Pluto överraskar forskarna

Plutos atmosfär belyst av solens ljus

Den 14 juli 2015 passerade NASA:s rymdsond New Horizons ”dvärgplaneten” Pluto och dess månar långt ute i vårt solsystems periferi, och allt sedan dess skickar sonden bilder och andra data tillbaka till forskarna här på jorden. Det kommer att ta omkring ett år att ladda ned allt, eftersom bild- och datamängden är så stor, och också därför att det är begränsat hur stora datamängder som sonden kan skicka vid varje sändning – vi saknar ju dessvärre ännu bredbandsförbindelse med Pluto 😉 .

Men även om det tar tid att tanka ned bilderna måste man säga att deras kvalitet är imponerande! Eller vad sägs om dessa exempel (en i färg och två i svart-vitt – när det gäller den sista svart-vita bilden, så funderar forskarna fortfarande över vad som kan ha skapat de säregna landskapsstrukturer som vi ser på den bilden. Klicka på bilderna för att se dem i större format):

PlutoCloseUp_NewHorizons_1080

Pluto 3

Pluto 2

På en av närbilderna av Plutos yta tror forskarna nu också att de har upptäckt en stor s.k. isvulkan! Se https://www.newscientist.com/article/dn28470-pluto-surprises-with-ice-volcanoes-and-alien-weather/

Om detta är ett exempel på is- eller – som det också kallas – kryovulkanism (en vulkanism som spyr ut vatten och is istället för lava) betyder det att Pluto är aktiv och varm under ytan, och ingen djupfryst isboll, vilket också öppnar spännande perspektiv för möjligheten för liv där (och en flytande vattenocean under dess yta, som man också har sett andra indikationer på. Se t.ex. denna länk:  https://news.mit.edu/2015/new-horizons-data-hint-at-underground-ocean-0729).

Forskarna ser många likheter mellan Pluto och den planetstora Saturnusmånen Titan (som faktiskt är mer än dubbelt så stor som Pluto) bl.a. när det gäller atmosfärens sammansättning – det är bara Titan, Pluto och jorden i vårt solsystem som har en atmosfär som huvudsakligen består av kväve – och detta med isvulkaner och en vattenocean under klotytan är i så fall ytterligare en sådan likhet, eftersom man menar att detsamma finns på Titan.

Som framgår av denna artikel är planetforskarna mycket förbryllade över att lilla Plutos inre fortfarande är aktivt och varmt, eftersom man menar att en så pass liten planetkropp på ett så stort avstånd från solen borde ha “kallnat” för länge sen efter solsystemets bildande för omkring 4,6 miljarder år sen.

På samma sätt och av samma orsak är man också förbryllad över att den lilla Saturnus-månen Enceladus har en sådan stark inre värmeaktivitet att den kan producera solsystemets mest spektakulära gejserfenomen i sitt sydpolsområde (!). Först trodde man att den värmen som produceras där enbart var ett resultat av den stora Saturnus dragningskrafter på den lilla månen, men man anser numera att det inte kan vara hela förklaringen, eftersom de partiklar från dessa gejsers som NASA:s Saturnus-sond Cassini kunnat analysera visar att de måste ha blivit till vid värmekällor på havsbottnen där, som är minst 90 grader Celsius varma och sedan snabbt blivit avkylda! Se denna länk

Och i fallet Pluto finns det ju inget annat större klot i närheten som skulle kunna förklara dess interna värmeproduktion. Jag tror att det är sådana här för den materialistiska naturvetenskapen till synes “olösliga” mysterier, som gör att man så småningom kommer att komma in på tanken att också kloten är levande organismer (det finns ju kända planetforskare som redan är inne på den tanken! Se exempelvis denna intervju), som liksom andra levande organismer har sin egen värmeproduktion eller “normaltemperatur” (så länge de är levande alltså). Kosmiskt sett är alltså en sådan värmeproduktion en “livsyttring”! Jag skrev i en artikel i Kosmos nr 3-2007 med titeln Gamla greker och unga klot – och en och annan dvärg  följande om detta utifrån exemplet Enceladus, som får avsluta denna lilla exposé över ämnet:

