En solskenshistoria

Sitter i höstsolens sista bortdöende strålar och njuter. Känner dess värme som en naturens egen smekning och kärleksbetygelse. Dess värme är värmen i mitt blod. Dess ljus är ljuset i mina ögon. Dess sken är – i omvandlad form – substansen i den frukt som jag äter på. Ja, är inte all fysisk materia ombildat solsken?

Solens natur är livgivarens. Den som ger liv. Därför är den också gåvoprincipens och allkärlekens förnämsta symbol i vår värld. Den skiner reservationslöst på allt och alla. Den upplivar både den “godes” och den “ondes” sinne.

Jag känner att jag gärna vill närma mig denna livgivande källa ännu mer. Eftersom jag inte kan komma dit på fysisk väg måste jag resa i tankens värld. Jag sluter ögonen och försöker för min inre syn uppleva vad som, ur ett närperspektiv, egentligen försiggår på denna strålande himlakropps yta.

Ingen fysisk resenär eller astronaut kommer någonsin att kunna närma sig solens yta av lätt insedda skäl. Men det finns ett annat sätt att besöka denna främmande och annorlunda värld. Ett sätt som vi alla en gång får fri tillgång till. Låt mig ge ordet till en som redan besitter denna förmåga och som därför gett oss följande livfulla “reseskildring” från den minst sagt annorlunda värld som är solens:

Solarna är alltså eldkroppar eller koncentrerade tyngdenergimassor, av känsloenergi sammanpressade till en viss spänning.

Men även om tyngdenergin är i övervikt, gör sig känsloenergin starkt gällande, och solområdena blir explosionernas kulmination. Här kulminerar blixt och åska. Här är ljudet det allt dominerande. Solarna utgör ett larmets eldorado. Här är ingenting baserat på ro eller stillhet. Här finns inget som heter sömn eller vila. Solarna är världsalltets smältdeglar. Här kulminerar bruset från själva världarnas skapelse. “(Martinus: Livets Bog del 2, stycke 352).

Denna beskrivning, från en andens “resenär” som varit där, dyker upp i mitt minne när jag försöker föreställa mig hur tillvaron kan te sig på det lysande eldklotet där uppe på himlavalvet. Och jag inser i samma ögonblick att allt är en fråga om perspektiv, d.v.s. en fråga om distans eller avstånd. Det som på en viss distans kan vara livgivande kan på en annan distans vara dräpande. Det som är ett explosionernas och larmets inferno blir alltså, på ett visst avstånd, livets himmelska alstrare eller befruktare. Och nog är det väl tankeväckande att det är samma explosiva tyngdenergi, som tänder solens för oss så livgivande ljus och värme, som också är huvudfaktorn i den dräpande eller livsnedbrytande principen i vår värld. Livsuppbyggande eller livsnedbrytande. “Gott” eller “ont”. Allt är en avståndsfråga reglerat av perspektivprincipen.

Men så är det ju också i vår egen inre värld. Obehagliga och smärtsamma upplevelser skapar, i ett närperspektiv, “brännsår” i mentaliteten. “Brännsår” som kan vara mer eller mindre nedbrytande för vår normala mentalitet och livsglädje. Men “tiden läker alla sår“. Allt eftersom vi får ett större tidsmässigt avstånd till det inträffade förlorar det något av sin udd. Och ibland kan vi redan under loppet av samma inkarnation eller livstid omvärdera det som hände i en sådan grad att vi blir tacksamma för det. Vi inser att det har lärt oss något värdefullt som vi inte skulle ha kunnat lära oss på annat sätt. Det som en gång upplevdes som livsnedbrytande visar sig nu, i ett annat perspektiv, vara livsuppbyggande.

Martinus visar också att det är alla dessa smärtsamma erfarenheter som till sist omskapar oss till mentala “solväsen”. När vi fått en tillräcklig distans till smärtan gör den alltså att vi kommer att stråla ut ett livgivande ljus och värme till allt och alla i omgivningen.

