Påsktankar

Martinus inspirerade lilla bok ”Påsk” är en utomordentlig ”själsläkare”. Det vågar jag påstå utifrån egen erfarenhet. Det har hänt mer än en gång sedan jag kom i kontakt med Martinus litteratur för nu drygt 30 år sedan att jag, när jag befunnit mig i varierande grader av själslig smärta eller nedstämdhet, har använt denna bok som min egen lilla ”själsläkare” eller ”terapeut”. Och jag behöver inte läsa särskilt länge i boken innan jag känner att mina ”själsbatterier” på nytt uppladdas med livskraft och inspiration, som också brukar ge ”psykosomatiska” reaktioner i form av ett livgivande och stärkande flöde av tårar. Livgivande och stärkande därför att jag upplever att det är ett uttryck för eller en effekt av rörelser och flöden på en djupare själslig nivå som också verkar helande på den egna smärtan och/eller nedstämdheten.  I denna bok förklarar Martinus hur han ser på Jesu mission och på vilket sätt denna mission skiljer sig från andra ljusa världsåterlösares (som t.ex. Buddha) mission (se kapitel 2 som handlar om ”Världsåterlösarna i Östern och Västern”).

Martinus förklarar där att Österns folk – tack vare att de ännu levde i kontakt med ”brottstycken av den verklige helige Ande” (1) eller en gammal andlig högkultur – ”kunde ta emot visdomen i en mera fyllig teoretisk form” (2) (t.ex. reinkarnations- och karmaläran), än vad som var möjligt här i västerlandet för ett par årtusenden sen. ”Här var allt barbari, mörker eller mordmoral” (3), skriver Martinus. Därför var västerlandets folk på den tiden inte mottagliga för någon förfinad eller upphöjd teoretisk förmedling av visdomen eller ”den helige ande”. Det enda de var mottagliga för, dvs det enda som kunde tända ett ljus i detta kompakta själsmörker, var en praktisk demonstration av vad det innebär att vara besjälad av ”den helige ande”. Den demonstrationen fick de (vi) ju på Golgata kors. Här kulminerar hela Jesu mission och här inträffar det som gör denna mission speciell i förhållande till alla andra ”världsåterlösningsmissioner” (vilket givetvis inte, som Martinus påpekar i ”Påsk”, förtar eller förminskar betydelsen av dessa andra ”missioner”).

Golgata – en vägvisare

Om vi tar bort Golgata-begivenheten från Jesu mission, så hade denna mission inte varit annorlunda än andra ljusa världsåterlösares eller profeters och vismäns. Alla har de ju nämligen mer eller mindre varit talesmän eller språkrör för ”kärlekens evangelium”. Men Jesus var inte bara en ”visdoms- och kärleksförkunnare” för kretsen av sina lärjungar och vänner och andra intresserade. Han demonstrerade denna kärlek och visdom i dess allra yttersta, svåraste och mest plågsamma praktiska konsekvenser, när han genomborrad av spikar på korset bad för sina bödlar och plågoandar: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra” (4)

Därmed blev han exemplet på eller modellen för det handlingssätt eller uppträdande som är det enda som kan befria jordmänniskan från mörkret och lidandet. Och därför säger han ju också: ”ta ditt kors och följ mig” (5) Vårt ”kors” är ju den smärta och det lidande vi möter i vårt eget liv. Genom att följa Jesu exempel, dvs genom att förlåta allt och alla, kan vi också ”segra” över ”döden” och mörkret, och ”uppstå” till ett nytt liv. Det är detta, dvs vårt mörker och vår smärta och vägen ut ur detta, som Jesu mission och Golgata-begivenheten handlar om. Och vad kan vara mer aktuellt i en värld så fylld av smärta och av så många ”stora” och ”små” ragnarök som vår nuvarande jordiska ”jämmerdal”?

Kristendomens två epoker

Jesus har alltså med sitt uppträdande gett oss ett fullkomligt praktiskt exempel på innebörden av ”den ljusa världsmoralen”. Men han kunde inte logiskt eller intellektuellt för sin samtid förklara världsbilden och därmed också varför det är logiskt att förlåta, även om man hänger uppspikad på ett kors. En sådan förklaring hade denna samtid inte behov av eller förmåga att ta emot. För dem var exemplet det enda viktiga just då. Denna förklaring måste alltså förläggas till en senare tidpunkt, när det bland många människor börjat uppstå ett behov av och en mottaglighet för den. Därför säger ju Jesus också: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen.” (6).

Det är alltså tydligt att Jesus här delar upp sin eller den verkliga kristendomens manifestation i vår värld i två skilda epoker eller tidsavsnitt av mänsklighetens utveckling. Först får vi alltså ett par tusen år på oss att smälta och begrunda innebörden av det omvälvande praktiska exempel som visades upp på Golgata för en förvånad omvärld. Sedan får vi förklaringen genom ”sanningens ande” eller ”den intellektualiserade kristendomen”, dvs Tredje Testamentet. Så det som hände för 2000 år sen på Golgata var alltså utgångspunkten för den förklaring som nu serveras oss, om inte på guldfat, så i alla fall i böcker med guldkant 😉 . Mot bakgrund av detta är det inte heller svårt att förstå varför Martinus har valt de symboler som han gjort på Tredje Testamentets fram- och baksida. Vad visar eller säger dessa symboler? Säger de inte just ”ta ditt kors och följ mig”? Därmed är Kristus-missionen – i form av en andlig vetenskap – fullbordad.