“Saturnusmånen Enceladus sydpol (!) har alltså visat sig vara solsystemets största och mäktigaste vattenfontän, vilket i sin tur beror på en för planetforskarna mystisk eller svårförklarlig omständighet: den genomsnittsliga värmeproduktionen per kvadratmeter där är nämligen större än den är på jorden! Detta är sensationellt inte minst därför att man tidigare trodde att just Enceladus är solsystemets kanske kallaste himlakropp av två orsaker: dels p.g.a. det stora avståndet till solen naturligtvis, dels p.g.a. klotytans extrema vithet (vitt reflekterar ju solljuset), som reflekterar nästan 100 procent av det solljus som träffar månens yta.

Var kommer då den värme man nu upptäckt vid speciellt Enceladus sydpol ifrån? Hur kan en så liten (Enceladus är betydligt mindre än t.ex. vår egen måne) himlakropp på ett sådant stort avstånd från solen och med en sådan solreflekterande vit yta generera en sådan värme? Det är detta som inte kan förklaras med några yttre krafters inverkan (inte heller Saturnus dragningskrafter på den lilla månen). Det måste alltså handla om “inre värmekällor”. Men kraften bakom dessa “inre värmekällor” är än så länge mystik för planetforskarna. Det är detta som gör denna upptäckt så spännande – både för dem och för oss som ser kraft och värme som ”livsyttringar”… Här kan vi börja ana att de gåtor eller mysterier som upptäckter som denna ställer forskarna inför kräver en något annorlunda förklaring än att olika klot helt enkelt bara är i rymden svävande “kulor” av sten, is eller gas. Det är alltså inte bara den “yttre” solenergin, utan också den “inre” solenergin eller klotets egenvärme (se stycke 423 i Livets Bog del 2), som uppenbarligen spelar en stor roll för de mer eller mindre tempererade förhållandena på olika klot – och därmed också deras ev. betingelser för organiskt liv eller inte. Nu tror NASA alltså till och med – p.g.a. den konstaterade kombinationen av vatten, organiskt material och värme – att Enceladus stiger fram som en av de absolut “hetaste” kandidaterna för förekomsten av utomjordiskt liv (enligt naturvetenskapens definition av ”liv” naturligtvis) i vårt solsystem.”

Ps. Se också kommentarerna nedan, som innehåller nya intressanta länkar och hypoteser om vad som sker på Pluto, som kommit fram efter det att denna artikel skrevs.

Se ev. också dessa artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra:

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/paradigmskifte-i-planetforskningen-och-synkroniserade-galaxer/

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/klotkommunikation-och-andra-livsyttringar-i-vart-solsystem/

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/var-kom-vattnet-ifran/

https://www.kosmiskresenar.se/essaer/astrobiologi-och-varldsbild/

https://www.kosmiskresenar.se/essaer/gamla-greker-och-unga-klot-och-en-och-annan-dvarg/

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/varmt-och-kallt-och-sott/

https://www.kosmiskresenar.se/notiser/den-transpirerande-planeten/

https://www.kosmiskresenar.se/notiser/vi-lever-inuti-en-bubbla%e2%80%8f/

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/det-rader-harmoni-i-solsystemet/

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/nya-upptackter-vacker-nya-fragor/

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/solsystemets-barnkammare-och-andra-gator/

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/en-vandpunkt-i-rymdforskningen/

https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/manen-var-en-gang-en-vat-varld/

Seminariet “En kosmisk resa genom solsystemet” från våren 2012 finns också att se och avlyssna i två delar på Youtube på dessa länkar:

http://www.youtube.com/watch?v=XXWFt3BJcQE (del 1)

http://www.youtube.com/watch?v=5LHaAJGwT5I (del 2)

Dela inlägg

8 thoughts on “Pluto överraskar forskarna”

  1. Ny högupplöst och fascinerande “närbild” av Plutos varierande landskap (klicka på bilden för att förstora den och scrolla sedan runt i bilden med hjälp av musen eller piltangenterna, eftersom det är en jättelång bild!)
    http://www.nasa.gov/sites/default/files/thumbnails/image/p_leisa_hires.jpg