Och inte nog med det. Dessa smärtsamma erfarenheter blir i sig själva solar på vår egen mentala himmel. Solar som upplyser, värmer och befruktar vår mentalitet i en helt annan tillvaroform en gång i en avlägsen framtid. Martinus visar oss nämligen också att alla våra upplevelser – hur smärtsamma de än varit – med tiden förvandlas till det han kallar “guldkopior”. En “guldkopia” är alltså en förgylld eller förädlad kopia av den ursprungliga händelsen. En kopia som vi en gång i framtida tillvaroformer, när vi blivit förvandlade väsen, kan uppleva – först på intuitiv väg och senare också, när minnesförmågan kulminerar, som en direkt och personlig erinring.

En svag avglans eller en viss grad av denna “guldkopieringsprocess” kan vi uppleva redan inom gränserna för det nuvarande fysiska livet. Det är för övrigt denna process som, kosmiskt sett, ligger till grund för talesättet “tiden läker alla sår”. Ett bra exempel på hur det konkret kan ta sig uttryck är alla gamla “soldathistorier” eller “lumparminnen”. Dessa framstår, när de berättas, alltid i ett mer försonande eller förmildrande ljus än den ursprungliga upplevelsen var begåvad med.

Men det är inte dessa upplevelsers slutliga mission eller facit att bara framstå i ett förmildrande ljus. En gång – på sitt mogna eller färdiga stadium – ska de till och med framstå i ett överjordiskt salighetsljus. Ett ljus som är så starkt att det överglänser allt. Det betyder att just de upplevelser som vi idag kallar smärta, mörker och lidande då kommer att fylla oss med den allra största glädjen och njutningen. En njutning som är så stark att den, enligt Martinus, bara kan uttryckas som kulminationen av salighet eller extas. Därför kallar Martinus det tillvaroplan, där individen har tillgång till denna upplevelseform, “salighetsriket”. I det inre universum av “guldkopierade” erinringsupplevelser, som “salighetsriket” utgör, är minnena från “den dräpande principens zon” de livgivande solar, vars värmande utstrålning åter befruktar det fysiska livet eller invecklingen i materien.

Och så vist är livet inrättat att det är just dessa “solar” i vårt inre universum, som “tänder” solarna i det yttre universum på det fysiska planet. Solstrålarna som just värmer min kind är konsekvensen av himmelska väsens brinnande längtan efter att åter uppleva den fysiska tillvaron. Väsen som just nu i sin inre värld upplever “guldkopiornas” extas så starkt att det, som en omedveten biprodukt eller automatfunktion, befruktar hela den energiprocess som får det fysiska rummets solar att brinna, tindra och lysa (se t.ex. Livets Bog del 2 stycke 413-14). Se, det är väl en solskenshistoria!

Och glöm inte att även under den mörka årstid, då solen tycks lämna oss för en tid, så beror denna skenbara frånvaro bara på en obalans i jordens axellutning. Astronomiskt sett är avståndet mellan jorden och solen faktiskt som kortast under den för oss här på norra halvklotet mörka och kalla årstiden.

Av detta kan vi lära att ljusets källa aldrig lämnar eller överger oss. Det handlar bara om att kunna hålla balansen.

Sök den i solen! Se den, om du kan! Glansen där är för stark. Vi har ännu inte ögon att

se in i all den härlighet, som Gud har skapat, men vi får dem nog, och det blir den

underbaraste sagan, därför att vi själva är med i den!” (H. C. Andersen ”Paddan”)

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3-1994

Dela inlägg

One thought on “En solskenshistoria”

  1. Solarna utgör ett larmets eldorado. Här är ingenting baserat på ro eller stillhet. Här finns inget som heter sömn eller vila. Solarna är världsalltets smältdeglar. Här kulminerar bruset från själva världarnas skapelse.” (Martinus: Livets Bog del 2, stycke 352)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

four × 4 =