Den första insikten

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 2 comments

Att vi alla upplever oss som ett centrum i förhållande till omvärlden är ett faktum helt oberoende av hur vi vill förklara denna upplevelse. Detta är, enligt Martinus, ”den första formen för det levande väsendets insikt” (1). Det vill säga att när vi för första gången i detta “spiralkretslopp” (Martinus beteckning för en utvecklingscykel genom både fysiska och andliga tillstånd, som omfattar eoner av tid) börjar kunna skilja på ”jag” och ”det”, så har vi tagit det första avgörande steget på den väg som leder till den självupplevda insikt i livets mysterium som han också kallar ”kosmiskt medvetande”.

Det är denna ”första insikt” eller detta begynnande jag-medvetande som gör djuret till det övergångsväsen mellan djur och människa som är kännetecknande för oss ”jordmänniskor” eller “sfinxväsen”, som Martinus också kallar det utvecklingstillstånd vi ännu representerar (en sfinx är ju en blandning av djur och människa).

Kan man säga att denna ”insikt” är detsamma som ett ”vetande”? Ja, det beror naturligtvis på hur man definierar begreppet ”vetande”. I vart fall kan man nog säga att denna insikt hos dagens jordmänniska är det Martinus kallar ett ”C-vetande”, dvs en mer eller mindre obeaktad automatfunktion (därav även materialistens flitiga bruk av begreppet ”jag”). Det är med andra ord ett vetande som blivit organiskt – vare sig det är teoretiskt eller intelligensmässigt dagsmedvetet eller inte.

Visst är detta ”jag-medvetande” – på det dagsmedvetna planet – av en ännu så länge mycket begränsad och primitiv fysisk natur. Men ändå är det i all sin begränsning och ofullkomlighet en milstolpe i utvecklingen. På vilket sätt? Det svarar Martinus på i Livets Bog del 2 när han skriver:

”Med denna upptäckt (upptäckten av sin egen åtskillnad från omgivningen. Min anm.) börjar jaget uppfatta sig självt som ett levande väsen. Före denna upptäckt hade det i själva verket ingen aning om sin egen existens.” (2).

Efter denna epokgörande upptäckt kan vägen – om än den stundom är krokig – bara leda till att vi till sist når fram till sakens eller rättare sagt väsendets omanifesterade kärna, dvs det verkliga jaget.

Martinus beskriver alltså denna vår utvecklingsresa mot ett ”jag-medvetande” i kosmisk mening som en gradvis ”uppvaknandeprocess” där vi först – tack vare vår i utvecklingen nyväckta intelligenskropp – mer och mer kan erövra insikter och kunskap på det fysiska området för att senare – tack vare vår då nyväckta intuitionskropp – också erövra insikter på det andliga eller kosmiska området. Men i bägge fallen handlar det om att vi vidgar vår vetande- eller kunskapshorisont, och att det är detta som vårt “förandligande” eller vår utveckling från djur till människa innebär.

Jaget är något annat än medvetandet

Eftersom jaget eller det Martinus kallar X1, enligt de kosmiska analyserna, är omanifesterat är det ju inte direkt förnimbart – inte ens för den kosmiskt medvetne eller den som är ”dagsmedveten i sitt övermedvetande” som Martinus någonstans formulerar eller definierar detta medvetandetillstånd – och därmed kan vi ju bara konstatera dess existens på indirekt väg, dvs genom dess manifestationer som t.ex. tänkandet (apropå den franske filosofen Descartes berömda uttalande ”Cogito, ergo sum”, dvs ”Jag tänker, alltså är jag till”).

En bild eller metafor som kanske kan hjälpa oss att förstå principen i relationen mellan jaget (upplevaren) och dess manifestationer (det upplevda) är bilden av ögat och seendet. Det som ser, dvs ögat, kan ju inte se sig självt. Upplevaren (X1 eller i denna metafor ögat) kan inte uppleva eller se sig självt, eftersom det som upplever aldrig kan bli ett upplevelseobjekt. Om det kunde ske skulle ju skillnaden eller kontrasten mellan ”upplevaren” och ”upplevelsen” vara upphävd, och hur skulle då upplevelsen kunna skapas eller äga rum?

Förvisso haltar också bilden eller analogin av ögat som representant för X1 eller jaget, eftersom ögat ju – till skillnad från jaget – är något i sinnevärlden manifesterat (som därför också kan beskådas i en spegel). Men principen i liknelsen framgår förhoppningsvis i alla fall.

