Gamla greker och unga klot – och en och annan dvärg…

Posted by on June 25, 2013 in Essäer | 5 comments

”Sädeskorn genomsyrar universum och får liv att spira där det är möjligt. Så trodde den grekiske filosofen Anaxagoras, som levde för 2 500 år sedan. Hans idé döptes till ”panspermi”-hypotesen. ”Panspermi” betyder ”frön överallt”. (Illustrerad Vetenskap nr. 11-2006).

Gamla grekiska filosofer och gudar och gudinnor har plötsligt blivit högaktuellt stoff inom den moderna astronomin. Något som inte bara illustreras av att Anaxagoras ”panspermi-hypotes” – efter att ha varit mer eller mindre bortglömd och dödförklarad sedan länge – nu upplever en återuppståndelse bland moderna astronomer, som en artikel med titeln ”Livets rymdresa” i Illustrerad Vetenskap nr. 11-2006 handlar om (mer om detta nedan). Det illustreras också av namnen Eris och Dysmonia. Eris var i den grekiska mytologin gudinna för kaos och stridigheter. När Akilles föräldrar Peleus och Thetis skulle knyta äktenskapets band bjöd de in alla gudarna utom Eris. Eris hämnd blev, enligt samma mytologi, det berömda ”trojanska kriget”, som utlöstes av den split och de stridigheter mellan gudarna som Eris lyckades utså. Den mytologiska Eris hade också en likaledes mytologisk dotter vid namn Dysmonia, vilket betyder laglöshet.

Eris – orsaken till det ”plutoanska kriget”

Vad har nu detta med den moderna astronomin att göra? Jo, namnen Eris och Dysmonia kommer från och med vår tid att också stå som symboler för den splittring och strid inom den internationella astronomiunionen (IAU), som nu lett till att familjen av planeter i vårt solsystem i dag bara består av 8 i stället för som tidigare 9 medlemmar. Normalt när en familj eller släkt reduceras eller minskar i antal beror det ju på att någon av dess medlemmar faller ifrån eller går bort. Så dock inte i detta fall. Här reduceras familjen i stället därför att antalet familjemedlemmar hotade att bli alltför stort! Och detta hot blev akut när den himlakropp som först fick det något prosaiska eller teknikalt-byråkratiska namnet 2003 UB313 upptäcktes härom året. En himlakropp som både låg en bra bit längre bort i vårt solsystems periferi än dess tidigare mest perifera familjemedlem och som dessutom visade sig vara större än denna nionde och sista utpost i vårt solsystems planetfamilj. Det var alltså upptäckten av 2003 UB313 som blev den utlösande orsaken till att nr. 9 i den gamla planetfamiljen – mer känd under namnet Pluto – utstöttes ur familjegemenskapen av IAU på en konferens i Prag i augusti 2006. Och samma IAU har nu döpt om 2003 UB313 till Eris, och dess måne till Dysmonia (1). En händelse som onekligen ser ut som en tanke…

Nu har alltså Pluto i demokratisk ordning (fast somliga av IAU:s egna medlemmar kallar det en “kupp”) fått sin tidigare planetstatus devalverad till en “småplanet” eller “dvärgplanet”, som det heter i IAU:s resolution. Det är alltså skillnad på “planeter” och “dvärgplaneter” – liksom också på “människor” och “dvärgmänniskor” frestas man att tillägga enligt den mått- och viktlogik som här tillämpats… Dagens Nyheter beskriver bakgrunden till IAU:s historiska beslut på följande sätt:

“Den definition som tidigare föreslagits, och som skulle ha utökat antalet planeter i solsystemet till tolv, skulle på sikt kunna ge väldigt många planeter. Det beror på att ett stort antal objekt i Kuiperbältet potentiellt kan uppfylla kriterierna i definitionen: att vara tung nog att få en rund form på grund av sin egen gravitiation, och att kretsa runt en stjärna utan att själv vara en.” (2).

Detta kan ju synas som en pseudodiskussion, eftersom inga himlakroppar lär ta intryck av eller rätta sig efter vilka benämningar vi ger dem – och det mest intressanta i sammanhanget är väl egentligen att diskussionen på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerar den förvirring som en logik och vetenskap baserad enbart på mått- och viktfacit till sist hamnar i.

