Pyramiden och påskmysteriet

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 1 comment

Påskdagen 1992. Befinner mig i en taxi mitt i det larmande Kairo. På väg mot pyramiderna vid Gizeh. Det ligger ingen medveten avsikt bakom, men saker och ting har utvecklat sig på det sättet att jag kommer att besöka pyramiderna just denna dag – uppståndelsens dag. Ursprungligen var det meningen att detta besök skulle ha ägt rum en annan dag under den vecka som jag tillbringar i Nilens land. Men eftersom livet nu har arrangerat det så, att besöket istället äger rum på den dag som mer än någon annan symboliserar odödlighet och uppståndelse till ett nytt liv, funderar jag över vad detta kan betyda. Meningsfulla sammanträffanden tror jag att sådant kallas inom jungiansk psykologi, och Martinus lär oss ju att alla sammanträffanden är meningsfulla.

“Lidandets väg”

Har Jesu korsfästelse och uppståndelse och Egyptens pyramider något med varandra att göra? En del av svaret på den frågan tycks mig uppenbart redan på vägen ut till pyramiderna. I evangelierna talas det ju om Via dolorosa – lidandets väg – Jesu väg från Pilatus hus till Golgata. Vägen genom Kairos myllrande trafikkaos är också en lidandets väg. Det är en trafik som inte kan beskrivas – den måste upplevas. Här råder djungelns lag praktiskt taget oinskränkt. Inga trafikregler, inga (eller ytterst få) fungerande trafikljus. Allt är en kakofoni av tutande signalhorn, brummande motorer, skrikande däck och gälla människoröster. Röster vars bärare med dödsförakt stundom störtar rätt ut i gatan i hopp om att nå den andra sidan, d.v.s. gatans andra sida. Fast för den ovane betraktaren av detta drama förefaller sannolikheten att de istället ska nå tillvarons andra sida betydligt större. Att inte fler gör det är ett verkligt under – ett levande bevis på existensen av en skyddsandeprincip.

En enveten, entonig och mässande stämma bryter plötsligt den allmänna kakofonin. Det är böneutroparens stämma, som från minaretens torn kallar de rättrogna till en av dagens bönestunder. Min chaufför – en vänlig äldre herre som kört taxi i Kairo sedan 1947 – upplyser om att han ber fem gånger per dag.

– Man måste be för att kunna överleva i den här trafiken, replikerar jag spontant.

Min vän bakom ratten, som ju i denna situation är min fysiska skyddsande, nickar instämmande. Hans vänliga och trygga gestalt inger mig, trots allt, ett visst lugn.

“De dödas stad”

– Here to the left you have the city of the dead (här till vänster ligger de dödas stad).

Det är min skyddsande – jag menar alltså chauffören – som avbryter mina tankar med dessa ord. För ett ögonblick undrar jag lite yrvaket om jag, på ett för mig själv omärkligt sätt, redan lämnat den fysiska tillvaron och verkligen klivit över gränsen till “den andra sidan”. Den möjligheten förefaller mig inte alls osannolik med tanke på alla de potentiellt dödsbringande redskap på 4 hjul som i denna situation omger oss på alla håll och kanter. Omgivningarna verkar dock allt annat än himmelska. Befinner jag mig månne i skärseldszonen?

Jag erinrar mig emellertid strax att jag hört talas om en stadsdel i Kairo som är byggd på ett område med gamla gravplatser och som därför kallas “city of the dead” (“de dödas stad”). Och nog verkar benämningen välfunnen. Här lever Kairos allra fattigaste i en slum och misär som i många fall dömer dem till en för tidig död. Men påsken handlar ju om vägen från “död” till “uppståndelse”. Vägen från “de dödas stad” leder också vidare till Gizeh – en plats som just symboliserar uppståndelsen från “död” till “liv”.

Stenarnas rop

Rakt framför oss i vägens riktning dyker den plötsligt och oväntat upp – Cheopspyramidens väldiga kropp. Det är en imponerande uppenbarelse. Ju närmare vi kommer, desto större del av synfältet uppfyller den. Och i motsvarande grad känns det som om ens egen materiella storlek krymper och krymper…

Men pyramiden är, sina gigantiska dimensioner till trots, primärt inte ett materiellt och tekniskt fenomen. Det är den förvisso också, men det primära hos pyramiden är något annat. Så länge vi är kosmiskt “döda” eller medvetslösa väsen ter sig pyramiden bara som ett gigantiskt stenröse. Ett förvisso imponerande stenröse, men i alla fall ett stenröse. På detta stadium betyder pyramiden för jordmänniskan “stenar istället för bröd”. Men allt eftersom vårt kosmiska förnimmande utvecklas kan vi i växande grad höra “stenarna ropa”.

Vad är det då de ropar dessa miljoner stenblock? Är det slavarbetarnas klagosång eller är det en livets höga visa?