    Och en länk till en bild som egentligen bör ses med 3 D-glasögon. Den visar det kanske allra märkligaste landskapet på Pluto – det är i alla fall ett landskap som verkar vara unikt för Pluto, eftersom man inte sett något liknande någon annanstans i solsystemet. Det handlar egentligen om två bilder – tagna med 14 minuters mellanrum i samband med NASA´s Plutosonds passage av planeten den 14 juli förra året – som här blivit sammansatta till en bild och som alltså helst bör ses med 3 D-glasögon på. Det forskarna står frågande inför är det man liknar vid “trädbark” eller skinnet på en drake eller orm som man kan se på denna del av Plutos klotyta. Vad det kan vara har man alltså än så länge ingen aning om. Man kan också se vad som ser ut som ett antal mindre frusna sjöar på denna bild. Se https://www.nasa.gov/sites/default/files/styles/full_width/public/thumbnails/image/nh-pluto_bladed_stereo.jpg?itok=RU7viSgB

    En del av samma märkliga landskapstyp kan också ses i nedre delen av denna bild: http://photojournal.jpl.nasa.gov/jpegMod/PIA20641_modest.jpg

    Och när det gäller vad som ser ut att vara frusna sjöar på Pluto finns det fler bildexempel på det, som t.ex. kan ses på denna bild av ett bergslandskap: http://www.sciencealert.com/images/feb-16/nasa-lake-2.jpg (se ev. också artikel på länken http://www.sciencealert.com/nasa-thinks-it-s-found-a-frozen-lake-on-pluto-s-surface).

  2. På självaste julafton fick jordiska planetforskare en uppskattad gåva i form av de hittills mest högupplösta bilderna av det stora hjärtformade islandskap på Pluto som man döpt till “Sputnik Planum”. Se de båda länkarna nedan, som innehåller stora sammansatta bilder som man kan scrolla sig igenom för att spana in olika intressanta detaljer. På länk nr 2 kan man läsa om en fascinerande hypotes som forskarna nu har kommit fram till angående de gigantiska och uppenbarligen mobila isflak (också kallade “polygoner” eller “celler” av forskarna), som vi kan se på dessa bilder och de mystiska öppningar man ser på vissa ställen främst i linjerna som markerar gränserna mellan de olika “cellerna” eller “polygonerna”, där det ser ut som om öar av isberg – eller vad det nu kan vara – flyter omkring i öppen sjö! Man tror nämligen att Pluto fungerar som en gigantisk “lavalampa”! Citat från artikeln på den andra länken nedan:
    “This part of Pluto is acting like a lava lamp,” said William McKinnon, deputy lead of the New Horizons Geology, Geophysics and Imaging team, from Washington University in St. Louis, “if you can imagine a lava lamp as wide as, and even deeper than, the Hudson Bay.”

    http://www.nasa.gov/image-feature/pluto-s-icy-plains-in-highest-resolution-views-from-new-horizons
    och
    http://www.nasa.gov/feature/x-marks-a-curious-corner-on-pluto-s-icy-plains

    Googlar man på “lavalampa” kan man på Wiki bl.a. finna följande förklaring till hur den fungerar:
    “Lavalampan fungerar genom att vattnet inuti glaskroppen värms underifrån av en glödlampa. Det är oftast en reflektorlampa för att få så mycket värme och ljus som möjligt i uppåtgående riktning. Vaxet stiger då av värmen. Ju längre ifrån lampan det kommer, desto svalare blir vaxet och sjunker återigen ner mot lampan. Eftersom uppåtstigande och nedåtfallande vax kolliderar, rör vaxet på sig mer eller mindre slumpmässigt. Förutom vax finns även lampor med glittrande vax, samt bubblor av gas som har olika densitet beroende på temperatur och därför stiger och sjunker.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Lavalampa). Mer om “lavalampshypotesen” kan ses på videoklippet på länken https://www.youtube.com/watch?v=mJPdR1F5BcI

    Pluto verkar uppenbarligen ha sina egna inre värme- och livskällor!

