände mejeristen Martinus Thomsen är en annan mycket speciell historia, som jag inte kan gå in på här, men Martinus egen berättelse om det kan den intresserade ta del av i boken Martinus minnen) som skulle skriva – utifrån vad Martinus berättade om sina upplevelser för honom. Själv saknade han nämligen helt rutin i att skriva (i denna sin Martinus-inkarnation vill säga. När man ser vad han senare skrev, så förstår man att dessa texter – som pendlar mellan den skarpaste analytiska och matematiska logik och den skönaste poesi – inte kan vara skrivna av en nybörjare på formuleringskonstens område…). Allt han tidigare hade skrivit i denna inkarnation var endast några brev till sina fosterföräldrar. Och med tanke på att han dessutom bara hade sex års skolgång från en liten dansk landsbygdsskola – som under en del av året dessutom bara var en varannandagsskola – vid tiden omkring det förra sekelskiftet, så kan man förstå att han först hade sina tvivel om sin förmåga att i skrift kunna formulera världsalltets analyser. Däremot visste han att han hade lite mer övning i att kunna teckna och måla, så därför började han med symbolerna – som inte är gjorda i något modernt dataprogram, som nog en del som ser dem för första gången kan tro, utan är framställda med de enkla hjälpmedel (penna, pensel, passare och linjal) som fanns att tillgå på den tiden när de gjordes.

En intressant detalj beträffande hans skrivande – som också visar att Martinus redan innan han började skriva något hade hela världsbilden, och sin egen roll i det sammanhanget, klar för sig – är att det allra första han skrev är det som nu utgör ”Efterskriften” till hela Livets Bog. När Lars Nibelvang hade läst den texten var hans kommentar bara ”det är inte jag som ska skriva”. Och så blev det…

Däremot hade Martinus stor nytta av Nibelvang som andlig ”sparringpartner” när han övade sig på att formulera sina analyser. Eftersom Nibelvang som sagt var så andligt och filosofiskt beläst, så visste han ju vad alla andra hade sagt och skrivit före Martinus om de frågor som M nu skulle gripa sig an med att försöka besvara och formulera utifrån sin alldeles egna och unika upplevelse (Martinus själv var ju helt obeläst). Och gång på gång kom Nibelvang med invändningar och frågor utifrån det han kände till från andra källor. Men det brukade alltid sluta med att han gav Martinus rätt med konstaterandet att ”det är det ingen förut som har sett” eller ”det är det ingen tidigare som har kunnat uttrycka”…

Är det då inte lätt att misstänka att den obeläste Martinus medvetet eller omedvetet i själva verket ”lånade” eller övertog mycket av underlaget till det han själv kallar ”den andliga vetenskapen” från just sin beläste vän Nibelvang? Nibelvang har själv svarat på den frågan i en självbiografisk text som jag här citerar några valda utdrag från:

“Vem var då denna sällsamma gäst som hade blivit min dagliga lärare och förtroliga vän? Jag kunde inte likna honom vid en enda av de ockultister vars ande och verk och vars förmågor syntes mig nästan principiellt olika Martinus. Det var inte adepten eller Mästaren i sträng teosofisk betydelse, med deras språkkunskaper, clairvoyance och övriga psykiska krafter. Även dessa för den vanliga människan så eftertraktade former av kunskap och makt, var så oändligt likgiltigt för denna lärare, för länge sedan utlevat och verklighetsfrämmande – och ändå flög hans tankar högt över allt vad jag hittills hade sett och hört när det gällde att hantera eller behandla ett ämne.

[…]

“Vi hade bara känt varandra ett år, men jag hade redan lärt mera på detta enda år än på en lång års-räckas mödosamma bokstudier. Jag hade tillägnat mig så många nya synsätt och mottagit lösningen på så många frågor, att jag knappast vågade behålla dem för mig själv.”

[…]

“Jag hade tillbringat nästan varje dag tillsammans med honom och utnyttjat varje timme, men jag hade så ofta dragit felaktiga slutsatser att han var tvungen att gripa in och korrigera mig. Måste inte sådana erfarenheter göra varje allvarligt sanningsälskande människa betänklig när det gäller att på egen hand återge och vidarebefordra en världsbild som är sin egen horisonts så förlamande överlägsen.”

[…]

”Nu stod jag alltså inför den märkligaste av mitt livs många märkliga händelser. En stor och säregen begåvning hade plötsligt korsat min väg och gripit in i mitt öde med en stark men varsam hand. Även om han vid denna tidpunkt hade varit en av de mest obelästa människorna på jorden skulle jag böjt mig för omfånget i hans medvetande. Vad jag genom studier hade använt åratal att leva mig in i, kunde han läsa sig till i de mest vardagliga händelser som omgav oss. […] Det är onekligen en märklig känsla som griper en när man efter en mansålders studier i ockulta ämnen plötsligt ställs ansikte mot ansikte med en man som utan spår av förkunskap eller yttre vägledning avslöjar för oss de högsta sanningarna från sitt eget medvetandes djup.”

(Samtliga citat ur Manuskript av Lars Nibelvang publicerat i Kurt Christiansens Martinusbiografi. Översättning: Christian Berg).

Men, som Martinus själv uttrycker det till Nibelvang – förmedlat genom det ovan nämnda manuskriptet – så är hans tid ännu inte kommen därför att

”…så länge en människa inte blivit trött på att lyssna till sig själv har de inte användning för mig. Det är endast de högre lagarna som verkar. Ja, jag förstår nog att det kan göra dig ont, men det är en gång för alla bäst så här.”

Tidens tecken och bekräftelser 

Men att tiden nu snart hundra år senare börjar bli mogen för detta för allt fler människor bär utvecklingen på alla plan och områden idag riklig vittnesbörd om. Som Martinus själv uttrycker det i ett av citaten ovan, så kunde han ”se vad framtiden skulle bringa människorna”. Och att det inte var något tomt påstående eller skryt kan den inför detta påstående undrande lätt förvissa sig om genom ett studium av Martinus egen litteratur och – förhoppningsvis – också genom många av artiklarna som finns att läsa på denna hemsida. På alla möjliga områden bekräftas ju nämligen nu det Martinus sagt och skrivit om vår och världens utveckling, och min inspiration ligger framför allt i detta att knyta ihop det som sker i världen och i våra liv här och nu med de kosmiska analysernas tidlösa förklaringar och livgivande perspektiv och inspiration.

Men med detta sagt så får man ju i ärlighetens namn också erkänna att det inte är någon lättsmält andlig näring som Martinus serverar oss. Bara exempelvis titelvalet på hans samlade livsverk, alltså Tredje testamentet, är ju tills vidare ett nästan oöverstigligt mentalt hinder för många som säkerligen skulle bli mycket förvånade om de kunde forcera detta hinder och verkligen med öppet sinne undersöka vad som döljer sig bakom denna titel: ett tredje stort steg i mänsklighetens andliga och kulturella utveckling! Och dessutom få del av en logisk förklaring av hur detta tredje steg hänger samman med de båda föregående (och alltså därför motiverar det till synes märkliga titelvalet). Men visst förstår jag dem som per automatik backar tillbaka inför en sådan verkstitel i tron att dess författare måste vara drabbad av ett svårartat andligt högmod eller storhetsvansinne. Om jag inte själv visste bättre skulle jag förmodligen också ha reagerat på samma sätt. Den som ger sitt livsverk en sådan titel har ju verkligen något att leva upp till, och måste därför antingen vara galen eller den äkta varan… Och även om Martinus visste att detta hans titelval – som han för övrigt menar kom till honom som en impuls från det andliga planet mot slutet av hans jordeliv – tills vidare skulle få många att tro mer på det förstnämnda, så handlade det för honom bara om ett sanningskrav, som han också visste att människor med tiden skulle komma att förstå…

Martinus egna ord om sin upplevelse av ”den stora födelsen”

Så här berättar han avslutningsvis själv i ”Företalet” till sitt huvudverk om de andliga upplevelser – som han även kallar ”den stora födelsen” – som blev det utlösande momentet för hans skapande av detta verk:

”Under nuvarande inkarnation upplevde jag denna andliga process i dess fulla vidd då jag var trettio år. Efter att upprepade gånger ha gått igenom dess starka vita och gyllene elddop, upptäckte jag att jag hade fått helt nya förmågor. Jag började liksom kunna skåda in i själva evigheten.

Jag såg att jag var ett odödligt väsen och att alla andra väsen i tillvaron var eviga realiteter, vilka liksom jag själv hade en oändlig kedja av tidigare upplevda liv bakom sig, att vi alla utvecklats från låga, primitiva tillvaroformer till vårt nuvarande stadium, och att detta endast var ett tillfälligt led i denna utvecklingsskala, och att vi således var på väg framåt mot gigantiskt höga former av tillvaroplan i fjärran. Jag såg att världsalltet utgjorde ett enda stort, levande väsen, i vilket alla andra väsen var för sig var organ, och att vi alla – människor, djur, växter och mineraler – utgjorde en enda familj, bildligt talat var av samma kött och blod. Jag såg lysande och strålande världar med oanade mänskligheter, mänskligheter med en moral och idealitet som i fråga om gudomlig utveckling och harmoni med lagen för tillvaron och i förhållande till den allmängiltiga jordiska moralen kan liknas vid oasen i förhållande till öknen… Jag kände således hela världsalltet genomströmmat av en oändlig kärlek och visdom. Vart jag än riktade min blick i “mörkret” blev det ljust. – Jag hade blivit min egen ljuskälla. Det kosmiska elddop jag genomgått, och vars närmare analys jag inte här kan gå in på, hade alltså resulterat i det faktum att det hos mig hade utlösts helt nya sinnesförmågor, förmågor som satte mig i stånd att – inte glimtvis, utan i ett tillstånd av permanent vaket dagsmedvetande – skåda alla de bakom den fysiska världen existerande bärande andliga krafterna, osynliga orsakerna, eviga världslagarna, grundenergierna och grundprinciperna. Tillvarons mysterium var därför inte längre något mysterium för mig. Jag hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i “den gudomliga skaparprincipen”.

En omständighet som också är värd att lägga märke till är att jag efter ovannämnda upplevelse var helt ur stånd att läsa. Blotta tanken på att läsa i en bok var nog för att frambringa en förnimmelse av att min hjärna skulle sprängas. Och under den tidrymd som varade från det jag genomgick den nämnda andliga processen och till dess jag fundamentalt genomskådat hela världsbilden och manifesterat den i bildform, var jag därför över huvud taget inte i beröring med någon bok eller någon annan form av teoretisk vägledning, liksom jag före mina kosmiska förmågors uppvaknande också måste sägas ha varit en helt obeläst man, eftersom jag aldrig har studerat, utan endast fått den vanliga folkskoleundervisningen, vilken för mitt vidkommande – då jag är född på landet – endast utgjorde två gånger tre timmar i veckan på sommaren och något mera på vintern.

… Denna min kosmiska upplevelse och mitt tillstånd blev det utlösande momentet för mitt därefter följande framträdande i världen och för skapandet av “Livets Bog”. Men eftersom denna andliga process, som förut nämnts, upplevs av varje individ, när han i sin eviga tillvaro passerar det för denna upplevelse nödvändiga utvecklingstillståndet, står det här klart att jag inte representerar något särskilt privilegium i fråga om sinnesbegåvning eller utgör något som helst undantag från regeln – att jag därför i den eviga utvecklingen omöjligt kan utgöra ett enda grand mer än vad alla väsen före mig har varit och vad alla väsen efter mig skall bli.” (Livets Bog 1 stycke 20-22 ).

Se ev. också den lilla introduktionsskriften Ett författarskap som kan förändra världen

Reinkarnation och utveckling

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 4 comments

Finns det en mening med människans öde och allt livs utveckling här på jorden? 

Den danske författaren Martinus (1890–1981) visar att reinkarnationen är en nödvändig faktor om man vill förstå den djupare orsaken till vår livssituation. Den är nyckeln till en världsbild som förklarar hur alla våra livserfarenheter ingår i ett stort, meningsfullt och logiskt sammanhang. 