Ett annat sätt att på tankemässig eller logisk väg närma sig det evigt oföränderliga som inte kan upplevas – annat än på indirekt väg – och som vi kallar ”jag” är att betrakta denna vår innersta identitet i relation till vårt medvetande som skapar den identitet vi brukar kalla vår ”personlighet”. Vi kan här genom att begrunda eller ge akt på vårt eget sätt att uppleva livet faktiskt tydligt – och inte bara som en abstraktion – se eller logiskt sluta oss till att ”jaget” är något annat än medvetandet eller upplevelsen.

Det visas ju bl.a. av att medvetandet (upplevelsen) hela tiden förändras, samtidigt som medvetandets bärare eller upplevaren, dvs jaget, till sin identitet är oförändrad. Jag är ständigt samma jag oberoende av alla skiftningar eller förändringar i mitt medvetande och min upplevelse. Hur skulle vår djupaste identitet eller kärna kunna förbli oförändrad om jaget var identiskt med det ständigt föränderliga medvetandet? Skulle inte vår identitet då vara lika föränderlig eller ombytlig som medvetandets innehåll?

Hur många upplevelser har du, käre läsare, haft i ditt liv? Jag begär inte att du ska försöka göra en kvantitativ uppskattning av det, utan vi kan nöja oss med att konstatera att det är väldigt, väldigt många och varierade upplevelser som du haft. Och hur många upplevare har dessa dina upplevelser haft? Där blir räkningen lite enklare, eftersom jag kan garantera att det bara är en enda, dvs du själv. Upplevelserna är alltså oändligt varierade och många, men upplevaren är hela tiden densamma (“den fasta punkten” bakom det evigt skiftande sceneri vi kallar upplevelsernas värld). Där har vi – mycket enkelt och kort – skillnaden på upplevaren och hans upplevelser…

Livets upplevelse är således en evigt fortgående förvandlingsprocess i både fysisk och psykisk mening. Men det finns alltså en sak som bestått oförändrad genom alla dessa förvandlingar – nämligen att det är jag som har upplevt alla dessa rörelser och förvandlingar. Det är jag som har upplevt alla dessa tankar och känslor som rastlöst kommit och gått.

Jag-förnimmelsens kontinuitet utgör alltså ett indirekt vittnesmål om jagets oföränderliga natur som en ”fast punkt”. Att vittnesmålet endast kan vara indirekt ligger som sagt i sakens natur, eftersom det upplevande subjektet kan aldrig bli ett upplevelseobjekt. Det måste för evigt förbli den ”blinda punkt” som endast låter sig konstateras på indirekt väg. I samma ögonblick jag försöker dana mig en föreställningsbild av detta subjekt har jag ju skapat ett objekt – och detta objekt blir således bara ett av jagets eller subjektets skapelser. ”Skaparen” eller ”upplevaren” undflyr ständigt alla sådana överlistningsförsök. Eftersom detta skapande och upplevande subjekt är absolut enastående i sitt slag finns det inget i objektsvärlden eller tids- och rumsdimensionen att jämföra det med. Man kan endast säga att det är ”något som är” (vilket ju för övrigt, intressant nog, är precis samma analys som nollan i matematiken har. Nollan är inte ett ”intet”, som vi ibland felaktigt tror, utan ett ”något”. Ett ”något” som emellertid inte kan ges några talmässiga värden).

Det kända och det okända

Men strider då inte detta mot det av Martinus i andra sammanhang rekommenderade vetenskapliga tillvägagångssättet att bedöma det okända med utgångspunkt från det kända? Om jagets eller subjektets princip inte kan jämföras med något i sinnevärlden existerande, så kan jag ju inte stödja min hypotes om dess existens på min kunskap om det kändas natur och lagar?

Jo, det kan jag trots allt – fast återigen indirekt!

I det av oss kända området kan vi ju konstatera att all upplevelse och allt förnimmande är avhängigt existensen av kontraster. Varje objekt i förnimmelsehorisonten – vare sig det rör sig om syn-, hörsel-, smak-, lukt- eller känselintryck – framträder eller blir förnimbart i kraft av en eller annan grad av avvikelse från omvärlden eller omgivningen. I den mån denna avvikelse eller kontrast saknas eller är för svag kan objektet inte urskiljas och blir därför i motsvarande grad ett med omgivningen eller bakgrunden. Man kan inte peka på ett enda fenomen i den tids- och rumsdimensionella världen som är höjt över eller existerar oavhängigt av denna kontrastprincip. Ljus-mörker, behag-obehag, värme-kyla, uppe-nere, hög-låg, fram-bak, lång-kort, hård-mjuk, blöt-torr, tung-lätt, ung-gammal osv. är alla motsatspar som betingar varandras existens i vår upplevelsevärld. Utan det ena existerade inte heller det andra.

