“Mitt liv har ett värde”

Posted by on June 25, 2013 in Världen aktuellt | 2 comments

I Aftonbladet den 12/9 1983 varnar Eva Wadås, 23 år och handikappad sedan födseln, för en utbyggd fosterdiagnostik. Fosterdiagnostik är den sammanfattande benämningen på några olika metoder som läkarvetenskapen använder för att undersöka eventuella skador på foster. Följande metoder finns i dag:

– Ultraljud. Visar bland annat skelettskador.

– AFP. Ett blodprov från kvinnan som visar om fostret t.ex. har ryggmärgs- eller bukbråck, eller saknar storhjärna.

– Fostervattenprov (amnioscentes). Visar skador som vid AFP-provet, mongolism, könskromosomavvikelser, vissa ärftliga ämnesomsättningsrubbningar.

– Fetoskopi (man tar blodprov och hudbitar från fostret via en nålkikare). Kan bland annat påvisa blödarsjuka.

I Sverige föds varje år cirka 2000 barn, vilket är ungefär två procent av alla nyfödda, med missbildning eller utvecklingsstörning. Varje år utförs cirka 33 000 aborter i landet, varav omkring 100 av dessa är skadade foster som upptäckts vid fosterdiagnostik.

Röster har höjts för en utbyggd fosterdiagnostik. Motiveringarna är varierande. En del ser det som en “service” åt föräldrarna, så att dessa ska kunna ta ställning till om de vill ha ett skadat barn eller inte. Andra anför mer krasst ekonomiska skäl. De ser en utbyggd fosterdiagnostik främst som en ekonomisk besparing för samhället, eftersom man menar att samhället därigenom kan nedbringa sina kostnader för “improduktiva” individer (om man vill uttrycka det krasst och i klartext). Uträkningar visar att det svenska samhället skulle spara drygt en miljard kronor om året i vårdkostnader om alla kvinnor med missbildade foster gör abort.

I ett samhälle och en materialistisk kultur som vår, där människovärdet blivit synonymt med produktiviteten, är det knappast förvånande att sådana idéer kan framföras. Det är bara de yttersta konsekvenserna av en materialistisk livs- och människosyn. Speciellt i tider av ekonomisk kris i samhället kan dessa idéer få en viss spridning. Det varnar också Eva Wadås för i intervjun i Aftonbladet. Hon säger: “Kvinnor med skadade foster kan känna sig tvingade till abort för att samhället vill spara pengar“.

Själv har Eva en CP-skada sedan födseln (hon måste använda kryckor för att kunna gå), men hon säger: “Jag är tacksam för mitt liv. Pengar ska inte få avgöra vem som ska få leva… Att leva som handikappad är ett hårt och strävsamt liv – men ändå värt att leva. Vi handikappade fyller en funktion och har mycket att ge friska människor… Vem ska dra gränsen för vem som ska få leva eller ej? Vad väntar i slutändan? En Hitler-stat med enbart elitmänniskor?” (ur Aftonbladet 12/9 1983).

I Kina tycks dessa idéer ha drivits ännu ett steg längre. Där har nämligen myndigheterna initierat en kampanj för “förbättrad arvshygien”, som det heter. Som ett led i denna kampanj har bland annat ett skräckkabinett med missformade ofödda barn öppnats i Peking, meddelar Norrbottens-Kuriren via TT-AFP den 2/11 1983.

”Vårt mål är att förbereda den allmänna opinionen för en lag då det gäller arvshygien”, förklarar Peking-regeringens talesman Wang Liancheng enligt tidningen, samtidigt som han också medger att projektet redan mötts av stora svårigheter. På “utställningen” visas foster utan armar och ben, och på en affisch förkunnas: “Då de kommer till världen för de med sig olycka för sig själva, sina familjer och samhället”.

Kina har idag mer än 10 miljoner handikappade, varav cirka 2 miljoner med mentala skador, sägs det. Regeringstalesmannen säger också att “alla familjer måste praktisera arvshygien för att skydda sina egna och nationens intressen.” Redan vid en läkarkongress i Peking 1981 förklarades att det fordrades en omfattande forskning för att klarlägga vilka människor som inte bör tillåtas att få barn. Sedan dess har man kommit fram till omkring 300 negativa egenskaper som bör få människor att avstå ifrån att skaffa sig barn. Bland dessa finns för kraftig hårväxt och flintskallighet. Och redan 1980 skrev partitidningen Folkets Dagblad att “imbecilla, efterblivna och färgblinda inte bör tillåtas skaffa sig barn.” Dessa är konsumenter, men de är improduktiva och utgör en fara för samhället, menade tidningen.

