Hjälpsamhetens vetenskap – människan och altruismen

Finns det en vetenskap om hjälpsamhet? Såg just en dokumentär på TV-kanalen Axess som ställde den frågan mot bakgrund av det som hände i kölvattnet på den stora tsunamin i Sydostasien julen 2004. I filmen medverkade bl.a. ett par frivilliga hjälparbetare som verkligen förkroppsligade vad hjälpsamhetens och humanitetens anda innebär. Intressant var också att lyssna till deras förklaringar av sitt stora engagemang för att hjälpa de katastrofdrabbade, som de menade hade sin grund i deras egna personliga erfarenheter och upplevelser av smärta och utsatthet, och i ett fall också en tydligt deklarerad upplevelse av humanitetens andliga dimension och betydelse. Citat:

”Varje gång du hjälper någon upplever du att det kommer en ängel mellan dig och den du hjälper”

Samme person som sa detta betonade också att det bara sker när du verkligen vill hjälpa och ge utan någon baktanke om att kunna få något tillbaka. Mycket av det vi annars ger till andra är egentligen ett slags ”förskottsbetalningar” för något som vi själva mer eller mindre medvetet förväntar oss att få i gengäld. Men då befinner vi oss i ett tankeklimat ”dit änglar inte törs träda”. Den där ängeln kommer bara till oss när vårt givande och vår hjälpsamhet är äkta och genuint, dvs utan själviska baktankar. Solen som bara ger och ger av sin energi och livskraft till allt och alla utan förbehåll eller villkor borde vara vår förebild och läromästare i givandets konst, påpekade han, och man skulle nästan ha kunnat tro att han läst och låtit sig inspireras av Martinus artikel ”Gåvokultur” (ingår i boken Vägen till invigning), som ju handlar om just detta som han talade sig varm för!

Är altruism en produkt av vår biologi eller av en andlig talangutveckling?

Annars handlade dokumentären rätt mycket om sökandet efter en biologisk grund för människans altruism och osjälviskhet, och här blir ju saken lite mer problematisk. På åtminstone två sätt, menar jag. För det första därför att man antar eller förutsätter att allt – också altruismen – har sin grund i vår biologi och för det andra att man, som en följd av detta biologiska synsätt, också blundar för eller inte vill inse de stora individuella skillnaderna i människors olika ”talangdispositioner”, eftersom altruism eller osjälviskhet, liksom alla andra mänskliga förmågor, i grunden handlar om en ”talangutveckling” hos individen som sträcker sig över många inkarnationer eller fysiska liv. Och i den utvecklingen står vi som individer på olika steg beroende på de olika erfarenheter vi har med i bagaget sedan tidigare. Och när det gäller altruismen och dess utveckling är det speciellt ett slags erfarenheter som är viktiga, nämligen individens egna självupplevda lidanden och svårigheter genom många inkarnationer. Eftersom vi lidit i varierande grad, och på olika områden, uppvisar också vår förmåga till medkänsla eller empati stora individuella variationer. Om medkänsla bara vore ett resultat av en specifik ”mekanism” hos den jordmänskliga hjärnan är det ju onekligen lite märkligt eller svårförklarligt att den uppenbarligen är så ojämnt fördelad och uppvisar ett sådant brett eller vitt spektrum av individuella variationer och avvikelser som den nu gör inom jordmänskligheten.

Och hur förklarar man att det finns individer utrustade med en jordmänsklig hjärna som helt verkar sakna medkänsla eller förmåga att leva sig in i andras smärta? Individer som snarare verkar njuta av att behandla sin nästa som ”något man kan skära eller fila eller spika i, bryta sönder eller sätta ihop, allt eftersom det behagar en…” (Martinus: Livets Bog 4 stycke 1437). Eller skära halsen av kan man ju tillägga i dessa dagar… På det fysiskt synliga planet finns det ju inga märkbara skillnader mellan dessa individers hjärnor och de ovan nämnda osjälviska hjälparbetarnas. Men deras respektive uppträdande avslöjar att skillnaden är lika stor som skillnaden på natt och dag. Och det tarvar en förklaring som den materialistiska vetenskapen eller biologin inte kan ge oss…