Varifrån och varthän? Dessa existensens grundfrågor besvaras på olika sätt av olika livsåskådningar. Enligt den materialistiska livstolkningen kommer vi från intet och återvänder till samma intet. Livet är, enligt materialismen, en resa med samma utgångspunkt och slutmål, dvs. ”intet”. Enligt denna uppfattning är alltså livet bara en parentes på vägen från ”intet” till ”intet”. En parentes utan förbindelse med något föregående eller något efterkommande.

Livet – en rät linje eller en cirkel? 

Materialismens livssyn kan också beskrivas som en rät linje mellan två punkter, de punkter som vi kallar födelse och död. Och så ter sig ju livet onekligen för den fysiska iakttagelsen. Men med utgångspunkt från samma iakttagelse ter sig ju också horisonten som en rät linje när vi står på stranden och betraktar det stora havet. Idag vet vi att det som för våra ögon ser ut som en rät linje i själva verket bara är en liten del av en stor cirkellinje. Det är vår begränsade överblick som skapar illusionen om horisonten som en rät linje.

Under en lång historisk epok präglades dock mänsklighetens världsbild av denna illusion. För den som fullt och fast trodde på sina sinnens vittnesbörd var det en självklarhet att jorden var platt. Det kunde man ju konstatera med sina egna ögon. Att jorden är rund måste för den tidens människor te sig som ett abnormt påstående. Kanske lika abnormt som somliga materialister idag betraktar påståendet att vårt nuvarande jordeliv bara är en begränsad del av ett mycket större kretslopp?

Kretsloppets symbol är cirkeln. Men var börjar cirkeln och var slutar den?

Det är bara den räta linjen som kan ha början och slut. Om vi i stället föreställer oss livet som en cirkel, inser vi att början och slut i absolut mening är illusoriska begrepp, eftersom vilken som helst punkt på cirkeln varken är dess början eller dess slut (här bör vi kanske tillfoga att den mest korrekta symbolen på livet, enligt Martinus, är en oändligt expanderande spiral, dvs. cirklar inuti cirklar i oändlighet, eftersom det eviga livet inte bara består av ett enda kretslopp).

Det eviga och det timliga 

Martinus visar att livet inte är något som vi har – det är något som vi är. Något som vi har kan vi äga eller mista – men något som vi är kan vi varken äga eller mista. Liv kan inte bli till död, liksom inte heller död kan bli till liv. Eller sagt med andra ord: Något kan inte bli till intet, lika lite som intet kan bli till något. Det levande i oss – dvs. det som upplever livet – är inte en skapad företeelse, utan ett evigt ”något som är”. En evig skapare och upplevare bortom tid och rum. Det är bara i tidens och rummets dimension – den dimension som också kan kallas begränsningens dimension – som vi möter fenomenet ”existenstid”, dvs. början och slut. Alla skapade ting – t.ex. våra kroppar – har en utmätt existenstid. Inget skapat kan alltså existera i evighet. Men bakom alla skapade eller timliga företeelser finns en evig skapare och en likaså evig förmåga att skapa. I vårt väsens djupaste natur – det Martinus kallar ”övermedvetandet” – existerar alltså en inneboende förmåga att ständigt skapa nya organismer eller kroppar; nya redskap för livets upplevelse.

Reinkarnationsprincipen och organismen 

Denna organismbytesprincip är känd under begreppet reinkarnation (av latinets re-in-carno = åter in i köttet) eller återfödelse.

Men om reinkarnationen eller organismbytet är en realitet, borde det väl finnas några tecken på eller spår av det i vår nuvarande organism?

Ja, det finns det i verkligheten också, visar Martinus.

Låt oss till att börja med titta på den mänskliga organismens tillblivelseperiod, dvs. fosterutvecklingen. Det är ett faktum att den mänskliga organismen under sin fosterutveckling genomgår olika förmänskliga evolutionsstadier, t.ex. ett sorts fiskstadium (fostret är under en viss period utrustat med antydan till gälar). På ett något senare utvecklingsstadium har människofostret också svans, innan det börjar anta en allt tydligare mänsklig form.

Under nio månaders fosterutveckling repeterar vi alltså i blixttempo en utveckling som i själva verket tagit årmiljoner. Enligt den materialistiska naturvetenskapen finns denna miljonåriga utveckling inkodad som ett ”program” i våra biologiska gener och det är därför som vi under fosterutvecklingen repeterar även förmänskliga utvecklingsstadier. Men om denna utveckling finns ”inprogrammerad” i våra gener – vem är då ”programmeraren”? Är inte programmets existens ett bevis för att det också måste existera en programmerare?

Denna programmerare är, visar Martinus, det eviga jaget eller det eviga ”något som är”. Detta eviga jag lagrar och bevarar förmågor, egenskaper och talanger i kraft av en i övermedvetandet existerande realitet som Martinus kallar ”talangkärneprincipen”. Enligt denna princip lagras bl.a. talanger för fysisk organismskapelse.

Att hela denna organismskapelse kan äga rum som en automatfunktion – dvs som en för individen totalt omedveten funktion – är i sig ett bevis för att denna skapelse bara är en upprepning av något som samme individ redan skapat otaliga gånger. Som Martinus med osviklig logik visar är nämligen varje organisk automatfunktion ursprungligen en dagsmedveten viljefunktion som genom upprepning blivit till automatfunktion. Dessa automatfunktioner har alla sitt säte i övermedvetandets talangkärnor. Talangkärnorna är alltså ett slags andliga gener. Eller rättare sagt: de biologiska generna är bara ett slags fysiska förlängningslinjer av övermedvetandets talangkärnor.

Men det är inte bara människans fosterutveckling som tillhandahåller bevis för reinkarnations- eller organismbytesprincipen. I själva verket gör sig samma princip gällande under hela vår fysiska livsutveckling från barndom till ålderdom.

Jag tänker på den fysiska organismens olika ”årstider” eller det vi kallar barndom, ungdom, vuxenålder och ålderdom. Detta är den fysiska livsförvandlingens huvudfaser och de är också baserade på organismbytesprincipen. Samma organismbyte som vi också – fast mer iögonfallande – kan se hos de insekter som genomgår larv-, puppa- och fjärilsstadier i sin utveckling. Skillnaden mellan deras och vårt organismbyte är bara att det hos dem äger rum i klart avskilda etapper eller stadier, så att man faktiskt kan se att det handlar om ett organismbyte, medan samma process hos oss sker som en gradvis, nästan omärkbar förvandling. En förvandling som är så omärkbar att vi vanligen inte tänker på den som ett organismbyte.

Det är dock ett faktum att du som nu är en vuxen eller gammal människa har en helt annan organism idag än den du hade t.ex. som nyfödd. Nu vill du kanske hävda att det ändå är samma organism; skillnaden består blott i att organismen vuxit till sig och blivit mer märkt av ”tidens tand”. Men vad är då en organism?

En organism är en organisation av mikrolivsenheter – t.ex. det vi kallar celler. Dessa celler och andra mikrolivsenheter byts kontinuerligt ut, så att organismen med vissa tidsintervaller regelbundet förnyas. Varje sådan förnyelse är i princip ett organismbyte.

Organismbyte eller reinkarnation är alltså inget övernaturligt eller mystiskt – det är något som vi upplever åtskilliga gånger redan under loppet av vår nuvarande livstid.

Jordelivet – ett ”årskretslopp” 

Ser vi inte också att detta organismbytes huvudfaser eller rytm är analog med årskretsloppets årstider? Vad är barndomen annat än motsvarigheten till vintern i årskretsloppet? Både barndomen och vintern representerar nämligen den fysiska livsutvecklingens latens eller minimum. Och motsvarar inte ungdomen vårens princip i årskretsloppet? Vår och ungdom är identiskt med de framvällande fysiska livskrafterna – de är det fysiska livets ”knoppningsfas”. Efter vår kommer sommar i årskretsloppet och efter ungdom kommer vuxenåldern i vårt eget livs ”årskretslopp”. Är inte sommaren och vuxenåldern identiska med den fysiska livsutvecklingens kulmination eller maximum? Och vem kan förneka att ålderdomen är en motsvarighet till höstens princip i årskretsloppet? Höst och ålderdom representerar det fysiska livets vissnande stadium.

Men efter varje höst kommer ju en ny vinter, som följs av en ny vår osv. Det vet vi därför att vi många gånger upplevt årskretsloppets upprepning. Vi skulle därför inte komma på tanken att hävda att årskretsloppet endast är en ”enaktare” – ett kretslopp som bara äger rum en enda gång.

Vi vet från naturen att alla kretslopp upprepar sig. ”Allting i naturen är byggt på uppståndelse”, som Voltaire skrev. Varför skulle då inte också vårt eget jordelivs ”årskretslopp” upprepa sig? Varför skulle detta kretslopp endast vara en enstaka akt, när inga andra kretslopp är det?

Vad är döden? 

Ett studium av naturens kretslopp underbygger alltså uppfattningen att vårt nuvarande jordeliv bara är en länk i en kedja av kretslopp som upprepar sig. Men vad är då döden, kan man fråga?

Redan det faktum att den fysiska organismen kan framträda i två olika tillstånd – antingen som det vi kallar ”levande” eller som det vi kallar ”död” – är ett starkt indicium för att livet är något annat än den fysiska materien. Livet är alltså något som kan knyta sig till den fysiska materien men som också kan lämna densamma. ”Liv” och ”materia” är med andra ord inte samma sak. Följaktligen innebär ”döden” bara en tillfällig skilsmässa mellan jaget och dess fysiska organism. Denna skilsmässa avbryter dock inte jagets livsupplevelse, förklarar Martinus, eftersom jaget också har andra kroppar eller redskap att uppleva livet med – kroppar av andlig eller ”strålformig” natur. Dessa strålformiga kroppar är bärare av vårt medvetande även när vi upplever livet genom den fysiska organismen. Liksom radioapparaten inte är orsak till radioprogrammet, utan bara en transformator som omvandlar de strålformiga radiovågorna till fysiska ljudvågor, så är inte heller den fysiska hjärnan orsak till medvetandefunktionen, utan – precis som radioapparaten – bara en transformator för de strålformiga medvetandeenergierna. Och liksom radiovågorna inte dör eller upphör att existera därför att vi stänger av radioapparaten, så upphör inte heller medvetandefunktionen därför att vår fysiska kropp dör.

Efter kroppens död fortsätter medvetandefunktionen på ett andligt upplevelseplan, dvs. ett tillvaroplan av strålformig materia. Martinus förklarar att individen även på detta tillvaroplan genomgår ett kretslopp mellan olika stadier eller upplevelsetillstånd innan en ny fysisk inkarnation blir aktuell. De mekanismer som leder fram till den nya inkarnationen, och hur denna kan äga rum rent ”tekniskt”, kan vi inte komma närmare in på i detta sammanhang (fast det finns också beskrivet i Martinus världsbild). Jag vill här endast peka på, att den växling mellan fysisk och andlig tillvaroform, som reinkarnationen innebär, också är något som vi i själva verket har stor erfarenhet av redan i detta livet. Fast här kallar vi denna växling vakenhet och sömn (Martinus begrepp är dagsmedvetande och nattmedvetande). Men i princip är det ingen skillnad – både sömnen och döden innebär nämligen en överflyttning av medvetandefunktionen från den fysiska organismen till de andliga kropparna. Det är ett faktum att vi under sömnen kan göra upplevelser – t.ex. se, höra, smaka, lukta och känna – fast de fysiska organen för dessa sinnesfunktioner inte är aktiva. Och dessa upplevelser är, så länge de pågår, lika verkliga för individen som de vakna fysiska upplevelserna. Sömn- eller drömupplevelserna blir därigenom ett bevis för att det existerar ett annat upplevelsetillstånd än det fysiska.