Så ohyggliga urspåringar kan alltså en materialistisk livssyn föra till! Sett ur ett kosmiskt perspektiv är inget liv meningslöst eller mindre värt än något annat. De lidanden som ett handikapp medför innebär ju tvärtom en forcerad utveckling för individen ifråga (och ofta också för hans eller hennes anhöriga och omgivning). Detta kan dock endast förstås i ljuset av reinkarnations-perspektivet. Sett ur ett materialistiskt ett-livs-perspektiv blir de flesta lidanden förvisso både orättfärdiga och meningslösa. Livet är ju, enligt detta synsätt, en materiell och timlig kvalitet. I konsekvens härmed måste man uppfatta värdet och meningen med detta liv som avhängigt av kvaliteten och funktionsdugligheten hos det stycke materia eller den fysiska kropp som man identifierar som “livet”.

Martinus visar däremot att fenomenet “liv” inte är en materiell kvalitet. Den levande varelsen finns i själva verket inte alls på det fysiskt-materiella planet, även om den har förmågan att manifestera sig på detta plan. Till sin kosmiska natur är detta plan livets stora skola eller “fosterzon”, som Martinus också kallar det. Det är den zon där individen skall utvecklas till mognad för att kunna födas som en riktig eller kosmiskt medveten människa. Att bli en riktig eller fullkomlig människa innebär att alla ens tankar och handlingar blivit i harmoni med livslagarna. Men hur når man dit? Jo, endast genom att uppleva kulminationen av sin egen disharmoni med dessa lagar. “Visdomen är kunskapen om mörkrets verkningar“, säger Martinus, och dessa verkningar måste man erfara i form av direkt självupplevelse. Endast då kan de införlivas med ens eget väsen.

Det är ju också så, enligt karma- eller ödeslagen, att man bara kan uppleva de verkningar som man själv är upphov till. Man kan alltså, kosmiskt sett, aldrig hamna i en ödessituation som man själv inte har förorsakat. Men förståelsen av detta förutsätter också reinkarnations-perspektivet. Om vi bara lever detta enda liv här och nu, finns det självfallet ingen lagbundenhet och rättfärdighet i de levande väsendenas öde.

Att skapa visdom och kärlek är alltså mörkrets och lidandenas stora mission. Livet har den inneboende förmågan att förädla och omvandla allt. Ur avfallet, komposten, framväxer den nya skörden. Ur det mörka kolet kristalliseras den lysande diamanten osv. På samma sätt transformeras mörkret i medvetandet till ljus; de mörka erfarenheterna, lidandesupplevelserna, kristalliseras till lysande punkter – kärleksfält – i mentaliteten. Det vill med andra ord säga att på de fält eller områden där vi själva lidit, där får vi också förmågan att känna medlidande eller medkänsla med andra som lider. Och det är denna medkänsla eller humanitet som är den verkliga allkärlekens begynnelseform. Så fungerar alltså mentalitetens egen “alkemi”.

Därav kan vi förstå hur nödvändiga och oumbärliga lidandeserfarenheterna är för individens utveckling. Om det levande väsendet aldrig fick uppleva smärta och lidande skulle det ju för evigt vara dömt att stå kvar på en primitiv och ofullkomlig medvetandenivå. Och det vore en verklig “förbannelse” eller ett verkligt “helvete”. Ja, det vore faktiskt liktydigt med en evig medvetslöshet eller död, eftersom all medvetenhetsdaning och livsupplevelse är baserad på kontrastverkan. Men nu kan individen, tack vare smärtan och lidandet, inte undgå en fullkomliggörelse.

Fosterdiagnostik och s.k. ”arvshygien”, som syftar till att förhindra inkarnationen av vissa individer blir, sett ur detta perspektiv, ett attentat mot själva livet och utvecklingen. I tron att man besparar dessa väsen ett onödigt och meningslöst lidande, genom att aldrig låta dem födas, förföljer och bekämpar man i själva verket deras utvecklingsmöjligheter.

En utvecklingsstörning eller missbildning – av vilket slag den än vara må – är, kosmiskt sett, alltid en följd av att individen ifråga på ett eller flera områden skadat det Martinus kallar “normalitetens talangkärnor” (“talangkärnorna” är ett slags andliga “gener” i ”övermedvetandet”, som är bärare av individens alla förmågor och anlag – däribland också förmågan att bygga upp en normal organism). Det kan t.ex. ha skett genom att man missbrukat olika för organismen nedbrytande ämnen. En sådan skada kan ibland vara så omfattande och djupgående att den tar flera inkarnationer att reparera. Men individen blir alltid, förr eller senare, återförd till normaliteten. Och det blir han just tack vare de starka lidandeserfarenheter som hans handikapp  medför. Detta lidande alstrar nämligen en stark längtan tillbaka till normaliteten. Och i och med detta har också återtåget inletts. Längtansenergierna aktiverar och påskyndar restaureringen av de skadade “talangkärnorna”. Så sker även i de fall där skadan är så djupgående att individen inte har något fungerande dagsmedvetande på det fysiska planet. I sitt nattmedvetande (sovmedvetandet) är väsendet nämligen frigjort från den fysiska kroppens begränsningar och har då full inblick i och förståelse för sin situation. I ett sådant fall igångsätts alltså den helande processen via nattmedvetandet.