Enligt den idag förhärskande uppfattningen är det väl snarare det förra. Man föreställer sig ju att pyramiderna blivit uppförda av tusentals slavar till Faraos åminnelse. Denna uppfattning har dock ifrågasatts av somliga forskare som studerat pyramiderna närmare och bl.a. kunnat konstatera den närmast osannolika precision med vilken hela byggnadsverket uppförts. Stenarnas perfekta sammanfogning har av en forskare liknats vid “det finaste optikerarbete utsträckt över flera tunnland”.

Skulle tusentals slavar med primitiva hjälpmedel och verktyg ha kunnat åstadkomma en sådan millimeterprecision i ett så gigantiskt byggnadsverk, som består av inte mindre än ca 2,5 miljoner stenblock (enbart i Cheopspyramiden) av varierande storlek och tyngd? Med all respekt för forntida egyptiska slavar och deras yrkeskunnande är det ändå lite svårt att föreställa sig.

En hypotes som vilar på lös sand…

Men om nu pyramiderna vid Gizeh inte är ett verk av slavarbetare – vad är de då? Månne ett verk av individer som inte var slavar under materien – utan tvärtom herrar över densamma? Individer med ett sådant herradöme över materien att de känt till och behärskat materialiseringens och dematerialiseringens hemlighet?

Dessa spännande frågor får ett minst lika spännande svar i boken ”Martinus Erindringer”. Där berättar Martinus också om att pyramiderna vid Gizeh aldrig varit några gravmonument, som vetenskapen idag tror. De byggdes för helt andra ändamål, som vi strax ska återkomma till.

Låt mig först bara ett ögonblick dröja vid några enkla fakta som visar att “gravhypotesen” är en i högsta grad tvivelaktig hypotes. Pyramidernas “gravkammare” har i verkligheten inga likheter med de verkliga Faraogravar som man funnit på annat håll i Egypten (i det som kallas “Konungarnas dal” bl.a.), bortsett från att de är kammare med en kista eller “sarkofag” i. Däremot skiljer de sig från dessa verkliga gravkammare på minst tre avgörande sätt:

l) Alla de verkliga Faraogravarnas väggar och sarkofager är utan undantag utsmyckade med målningar och symboler. Målningar och symboler som man antar hade en viktig eller magisk funktion för Farao på hans fortsatta färd efter jordelivet. I pyramidernas “gravkammare” finns däremot inte ett spår av några målningar eller symboler. Både dess väggar och de så kallade sarkofagerna är helt kala eller nakna.

2) De verkliga gravkamrarna har, av naturliga skäl, varit hermetiskt tillslutna utan några luft- eller ventilationskanaler. I det som kallas “Kungens kammare” i Cheopspyramiden finns däremot två sådana luftkanaler. Vad ska man med sådana till i en gravkammare?

3) Alla andra gamla egyptiska gravar (alltså även Faraogravarna), som man hittat, är utan undantag belägna under marknivån. “Kungens kammare” i pyramiden ligger däremot 45 meter över marknivån.

“Gravhypotesen” är alltså en hypotes som vilar på tämligen lös sand, om uttrycket tillåts i det här sammanhanget… Det som anhängarna till denna hypotes främst stödjer sig på är naturligtvis förekomsten av “sarkofagerna” i dessa kammare. Deras storlek (som ett rymligt badkar ungefär) visar att de varit avsedda att hysa en människokropp. Men det bevisar inte att denna människokropp nödvändigtvis måste ha varit död. Luftkanalerna i kammarens väggar antyder ju snarare motsatsen. Ett lik eller en mumie behöver inte frisk luft…

Pyramiden – ett “födelsehus”

Men om det nu inte var den döde Farao som låg i pyramidens “sarkofag” – vem var det då?

Svaret på den frågan överraskar säkert många. Enligt Martinus är svaret nämligen: den blivande Farao! “Sarkofagen” var nämligen, förklarar Martinus, slutstationen i en serie invigningsprov som Faraokandidaten måste genomgå inne i pyramiden, innan han blev en verklig Farao, d.v.s. en invigd (1). En Farao var alltså ursprungligen en individ som ägde en viss grad av invigning i livets och universums mysterier. Det var i kraft av detta sitt invigda tillstånd som han kunde bli sitt folks både andlige och världslige ledare. Ursprungligen var det alltså inte så att Farao- eller kungatiteln kunde ärvas. Det var ett bruk som uppstod först långt senare och det var i själva verket ett uttryck för att Farao- eller kungaprincipen hade börjat degenerera.

Pyramiderna är alltså inte gravmonument utan invigningstempel. I detta sammanhang är det också intressant att notera att på gammal egyptiska heter pyramid Per-mes, vilket betyder “födelsehuset” (2). Ett “födelsehus” är något annat än ett gravmonument. Den “födelse” som ägde rum i detta hus var alltså en andlig “födelse” eller en grad av invigning i livsmysteriet. Den totala invigningen i livsmysteriet eller upplevelsen av kosmiskt medvetande har ju av Martinus också blivit kallad “den stora födelsen“.

Invigningens mönster

I boken ”Martinus Erindringer” berättar Martinus att pyramidinvigningens sista och avgörande prov bestod i att Faraokandidaten lades i “sarkofagen” i Kungens kammare och försattes i djup dvala. Kandidaten lämnade därefter sin fysiska kropp för att bli invigd i vissa av den andliga världens mysterier. Villkoret för att han sedan skulle betraktas som en invigd var att han kunde återvända till sin fysiska kropp med dessa kunskaper bevarade i dagsmedvetandet.