Medvetna och omedvetna erinringar 

Att vi normalt inte kan minnas tidigare upplevelser av jordelivskretsloppet är ingen logisk grund för att förneka reinkarnationens existens (jag skriver ”normalt”, eftersom den parapsykologiska forskningen visat att det faktiskt finns fall där personer burit med sig minnesfragment av en tidigare tillvaro in i sitt nuvarande liv). I så fall måste vi ju nämligen också förneka den första tiden av vårt nuvarande jordeliv, eftersom vi normalt inte heller kan minnas den. Är det då inte logiskt eller följdriktigt att vi också glömt det som ligger ännu längre tillbaka i tiden?

Men även om vi inte har några medvetna erinringar från tidigare liv, är dock hela vår nuvarande mentalitet präglad av det Martinus kallar ”omedvetna erinringar”. Det är dessa omedvetna erinringar som betingar vår förmåga till igenkännande av olika företeelser. Och igenkännandet är i sin tur grunden för förmågan att förstå.

På så vis har tidigare livs upplevelser och erfarenheter en helt avgörande betydelse för vår nuvarande livsupplevelse, liksom också våra upplevelser och erfarenheter i detta liv blir ett fundament för vår fortsatta utveckling i kommande liv. Eftersom erfarenheterna alltid läggs till de tidigare får livet en riktning, vilket gör att man inte kan gå bakåt i utvecklingen. Vi kan således aldrig återfödas på ett mer primitivt utvecklingssteg än det vi uppnått i föregående liv. Livet har alltså inte bara riktning, utan också en hårfin kontinuitet från inkarnation till inkarnation. Ingenting är slumpens verk – t.o.m. våra ”huvudhår är räknade”.

En upplevelse är till sin natur alltid en reaktion mellan vår nutid och vårt förflutna, dvs den är en reaktion mellan de energier vi upplever i nuet och de energier som vårt samlade erfarenhetsmaterial (= medvetna och omedvetna erinringar) utgör. Det innebär att jaget inte vore i stånd att uppleva något som helst om det inte ägde ett erfarenhetsmaterial. Följaktligen kan jaget inte heller ha haft någon ”första” upplevelse. Hur skulle en sådan upplevelse i så fall ha varit beskaffad? Vi ser här att analysen av själva livsupplevelsens natur bekräftar jagets eviga tillvaro.

Hunger och mättnad 

Att jaget existerat före sin nuvarande fysiska organism får vi också en bekräftelse på genom de mentala fenomenen längtan och bortstötning. Varför har vi en medfödd längtan efter att utvecklas? Varför längtar vi inte efter att gå tillbaka i utvecklingen i stället? Varför känner vi en bortstötning gentemot de utvecklingssteg eller stadier som, i förhållande till vårt nuvarande steg, är mer primitiva? Varför längtar vi inte efter stenåldersmannens grottillvaro eller apans trädtillvaro? Varför väcker inte förfädernas livsvillkor samma stimulans hos varje ny generation? Det borde de göra om varje generation är nykomlingar i tillvaron. Individer som inte levt förut kan ju inte vara mätta på varken det ena eller det andra. Men vår mentala inställning avslöjar i högsta grad just fenomenet ”mättnad”. En mättnad som visar sig i en bortstötning gentemot vissa företeelser.

Men vår mentalitet uppvisar som sagt inte bara mättnad, den är också i hög grad uttryck för en hunger – ett mentalt växtbegär eller en längtan efter att utvecklas. Hunger och mättnad är inte bara två ”sidolöpande” företeelser i medvetandet, de är också inbördes avhängiga, på så vis att varje hunger grundar sig på en föregående mättnad, liksom också varje mättnad är ett resultat av en tidigare hunger. Eftersom det inte kan finnas någon mättnad utan hunger och ingen hunger utan mättnad, så kan denna eviga process heller aldrig ha börjat, och den blir därmed ytterligare en bekräftelse på jagets eviga livsupplevelse.

Utvecklingens drivkraft 

Hunger och mättnad är, visar Martinus, allt livs, all utvecklings drivkraft. Att varje hunger leder till en mättnad och att varje mättnad skapar en ny hunger är garantin för att livet evigt förnyar sig självt. En längtan eller önskan är kosmiskt sett detsamma som en av jaget utsänd energi. Men eftersom energi, enligt den universella lagen för rörelse, bara kan röra sig i kretslopp, så går varje önskan förr eller senare – i detta livet eller i ett kommande – i uppfyllelse. Energikretsloppet är inte fullbordat innan denna uppfyllelse ägt rum.

”Alla otillfredsställda önskningar och all ouppfylld längtan eller varje form av otillfredsställd mental hunger utgör därför de oslitbara trådar och band som efter den fysiska organismens undergång sammanbinder väsendets nuvarande tillvaro med en framtida fortsatt upplevelse av livet.” (Martinus: Livets Bog, del 3, stycke 716)

Önskningar är alltså ödesskapande krafter, vars räckvidd sträcker sig långt utöver det nuvarande livets gränser. Det öde vi i dag upplever är kosmiskt sett ingenting annat än konsekvenserna av våra egna önskningar. Att dessa konsekvenser inte alltid är behagliga beror inte på någon brist eller ofullkomlighet hos ödeslagen. Vad kan vara fullkomligare än att vi får skörda vad vi själva har sått? Och lär vi oss inte just genom detta att skilja på vad som leder till behag och vad som leder till obehag, dvs att skilja på ”gott” och ”ont”?

Evolution – med eller utan mening? 

Denna urskiljningsförmåga är detsamma som visdom. Därför är visdomen identisk med kärleken, och kärleken identisk med visdomen. Utvecklingen befordrar alltså kärlekens och visdomens växt i individen. Det är en växt som manifesteras genom alla de steg och stadier livet på vår jord uppvisar. Därigenom blir det mening i evolutionens eller utvecklingens fenomen. Denna utveckling kan ju inte ha någon mening för individen om han eller hon bara lever ett enda jordeliv. Varje individ föds och dör ju i så fall på samma utvecklingssteg.

Den materialistiska evolutionsteorin beskriver livet och dess utveckling på jorden som en trappa bestående av många små steg och stadier. Men vad är det för mening med en trappa som ingen går på? En trappa är ju bara en meningsfull skapelse om den kan användas för att möjliggöra en förflyttning från en nivå till en annan. Denna nivåförflyttning är känd under begreppet vandring och den förutsätter en vandrare. Denne vandrare på livets och utvecklingens trappa är du, käre läsare!

(Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Ny Kultur nr 3 1991 med titeln Reinkarnation och livets tal. Texten här något förändrad.)

© Olav Johansson. 2000.

VÄRLDSBILD FÖRLAG http://www.varldsbild.se/images/other/reink_utv.pdf

Den första insikten

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 2 comments

Att vi alla upplever oss som ett centrum i förhållande till omvärlden är ett faktum helt oberoende av hur vi vill förklara denna upplevelse. Detta är, enligt Martinus, ”den första formen för det levande väsendets insikt” (1). Det vill säga att när vi för första gången i detta “spiralkretslopp” (Martinus beteckning för en utvecklingscykel genom både fysiska och andliga tillstånd, som omfattar eoner av tid) börjar kunna skilja på ”jag” och ”det”, så har vi tagit det första avgörande steget på den väg som leder till den självupplevda insikt i livets mysterium som han också kallar ”kosmiskt medvetande”.

Det är denna ”första insikt” eller detta begynnande jag-medvetande som gör djuret till det övergångsväsen mellan djur och människa som är kännetecknande för oss ”jordmänniskor” eller “sfinxväsen”, som Martinus också kallar det utvecklingstillstånd vi ännu representerar (en sfinx är ju en blandning av djur och människa).

Kan man säga att denna ”insikt” är detsamma som ett ”vetande”? Ja, det beror naturligtvis på hur man definierar begreppet ”vetande”. I vart fall kan man nog säga att denna insikt hos dagens jordmänniska är det Martinus kallar ett ”C-vetande”, dvs en mer eller mindre obeaktad automatfunktion (därav även materialistens flitiga bruk av begreppet ”jag”). Det är med andra ord ett vetande som blivit organiskt – vare sig det är teoretiskt eller intelligensmässigt dagsmedvetet eller inte.

Visst är detta ”jag-medvetande” – på det dagsmedvetna planet – av en ännu så länge mycket begränsad och primitiv fysisk natur. Men ändå är det i all sin begränsning och ofullkomlighet en milstolpe i utvecklingen. På vilket sätt? Det svarar Martinus på i Livets Bog del 2 när han skriver:

”Med denna upptäckt (upptäckten av sin egen åtskillnad från omgivningen. Min anm.) börjar jaget uppfatta sig självt som ett levande väsen. Före denna upptäckt hade det i själva verket ingen aning om sin egen existens.” (2).

Efter denna epokgörande upptäckt kan vägen – om än den stundom är krokig – bara leda till att vi till sist når fram till sakens eller rättare sagt väsendets omanifesterade kärna, dvs det verkliga jaget.

Martinus beskriver alltså denna vår utvecklingsresa mot ett ”jag-medvetande” i kosmisk mening som en gradvis ”uppvaknandeprocess” där vi först – tack vare vår i utvecklingen nyväckta intelligenskropp – mer och mer kan erövra insikter och kunskap på det fysiska området för att senare – tack vare vår då nyväckta intuitionskropp – också erövra insikter på det andliga eller kosmiska området. Men i bägge fallen handlar det om att vi vidgar vår vetande- eller kunskapshorisont, och att det är detta som vårt “förandligande” eller vår utveckling från djur till människa innebär.

Jaget är något annat än medvetandet

Eftersom jaget eller det Martinus kallar X1, enligt de kosmiska analyserna, är omanifesterat är det ju inte direkt förnimbart – inte ens för den kosmiskt medvetne eller den som är ”dagsmedveten i sitt övermedvetande” som Martinus någonstans formulerar eller definierar detta medvetandetillstånd – och därmed kan vi ju bara konstatera dess existens på indirekt väg, dvs genom dess manifestationer som t.ex. tänkandet (apropå den franske filosofen Descartes berömda uttalande ”Cogito, ergo sum”, dvs ”Jag tänker, alltså är jag till”).

En bild eller metafor som kanske kan hjälpa oss att förstå principen i relationen mellan jaget (upplevaren) och dess manifestationer (det upplevda) är bilden av ögat och seendet. Det som ser, dvs ögat, kan ju inte se sig självt. Upplevaren (X1 eller i denna metafor ögat) kan inte uppleva eller se sig självt, eftersom det som upplever aldrig kan bli ett upplevelseobjekt. Om det kunde ske skulle ju skillnaden eller kontrasten mellan ”upplevaren” och ”upplevelsen” vara upphävd, och hur skulle då upplevelsen kunna skapas eller äga rum?

Förvisso haltar också bilden eller analogin av ögat som representant för X1 eller jaget, eftersom ögat ju – till skillnad från jaget – är något i sinnevärlden manifesterat (som därför också kan beskådas i en spegel). Men principen i liknelsen framgår förhoppningsvis i alla fall.

Ett annat sätt att på tankemässig eller logisk väg närma sig det evigt oföränderliga som inte kan upplevas – annat än på indirekt väg – och som vi kallar ”jag” är att betrakta denna vår innersta identitet i relation till vårt medvetande som skapar den identitet vi brukar kalla vår ”personlighet”. Vi kan här genom att begrunda eller ge akt på vårt eget sätt att uppleva livet faktiskt tydligt – och inte bara som en abstraktion – se eller logiskt sluta oss till att ”jaget” är något annat än medvetandet eller upplevelsen.

Det visas ju bl.a. av att medvetandet (upplevelsen) hela tiden förändras, samtidigt som medvetandets bärare eller upplevaren, dvs jaget, till sin identitet är oförändrad. Jag är ständigt samma jag oberoende av alla skiftningar eller förändringar i mitt medvetande och min upplevelse. Hur skulle vår djupaste identitet eller kärna kunna förbli oförändrad om jaget var identiskt med det ständigt föränderliga medvetandet? Skulle inte vår identitet då vara lika föränderlig eller ombytlig som medvetandets innehåll?