Men det är, visar Martinus, inte bara det tids- och rumsdimensionella förnimmandet som är baserat på en sådan kontrastprincip. Också själva livsupplevelsen blir till i mötet mellan motsatser – nämligen mötet mellan rörelsen och dess motsats. Och motsatsen till rörelse kan endast vara något som inte rör sig, dvs en ”fast punkt”.

Den universella kontrastprincipen bekräftar alltså indirekt att det måste finnas en kontrast till rörelsens dimension. ”Rörelse kan inte uppleva rörelse” (3), skriver Martinus.

Cirkeln och treenigheten

Det finns en bild som kanske bättre än någon annan åskådliggör dessa principer. Det är en bild som dessutom har den fördelen att den låter ”det omanifesterade” förbli omanifesterat. Det är bilden av en cirkel. Den döljer, trots att den bara består av en enda obruten linje, den kosmiska ”treenighet” som enligt Martinus konstituerar ett levande väsen och som han benämner: X 1 (jagets eller skaparens/upplevarens princip), X 2 (skaparförmågans princip) och X 3 (det skapades princip).

Om vi börjar med den sistnämnda principen, dvs X 3, så är den ju helt enkelt rörelsens princip, och vad kan bättre symbolisera denna princip än kretsloppets egen symbol som just är cirkeln? Kretsloppsprincipen är rörelsens universella lag, som Martinus också visar. Men cirkelfiguren symboliserar inte bara rörelsens lag och princip. Den har också två dolda eller i figuren omanifesterade förutsättningar eller principer (precis som det levande väsendet med andra ord) – nämligen det vi kallar cirkelns mittpunkt och radie. Mittpunkten motsvarar naturligtvis X 1, dvs det omanifesterade jaget eller subjektet som är den ”mittpunkt” som allt i vår livsupplevelse cirkulerar kring. Och cirkelns radie motsvarar X 2 eller skaparförmågans princip, eftersom det är den som bestämmer vad cirkeln förmår att omspänna eller omfatta.

Bilden av cirkeln som symbol på det levande väsendet har också den fördelen att den visar att de tre ovannämnda principerna är oskiljaktiga. Man kan inte tänka sig en cirkel utan mittpunkt eller radie. Så är det, visar Martinus, också med de tre X som konstituerar oss som levande väsen. Det är alltså bara i analysen eller tanken som vi kan skilja dem åt. En upplevare (X1) måste per definition vara någon som har förmågan att uppleva (X2) och vad (X3) denne “någon” upplever är dennes individuella och oändligt varierande och kontrastrika skapelser. Det finns alltså en viss “hierarki” i denna livsbetingande ordning i och med att vad vi upplever är härlett ur förmågan att uppleva som ju i sin tur måste härledas eller knytas till en upplevare.

Upplevelsen avslöjar att det finns ”något” som är överordnat medvetandet 

En annan omständighet som visar att det finns något som är överordnat medvetandet – något som använder medvetandet som ett skapelse- och upplevelseredskap – är det fenomen vi kallar tilldragning och frånstötning. Vi har förmågan att t.ex. dra till oss ett visst medvetandeinnehåll (vissa tankar, känslor och minnen), samtidigt som vi också har förmågan att stöta ifrån oss ett annat medvetandeinnehåll. Vad är det vi gör när vi t.ex. koncentrerar oss på något om inte just detta? Att koncentrera sig betyder ju att man fokuserar på något genom att mobilisera de erfarenheter man har tillgång till på området ifråga, samtidigt som man försöker koppla bort eller stöta ifrån alla ovidkommande eller störande tankar och känslor. Men hur skulle vi kunna göra det om vårt jag var identiskt med vårt medvetande?

Vår förmåga till tilldragning och frånstötning – t.ex. i form av vår koncentrationsförmåga – avslöjar alltså att det finns ”något” som använder och styr medvetandet som ett underordnat redskap i skapelsens och upplevelsens tjänst. Detta ”något” är det enda som kan vara överordnat medvetandet och evigt oföränderligt till sin natur. Det är alltså det Martinus kallar jaget och som bara kan analyseras eller definieras som ”något som är”.