Mot bakgrund av dessa upplysningar kan vi nu börja skönja ett mönster i pyramidinvigningens mysterium. Och det mönster som framträder är samma mönster som vi känner igen från ett annat av världens stora mysterier – Påskmysteriet!

Påskmysteriet har tre huvudelement: 1) Jesu lidandehistoria, 2) Jesu korsfästelse och död och 3) Jesu uppståndelse. Dessa element återfinner vi också i pyramidinvigningens olika faser. Lidandehistorien har sin motsvarighet i alla de prövningar och svårigheter som Faraokandidaten utsätts för innan det stora och avgörande slutprovet. Och detta slutprov består alltså i att “dö” för att sedan “uppstå” på nytt till den fysiska världen.

Påskmysteriet – kontinuitet och vändpunkt

I påskmysteriet, som vi känner det från Bibelns berättelser, finns det ytterligare några detaljer eller pusselbitar som avslöjar förbindelselinjerna bakåt till de forntida kungainvigningarna. Jesus får ju av Pilatus frågan “Du är alltså judarnas kung” och svarar “Du själv säger det“. Hans kors förses ju sedan också med inskriptionen “Judarnas konung” och hans huvud kröns med en törnekrona.

Samtidigt som detta markerar en kontinuitet och förbindelse bakåt till forntidens invigningar, så markerar det också en avgörande vändpunkt i utvecklingen. Det markerar en ny fas i det Martinus kallar “världsåterlösningsprincipens” manifestation på vårt klot. En fas där den sanne “konungen”, d.v.s. den invigde, inte längre framträder som en jordisk konung med världslig makt. Han blir tvärtom bespottad och ironiskt krönt med en törnekrona. Hela Jesu liv här på jorden, alltifrån födelsen i stallet till döden på korset, är en enda stor demonstration av denna vändpunkt i utvecklingen.

Det är ju också därför som så få i hans samtid kan igenkänna honom som den “Messias” man väntade på. I deras föreställningsvärld måste ju “Messias” vara en jordisk konung med stor makt och härlighet.

Påskmysteriet och invigningen i “vardagens pyramid”

Påskmysteriet innebär alltså att det mysterium eller drama som tidigare ägt rum dolt för världen inne i den stora pyramiden nu för första gången i mänsklighetens historia äger rum inför öppen ridå – med alla världens människor på åskådarplats.

Och det mest fantastiska med detta drama är att vår roll inte bara är åskådarens. Dramat handlar ju om oss – om dig och mig och vår väg till invigning i livsmysteriet. En väg som är en “lidandets väg”; en väg som går över “korsfästelse” och “död”, men som till sist leder till “uppståndelse” och seger över “döden”. Jesus är inte ett offerlamm som dör för våra synders skull, utan modellen eller förebilden för vår egen väg till “uppståndelse”, vilket också framgår av hans egna ord: “Ta ditt kors och följ mig“.

Att befinna sig inne i den stora pyramiden på påskdagen känns som ett märkligt – och meningsfullt – sammanträffande i tid och rum. Jag dröjer mig kvar länge i Kungens kammare och försöker insupa rummets atmosfär. Det är en säregen känsla att befinna sig mitt inne i världens märkligaste och äldsta byggnadsverk. En känsla som jag tycker att jag erfar starkare när trafiken med in- och utgående turistgrupper i rummet för en stund upphör och jag blir ensam kvar. Mitt medvetande fylls med en stilla glädje och tacksamhet mot den Försyn som gjort besöket möjligt. Jag stannar tills jag är “mätt” på upplevelsen, och känner att det är dags att återvända till den “vardagens pyramid” där vår verkliga invigning äger rum…

Invigningen i vardagens pyramid

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Noter:

1) ”Martinus Erindringer” sid. 139-40. Zinglersen’s Forlag, København 1987.

2) Hohlenberg, Johannes E: ”Kheopspyramíden og dens hemmelighed” sid. 75. Nyt nordisk forlag, København 1920.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 4-1993.

Se ev. också artikeln “Pyramidens hemlighet” http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/pyramidens-hemlighet/

Dela inlägg

1 Comment

  1. I september 2016 hade jag ett heldagsseminarium i Bodø i Nordnorge som innehöll två olika huvudteman. Det andra temat hade rubriken “Pyramider, korncirklar och den universella geometrin”. Det var Bodøvännerna som hade önskat det temat, så det var inte mitt eget påhitt från början 😉 . Men att de önskade att jag skulle prata om bl.a. det temat berodde förstås på att jag skrivit artiklar – som kan läsas här – om både pyramiderna och korncirkelfenomenet. Det föredraget finns utlagt i två delar på “Bodø kosmologiska forum” på nätet, och därför lägger jag här i anslutning till dessa artiklar ut videolänkarna till det:

    (del 1)

    (del 2)

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

3 + 7 =

Visa
Dölj