Hur många upplevelser har du, käre läsare, haft i ditt liv? Jag begär inte att du ska försöka göra en kvantitativ uppskattning av det, utan vi kan nöja oss med att konstatera att det är väldigt, väldigt många och varierade upplevelser som du haft. Och hur många upplevare har dessa dina upplevelser haft? Där blir räkningen lite enklare, eftersom jag kan garantera att det bara är en enda, dvs du själv. Upplevelserna är alltså oändligt varierade och många, men upplevaren är hela tiden densamma (“den fasta punkten” bakom det evigt skiftande sceneri vi kallar upplevelsernas värld). Där har vi – mycket enkelt och kort – skillnaden på upplevaren och hans upplevelser…

Livets upplevelse är således en evigt fortgående förvandlingsprocess i både fysisk och psykisk mening. Men det finns alltså en sak som bestått oförändrad genom alla dessa förvandlingar – nämligen att det är jag som har upplevt alla dessa rörelser och förvandlingar. Det är jag som har upplevt alla dessa tankar och känslor som rastlöst kommit och gått.

Jag-förnimmelsens kontinuitet utgör alltså ett indirekt vittnesmål om jagets oföränderliga natur som en ”fast punkt”. Att vittnesmålet endast kan vara indirekt ligger som sagt i sakens natur, eftersom det upplevande subjektet kan aldrig bli ett upplevelseobjekt. Det måste för evigt förbli den ”blinda punkt” som endast låter sig konstateras på indirekt väg. I samma ögonblick jag försöker dana mig en föreställningsbild av detta subjekt har jag ju skapat ett objekt – och detta objekt blir således bara ett av jagets eller subjektets skapelser. ”Skaparen” eller ”upplevaren” undflyr ständigt alla sådana överlistningsförsök. Eftersom detta skapande och upplevande subjekt är absolut enastående i sitt slag finns det inget i objektsvärlden eller tids- och rumsdimensionen att jämföra det med. Man kan endast säga att det är ”något som är” (vilket ju för övrigt, intressant nog, är precis samma analys som nollan i matematiken har. Nollan är inte ett ”intet”, som vi ibland felaktigt tror, utan ett ”något”. Ett ”något” som emellertid inte kan ges några talmässiga värden).

Det kända och det okända

Men strider då inte detta mot det av Martinus i andra sammanhang rekommenderade vetenskapliga tillvägagångssättet att bedöma det okända med utgångspunkt från det kända? Om jagets eller subjektets princip inte kan jämföras med något i sinnevärlden existerande, så kan jag ju inte stödja min hypotes om dess existens på min kunskap om det kändas natur och lagar?

Jo, det kan jag trots allt – fast återigen indirekt!

I det av oss kända området kan vi ju konstatera att all upplevelse och allt förnimmande är avhängigt existensen av kontraster. Varje objekt i förnimmelsehorisonten – vare sig det rör sig om syn-, hörsel-, smak-, lukt- eller känselintryck – framträder eller blir förnimbart i kraft av en eller annan grad av avvikelse från omvärlden eller omgivningen. I den mån denna avvikelse eller kontrast saknas eller är för svag kan objektet inte urskiljas och blir därför i motsvarande grad ett med omgivningen eller bakgrunden. Man kan inte peka på ett enda fenomen i den tids- och rumsdimensionella världen som är höjt över eller existerar oavhängigt av denna kontrastprincip. Ljus-mörker, behag-obehag, värme-kyla, uppe-nere, hög-låg, fram-bak, lång-kort, hård-mjuk, blöt-torr, tung-lätt, ung-gammal osv. är alla motsatspar som betingar varandras existens i vår upplevelsevärld. Utan det ena existerade inte heller det andra.

Men det är, visar Martinus, inte bara det tids- och rumsdimensionella förnimmandet som är baserat på en sådan kontrastprincip. Också själva livsupplevelsen blir till i mötet mellan motsatser – nämligen mötet mellan rörelsen och dess motsats. Och motsatsen till rörelse kan endast vara något som inte rör sig, dvs en ”fast punkt”.

Den universella kontrastprincipen bekräftar alltså indirekt att det måste finnas en kontrast till rörelsens dimension. ”Rörelse kan inte uppleva rörelse” (3), skriver Martinus.

Cirkeln och treenigheten

Det finns en bild som kanske bättre än någon annan åskådliggör dessa principer. Det är en bild som dessutom har den fördelen att den låter ”det omanifesterade” förbli omanifesterat. Det är bilden av en cirkel. Den döljer, trots att den bara består av en enda obruten linje, den kosmiska ”treenighet” som enligt Martinus konstituerar ett levande väsen och som han benämner: X 1 (jagets eller skaparens/upplevarens princip), X 2 (skaparförmågans princip) och X 3 (det skapades princip).

Om vi börjar med den sistnämnda principen, dvs X 3, så är den ju helt enkelt rörelsens princip, och vad kan bättre symbolisera denna princip än kretsloppets egen symbol som just är cirkeln? Kretsloppsprincipen är rörelsens universella lag, som Martinus också visar. Men cirkelfiguren symboliserar inte bara rörelsens lag och princip. Den har också två dolda eller i figuren omanifesterade förutsättningar eller principer (precis som det levande väsendet med andra ord) – nämligen det vi kallar cirkelns mittpunkt och radie. Mittpunkten motsvarar naturligtvis X 1, dvs det omanifesterade jaget eller subjektet som är den ”mittpunkt” som allt i vår livsupplevelse cirkulerar kring. Och cirkelns radie motsvarar X 2 eller skaparförmågans princip, eftersom det är den som bestämmer vad cirkeln förmår att omspänna eller omfatta.

Bilden av cirkeln som symbol på det levande väsendet har också den fördelen att den visar att de tre ovannämnda principerna är oskiljaktiga. Man kan inte tänka sig en cirkel utan mittpunkt eller radie. Så är det, visar Martinus, också med de tre X som konstituerar oss som levande väsen. Det är alltså bara i analysen eller tanken som vi kan skilja dem åt. En upplevare (X1) måste per definition vara någon som har förmågan att uppleva (X2) och vad (X3) denne “någon” upplever är dennes individuella och oändligt varierande och kontrastrika skapelser. Det finns alltså en viss “hierarki” i denna livsbetingande ordning i och med att vad vi upplever är härlett ur förmågan att uppleva som ju i sin tur måste härledas eller knytas till en upplevare.

Upplevelsen avslöjar att det finns ”något” som är överordnat medvetandet 

En annan omständighet som visar att det finns något som är överordnat medvetandet – något som använder medvetandet som ett skapelse- och upplevelseredskap – är det fenomen vi kallar tilldragning och frånstötning. Vi har förmågan att t.ex. dra till oss ett visst medvetandeinnehåll (vissa tankar, känslor och minnen), samtidigt som vi också har förmågan att stöta ifrån oss ett annat medvetandeinnehåll. Vad är det vi gör när vi t.ex. koncentrerar oss på något om inte just detta? Att koncentrera sig betyder ju att man fokuserar på något genom att mobilisera de erfarenheter man har tillgång till på området ifråga, samtidigt som man försöker koppla bort eller stöta ifrån alla ovidkommande eller störande tankar och känslor. Men hur skulle vi kunna göra det om vårt jag var identiskt med vårt medvetande?

Vår förmåga till tilldragning och frånstötning – t.ex. i form av vår koncentrationsförmåga – avslöjar alltså att det finns ”något” som använder och styr medvetandet som ett underordnat redskap i skapelsens och upplevelsens tjänst. Detta ”något” är det enda som kan vara överordnat medvetandet och evigt oföränderligt till sin natur. Det är alltså det Martinus kallar jaget och som bara kan analyseras eller definieras som ”något som är”.

Den slutliga insikten

Eftersom jaget är det ”substaniellas” eller manifesterades icke-substaniella eller omanifesterade upphov eller skapare kan det därför inte ges några ”substansiella” egenskaper utöver att det existerar. Liksom den osynliga vinden är orsaken till vågrörelserna i havet är det osynliga eller omanifesterade jaget orsaken till rörelserna i materiehavet (obs. en haltande analogi eller liknelse igen, eftersom det som sagt inte finns något i sinnevärlden som jaget kan jämföras med). Det är alla formers formlösa upphov, alla begränsningars obegränsade orsak och alla substansers substanslösa skapare. Eftersom det inte tillhör rörelsens eller tidens och rummets dimension kan det heller inte förvandlas – det kan t.ex. inte vara föremål för någon nedbrytning eller något slitage. Det kan varken ha början eller slut, eftersom det är höjt över skapelse. Och eftersom det alltså är obegränsat kan det inte delas upp eller kvantifieras. Det innebär faktiskt att kosmiskt sett har alla levande väsen samma jag, samma X1. Det är samma jag som upplever i och genom oss alla. Den begränsning vi kallar ”individualitet” och ”individuella livsupplevelser” skapas, förklarar Martinus, inte i X1, utan i X2, som är den ”illusionsprincip” varigenom ”den ende” framträder som ”de många” (4). Men en ”illusionsprincip” förutan vilken livets upplevelse inte vore möjlig.

I livets universella eller odelbara jag-element finns inte bara den djupaste grunden för vår samhörighet med alla andra levande väsen, utan också för vår samhörighet med det universella helhetsväsendet eller Gudomen. Världsalltets eller Gudomens jag bor således i oss alla som vårt eget X1, och det är därför inte så märkligt att den som äger en självupplevd insikt i detta förhållande kan säga ”jag och fadern är ett” och ”sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (5).

Detta är den slutliga – och livsavgörande – insikten som ”den första insikten” till sist leder fram till…

Noter:

1) Livets Bog del 3 stycke 685. Min fetstilsmarkering

2) Livets Bog del 2 stycke 448

3) Livets Bog del 1 stycke 240

4) Se t.ex. Den Eviga Världsbilden del 1 symbol nr. 11 stycke 4

5) Matt. 25:40

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6-2006.

Spegelbilder

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 1 comment

Enbart människor och enstaka högre utvecklade apor, som schimpanser och orangutanger, har förmågan att känna igen sig i en spegel. Så trodde i alla fall biologerna tidigare. Nu visar emellertid nya undersökningar att åtminstone även delfiner, elefanter och skator klarar detta av de djur som forskarna hittills utsatt för det som kallas ”spegeltestet”.

”Spegeltestet” brukar användas för att undersöka djurs självuppfattning, dvs för att undersöka om djuret förstår att det är sin egen kropp som det ser i spegelbilden. De flesta djur reagerar på spegelbilden på ett sätt som avslöjar att de tror att det är ett annat djur av deras egen art som de ser. På en TV-dokumentär, som handlade om denna forskning, kunde man t.ex. se att en babian som såg på sin egen spegelbild, samtidigt med sin ena hand famlade bakom spegeln för att försöka beröra den individ som den trodde fanns bakom spegeln.

Men när forskarna målade märken på t.ex. några delfiner och skator, som de bara kunde se i spegeln, så visade det sig att de använde spegeln för att undersöka de målade delarna på kroppen, vilket enligt forskarna betyder att de kan känna igen sig själva i spegelbilden. Och en elefant som ställs inför sin spegelbild använder spegeln för att undersöka sin egen kropp på ställen den annars inte kan se, som t.ex. i munnen (1).