”Ordet” ska bli till ”kött”

En andlig vetenskap som för oss ska vara möjlig att utforska och undersöka – och därmed successivt göra till vårt eget vetande och vår egen självupplevda kunskap – kan bara baseras på något som vi, med vår nuvarande sinnesutrustning, har förnimmelsemässig tillgång till – och därmed också möjlighet att efterpröva i vårt eget liv. Och är det inte just smärtan och lidandet som är det största mysteriet – eller i vart fall det största och mest påträngande problemet – i de flesta människors liv och förnimmelsehorisont i dag? Knappast någon av oss i dag levande jordmänniskor går ju helt fri från detta. Men det betyder ju också att det är något som vi kan arbeta med i vår egen mentalitet; något som vi med andra ord kan göra till föremål för andligt-vetenskapliga undersökningar och experiment i vårt eget liv.

När man gör vetenskapliga experiment har man ofta en ”hypotes” som sin utgångspunkt. En hypotes som experimentellt kan prövas – och därmed antingen bekräftas eller förkastas. Det Tredje Testamentet eller ”den intellektualiserade kristendomen” ger oss, är alltså en förklaring på lidandets och mörkrets mysterium och en anvisning på vägen ut ur detta tillstånd (med hänvisning till Jesu praktiska exempel). En anvisning som är möjlig för oss att praktiskt pröva i vårt eget liv, och därmed – i alla fall på sikt – antingen bekräfta eller förkasta. Andlig vetenskap kan alltså bara bedrivas med det egna livet som ”insats”. Och Jesu exempel eller den verkliga kristendomen är, skriver Martinus någonstans, rätt förstått inte en religion utan ett sätt att leva. Ett sätt att leva som alltså för den tillräckligt motiverade andlige forskaren är möjligt att pröva eller undersöka i sitt eget liv här och nu.

På det sättet blir ”ordet” till ”kött”. Studiet av ”ordet” är ju det Martinus också kallar ”A-vetande” eller första stadiet i skapandet av en ny förmåga eller talang. Men Martinus önskade inte att hans världsbild endast skulle stanna vid att vara ”A-vetande” eller teori för oss, vilket t.ex. framgår av det han skriver i artikeln ”Den kosmiska läroanstalten” om syftet med sina ”kosmiska analyser”:

”Det finns många människor som nu är lärlingar eller elever i denna kosmiska utbildning. Men de skall inte tro att denna utbildning blott består i att lära känna kosmiska analyser och att intressera sig för dem. Att ni studerar andlig vetenskap kan jämföras med att lärlingar som ett led i sin utbildning går i en teknisk skola, och där kan eleven eller lärlingen ju lära sig många väldigt nyttiga ting. Men han lär sig ju allt detta för att kunna använda det i det praktiska livet, annars har det ingen betydelse. Detsamma gäller för den andliga vetenskapen, den måste användas i det praktiska livet i vardagen för att få någon betydelse. Ett väsentligt led i den kosmiska undervisning som alla dessa lärlingar och elever nu genomgår, består i att pröva om de kan använda sina nya kunskaper i det praktiska livet. Därför ser vi alla dessa människor i högst olika situationer.” (7)

Meningen med ”ordet” eller ”A-vetandet” är alltså, enligt Martinus, att det ska inspirera oss till att praktisera teorierna i vårt eget liv och därmed i största möjliga utsträckning göra dem till ”kött” eller det han kallar ”B-vetande” (övningsstadiet i skapandet av en ny talang eller förmåga) och till sist till ”C-vetande” (talangens eller förmågans färdiga stadium). Av den anledningen menar jag att den gåva Martinus har gett oss i form av Tredje Testamentet kan ses som ett ”arbetsmaterial”, och inte bara som en teoretisk eller intellektuell förklaring av världsbilden, eftersom detta begrepp också antyder den praktiska sidan av saken och syftet med de kosmiska analyserna.

Andlig forskning är alltså ytterst – eller innerst – en fråga om livshållning. Den handlar om att finna en livshållning som är i harmoni med livet och dess lagar. Själva forskningsmetoden består alltså i att försöka förstå och förlåta allt och alla, och det gör den unik i förhållande till all annan forskning. Det är en forskningsmetod som gör att vi kan genomföra minst 7 X 70 vetenskapliga experiment per dag (och vilken annan vetenskap klarar det? 😉 ), och därmed också erhålla 7 X 70 bekräftelser på vad det hela handlar om och går ut på, dvs att lära oss att förstå och förlåta allt och alla.

Martinus har uttryckt dessa experiments innebörd och avsikt lika glasklart som kort och enkelt i frågan: ”vem blir aldrig förnärmad?” (8). Inte ens den 491:a gången om så skulle vara…

Men, som Tage Buch (tror jag det var) en gång sa på ett föredrag på Martinus Center i Klint: det dröjer ju lite innan vi kan låta oss korsfästas utan att i alla fall bli lite irriterade 😉 .

Tur att träningstillfällena är så överflödande rikligt förekommande här i jämmerdalen. Övning gör mästaren!

Noter:

1) Påsk kapitel 2

2) Påsk kapitel 2

3) Påsk kapitel 2

4) Luk. 23:34

5) Se t.ex. Matt. 16:24, Mark. 8:34 eller Luk. 14:27

6) Joh. 16:12-13

7) Kosmos nr. 3-2000

8) Samarbejds-strukturen stycke. 3.3

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 4-2006.

Dela inlägg

One thought on “Påsktankar”

  1. På påskdagen den 16 april i år (2017) hade Pernilla Rosell och jag ett samtal på “Kosmologipodden” om den religiösa principen och dess betydelse för människans utveckling, där vi också kom in på det jag skriver om i artikeln här ovan om kristendomens och påskens speciella roll i det sammanhanget. Samtalet finns att avlyssna på länken

    http://kosmologipodden.libsyn.com/avsnitt-35-den-religisa-principen-och-dess-betydelse-fr-mnniskans-utveckling-samtal-med-olav-johansson

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

four × 5 =