Den slutliga insikten

Eftersom jaget är det ”substaniellas” eller manifesterades icke-substaniella eller omanifesterade upphov eller skapare kan det därför inte ges några ”substansiella” egenskaper utöver att det existerar. Liksom den osynliga vinden är orsaken till vågrörelserna i havet är det osynliga eller omanifesterade jaget orsaken till rörelserna i materiehavet (obs. en haltande analogi eller liknelse igen, eftersom det som sagt inte finns något i sinnevärlden som jaget kan jämföras med). Det är alla formers formlösa upphov, alla begränsningars obegränsade orsak och alla substansers substanslösa skapare. Eftersom det inte tillhör rörelsens eller tidens och rummets dimension kan det heller inte förvandlas – det kan t.ex. inte vara föremål för någon nedbrytning eller något slitage. Det kan varken ha början eller slut, eftersom det är höjt över skapelse. Och eftersom det alltså är obegränsat kan det inte delas upp eller kvantifieras. Det innebär faktiskt att kosmiskt sett har alla levande väsen samma jag, samma X1. Det är samma jag som upplever i och genom oss alla. Den begränsning vi kallar ”individualitet” och ”individuella livsupplevelser” skapas, förklarar Martinus, inte i X1, utan i X2, som är den ”illusionsprincip” varigenom ”den ende” framträder som ”de många” (4). Men en ”illusionsprincip” förutan vilken livets upplevelse inte vore möjlig.

I livets universella eller odelbara jag-element finns inte bara den djupaste grunden för vår samhörighet med alla andra levande väsen, utan också för vår samhörighet med det universella helhetsväsendet eller Gudomen. Världsalltets eller Gudomens jag bor således i oss alla som vårt eget X1, och det är därför inte så märkligt att den som äger en självupplevd insikt i detta förhållande kan säga ”jag och fadern är ett” och ”sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (5).

Detta är den slutliga – och livsavgörande – insikten som ”den första insikten” till sist leder fram till…

Noter:

1) Livets Bog del 3 stycke 685. Min fetstilsmarkering

2) Livets Bog del 2 stycke 448

3) Livets Bog del 1 stycke 240

4) Se t.ex. Den Eviga Världsbilden del 1 symbol nr. 11 stycke 4

5) Matt. 25:40

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6-2006.

Dela inlägg

2 Comments

  1. Tack Olav att du kan och har lust att reda ut sådana här lång sträckta fenomen. Det är helt fantastiskt hur du följer en röd tråd och att jag kan hänga med lika så. Det finns inget als som hakar upp sig i din genomgång av Jagets natur. Allt flyter, tanken min rider fram över breda vidder och framkallar eller skapar sig själv så en logisk bild. En Olavinspiration, alltså. Om något som är och dock ännu inte riktigt är synlig. Detta mystiska Jagets natur, som allt oftare anmäler sig i mitt medvetande. Och allt oftare manar mig till försiktighet, som jag samtidigt upplever som en vilja att komma på fot med något, jag ännu inte känner till. Därför gör jag ibland små kullerbyttor in på någons tanke-plattform, med oviss utgång. – Det är mycket kärleksfullt av dig att du öppnar ditt hav av ledstjärnor. Jag, i alla fall behöver män omkring mig som kan tänka i logiska banor.
    Det kommer att ta sin tid innan min logik kommer i nivå med dessa tänkande mäns kapacitet, som även du är en utav. Ändå, tänker jag ibland att vi kvinnor kommer att ha, eller kommer att få en helt annan uppgift. Då vårt utgångsläge är en annan, känslans kapacitet. Detta med de odelade eller oskiljbara motsättningarnas princip, vilka behöver varandra som en vågs två små skålar, om vågen nu skall fungera som en våg av värde. Detta att dom ständigt väger upp varandra. Och skapar så en rättens lag. – Därför har väl människan befattat sig med vågens princip i hele sitt framträdande som försäljare och affärsman. Denna metaforens väg genom livet, redskapet ”vågen“, är väl nödvändig för att vi skall kunna bli riktiga och rättvisa människor.
    Talet ”noll”, runt och fint, skildrat med mittpunkten som den fasta punkten och linjen tvärs igenom cirkeln, allas utgångsläge och X2, ett underbart sätt att beskriva på. Och nollans tal en genial uppfinning och en fin liknelse på Jagets natur. Så kan vi alla åter en gång i framtiden finna ”hem till fadern”. Detta förunderliga liv, – skänker dig per tanke en hjältelik omfamning för det skrivna du skrev och då allt kommer fram som blir tänkt av ett JAG, kan jag vara lugn.
    Marianne hälsar en vän som är en del av mig själv