Hos dessa senare djur avslöjar alltså deras reaktioner i samband med ”spegeltestet” att de faktiskt börjar kunna skilja på det Martinus kallar ”jag och det”, vilket djur alltså annars normalt inte kan.  Martinus skriver:

”Det vanliga djuret har alltså ingen kännedom om sitt eget väsen. Det upplever blott den yttre världen. Det ser endast sådant som rör dess självbevarelsedrift. Det är endast koncentrerat på födan, magen och avkomman. Men dessa företeelser är alla något som finns utanför väsendet. Och endast det som sålunda finns utanför det självt, har väsendet förmåga att skaffa sig kännedom om eller upptäcka existensen av. (2)

Och

” Väsendet känner inte sig självt, har aldrig tänkt på sig självt. Men efter hand som det ständigt måste uppleva reaktionen av den från dess eget väsen utströmmande energins möte med naturens energier, kan väsendet inte undgå att mer och mer upptäcka denna reaktion. Det befinner sig ju oupphörligt i denna reaktion. Och denna blir alltså den första formen för det levande väsendets insikt. Djurväsendet upplever alltså efter hand, att det finns något annat än det självt. Det börjar därefter att skilja mellan sig självt och detta andra.”(3)

”Med denna upptäckt (upptäckten av sin egen åtskillnad från omgivningen. Min anm.) börjar jaget uppfatta sig självt som ett levande väsen. Före denna upptäckt hade det i själva verket ingen aning om sin egen existens.” (4)

Martinus kallar alltså denna upptäckt ”den första formen för det levande väsendets insikt”. Här börjar således väsendets ”resa inåt”. Från att ha varit hundraprocentigt upptagen eller uppslukad av det som sker i omgivningen eller yttervärlden, börjar en ny reflektionsförmåga här att ta gestalt i väsendets egen inre värld. Det är startpunkten på en lång resa vars slutdestination är väsendets egen kosmiska invigning. Men då upplever samma väsen att också den egna fysiska organismen och dess skapade medvetande är en del av ”yttervärlden” i förhållande till dess verkliga ”jag”, och att detta ”jag” är den verkliga skaparen bakom allt som vi mött och möter på vår vandring genom livet. Då inser vi att hela denna vandring egentligen varit och är en kosmisk ”spegeltest” i den meningen att vi aldrig kan möta något annat än vår egen ”spegelbild” – i form av omgivningen och vår nästa! Det vill säga att all vår olycka såväl som lycka är vår egen skapelse, reflekterad eller återkastad till oss i kraft av den ”speglingsprincip” som kallas ”karmalagen” eller lagen om ”sådd och skörd”.

Noter:

1)    Illustrerad Vetenskap nr 14-2009

2)    Livets Bog 2 stycke 449

3)    Livets Bog 3 stycke 685

4)    Livets Bog 2 stycke 448

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-2010.

Ps. Se också kommentar nedan med några intressanta länkar med bl.a. videoklipp som handlar om “spegeltestet”!

Som fisken i vattnet…

Posted by on May 5, 2016 in Essäer | 2 comments

 

underwater-663407_1280

”En dag simmade Sköldpaddan djupt nere i havet när han mötte två små fiskar.

”Hejsan”, sa Clownfisken. ”Får vi ställa en fråga till dig?”

”Javisst”, sa Sköldpaddan.

”Vår vän säger att hela världen inte består av vatten,” sa Hornfisken. ”Han säger att det finns en plats som kallas Land, men vi tror inte på honom. Är det verkligen sant?”

”Oh ja”, sa Sköldpaddan. ”Er vän har rätt. Om ni simmar högt, högt upp tar havet slut och allt blir annorlunda.”

”Inget mer hav?” sa Hornfisken.

”Inget hav alls”, sa Sköldpaddan.

”Men hur kan fiskarna där uppe simma om där inte finns något vatten?” frågade Hornfisken.

”De simmar inte”, sa Sköldpaddan. ”

(”Sköldpaddan och fiskarna” ur boken ”Korta godnattsagor” av Sam Taplin).

Läste just denna godnattsaga för min 7-åriga dotter och tyckte att det var en mycket träffande beskrivning av den begränsning som det innebär att leva bunden i ett visst element – omedveten om att livet också bjuder eller består av andra element än detta. Martinus uttrycker samma sak på följande sätt:

”Liksom fiskens kropp är byggd för att befordra ett liv i vattnet och fågelns för ett liv i luften, är den fysiska kroppen byggd för att befordra ett liv i tiden och rummet. Och liksom gränsen för fiskens rörelseområde är vattnet, så är tiden och rummet gränsen för medvetandelivet hos det väsen som ännu bara kan förnimma genom den fysiska kroppen.” (Livets Bog 1 stycke 236).

När vi tror att det inte kan finnas något annat livselement än den fysiska världen, och dess tid och rum, befinner vi oss alltså i samma situation som fisken i vattnet, som inte anar något om den oändliga horisont och rymd som öppnar sig ovan vattenytan.

Vattnet är ju omslutet av luft och land, och luften är i sin tur omsluten av det vi kallar ”rymden”. Vad är då denna ”rymd”? För inte så länge sedan trodde man ju att den bara var tomrum eller vakuum. Men idag vet man bättre, eftersom man upptäckt att detta ”tomrum” i själva verket är – om än osynligt för fysiska ögon – fyllt av energi, av ”strålar och vågor”.

Medvetandet och materiens kretslopp

”Strålar och vågor” är också, visar Martinus, den materia som alla våra tankar, känslor, minnen och drömmar är gjorda av. Men eftersom dessa strålar och vågor är otillgängliga för fysiska sinnen, och därmed för fysisk forskning, kan de ju inte utforskas av den materialistiska naturvetenskapen. Men det betyder inte att de är ”immateriella”. De är liksom allt annat skapat en del av materiens kretslopp, närmare bestämt det tillstånd i detta kretslopp som Martinus betecknar som det ”strålformiga”, som är materiens fjärde och för oss osynliga existensform vid sidan av den fasta, flytande och gasformiga materien. Ja, detta strålformiga tillstånd är dessutom basen för de ovan nämnda övriga tre formerna av materia. Citat:

På samma sätt som all materia kan framträda som “fast”, “flytande” och “gasformig”, kan den också framträda som “strålformig”, i synlig eller osynlig form. Och liksom den fysiska organismen inte kan existera utan att vara ett samspel mellan materiens “fasta”, “flytande” och “gasformiga” tillstånd, så kan detta samspel omöjligt äga rum utan att vara baserat på det “strålformiga” tillståndet. (Livets Bog 2 stycke 588).

Och vidare:

Individens öde är sålunda helt baserat på jagets opererande med materien, d.v.s. dess kombinering av materier av olika konsistens eller framträdande i de fyra olika kretsloppstillstånden. Med hjälp av materiens “fasta”, “flytande” och “gasformiga” tillstånd skapar individen den fysiska delen av sitt öde, såsom den fysiska kroppen eller organismen och de härigenom alstrade yttre företeelserna eller manifestationerna. Genom det fjärde tillståndet skapar han den medvetenhetsmässiga, “själsliga” eller “andliga” delen. Genom materiens “strålformiga” tillstånd får individen material för skapandet av sina tankar, sitt medvetande och sin viljeföring. Det är i dessa “strålformiga” materier som jaget skapar sina “själsliga” eller “andliga” kroppar, instinkt-, känslo-, intelligens-, intuitions- och minneskropparna, som i sin tur betingar dess skapelse av tyngdkroppen eller den fysiska organismen. (Livets Bog 2 stycke 590).

Sett från den ”tekniska” sidan är skillnaden på de fyra materietillstånden bara en skillnad i täthetsgrad, där den fasta materien är den mest förtätade och den strålformiga den minst förtätade – med den flytande och den gasformiga materien som övergångstillstånd mellan dessa båda ytterpunkter eller kulminerande kontraster. Det är apropå det intressant att inom fysiken sägs en rymd befinna sig i vakuum, när trycket är mindre än en tusendel av atmosfärstrycket. Men den definitionen visar ju också att det man här kallar ”vakuum” inte är något verkligt vakuum eller tomrum, utan bara en beteckning för ett tillstånd som definieras i förhållande till det atmosfäriska trycket. Och denna för våra sinnen ”tomma rymd” är alltså, enligt Martinus, överallt fylld av medvetande eller strålformig materia! Så är det både i ”tomrummet” mellan partiklarna inne i vår egen organism och i ”tomrummet” mellan partiklarna eller himlakropparna ute i det stora makrokosmos!

Den rymd som närmast omger oss är alltså jordklotets medvetande, som också är detsamma som vår andliga värld, dvs den värld vi går över i när vi lämnat den fysiska kroppen. Liksom vi – när vi är fysiskt inkarnerade – är en ”cell” i jordklotets fysiska organism, så är vi, när vi befinner oss i det andliga eller diskarnerade tillståndet, en ”cell” i jordklotets andliga organism eller medvetande.

Är livet något som vi är eller något som vi har?

”Döden” är alltså bara en av livets många förvandlingar eller det Martinus kallar ”den andra födelsen”, dvs en födelse in på det andliga planet. Livet är något som vi är – inte något som vi har. Något som vi har kan vi äga eller mista – som vilken ägodel som helst – men något som vi är kan vi varken äga eller mista, eftersom det är något som vi djupast sett är identiska med.

Att detta inte bara är en lek med ord visas av hur vi upplever livet. Livets upplevelse är en evigt fortgående förvandlingsprocess såväl fysiskt som psykiskt. Jag har inte samma fysiska kropp i dag som jag hade som nyfödd eller som barn och ung, och mitt psyke eller medvetande är en evigt rinnande ström av tankar och känslor som kommer och går, som föds och dör. Men det finns en sak som består oförändrad genom alla dessa förvandlingar och det är att det är ett och samma jag som upplever allt detta, det är samma jag som har upplevt hur det är att vara barn, ung och så småningom vuxen; det är samma jag som upplever alla dessa tankar och känslor som rastlöst kommer och går hela tiden.

Hur kan vi förklara denna oföränderlighet eller kontinuitet i jag-förnimmelsen? Den kan ju inte förklaras varken utifrån vår föränderliga fysiska kropp eller utifrån vårt ännu mer föränderliga psyke eller medvetandeinnehåll. Tidigare trodde de materialistiska forskarna att gåtans lösning fanns i ”cellminnet”, eftersom man trodde att inget utbyte av hjärnceller ägde rum under vårt fysiska levnadslopp. Men i dag har nyare forskning kunnat motbevisa eller kullkasta denna dogm – även hjärnceller byts ut och nybildas. Mystiken kring jag-förnimmelsens kontinuitet och oföränderlighet har därmed tätnat ännu mer…

Martinus svar eller förklaring på detta mysterium är att jaget är en evigt oföränderlig ”fast punkt” som har förmågan att uppleva kontrasten till sin egen oföränderlighet i form av den förvandlingsprocess vi kallar livets upplevelse. Att upplevaren inte är identisk med upplevelsen framgår alltså av att den förstnämnde evigt är densamme, medan den sistnämnda lika evigt är motsatsen till denna oföränderlighet. Upplevaren, som också är detsamma som skaparen, är alltså ett evigt ”något som är” som i kraft av sin oföränderlighet som en ”fast punkt” alltid har funnits till och alltid kommer att finnas till – före och efter alla sina skapelser och upplevelser, som ju alla har en början och ett slut.

Vad man kan bevittna vid en dödsbädd

En fysisk kropp som nyss var besjälad av liv framträder plötsligt som ”död”. Men är inte det en indikation eller ett indicium på att livet, som nyss gjorde denna kropp levande, är något annat än den kropp som nu plötsligt framträder som ”död” eller avsjälad? Kroppen kan alltså framträda i två konträra tillstånd – antingen som ”levande” eller som ”död” – men det visar ju indirekt att ”kropp” och ”liv” inte är identiska. ”Livet” är alltså något som både kan knyta sig till och besjäla en fysisk kropp och lämna densamma när tiden för det är inne.