I Livets Bog del 4 stycke 1465-83 skriver Martinus en del om bland annat samhällets ansvar för individernas inkarnationsmöjligheter. Den intresserade kan själv studera dessa stycken närmare. Bland annat skriver han:

‘Kultur’ är ett förhastat uttryck, så länge staten, samhället och de enskilda individerna ignorerar, försummar eller rent av livsfarligt förföljer sin egen avkomma och därmed saboterar reinkarnationen och sitt eget eviga liv.” (LB 4 stycke 1468).

Men också på detta område gäller livets eget stora försvar: “Ty de vet icke vad de gör“. De livs- och reinkarnationssaboterande samhällena och individerna vet inte, kosmiskt sett, vad de gör. Martinus har liknat den nuvarande jordmänskliga mentaliteten vid ett “experimentmedvetande”. Det är en mentalitet som kapat alla gamla trossar och trevande och experimenterande söker sig fram. I en sådan mentalitet finns alla möjligheter till misstag och urspåringar. Och det är detta vi idag upplever både i samhällenas politik och i de enskilda individernas öde. ”Experimentmedvetandet“ är orsaken både till att vissa individer idag föds med utvecklingsstörningar och till att andra tror att man kan “lösa” detta problem genom att förhindra dessa individers inkarnationsmöjligheter. Men livet självt kommer att korrigera alla sådana villfarelser. Gradvis kommer en kosmisk syn på sjukdomar och lidanden att vinna insteg, och därmed också en annorlunda värdering av olika individers öde och livsupplevelse. I tidningen “Alternativet” nr. 45-1983 finns en insändare som diskuterar den nya “gentekniken“. Insändaren är författad av en person som själv är blödarsjuk sedan födseln, och det är speciellt intressant att notera hur han själv värderar sin livssituation. Han skriver:

Hittills har ärftliga sjukdomar endast diskuterats ur den aspekten att de skulle vara något icke önskvärt, dåligt, och att få bort dem skulle vara lika med utveckling. Själv är jag inte så säker på det. Jag har blödarsjuka, hemofili A (den svåraste formen) och har haft det sedan födseln. Jag plågas av återkommande blödningar i leder och muskler. Men jag ser inte sjukdomen som något enbart negativt. Jag tror mig ha utvecklat vissa positiva personlighetsdrag till följd av min sjukdom. Jag har en stark medkänsla med människor som lider av sjukdom eller av sorg. Jag har ett sjätte sinne för de som behöver hjälp, eftersom jag så ofta själv behöver det, och vet att det är svårt att be. Överhuvud taget lever jag efter insikten att det är kvalitet och inte kvantitet som är viktigt här i livet. Skulle jag ställas inför valet att inte ha fått sjukdomen och inte heller de ovan nämnda personlighetsdragen skulle valet inte vara självklart för min del! Det skulle vara väldigt svårt att välja.” (“Alternativet” nr. 45-1983 sid. 19).

Om man ser tillvaron ur ett ett-livs-perspektiv förstår man att valet måste vara mycket svårt. Men i ljuset av reinkarnations-perspektivet blir det inte fullt så svårt. I detta ljus förändrar nämligen mörkret och lidandena karaktär; de blir till ”förklädda välsignelser”, dvs danare av livets största ljusuppenbarelse: det fullkomliga kärleksmedvetandet.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3-1984.

Se ev. också artikeln http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/jakten-pa-det-forsvunna-livsmattet/

 

Dela inlägg

2 Comments

  1. ”Jag har hittills i mitt liv aldrig haft några problem med knäna” berättade den både arm- och benlöse Mikael Andersson på en föreläsning som jag var på häromdagen i jobbet, och ”Armlös, benlös, men inte hopplös” heter också en av hans böcker (se denna länk från hans hemsida http://www.mikael-unlimited.se/armlos-benlos-men-inte-hopplos/). Vilken otrolig kraft- och inspirationskälla denne man är! Under ett tidigt skede av sin graviditet utsattes Mikaels mor under 8 dagar för kontakt med växtbekämpningsmedlet Hormoslyr (förbjudet i Sverige sedan 1977) på ett ställe där hon just då befann sig, och detta var tillräckligt för att hon ett antal månader senare skulle föda en arm- och benlös son… Denne son har nu blivit en av landets mest älskade föreläsare som åker land och rike runt (och också utanför rikets gränser, se t.ex. detta korta videoklipp från norsk TV på länken https://www.youtube.com/watch?v=DEaeOYYslaY) och pratar mycket om mod – moraliskt mod. Att våga gå sin egen väg och att våga vara annorlunda.