    Ytterligare en association, som dök upp när jag läste detta, är att det kanske också är “lavalampqhypotesen” som är lösningen på mysteriet med de mystiskt uppdykande och försvinnande “öar” som NASA:s Saturnus-sond Cassini har fångat på radarbilder av de två största haven på den stora Saturnus-månen Titan. De kanske fungerar som vaxet som omväxlande stiger och sjunker i en lavalampa, och därför kan “öarna” vara synliga på bilder tagna vid ett tillfälle för att sedan vara försvunna nästa gång man tagit bilder av samma område, för att återigen dyka upp på bilder tagna senare osv. Se dessa bildexempel (det första är från Titans största hav Kraken Mare, som är större än Kaspiska havet, och det andra – som är ett videoklipp – visar ett liknande fenomen i det näst största havet där som är döpt till Ligeia Mare):

    http://photojournal.jpl.nasa.gov/figures/PIA19047_fig1.jpg
    och
    https://www.youtube.com/watch?v=4D_sgGQWKsM

    Låter rimligt eller sannolikt att dessa titanska “mysterier” också skulle kunna förklaras av “lavalampshypotesen”, tycker jag. Men det förutsätter förstås också att haven på Titan är uppvärmda underifrån, och det kan också betyda att de inte inte bara består av kolväteföreningar som metan och etan, som man hittills antagit (eftersom dessa kolväteföreningar, som här på Tellus uppträder som det vi kallar naturgas, vid lägre temperaturer omvandlas till vätska). Då kan ju också uppvärmt vatten vara en del av processen (man tror ju att Titan, liksom Pluto, har en underjordisk vattenocean, som jag också skriver om i Pluto-artikeln ovan) och en blandning mellan vatten och kolväteföreningar är en spännande “brygd” för skapandet av livsformer i biologisk mening!

  3. Nya bevis för att också lilla Pluto döljer ett stort underjordiskt hav:

    http://www.popularastronomi.se/2016/11/plutos-hjarta-kan-dolja-utomjordiskt-hav/
    och
    http://illvet.se/universum/solsystemet/pluto/pluto-kan-dolja-underjordiskt-hav

    Nu tror forskarna också att det kan gälla många fler objekt i det bälte av små planetära objekt eller kroppar som kallas “Kuiperbältet” i solsystemets periferi (Pluto-sonden New Horizons är ju nu för övrigt på väg till ett sådant mindre objekt, som den ska försöka kartlägga på liknande sätt som man nu gjort med Pluto). Se ev. http://news.ucsc.edu/2016/11/pluto-ocean.html

  4. Nya forskningsresultat från NASA:s Saturnus-sond Cassini angående den lilla havsmånen Enceladus och från Hubbleteleskopet angående Europa, som är en av Jupiters havsmånar (ungefär lika stor som vår egen måne), har styrkt hypoteserna om att oceanerna på dessa månar kan vara miljöer där biologiskt liv i någon form har utvecklats. Se

    http://illvet.se/universum/liv-i-rymden/alla-forutsattningar-for-liv-funna-pa-saturnusmane

    Och det finns ju också, som nämnt i min artikel ovan, fler “oceanvärldar” än Enceladus och Europa i vårt solsystem. Se en informativ kortvideo från NASA om det på länken
    https://www.nasa.gov/press-release/nasa-missions-provide-new-insights-into-ocean-worlds-in-our-solar-system

    Och också en slideshow från NASA med korta informativa texter om det man idag vet om dessa världar (plus vad man tror om ytterligare ett par världar, som nu också förmodas vara vattenbärare). Se https://www.jpl.nasa.gov/edu/learn/slideshow/ocean-worlds/

  5. Planetforskarna tror nu att vatten kan bevaras i flytande tillstånd under isen också på världar långt ut i det yttre solsystemet tack vare att det är uppblandat med ammoniak, som fungerar som en anti-frysvätska och sänker vattnets normala fryspunkt med 100 grader C! Nu har forskarna funnit spår av ammoniak också på Plutos is i närheten av sprickor i isen där vatten har kunnat sippra ut. De menar också att man kan se spår av komplexa organiska ämnen där. Så den gamla bilden av kloten i det yttre solsystemet som livlösa isöknar håller verkligen på att förändras i dessa dagar. Se artikel på länken https://www.sciencenews.org/article/ice-volcanoes-pluto-may-have-spewed-organic-rich-water