Den döda eller avsjälade kroppen är som en avstängd radio- eller TV-mottagare eller som en lampa som gått sönder. Elektriciteten, som tidigare gjorde lampan lysande, och de strålformiga radiovågorna, som var orsaken till de program som kunde mottagas genom radion eller TV:n, upphör ju inte att existera bara därför att vi stänger av mottagarapparaten eller därför att lampan gått sönder. Dessa krafter fortsätter att för oss osynligt uppfylla rummet, men de kan inte förmedlas eller transformeras genom en avstängd eller trasig mottagarapparat. På samma sätt är det med vår egen fysiska ”mottagarapparat” eller kropp. När den är avstängd eller ”död” kan inte vårt medvetande eller vår själ längre manifesteras eller uttryckas genom den. Men denna själ och detta medvetande – som alltså liksom radiovågorna eller elektriciteten är av strålformig natur – upphör inte därför att existera. Den finns, liksom ovan nämnda krafter, kvar i sitt eget strålformiga medium – men osynligt för oss som ännu bara kan se med fysiska ögon.

Ande och elektricitet

I och med upptäckten av elektriciteten och elektromagnetismen, och senare också röntgenstrålningen och radiovågorna, kom för övrigt naturvetenskapen realistiskt in på materiens strålformiga tillstånd, även om man ännu inte förstått denna materias djupare natur och roll i materiens och medvetandets skapelse och kretslopp. I en artikel med titeln ”Ande och elektricitet” (senast införd i tidskriften Kosmos nr. 1-2016) skriver Martinus bl.a. följande om detta:

”Arbetet med strålar och vågor och elektromagnetiska krafter inom teknik och vetenskap kommer så småningom att föra mänskligheten fram till att bli mindre materialistisk, i det att man blir klar över att materien, vilket ämne som helst, inte blott är det som det ser ut att vara. Det består av partiklar och tomrum, men ’tomrummet’ är genomströmmat av strålar och vågor, och partiklarna är omgivna av kraftfält som består av många slags vibrationer och våglängder.

Naturligtvis räcker inte dessa upptäckter för att förändra människors livsinställning från att vara materialistisk till att bli andligt inriktad. Men andra faktorer i mänsklighetens öde, bl.a. krig, sjukdomar, sociala spänningar, ekonomiska svårigheter och sexuella problem kommer att medverka till att fler och fler människor blir sökande. En materialistisk livsåskådning är inte nog för dem, och den gamla religösa livsinställningen, baserad på dogmer och blind tro känner de sig inte längre inspirerade av. Det blir då helt naturligt en andlig vetenskap som kommer att avlösa religionen och leda den fysiska vetenskapen fram till förståelse av livets och universums andliga lagar och eviga principer. I framtidens vetenskap är det dock en faktor som kommer att spela en ledande roll, vilket den inte gör i nutidens vetenskap, och det är moralen.”

Det diskarnerade tillståndet som ”semester” eller ”sommarlov”

I det avsnitt av den kosmiska utvecklingsresan där vi nu befinner oss kan de fysiska inkarnationerna liknas vid årskurser i skolan, där vi utvecklar vår kunskap och kännedom om skillnaden på ”gott” och ”ont” eller, som Martinus kallar det, ”det behagligt goda” och ”det obehagligt goda”.

Det är bara i den fysiska tillvaron, där materien bjuder oss motstånd, som vi kan lära detta. I den andliga tillvaron finns nämligen ingen motspänstig materia, utan som sagt bara en strålformig materia som formar sig direkt efter våra tankars och önskningars bud. I en sådan ”motståndslös” värld kan vi aldrig lära oss känna skillnad på ”gott” och ”ont” eller vad som leder till behag respektive obehag. I en sådan värld skulle vi därför aldrig heller kunna förstå lagen om orsak och verkan och lära oss att tänka i överensstämmelse med livets lagar. För att lära oss detta måste vi gång på gång inkarnera i den livets skola som den fysiska världen utgör – till dess att vårt tänkande blivit hundraprocentigt i kontakt eller harmoni med de kosmiska livslagarna. Men under denna inte alltid lätta eller behagliga ”skolgång” får vi också med jämna mellanrum ”ladda våra batterier” innan vi förr eller senare återvänder till den fysiska tillvaron eller skolgången laddade med nya krafter och förnyad längtan. Vi får alltså – precis som i den jordiska skolan – ibland gå på ferie eller ”sommarlov”!

I denna härliga ferie- eller sommarlovstillvaro på det andliga planet kan vi uppleva och inspireras av allt som vi kan komma på våglängd med, och det är bara begränsningarna i vår egen kärleksförmåga och intellektualitet som sätter gränserna för vad vi kan få uppleva där i en tillvaro där våra egna önskningar och tankar som sagt är direkt skapande och bestämmande för vad vi kommer att uppleva. Martinus beskriver därför också det andliga planet som ett ”njutningsplan”, där vi får njuta frukterna av de talanger och förmågor vi med ”blod, svett och tårar” tillägnat oss här på det fysiska planet, som alltså är vårt arbets- och utvecklingsområde eller vår kosmiska ”livmoderzon”, som Martinus också kallar det.

Kontakten mellan de olika planen eller världarna

Är då vi som ännu en tid finns kvar här i den jordiska skolgången avskurna från möjligheten till kommunikation eller umgänge med våra kära bortgångna ”sommarlovsfirare”? Nej, inte alls. ”Kärleken övervinner allt” heter det ju. Också avståndet mellan tillvaroplanen eller världarna. Martinus visar att vi genom kärleksfulla tankar och böner kan etablera kontakt och kommunikation med våra vänner i ljusets världar – både i vårt fysiska dagsmedvetande och under sömnen i det han kallar vårt andliga nattmedvetande. Sömnen kallar han för övrigt också ”den lilla döden”, eftersom vi när vi är i detta medvetandetillstånd också är på det andliga tillvaroplanet, och då kan möta och få inspiration från våra vänner och hjälpare där. Att detaljerna i dessa upplevelser oftast inte kan överföras till vårt fysiska dagsmedvetande som erinringar och minnen är en annan sak, men Martinus menar att om man vaknar upp med en förnimmelse av att ha varit i kontakt med någon kär anhörig eller vän, så finns det normalt en andlig verklighet och kommunikation bakom den förnimmelsen!

I denna världsbild eller förklaring av livets mysterium finns ingen sekterism – inga ”frälsta” och ”förtappade”, eftersom vi alla är eviga väsen som befinner oss på en lika evig utvecklingsresa mellan olika mer eller mindre konträra tillstånd och upplevelser i enlighet med vårt eget begär och längtan eller vår egen andliga hunger och mättnad. Och det vi kallar ”döden”, som alltså är en andra födelse, är bara ett med återkommande mellanrum nödvändigt uppehåll för att få våra livsbatterier laddade på nytt. Och att det är en effektiv ”laddning” kan vi se på ”salighetsglansen” i alla nyföddas ögon – också i ett nyfött rovdjurs ögon! – och i den livsaptit och energi som de träder in i den fysiska världen med! I en artikel med titeln ”Vad innebär döden?” (senast publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-2005) skriver Martinus:

”Det vi kallar mörker, lidande, smärta och sorg, hör alltså endast hemma i vår värld, där det tjänar till att utveckla och fullkomliggöra den mänskliga själen. Gränsen för detta mörker är döden, och bortom den existerar endast ljus. Att veta detta är detsamma som att vara fri från dödsfruktan, ja, varje form av livsångest. Som det nu är, fruktar människan döden därför att hon inte vet någonting om dess verkliga natur, som porten in till en värld av allt överväldigande ljus och kärlek. Ja, som själva uppfyllelsen av all den skönhet som hon ofta här drömmer om att uppleva.”

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 9-2016.

Se ev. också dessa artiklar:

Reinkarnation och utveckling

Den första insikten

8:an som livssymbol

Karma – en känslig historia

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

“Du och jag har fått två händer, två fötter och en halvhyfsad hjärna. Men andra har inte fötts så och det är av en orsak. Det är karman som kommer igen från ett annat liv. Det du sår, det får du skörda.”  (Glenn Hoddle)

När före detta fotbollsstjärnan och förbundskaptenen för engelska fotbollslandslaget Glenn Hoddle nyligen uttalade sig på ovan citerade sätt i en tidningsintervju väckte det stor uppståndelse. Inte bara hos massmedia och hans arbetsgivare – det engelska fotbollsförbundet – utan också på högsta regeringsnivå. Premiärminister Tony Blair gick ut och deklarerade att om Hoddle verkligen uttryckt sig på det sättet så måste han lämna posten som engelsk fotbollskapten. Och sedan var bollen i rullning, som man säger på fotbollsspråk. Det hjälpte inte att Hoddle förklarade att han blivit missförstådd (inte felciterad, men missförstådd) och att han bad dem som eventuellt blivit sårade av hans uttalande om ursäkt. Det engelska fotbollsförbundet beslutade att med omedelbar verkan säga upp hans kontrakt.

Karma och handikapp

Av detta kan vi alla lära något. Framför allt att frågan om karma är en oerhört känslig fråga som bör behandlas med största omtanke, hänsyn och nästakärlek. Ur strikt kosmisk synvinkel är Hoddles uttalande i och för sig helt korrekt. Martinus förklarar också att medfödda handikapp av såväl fysisk som psykisk art är karmiska verkningar av en tidigare livsföring i disharmoni med livets lagar (se t.ex. Livets Bog del 1 st. 283). Exempel på en livsföring som kan skapa sådana verkningar är gravt och långvarigt missbruk av alkohol och/eller narkotika. Ett sådant missbruk bryter inte bara ner individens nuvarande kropp och själ utan kan också i värsta fall skada de “talangkärnor” i övermedvetandet som kosmiskt sett ligger bakom skapandet av den fysiska organismen och dess sinnesutrustning.

Detta har således inget med “synd” och “straff” att göra. Det är bara en naturlig eller logisk fortsättning av den nedbrytandeprocess som individen själv satt igång och vars effekter man redan i hans eller hennes nuvarande liv delvis kan märka. Ingen förnuftig människa förnekar ju att dessa synliga effekter har ett samband med hans eller hennes livsföring i detta liv. Om reinkarnationen, som Martinus visar, innebär en organisk kontinuitetsprincip – baserat på det han kallar “talangkärneprincipen” – så kan vi förstå att även medfödda skador och handikapp har sin orsak i individens egen tidigare livsföring. Det ligger inget moraliserande eller nedvärderande i ett sådant konstaterande, lika lite som det ligger något moraliserande i att konstatera att man blir våt om man hoppar i vattnet. I båda fallen är det bara en fråga om orsak och verkan.

För den som står främmande inför reinkarnationstanken ställer sig dock saken givetvis annorlunda. Och det bör man nog tänka lite på om man uttalar sig i ett sådant ämne. Det är väldigt lätt att bli missförstådd och att såra vissa människors känslor. Det var just det Glenn Hoddle fick erfara, och det kan vi kanske som sagt alla lära något av.

När massmedia refererade och kommenterade Hoddles uttalande så beskrev man det som om han påstått att medfödda handikapp var “straff” för “synder” i tidigare liv. Det sa han ju inte (se citatet ovan), och utan att närmare känna till Glenn Hoddles tolkning eller uppfattning av reinkarnations- och karmatanken, antar jag att det var just det som han syftade på när han förklarade att han hade blivit “missförstådd”. Det är ju nämligen en mycket väsentlig skillnad på “synd- och strafftanken” och karmatanken. Det är en skillnad som kanske undgår många materialistiskt sinnade observatörer och reportrar, men just därför förtjänar den också att poängteras extra noga.

Sådd och skörd

Begreppet karma har överhuvud taget inget med “synd och straff” att göra. Som vi redan varit inne på handlar det i stället om orsak- och verkanlagen. Samma orsak- och verkanlag som den materialistiska vetenskapen så förtjänstfullt har kartlagt för oss på det fysiska området. Den andliga vetenskapen visar oss att samma lagbundenhet gäller tillvarons andliga dimension, d.v.s. som man sår får man skörda. Det är en sanning som äger tillämpning i både fysiskt och mentalt trädgårdsarbete. Varför? Helt enkelt därför att allt som vi manifesterar i form av tankar och handlingar innebär ett utsändande av energi – även om det är en energi som vi inte kan se eller ta på (det handlar om elektromagnetiska krafter i högvibrerande form!) – och energi kan, enligt lagen för rörelse, bara gå i kretslopp. Karmalagen är alltså detsamma som kretsloppets lag; den lag som vi här på det fysiska planet känner som återkomstens eller återvändandets lag, eftersom den binder all energi i cirkelform. Det betyder att allt som vi sänder ut på gott och ont förr eller senare – i detta livet eller i ett kommande – återvänder till oss själva som upplevelse eller öde.