En annan följd av det ”biologistiska” eller materialistiska synsättet, som förvirrar eller grumlar perspektiven och klarsynen, kom också delvis till uttryck i denna TV-dokumentär, nämligen att det som sorteras in under etiketten ”altruism” kan innebära vitt skilda saker och drivkrafter. En individ kan exempelvis vara självuppoffrande i förhållande till sina ”egna”, dvs i förhållande till en viss gruppgemenskap som hen tillhör eller ingår i. Men inte i förhållande till individer som står utanför denna eller som ingår i andra gruppgemenskaper. ”Fosterlandskärlek”, som kan innebära att man offrar sig själv för den nationsgemenskap som man ingår i, är ju ett exempel på detta. Men är det detsamma som ”altruism”? Inte om denna ”kärlek” innebär att man samtidigt känner antipati mot dem som tillhör andra nationsgemenskaper. Då är ”fosterlandskärleken” bara en form av det Martinus kallar ”kollektiv förälskelse”, som är detsamma som ett kollektivt egendomsbegär, dvs ett begär efter att få äga någonting bara för sig själv. Den verkliga altruismen vet inte av något egendomsbegär eller partisk favorisering av vissa individer och grupper på andras bekostnad. Dess drivkraft är enbart givandets och tjänandets glädje. Och dess belöning är normalt endast den salighetsförnimmelse som den äkta gåvogivarens och ”hjälparens” handlingar medför i hens eget medvetande. Alltså det som den ovan nämnde och citerade hjälparbetaren beskrev som att det kom en ängel mellan honom och den hjälpbehövande. Martinus beskriver i artikeln ”Getsemane trädgård” att något liknande sker för den – som likt Jesus gjorde i Getsemane – mitt i sin smärta och förtvivlan kan be ”ske inte min, utan din gudomliga vilja”. Citat:

”Till den som i sitt eget livs djupaste smärta förmår att ge avkall på sin egen vilja till förmån för Guds vilja, kommer det alltid i den mörkaste stunden att sändas en ängel… I samma ögonblick som man lägger hela den upplevda smärtan i Guds hand och gör sig fri från ångest och fruktan, från hatets och bitterhetens nedbrytande krafter, träder en lysande ängel in i vår aura, och Guds närhet kommer att kännas så intensivt att fruktan och sorgen lämnar ens sinne.” (artikeln ”Getsemane trädgård” finns på svenska utgiven i boken Kosmiska lektioner 2)

 Vi är beskyddade i samma grad som vi beskyddar andra

I den kaotiska världssituation som vi idag lever i är det naturligt och ofrånkomligt att fruktan och rädsla breder ut sig bland allt fler människor. Eller som journalisten, författaren och historikern Herman Lindkvist skrev i en artikel i Aftonbladet 2015-08-29 apropå våra nationalistiska Sverigedemokraters stora framgångar på senare tid i den svenska väljaropinionen:

”Eftersom den svenska arbetarklassen och var fjärde svensk man inte plötsligt gripits av vansinne och röstar på ett parti med rötter i djup rasism och ­nazism, måste det finnas andra för­klaringar än sinnessjukdom till det som sker.

Huvudförklaringen stavas: Rädsla… Hatet ökar på nätet. Tonen skärps i debatten. Rädslan för främlingen, den avvikande, annorlunda, sprider sig. Många jag mött känner hat mot människor de aldrig träffat personligen, om vilka de ingenting vet.

Mina nästan femtio år som rapportör i världen och i många krig har lärt mig att hinnan är oerhört tunn mellan fred och ordning och kaos och anarki. Det vi kallar humanism och civilisation är lika tunt som en deodorant. Det sköljs snabbt bort”.