    Under uppväxten hatade han sig själv och sin egen kropp och upplevde sig som instängd i ett fängelse. Han ville bli ”normal” och ”passa in” i mönstret, men det är lättare sagt än gjort när man som sagt saknar både armar och ben… När han var 15 år kom han i kontakt med psykologen Lars-Erik Uneståhl (känd inte minst från idrottspsykologins värld, där han var den som introducerade begreppet ”mental träning”) i Örebro, där Mikael själv också växte upp. Uneståhl ville filma Mikael och framförde följande förslag till honom: ”Om du är med på att bli filmad, så kommer du att få spela pingis.” Det var Mikael genast med på, men då sa Uneståhl ”är det inte svårt att spela pingis utan händer?” Svaret kom spontant från Mikael: ”jag spelar inte utan händer, utan med hakan och axeln!” Detta blev en vändpunkt i hans liv. ”Jag har resurser!” ”Varför har jag valt att leva det liv som jag nu lever?” ”Har jag förmågan att ta mig förbi de mentala hindren?”

    Jo, han hade förmågan både när det gäller pingisen och mycket annat skulle det visa sig (här visade han bl.a. ett videoklipp från hur det ser ut när han förbluffande bollsäkert spelar pingis genom att hantera sin pingisracket med hakan och axlarna). Hela livet har han därefter ägnat åt att riva barriärer som varken han själv eller någon annan från början trodde vara möjliga för honom att forcera. Det måste vara karaktärsdanande att med hans kropp kunna hoppa på en studsmatta med en 10 kg tung blyväst på under en timmes tid (jo, det är bl.a. sådana övningar han ägnar sig åt…). Och idag är han tacksam för sitt liv och för den inspiration det ger honom möjlighet att förmedla och utstråla till andra. ”Tankens kraft” hette hans föreläsning och det är han verkligen ett levande och strålande bevis på! Apropå att livet kan vara rikt och värdefullt hur våra yttre kroppsliga förutsättningar än ser ut, som ju är temat för artikeln här ovan…

    Texten här har jag också lagt in på min Facebook-sida, och det föranledde ett par intressanta och inspirerande kommentarer av vänner där, som jag gärna också vill dela här (har fått tillåtelse att göra det av vännerna som skrev dessa kommentarer). Lägger alltså in kopior av deras kommentarer här nedan + en ytterligare kommentar som jag sedan själv skrev och som innehåller en mycket se- och tänkvärd videolänk:

    Pia Hellertz: Det finns en helt underbar berättelse om Mikael: “Han får folk att vilja leva. Och, nej, det är ingen floskel – även om det ibland är omedvetet. Fråga jazzlegenden Ronnie Gardiner. Den 18 mars 1980 möttes deras vägar på Kanarieöarna. Gardiner var deprimerad, hans fru hade nyligen blivit mördad, och nu tänkte han själv äntra evighetens ingång. Men så på en stol, intill en bungalow, satt en liten tonåring och blickade ut över havet. 15-åringen hade inga armar. Inte heller några ben. Deras blickar möttes. Killen log mot Ronnie och Ronnie log tillbaka. De långt gångna självmordstankarna blåste iväg med de ljumma sommarvindarna. Den aningslösa 15-åringen hette Mikael Andersson. Han hade precis räddat ett liv.
    – Detta är jag väldigt stolt över, säger Mikael i dag.”
    De lär ha haft föreläsningar tillsammans sen dess. Se http://lenngrenmedia.se/?p=357

    Eva Gusmark: Ronnies korta möte med Mikael ledde så småningom till att Ronnie ville använda sina egna talanger & kunskaper för att hjälpa andra. Resultatet blev RGRM-metoden som jag själv är utbildad instruktör i. I mitt arbete möter jag många personer som haft stroke & som delger mig att metoden varit den som hjälpt dem bäst. Snacka om ett värdefullt möte!

    Olav Johansson: Fantastiskt Eva och Pia! Jag hittade ett klipp på Youtube som bl a handlar om mötet mellan Ronnie och Mikael (från en dokumentärfilm om Mikael och hans liv som har sänts på SVT för ett antal år sen). Fantastiskt berörande att se och höra Ronnie berätta om detta möte, som alltså ägde rum när han var på väg ner till havet för att dränka sig… Se http://www.youtube.com/watch?v=SK7nfXbpPmM&app=desktop

  2. En nyproducerad filmdokumentär – som också tidigare i år har visats på SVT – om ovan nämnde Ronnie Gardiner och hans livsresa kan nu även ses på Youtube på länken https://www.youtube.com/watch?v=4o4_Hetu6qs En fantastiskt inspirerande film om hur mörker kan vändas till ljus!

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

nineteen + seven =

Visa
Dölj