Det bör dock tillfogas att karmabegreppet – i alla fall hos Martinus – står för något mer än en blint och automatiskt verkande naturlag. Att vi får skörda vad vi har sått har nämligen i sig inget egenvärde, det har ett värde endast så länge det fyller ett pedagogiskt ändamål, d.v.s. så länge vi har något kvar att lära i livets skola. När vi har lärt vad vi kan lära på ett visst område behöver vi ju inte mer undervisning på just det området, och vi begåvas då, enligt Martinus, med en “karmisk immunitet” i detta hänseende. Det betyder alltså en immunitet mot återvändande ödesenergier av mörk och smärtsam art. Just denna “immunitetsprincip” avslöjar att karmalagen inte bara är rättfärdighetens utan också i högsta grad kärlekens lag. Ingen behöver alltså lida mer än vad som är absolut nödvändigt för att föra oss fram till det kärlekens människorike som utvecklingen nu har i beredskap för oss. Och i det kosmiska perspektivet är det heller ingen som får lida mer än någon annan för att komma till detta mål. Sett över inkarnationerna jämnar lidandets mått ut sig – om det inte vore så skulle faktiskt de minst lidandedrabbade bli de mest handikappade på livsupplevelsens och livsglädjens område, eftersom “smärtan är det mått som glädjen mäts med” (gammalt tibetanskt ordspråk).

Ödets förvandling

Det jag personligen upplever som det kanske allra viktigaste att betona när man talar om karmalagen är vilka möjligheter denna lag ger oss alla att övervinna vårt eget lidande och skapa ett ljusare öde. Att vi själva är orsak till den smärta och det lidande vi möter i livet innebär ju också att vi har möjlighet att göra något åt saken! Tänk om ödet bara skulle drabba oss blint och slumpmässigt – som många materialister tror – eller om det vore ett straff från en högre makt – som vissa religiösa tror – då spelar det ju ingen roll vad vi själva gör. Dessa hopplöshetens och martyrskapets filosofier står i skarp kontrast till karmalagens syn på ödesskapandet som ställer individen och hans eller hennes eget ansvar och egna möjligheter i fokus.

I nuet skördar jag konsekvenserna av det jag tidigare sått, men genom mitt sätt att reagera på denna skörd skapar jag en ny sådd som förändrar mitt öde i den ena eller andra riktningen. Vi är alltså aldrig slavar under vår tidigare sådd. Ödet är en flexibel eller dynamisk process och växelverkan med världsalltet eller Gudomen.

Men hur är det då för människor som genom medfödda handikapp eller sinnesdefekter fått en starkt begränsad handlingsfrihet i detta liv? Är inte de slavar under det öde de tidigare sått? Det kan tyckas så, men också hos dem sker långsamt en förändring och helandeprocess som i kommande inkarnationer radikalt kommer att förvandla deras livssituation och öde. Martinus skriver om detta i artikeln “Livskraftens ursprung” (Kosmos nr. 11-1996):

“Det finns bland vår tids människor en mängd urspåringar, både sexuella och sådana som består av överdrivet bruk av narkotika och alkohol. Sådana urspåringar kan i kommande inkarnationer bringa människor in i större eller mindre sinnesslöhet, eller leda till medfödda fysiska defekter, som de urspårade väsendena efter några inkarnationers förlopp kommer att ha övervunnit. Dessa väsen, som tidigare gått igenom en urspårings mörka tillstånd, kommer att vara särskilt rustade med erfarenheter och förmåga till medlidande, så att de, när de har återvunnit sin hälsa, blir de allra bästa hjälpare och vägledare för medmänniskor som befinner sig i ett liknande urspårat tillstånd som de själva har genomgått.”

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-2000.

Se ev. också Om karma – svar på ett brev

Om karma – svar på ett brev

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

Hej NN!

Låt mig först av allt säga att dina frågor är spännande och intressanta, och jag bara kan försöka ge ett svar på en rent principiell nivå. När det gäller den konkreta detaljnivån så kan vi, som ännu bara har tillgång till en sedvanlig jordmänsklig sinnesutrustning, i bästa fall bara gissa oss till svaren, eftersom karmaverkningarna i våra öden ofta är så sammanvävda och ihopflätade på ett intrikat och för oss ännu oöverblickbart sätt att det ofta kan vara svårt att mer exakt försöka precisera eller ringa in vad som är orsaken till en viss bestämd verkan som vi upplever i vårt liv här och nu. Men Martinus betonar i alla fall att karman är en ”speglingsprincip”, som innebär att att man får skörda exakt samma avsikt eller intention som man tidigare har sänt ut mot någon annan (mekanismerna eller lagbundenheten bakom det ska jag strax återkomma till). Men vad det innebär i praktiken kan vara svårt att se. Om jag t.ex. har punkterat ett däck för någon kan jag kanske få uppleva att få en ruta krossad, som jag såg att någon skrev i ett inlägg på ett diskussionsforum, där detta ämne avhandlades…

Du skriver:

”Jag undrar om Martinus Kosmologi erkänner och tillåter lagen om karma att i

första instans ibland vara “vilande” och att analysens lösning står att
finna i det sekundära ledet, dvs i att man inte alltid finner orsaken i den
direkta händelsen utan mer i att livets lagbundenhet gjort att man fötts in
i vissa “riskområden”?
Kan inte den “fria viljan”, som Martinus menar att vi har, skapa ett slags
“händelsernas mellanrum” som det är karmastyrt att vi hamnat i, men där allt
det som händer inte exakt i detalj är karmastyrt? Exempelvis getingbettet i
munnen. Eller är till och med ett getingbett och miljöbetingad hundcancer
exakta lektioner utformade av Försynen? Verkar konstigt…

Ps. har Martinus själv sagt någon gång att han kan ha “haft fel”? Eller att
hans analyser kan ha ett oanat djup ibland som får “ytligare” tolkningar att
bli direkt felaktiga?”

Att “ytligare” tolkningar kan bli direkt felaktiga är förvisso sant, men först av allt måste vi ställa frågan: kan livet och vår livsupplevelse vara både lagbunden och icke-lagbunden? Är den lagbunden (läs karmabetingad) på vissa sätt och ibland, men ibland och på andra sätt inte? Jag personligen har mycket svårt att föreställa mig det, eftersom det ju skulle ge utrymme åt en godtycklighet och nyckfullhet som sätter både orsak- och verkan-lagen och rättfärdighetsprincipen ur spel. Som jag ser det finns det alltså bara två valalternativ i detta sammanhang: antingen är livet och vår livsupplevelse lagbunden och rättfärdig eller så är den inte det. Det kan inte vara både-och – eller lite grand av varje – samtidigt…

Vad är då grunden för denna lagbundenhet som gör att karman fungerar just som en ”speglingsprincip”, som Martinus menar?

Det är två kosmiska principer som Martinus kallar polprincipen resp. kretsloppsprincipen. Polprincipen är principen för avgivande och mottagande av energi, dvs det vi i vår livsupplevelse kallar uttryck och intryck. All livsupplevelse och manifestation är ett samspel mellan avgivande och mottagande av energi, och i vårt övermedvetande och ”ödeselement” har vi alla en pol för avgivande av energi (det Martinus också kallar den maskulina polen) och en pol för mottagande av energi (det Martinus kallar den feminina polen). Nu är detta avgivande resp. mottagande av energi genom den princip Martinus kallar kretsloppsprincipen, som betingar att all energi är bunden i cirkelbanor (en avgiven energi kan alltså inte bara försvinna rakt ut i världsalltets tomrum, utan den kommer förr eller senare att återvända till sitt upphov eller avsändare), organiskt integrerat i vårt övermedvetande/ödeselement på ett sätt som gör att jag aldrig kan möta en energi eller en förnimmelse/upplevelse som jag inte själv alltid är den djupaste orsaken till. Det är också därför som man kan säga att livet alltid är rättfärdigt, om än inte alltid behagligt…

Det finns ett fenomen inom fysiken som kanske kan hjälpa oss att förstå principen och lagbundenheten i detta. Jag tänker på det som kallas ”jonisering”. En joniserad atom är en atom som förlorat, dvs avgivit, en eller flera av sina elektroner, vilket förändrar atomens elektriska balans. Denna joniserade atom kommer därefter att utöva en tilldragnings- eller attraktionskraft på omgivande elektroner av exakt samma laddning som de tidigare avgivna elektronerna representerade.

På liknande sätt har ödeselementet “joniserats” hos den som avsänder en energi, och är därefter “öppet” för en motsvarande utjämning av en energi eller elektrisk laddning (hela vår psykiska struktur är ju av ”elektrisk” natur enligt Martinus) av samma art. Men liksom det inte behöver vara exakt samma elektroner som återupprättar balansen hos en joniserad atom, det räcker med att de är närbesläktade, t.ex. har samma ”spinn”, så krävs endast tillräckligt besläktade energier för att återställa balansen i avsändarens ”ödeselement”.

Den återvändande handlingen behöver alltså inte vara identisk med den avsända. Leverantören kan dessutom vara en annan än den ursprunglige mottagaren. Men den ”elektriska laddning” som representeras av intentionen bakom det vi mottar som livsupplevelse/förnimmelse måste alltså vara av samma natur som det vi själva en gång sänt ut.

Våra tankar, känslor och handlingar, dvs vårt avgivande och mottagande av energi, är alltså en fråga om förändringar i den elektriska balansen hos vårt medvetande och “ödeselement”. Det är samma natur- eller livslag, dvs lagen om “tilldragning och frånstötning”, som vi här kan se i såväl fysisk (fenomenet ”jonisering”) som i andlig aktion (fenomenet ”karma”). I bägge fallen handlar det alltså om elektricitetens lagar. Det är “mycket med det elektriska” som någon vis man eller kvinna sa i ett inspirerat ögonblick 😉 .

Vi har ju också enligt Martinus principen om “syndernas förlåtelse”(inte att förväxla med den kyrkligt-dogmatiska tolkningen av detta begrepp. Se hans symbol nr. 20 i symbolverket Den eviga världsbilden del 2. http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-20/). Principen innebär, översatt till en modern språklig dräkt, att när vår psykiska konstitution – och därmed också vår ”aura”, dvs vårt psykiskt-elektriska fält eller utstrålning – inte längre är “på våglängd” med vissa “våglängder” som vi tidigare sänt ut eller avgivit uppstår i vårt elektriska fält eller ”aura” ett “beskydd” eller ”immunitet” mot vissa återvändande ödesenergier – helt analogt med att t.ex. en radioapparat, som inte längre är inställd på en viss frekvens eller våglängd, inte längre kan ”ta in” eller registrera den frekvensen eller våglängden.

Som bifogad fil får du också med detta mail en artikel med titeln Karma – en känslig historia som undertecknad skrev för några år sen till tidskriften Kosmos (tidskrift för Martinus Institut). Hoppas att den också kan hjälpa till att räta ut några frågetecken. Men om du vill tränga djupare in i ämnet måste du nog gå till Martinus egen litteratur, i första hand då huvudverket Livets Bog och det supplerande symbolverket Den eviga världsbilden. I det senare är symbol 15 (http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-15/) och 16 i del 1 (http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-16/) och symbol 18-25 (se länkar nedan) i del 2 av speciellt intresse för detta ämne.