  6. Citat från min nu snart 6 år gamla artikel här ovan:

    “Den 14 juli 2015 passerade NASA:s rymdsond New Horizons ”dvärgplaneten” Pluto och dess månar långt ute i vårt solsystems periferi, och allt sedan dess skickar sonden bilder och andra data tillbaka till forskarna här på jorden. Det kommer att ta omkring ett år att ladda ned allt, eftersom bild- och datamängden är så stor, och också därför att det är begränsat hur stora datamängder som sonden kan skicka vid varje sändning – vi saknar ju dessvärre ännu bredbandsförbindelse med Pluto 😉 “.

    Slut citat. Först nu, efter nära 6 års intensivt arbete med nedladdningar och analyser av sondens alla bilder och data, är forskarnas klara med sina analyser av denna fjärran belägna men ur livsforskarsynpunkt uppenbarligen superintressanta lilla medlem av solsystemsfamiljen, som är mindre än vår måne. Om vad man kommit fram till kan man läsa i en ny artikel i “Illustrerad Vetenskap”. Se https://illvet.se/universum/solsystemet/pluto/djupfryst-dvarg-spritter-av-liv

    I den artikeln kan man bl.a. läsa:
    “Bilderna av Plutos framsida visar tydliga spår på rödaktigt vatten som sannolikt har sprutat ut från ett hav under istäcket och sedan frusit till is på ytan. Den röda färgen är ett tecken på att vattnet har innehållit betydande mängder organiska ämnen. Laboratorieförsök tyder på att solvinden – laddade partiklar som skickas ut från solens atmosfär – och kosmisk strålning, det vill säga strålning ute från universum, kan ha omvandlat enkla ämnen till komplexa organiska molekyler. Nu har astronomen Dale Cruikshank från Nasas Ames Research Center i Kalifornien visat på närvaron av ammoniak i den rödaktiga isen och det öppnar möjligheten för att de genetiska byggstenarna för rna och dna kan ha bildats i havets röda soppa.”

    Slut citat. På Antarktis finns ett fenomen kallat “vattenmelonsnö” (se bild på https://p3.pstatp.com/origin/pgc-image/f989c2b028504fd8a76629a37db868c7.jpeg?fbclid=IwAR1u0V38O4rtzHTtVVjpNffPr5LCorqLMRDUmeWIqPutdaxHfmQfHKnr2WQ), som färgar snön och isen röd eller rosa på ett snarlikt sätt. Det är en form av alger, som bara finns i denna kalla miljö, som målar landskapet i dessa färger. Även på Jupitermånen Europa uppträder detta färgfenomen i anslutning till sprickor i det istäcke som vilar ovanpå ett globalt hav där (se bild på länken http://www.esa.int/var/esa/storage/images/esa_multimedia/images/2015/07/blood-red_scars_and_veins_on_europa/15505433-1-eng-GB/Blood-red_scars_and_veins_on_Europa_pillars.jpg?fbclid=IwAR3tV6vp0uTv0Hk_6rbTEcWPH5HrLVMjvCmKOQ3S0PgNIox4xA2af8udivc). Som jämförelse lägger jag också in en bild av Pluto här, där man kan se att den röda färgen är mycket kompakt eller “tät” på vissa delar av planetytan. Se http://cdn.sci-news.com/images/2015/09/image_3274_1-Pluto.jpg?fbclid=IwAR3jRxkFowByUNL-T1D_bsA5bOlySvoAByKsjpmFdWCcTUl_j0BgxT-dNdA
    Frågan är nu om denna kolorering av delar av Plutos och Europas klotytor har samma orsak som “vattenmelonsnön” på Antarktis? I så fall har forskarna redan lyckats fånga det man söker, alltså utomjordiskt liv, på bild… Men dessa bilder räcker förstås inte som bevis för det, så därför lär man fortsätta att leta…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

five × 3 =