Hur kunde dinosaurierna överleva – och varför försvann de?

Hur kunde de jättelika dinosaurierna finna tillräckligt med föda? Nya rön visar att de egentligen borde ha dött av svält. Det antyder att den tidens ekosystem var annorlunda än nutidens.

För 65 miljoner år sedan försvann dinosaurierna plötsligt från jorden efter att ha dominerat djurlivet här i nästan 200 miljoner år. I dag vet forskarna också att jorden för omkring 65 miljoner år sedan träffades av en enorm meteorit, men var nedslaget huvudorsaken till dinosauriernas öde? Försvann de verkligen i ett slag från de jordiska terrängerna? Forskarna har diskuterat dessa frågor i årtionden men är ännu inte överens.

Detta är dock inte det enda olösta mysteriet omkring dinosauriernas liv och öde på vår planet. Den kanadensiske paleontologen Scott Sampson skriver i en ny bok med titeln ”Dinosaur Odyssey” (University of California Press) att det är det näst intill omöjligt att få ihop ekvationen mellan de enorma dinosauriernas enorma energibehov och den begränsade tillgången på föda på vår planet – om det inte var så att jorden och dess ekosystem på den tiden var annorlunda beskaffade än de är i dag. Enda möjligheten att få den ekvationen att gå ihop är, menar han, att växtligheten på jorden på den tiden kunde föda långt fler stora djur än vad fallet är i dag.

Som exempel tar han upp situationen i västra Nordamerika i slutet av juratiden för 150 miljoner år sedan. Ett dussintal arter av de allra största dinosaurierna — de s.k. långhalsade sauropoderna — med kroppsvikter på mellan 7 och 50 ton, som alla skulle leva på vad växtligheten förmådde producera, kan då ha samexisterat i samma ekosystem på en landyta som var klart mindre än dagens nordamerikanska kontinent (p.g.a. den tidens betydligt högre havsnivåer).

Sauropoderna måste alltså ha konsumerat kopiösa mängder vegetation, och därmed också satt enorma avtryck i miljön. Enligt beräkningar som den amerikanske paleontologen Jim Farlow har utfört behövde en enda vuxen dinosaurie, med en kroppsvikt på 40 ton, en gräsyta på 72 till 144 hektar – per månad – för att kunna livnära sig om den hade samma ämnesomsättning som en jämnvarm biffko, och 24 till 48 hektar om den var växelvarm. Att jämföra med att en biffko med kalv behöver en gräsyta på 4 till 8 hektar under en lika lång tidsperiod.

Under den efterföljande krittiden låg 1/3 av hela det nuvarande Nordamerika under vatten. Och dessutom verkar det som om utbredningsområdet för många dinosauriearter var begränsat till bara en mindre del av kontinenten. Frågan blir alltså: hur kunde så många gigantiska, energikrävande djur överleva på en så relativt liten yta?

Den avgörande faktorn måste alltså, enligt Scott Sampson, ha varit att den tidens ekosystem på vår planet var extremt produktiva. Koldioxidhalterna var mycket högre än nu, vilket gynnade växtligheten. Enligt vissa beräkningar kan växternas biomassa ha varit dubbelt så hög som i dag.

Värmeutstrålning och avkylning

Vad kan i sin tur ha varit orsaken till det? I boken Logik ger Martinus oss en intressant ledtråd också på detta område. Citat:

”En stark  värmeutstrålning från klotets eget glödande inre förorsakade en stark tropisk hetta överallt på dess yta och framkallade en kraftig cirkulation i vattenavdunstningen. Ett ogenomträngligt molntäcke låg permanent över hela horisonten… Omätliga tropikskogar utbredde sig från kust till kust… Livet växte ständigt vidare i skydd av dessa omätliga urtidsskogar, vars mäktiga växtarter inte kunde tåla solens ljus och vars degenererade, dvärglika ättlingar i vår nuvarande solljusa värld måste söka den livsbetingande skuggan vid foten av de ljusälskande träden. Till följd av den alltid molntäckta himlen var världen mörk som marken i en skog. Och den tidens skogar kan i själva verket betraktas som de nuvarande skogarnas markvegetation i jätteformat.” (Logik kapitel 17).

Och även om den stora meteoriten som träffade jorden för 65 miljoner år sedan kan ha varit den direkt eller akut utlösande orsaken till dinosauriernas försvinnande, som många forskare i dag tror, så kan man, mot bakgrund av det Martinus skriver i citatet ovan, också undra om det inte fanns en djupare liggande orsak till detta försvinnande i den ”avkylningsprocess” som klotet genomgick under årmiljonerna. En ”avkylningsprocess” som ju radikalt kom att ändra på planetens ekosystem och dess produktivitet. Samma ”avkylningsprocess” som ju också, som Martinus beskriver det, är förutsättningen för utvecklingen av en större ”intellektualitet” på det fysiska planet än den som dinosaurierna representerade:

”Ett sådant “avkylt” klot blir tvärtom ifrågavarande klotjags förnämsta redskap för utveckling av “intellektualitet” på det fysiska planet.” (Livets Bog, del 2, stycke 420).

”Dess samlade mänsklighet består dock av ganska långt komna dagsmedvetna väsen och representerar en betydande intelligens. De bildar sålunda en betydande motsättning till de ointellektuella solkrafterna i klotets inre och visar sig för den utvecklade forskaren tydligt vara dess “intellektuella centrum“.”  (Livets Bog, del 2, stycke 434).

Källa: Dagens Nyheter 2010-04-06

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-2011.