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-18/

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-19/

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-20/

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-21/

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-22/

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-22a/

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-23/

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-24/

http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-25/

Varma hälsningar

Olav Johansson

Din smärta är min smärta

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 0 comments

Brittiska hjärnforskare visar att medkänsla aktiverar exakt samma region i hjärnan som reagerar när vi själva lider eller känner smärta. Onekligen ett intressant sammanträffande som antyder att det vi kallar medkänsla eller medlidande har en organisk grund i vår egen upplevelse av smärta.

I ett experiment vid University College i London under ledning av neurologen Tania Singer utsattes 16 frivilliga kvinnor för en elektrisk stöt i handflatan. Samtidigt registrerades kvinnornas hjärnaktivitet med hjälp av så kallad magnetröntgen.

Forskarna fann aktivitet dels i de hjärnregioner som kontrollerar den rent fysiska smärtimpulsen, dels i områden som normalt förknippas med emotionella reaktioner. Precis som förväntat med andra ord. Vad som var mindre väntat var samma kvinnors reaktioner när de efter sin egen smärtupplevelse som nästa steg i experimentet fick se på när deras män utsattes för samma behandling av forskarna. Eller rättare sagt fick de – för att förhindra alltför stor inlevelse i männens smärta – bara se deras händer när elstöten delades ut. Men detta visade sig vara fullt tillräckligt för att på röntgenbilderna lysa upp precis samma region i hjärnan som reagerat när de själva utsattes för samma smärtsamma behandling.

De brittiska hjärnforskarna drar av detta slutsatsen att det vi kallar medkänsla helt enkelt handlar om att vi utnyttjar en hjärnmekanism som redan finns där för vår egen skull. Det ger oss upplevelsen av emotionell smärta även när vi inte känner den fysiska smärtan.

Tania Singer och hennes kollegor, som publicerat sina resultat i den vetenskapliga tidskriften Science 2004-02-20, tänker nu fortsätta sina experiment med att testa en lika stor grupp män, och sedan testa personer som inte har några familje- eller andra intima band. I avvaktan på resultaten av detta kan man kanske ta sig friheten att i ljuset av Martinus andliga vetenskap reflektera lite över de resultat och slutsatser forskarna hittills presenterat.

Från oorganisk till organisk materia

Vår fysiska organism består av både organisk och oorganisk materia. Skillnaden är ju att i den materia som är organisk, dvs i ”köttet”, kan vi uppleva både smärta och dess motsats. Vi kan ju t.ex. inte klippa och skära i hud och muskulatur utan att uppleva smärta. Däremot kan vi exempelvis klippa hår och naglar utan att uppleva någon smärta. Varför? Därför att håret och naglarna och annan oorganisk materia i organismen består av eller är uppbyggd av mikroväsen som inte har dagsmedvetande på det fysiska planet och därför inte kan förnimma vare sig behag eller obehag på detta plan, vilket ju däremot ”köttets” mikroindivider i högsta grad kan.

I Livets Bog del 4 stycke 1436-37 skriver Martinus om att vi – så länge vi är kosmiskt ”döda” eller medvetslösa – också behandlar vår nästa som ”död” eller oorganisk materia. Som ”något man kan skära eller fila eller spika i, bryta sönder eller sätta ihop, allt eftersom det behagar en…” (LB 4 stycke 1437).

Förutsättningen för att detta ska vara möjligt är naturligtvis att vi inte kan uppleva vår nästas smärta som vår egen eller med andra ord att det existerar en gräns eller avgörande skiljelinje mellan upplevelsen av vår egen smärta och vår nästas. Men vad händer om denna gräns börjar upplösas? Om vi – som de brittiska hjärnforskarnas resultat antyder eller indikerar – får samma reaktion i vår egen hjärnas ”smärtcentrum” vare sig det är vi själva eller nästan som påförs smärta. Har inte vår nästa då blivit något av vårt eget ”kött och blod”, dvs bildlikt talat förvandlats från en oorganisk till en organisk materia i vår egen upplevelsesfär?

Hjärnmekanism – orsak eller verkan?

De brittiska hjärnforskarna framlägger alltså hypotesen att medkänsla eller medlidande helt enkelt handlar om att vi utnyttjar en hjärnmekanism som redan finns där för vår egen skull, vilken ger oss upplevelsen av emotionell smärta även när vi inte känner den fysiska smärtan. Att en sådan ”mätbar” eller konstaterbar reaktion finns i hjärnans ”smärtcentrum” är förvisso en mycket intressant och anmärkningsvärd iakttagelse, men hur kan den förklaras? Är denna hjärnreaktion eller ”mekanism” medkänslans orsak eller är det tvärtom medkänslan som är ”hjärnmekanismens” orsak och utlösande faktor? Vad är med andra ord orsak och vad är verkan?

Ja, det avhänger naturligtvis vilken världsbild eller syn på livet som vi har. Men sett utifrån Tredje Testamentets kosmiska världsbild eller andliga vetenskap kan hjärnreaktioner djupast sett aldrig ha status av något annat än verkningar, eftersom hjärnan, kosmiskt sett, bara är en ”transformator”. En ”transformator” som omvandlar andlig energi – vilket sett från den tekniska sidan är detsamma som ”elektriska vågor” – till fysiska reaktioner och omvänt. Om detta skriver Martinus bl.a. följande i Livets Bog 1:

”Hjärn- och nervsystemet utgör sålunda individens ”port” in till den andliga världen. I den mån jordmänniskans andliga kroppar ännu är outvecklade kommer hon att vara offer för den övertron att ”porten” eller hjärn- och nervsystemet är upphov till hennes andliga funktioner. Hon kommer sålunda då ännu att vara omedveten i de andliga kropparna eller om de faktiska förhållandena. Denna övertro stimuleras ytterligare därav att det i ”porten” till den andliga världen finns speciella små öppningar för de olika arterna av elektriska vågor, vilket alltså vill säga att det i hjärn- och nervsystemet finns särskilda centra eller komplex för de olika andliga funktionerna. Jordmänniskan är alltså offer för den illusionen att dessa särskilda centra eller komplex är själva orsaken till funktionerna, medan de i själva verket endast utgör speciella inställningsorgan för fysisk avsändning och mottagning av de motsvarande speciella andliga energivågorna eller vibrationerna. (LB 1 stycke 224).

Att det i vår hjärna t.ex. finns ett ”smärtcenter”, som också kan reagera på vår nästas smärta, är alltså, kosmiskt sett, ett resultat av en andlig förmåga eller funktion som i sin tur är avhängig vår andliga ”känslokropps” standard eller utvecklingsnivå. Och det som bestämmer denna standard eller nivå är, visar Martinus, ingenting annat än våra egna självupplevda lidandeserfarenheter genom många fysiska liv eller inkarnationer. Och eftersom vi lidit i varierande grad och på olika områden uppvisar också vår förmåga till medkänsla stora individuella variationer. Om medkänsla bara är ett resultat av en specifik ”mekanism” hos den jordmänskliga hjärnan är det ju onekligen lite märkligt eller svårförklarligt att medkänslan uppenbarligen är så ojämnt fördelad och uppvisar ett sådant brett eller vitt spektrum av individuella variationer och avvikelser som den nu gör inom jordmänskligheten.

Medkänsla är igenkännande

I den andliga vetenskapen får detta fenomen alltså sin förklaring av att vi alla äger ett alldeles eget och unikt erfarenhetsmaterial som vi själva är den djupaste orsaken till eller skaparen av. Något som alltså bl.a. innebär att vår medkänsla – ännu så länge – är selektiv eller mer eller mindre utvecklad på olika områden. Vi kan märka det på våra egna reaktioner inför det vi möter och ser i omvärlden. Kosmiskt sett är ju medkänsla ingenting annat än en igenkännandereaktion (se t.ex. Livets Bog del 2 stycke 634-36), och det är detta mer eller mindre starka ”igenkännande” som gör att vi i varierande grad kan identifiera oss med eller leva oss in i vår nästas smärta på olika områden.

De medkännande kvinnorna i det brittiska forskningsexperimentet skulle naturligtvis inte ha kunnat reagera som de gjorde om de själva aldrig upplevt vad det vill säga att få en elektrisk stöt. Och att andra människor uppvisar motsvarande starka medkänsloreaktioner för t.ex. krigs- och tortyroffer, för handikappade och sjuka, för missbrukare och utslagna, för fattiga och nödlidande osv. beror alltså på att de i sin egen själs ”smärtcentrum” – dvs i sin andliga känslokropp – bär på samma eller likartade erfarenheter på motsvarande område eller områden.

Att dessa erfarenheter i många fall inte längre är dagsmedvetna, eftersom de förvärvats redan i tidigare inkarnationer, har ingen betydelse för själva ”igenkänningsprincipen” – och därmed medlidandereaktionen. En sådan reaktion är alltså egentligen vad man skulle kunna kalla en ”känsloerinring” (som alltså inte är beroende av vår nuvarande dagsmedvetna erinringskapacitet), dvs en prägling eller ett vibrations-mönster hos ”känslokroppen” som skapar vår individuella och unika själsliga resonansbotten i mötet med nästans och omvärldens energier. Liksom ett musikinstruments resonansbotten – i form av t.ex. en skiva – kan bringas i vibration eller svängning av exempelvis tonen hos en sträng, så kan vår själsliga eller känslomässiga resonansbotten bringas i vibration eller svängning av den ton som framkallas av de ”ödessträngar” vår nästa spelar på. Det betyder att det automatiskt etableras en kontakt mellan vårt eget – medvetna eller omedvetna – erfarenhetsmaterial och nästans ödes- eller livssituation.

Universums grundton

Har du, käre läsare, t.ex. någon gång när du sett en film på biograf eller TV upplevt att tårarna plötsligt och ofrivilligt börjar rinna i allt stridare strömmar nedför dina kinder? Du kanske befinner dig i ett opassande sällskap när det sker och kämpar därför emot denna plötsliga känsloyttring, men du lyckas i alla fall inte hindra eller dämma upp tårarnas flöde. Varför? Därför att kontakten mellan ditt eget erfarenhetsmaterial och det du just då bevittnar på bioduken eller TV-skärmen i det ögonblicket är alltför stark eller övermäktig. Det utlöser en automatisk känsloreaktion som inte är viljestyrd, och som du därför inte heller viljemässigt kan hejda eller bromsa. Men du kan trösta dig med att dessa tårar har en livgivande verkan. Martinus sa en gång att de filmer han tyckte bäst om var de som kunde framkalla medkänslans tårar hos tittarna eller åskådarna. Det är den mänskliga eller humana plantan i oss som vattnas av dessa tårar. ”Vår mänskliga utveckling har vi gråtit oss till”, är ett annat Martinus-uttalande på samma ”tårdrypande” tema.

Medkänslans slutfacit är dock inte tårar. Dess slutfacit är i stället den orubbliga livsglädje som kommer allkärlekens utövare till del. När medkänslan har intellektualiserats och till sist blivit till allkärlek känner den inte längre några selektiva eller partiska begränsningar, utan har blivit en aktiv och allt omfattande och allt genomträngande sympati och kärlekskraft. En kraft vars källa är givandets och tjänandets glädje; glädjen i att vara till glädje och välsignelse för allt och alla. Tänk att få leva i en värld befolkad av väsen där alla hellre själva lider än är orsak till andras lidande. För ett sådant väsen är det alltså mer smärtsamt att se någon annan lida än att själv ta på sig samma lidande. Den världen och dess inbyggare har en själslig ”resonansbotten” som vibrerar i takt med universums egen grundton: allkärleken.

Inom den naturvetenskapliga eller materialistiska kosmologin talar man i dag mycket om den så kallade ”strängteorin”, som kort eller förenklat uttryckt innebär att universums för oss osynliga fundament är ett oändligt nätverk av vibrerande ”strängar”. Martinus andliga kosmologi eller vetenskap har på sitt sätt också sin ”strängteori” – om uttrycket tillåts. Dessa ”strängar” är det oändliga och eviga nätverk som håller universum samman i kraft av allkärlekens genom hela världsalltet vibrerande grundton.

Källa: Dagens Nyheter 2004-02-20

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1-2005.

Visa
Dölj