Att främlingsrädslan är en gammal ryggmärgsreaktion sedan Hedenhös dagar visas också av att det finns ett gemensamt språkligt ursprung för begreppen ”främling” och ”fiende”. Det latinska ordet för främling är “hostis”, som också betyder “fiende”. Man satte alltså likhetstecken mellan främling och fiende. På flera språk, bl.a. engelskan, finns flera ord där “hostil”, som ju betyder “fientlig”, ingår. Främlingen var alltså inte bara något främmande, utan också en fiende, som det gällde att skydda sig emot.

Men dagens människa styrs inte bara av sina gamla instinkter eller ryggmärgsreaktioner. Det ser vi nu när det plötsligt bryter fram som en flodvåg av hjälpinsatser och önskan hos många människor om att på olika sätt kunna bistå nödställda och nödlidande ”främlingar” från krigets Syrien, som med risk för livet flytt hit till Europa. Det är en vilja att hjälpa vars like vi inte sett sedan tsunamins dagar för nu drygt 10 år sedan! Och i de europeiska länder där regeringarna försöker mota bort eller stänga ute dessa för sitt liv flyende, där tar många enskilda människor och grupper av människor egna initiativ för att hjälpa dem. Så var det t.ex. nu i Ungern, där många frivilliga hjälpare såg till att ge mat och dryck och annan akut hjälp till de flyktingar som var ”strandsatta” på en av Budapests järnvägsstationer.

Det är en tydlig polarisering som vi nu kan se äga rum i vårt samhälle. En polarisering som innebär att samtidigt som alltså främlingsrädsla och därav följande främlingsfientlighet ökar, så ökar också hos många andra viljan att i altruistisk anda göra en egen personlig insats eller uppoffring för att hjälpa de krigs- och olycksdrabbade ”främlingarna” eller flyktingarna. Det är alltså ett personligt val som vi här måste göra, och kosmiskt sett kan vi inte förebrå någon för vad han eller hon väljer att göra eller inte göra. Vi kan alla bara handla utifrån det erfarenhetsmaterial som vi har, och det är alltså detta som är den avgörande eller bestämmande faktorn bakom de val vi gör, och förklaringen till att dessa val kommer att se olika ut för olika individer. Men lagen om orsak och verkan eller ”sådd och skörd” kan ingen smita ifrån, och där framhåller Martinus att vi själva endast kan vara beskyddade i samma grad som vi beskyddar andra. Väljer vi att inte beskydda eller hjälpa ”den andre” eller ”främlingen”, därför att vi tror att det är det bästa sättet att skydda oss själva och det vi betraktar som ”vårt”, ja, då är vi i själva verket obeskyddade i denna farofyllda värld, och då kommer vi själva att förr eller senare möta samma öde eller behandling från vår omvärld. Så fungerar livets egen pedagogik eller ”karmalagen”.

Krigets väg – och fredens

Nej, tiden är nu kommen, då Försynen inte längre lämnar något övrigt att önska, när det gäller att tydligt visa, hur krigets väg leder till krig och att krig är undergång eller “domedag” för all kulturskapelse och därmed för all manifestation av verkligt mänsklig tillvaro.” (Martinus: Livets Bog del 4 stycke 1523 ).

Vad är det livet demonstrerar för oss just nu i allt det som sker i exempelvis Mellanöstern om inte just detta? ”Krigets väg leder till krig och krig är undergång eller “domedag” för all kulturskapelse och därmed för all manifestation av verkligt mänsklig tillvaro”. Anden är nu utsläppt ur flaskan, och den visar sig vara en krigets och kulturundergångens demon som bokstavligen inte lämnar ”sten på sten” kvar i det gamla kulturbygget…

Martinus var ingen siare, men han kunde i kraft av sin intuitiva begåvning se vad som skulle ske i dessa de yttersta av tider. På sitt födelsedagstal 1977 – när han fyllde 87 – så sa han bl.a. följande om detta:

“Nu har världen alltså fått dessa betingelser, och kvar är endast detta krigstillstånd eller denna domedag, som bebådats i Johannes uppenbarelse och på andra sätt. Men vi kan faktiskt vara lyckliga över att en hel massa är överståndet. Hela hitlerismen, världskrigen och de krigsflammor – som ända sedan dess har funnits på jorden – har tärt på det, men det är alltså något kvar fortfarande. Det kommer inte att ske här, det kommer att ske i en annan del av världen, i länder längre söderut, nere vid Arabien och därnere. Men ett krig kommer naturligtvis att sätta sina spår överallt, självklart blir det restriktioner och efterdyningar osv, det kan man inte slippa undan. Men vi bor alltså på den bästa platsen, när vi bor här i Skandinavien i norr, på det norra halvklotet. Det är den bästa platsen.” (återgivet i tidskriften Kosmos nr 7-2009).

Det vi nu kan se äga rum i världen är enligt Martinus början på en stor världskris som kommer att stöpa om hela den nuvarande världsordningen i grunden. Det finns ingen väg tillbaka till det som en gång var, även om man som sagt kan förstå att många människor klamrar sig fast vid det hoppet, eftersom kaoset i omvärlden bara tilltar, och man inte kan se någon annan och högre mening i det. Nationalstaternas sprängning påbörjades redan för hundra år sedan i och med det första världskriget. Så här skriver Martinus om det:

“Tiden har kommit då människornas materialistiska vetande och kunskap, deras industrialiseringsförmåga och samfärdsmedel, ja, hela deras behärskande av materien, som nu är av internationellt format, inte längre kan få utrymme inom den enskilda nationen eller staten. Den kan endast leva och andas genom ‘internationalism’. ‘Nationalism’ är sålunda en absolut ofelbar kvävningsdöd för varje folks vetenskap och kunskap av internationellt format. Men då nationalstaterna inte desto mindre sätter upp väldiga gränsspärrar, militär- och flottbaser, allt ödeläggande krigsuppbåd kring sina domäner, måste utvecklingen oundgängligen leda till en sprängning av sådana i ‘nationalistiska’ försteningar isolerade ‘nationalstater’. Det är denna ‘nationalstaternas’ sprängning som i särskild grad tog sin början i form av världskriget 1914. Och denna sprängning kommer inte att upphöra förrän det inte mer finns några isolerade ‘nationalstater’. Världskriget av 1914 har således inte upphört. Det existerar alltjämt och kommer att fortsätta sin drastiska, bloddrypande domedagsfärd över jorden, intill dess en på verklig hundraprocentigt demokratisk maktprincip baserad världsregering skapats.” (Martinus: “Den andliga vetenskapens nödvändighet” kapitel 17. Ingår i boken “De levande väsendenas odödlighet”).

Eftersom det finns människor som Martinus, som uppenbarligen långt i förväg kunnat förutse det som nu sker – det finns inte minst hos honom många fler exempel på det också på andra områden – så kan man ju ställa frågan: har livet och den kosmiska världsordningen någon avsikt eller mening med allt det på ytan så förvirrande, kaosartade och smärtfyllda som nu sker i världen och våra egna liv? Svaret på den gäckande frågan är enligt honom att det är så en värld fylld av äkta altruism, empati och kärlek till nästan till sist kommer att skapas. Så här skriver han om resan på vägen dit t.ex. i Livets Bog 5 stycke 1754:

Den sympati som skiljer “människan” från “djuret” är således en företeelse som ingenting har med självbevarelsedrift att göra – tvärtom. Den sanna sympatin låter inte sitt upphov söka sitt eget. Den får gärna sitt upphov att offra sig självt, om det därigenom kan rädda några andra väsen, vilket i detta fall vill säga: vem som helst, från livsfara eller annat olyckligt tillstånd. Denna sympati står i lika stor motsats till djurets natur som dagen står i motsats till natten. Härigenom blir det alltså tydligt att “människan” är en helt annan väsensart och har en annan livsbas än “djuret”. Det har visserligen ännu inte blivit något allmängiltigt inom den jordiska mänskligheten att man i förekommande fall alltid hellre själv vill lida, än att andra skall göra det, eller att man gärna, för att förskona andra från lidanden, själv vågar sitt liv, men det kan inte förnekas, att även om den vanliga jordiska människan ännu alltså inte nått så långt att hon gärna riskerar sitt liv för andras välfärd, så finns det dock redan i hennes psyke större eller mindre tendenser i den riktningen. Vad är filantropiska företeelser? Vad är alla de många hjälporganisationerna som på privat eller offentligt initiativ sätts igång för att bistå fattiga och nödlidande människor, t.ex. krigets olyckliga föräldralösa barn och andra krigets offer? Vad är det offentliga sjukhusväsendet och den därifrån erbjudna läkarhjälpen? Vad är statlig invalid- och ålderspension? Och vad är allmänhetens starka krav på att göra denna ännu större och tryggare än vad fallet nu är? Vad är polis- och rättsskydd? Vad är den fria skolundervisningen och skolbespisningen? Vad är de genom lagar garanterade hygieniska och hälsovårdande förhållandena? Vad är själva kärnan och kraften i de stora världsreligionerna? Vad är energin och kraften vid byggandet av praktfulla kyrkor och tempel över hela världen? Vad är kraften i och avsikten med alla de många kulturella företeelser som existerar där kriget inte rasar utan man kan få utveckla sitt liv i fred? Vad är syftet med de stora kraftmaskinerna, hissarna, det elektriska ljuset, vatten- och gasledningarna, centralvärmen, anläggandet av vackra offentliga parker och trädgårdar, prydda med storartade konstverk? Vad är offentliga museer eller konstsamlingar, akademier, universitet och andra läroanstalter etc.? Är det någon enda av alla dessa företeelser som inte i sitt slutfacit utlöser just motsatsen till den djuriska eller själviska principen? Är de inte allesammans manifestationer som omöjligt kan skapas eller upprätthållas av djuriska anlag, d.v.s. anlag som skapar antipati eller krig, lemlästning och död? Är det inte ett faktum att dessa företeelser omöjligt kan vara resultat av vrede, krig eller hat? Är det inte lätt att se, även utan någon kosmisk klarsyn, att det är en långt blidare mental atmosfär som ligger till grund för dessa företeelsers uppkomst än den våldsamma, djuriska, egoistiska mentaliteten, i vars spår oundvikligen följer frihetsberövande, kamouflerat eller öppet slaveri, terror, lemlästning, död och undergång? Är det inte likaså ett verkligt faktum att människorna hellre önskar den blida atmosfären än den våldsamma krigiska? Vad är annars deras nu ständiga rop efter en varaktig fred?”

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-2016.

Se ev. också dessa artiklar:

Din smärta är min smärta

Världskapitalismen, världsreligionen och världsfreden

Världskultur och individ

Dela inlägg

3 thoughts on “Hjälpsamhetens vetenskap – människan och altruismen”

  1. Tack för mycket tänkvärd läsning Olav.

    Flyktingströmmarna som nu är och hur vi reagerar på dom får ses som en slags termometer på vad som komma skall och det är glädjande att den indikerar att rätt många nått upp till en nivå av humanism som är nödvändig för att ta emot, inte en rännil som idag, utan en flod av sargade människor som kommer att söka en plats att överleva på. Med tanke på att Martinus skriver att Skandinavien är den bästa platsen att bo på så innebär det samtidigt att vi har en hel del lidandeerfarenheter som krävs för att inte alltför stora motsättningar (möjligen kan rädslan vara en faktor som ställer till det).
    Jag har åkt bil i Sverige rätt mycket i sommar och ser att det finns enormt mycket plats för människor att leva av. Det finns skogar, friskt vatten och odlingsbar mark. Det finns massor med fritidshus där våra systrar och bröder kan bo.

    Varma hälsningar

    Stefan

    Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:43-45)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

3 × one =