  2. I dagens DN var det en lång intervju med årets nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj och hon verkar också vara av uppfattningen att det finns en grundläggande skillnad på kvinnors och mäns sätt att uppleva och orientera sig i tillvaron. Citat från den intervjun:

    “Nu skriver jag en bok om kärlek och har problem med männen, vet inte riktigt hur man dyrkar upp dem. De gömmer sig bakom händelser och fakta. De uppfattar andra saker.

    Men kanske ser män på samma sätt som kvinnor – bara minns andra saker, det som en man bör minnas?

    – Nej, de uppfattar faktiskt världen i ett annat ljus. Som om kvinnor hade ett ljuskänsligare objektiv … Män ser händelseförlopp … ”Det sköts, vi sprang, jag släpade undan en sårad …” Kvinnor minns fler detaljer, dofter, färger. En barnsko i sanden, ansiktsuttrycket hos en död … Deras starkaste minnen ser annorlunda ut. Det är nog genetiskt. Det är inte det att män är sämre – men de är annorlunda. Män häpnar inte där en kvinna blir förfärad. Mina kvinnliga prickskyttar kunde aldrig bli fria från fasan i att ha dödat. Ögonblicket de kramade avtryckaren och såg en skalle spräckas … Men männen – när jag frågar svarar de ”krig är krig”. Som om dödande vore något naturligt.

    – Det här var extra tydligt de gånger mannen var med när jag talade med frun. ”Prata inte om att du grät när de klippte av dig håret, löjligt…berätta när ni ryckte fram i stället.” (http://www.dn.se/kultur-noje/svetlana-aleksijevitj-jag-lyssnar-noga-efter-det-plagsamma/).

    Slut citat. Och även Martinus menar ju att det i livsupplevelsen finns en “maskulin” och en ” feminin” horisont eller sätt att uppleva, men nu utvecklas ju allt mer det han kallar “dubbelhorisonten” i livsupplevelsen hos individerna oberoende av den yttre eller biologiska könsprägling vi ännu bär på. Citat:

    Men dessa två stora talangkärnors eller polers verkningar kulminerar inte alltid i “hankön” eller “honkön”, utan visar sig ibland kulminera som “dubbelkön”, vilket vill säga: kulminera i en harmonisk, jämnt fördelad utveckling. I en sådan kulmination framträder väsendet alltså inte som ett “speciellt hanväsen” eller ett “speciellt honväsen”. I stället visar det sig här som ett väsen, där det feminina och det maskulina, såväl fysiskt som själsligt, har mist sina skarpa, robusta konturer, till förmån för teckningen av ett helt nytt väsen. Detta nya väsen skiljer sig från “hanväsendet” och “honväsendet” därigenom att det har “dubbelhorisont”. Medan “hanväsendet” huvudsakligen bara förnimmer “maskulint” och “honväsendet” bara förnimmer “feminint”, och vart och ett av dem därför måste leva inom sin medvetandesfär eller horisont, förnimmer det fullkomliga “dubbelkönsväsendet” både maskulint och feminint och får därigenom möjlighet att uppleva livet i båda dessa stora kontrastsfärer.
    Det är denna upplevelse av livet som kan avslöja dess mysterium och göra individen till ett med “Fadern”, ett med “vägen, sanningen och livet”. Och det är detta mentala tillstånd som ligger till grund för det faktum att man i “himmelriket” inte “ingår äktenskap”, liksom det är samma horisontutvidgning hos individen som utgör den så kallade “heliga anden” eller “kosmiskt medvetande”. Det är detta medvetandetillstånd som låter den kärleksfyllda och livgivande “människan” uppstå på det dräpande och mördande “djurets” undergång och ruiner. Livet utgör således även ett tredje kön.
    ” (http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=53&stk=942).

    Och visst kan vi väl se att denna “dubbelhorisont” befinner sig under stark utveckling idag både hos män och kvinnor? Speciellt ser vi det hos den yngre generationen, tycker jag. Så det finns hopp om att vi kommer att förstå varandra allt bättre med tiden 🙂

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

17 − seven =

Visa
Dölj