Här är det alltså objektens (kosmiskt sett livsenheternas) storlek och antal (risken att det plötsligt blir alldeles för många “planeter” att hålla reda på) som bestämt att vi i fortsättningen bara kan ha 8 planeter i vårt solsystem…

Det ställer den materialistiska mått- och viktlogikens begränsningar och logiska inkonsekvens i plötslig blixtbelysning och visar behovet av en ny grund eller utgångspunkt för den vetenskapliga forskningen och dess begreppsbestämningar. Bortom alla storlekar och antal så handlar ju allt, kosmiskt sett, om olika former av “livsyttringar” eller “manifestationsbegär” – även hos de makrokosmiska livsenheter vi nu enligt IAU:s påbud ska dela upp i “planeter” och “dvärgplaneter”. Och att dessa makrokosmiska livsenheter i själva verket är många, många fler än både 8 och 9 i vårt eget solsystem kan ju för en “livsforskare” inte vara något förvirrande eller hotande för analysen eller förståelsen av den livsenhet vi kallar “solsystemet”, utan tvärtom bara ytterligare en bekräftelse på och källa till glädje över livet och dess yttringars fantastiska mångfald och variationsrikedom.

Makrokosmisk ”säd”

Men samtidigt som förvirringen och oenigheten omkring hur begreppet ”planet” i fortsättningen ska definieras kulminerar inom det internationella astronomisamfundet, så sker också andra ting som på lite längre sikt antagligen är av mycket större betydelse för astronomins och den naturvetenskapliga kosmologins vidare utveckling. Och det är dessa andra ting som alltså gjort Anaxagoras och hans ”panspermi-hypotes” aktuell på nytt. Innan vi går in på dessa ting kan det ju dock först vara intressant att notera att Anaxagoras tanke eller föreställning om makrokosmiska ”sädeskorn” får stöd hos Martinus! I Livets Bog del 2 stycke 419 skriver Martinus nämligen att det vi kallar ”stjärnmoln” i verkligheten är utlöst ”makrokosmisk säd”. En ”säd” ur vilken solsystem bildas eller skapas. Vad är det då som föranlett renässansen för Anaxagoras tankar bland somliga av dagens astronomer och utforskare av himlavalvet? I den ovan nämnda artikeln i Illustrerad Vetenskap kan man bl.a. läsa:

”När NASA:s Cassinirymdsond tidigare under året skickade bilder tillbaka till jorden från Saturnus måne Enceladus trädde enorma gejsrar av ispartiklar och vattenånga fram från månens sydpol. Då man samtidigt har hittat spår efter organiska molekyler som propan och acetylen är det en viktig indikator på att liv kan ha uppstått här.

Enceladus gejsrar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Senast en liknande upptäckt gjordes var år 2000, då sonden Galileo visade en okänd sida av Jupiters måne Europa. Till synes inducerar Jupiters magnetfält en elektrisk ström i en 8-60 kilometer djup ocean på sin måne. Eftersom en torr planet inte kan leda elektrisk ström tyder allt på att Europa under sin ismantel är rik på flytande saltvatten, vilket är en viktig förutsättning för liv.” (3).

Och i Illustrerad Vetenskap nr. 4-2006 kunde man i en annan artikel om den pågående utforskningen av Saturnus och dess månar genom forskningssonderna Cassini och Huygens (den sond som landade på Saturnus största måne Titan i januari 2005) om Titan läsa:

“Vattnet på Titan kan lösa upp tholinet, så att det bildas aminosyror – livets byggstenar. Tidigare har man funnit cirka 100 exempel på organiska molekyler i rymden – de flesta i kometer. Detta är dock första gången man har sett fenomen, som luktar biokemi (på Titan alltså. Min anm.). Då Huygens också registrerat is och organiska material i en blandning vi inte känner till från jorden, är möjligheten för en primitiv form av utomjordiskt liv faktiskt närvarande.” (4)

Levande månar eller ”biplaneter”

Om vår egen måne skriver Martinus:

”Månen är alltså ett planetlik. Den har en gång för miljarder år sedan varit en levande planet, har varit organism eller boning för ett planetjag. Den har varit ett makrokosmos för mikroliv, en värld för levande väsen av högre eller lägre art, som alltså vid månklotets död eller dess jags frigörelse från sin fysiska organism långsamt dog ut. Detta “planetlik“ kom ut ur sin bana i rymden och infångades till sist av vårt solsystem och knöts till jordklotet, ännu innan det fanns högre utvecklat animaliskt liv på detta.” (5)

Och i Livets Bog del 2 stycke 420 kan man läsa att “Det vi kallar månar är i regel sådana klotlik” (min fetstilsmarkering). Den formuleringen antyder ju att det finns undantag från regeln.

Alla månar är alltså uppenbarligen inte “klotlik”. Bland Jupiters och Saturnus många drabanter finns, som bl.a. framgår av citaten ur Illustrerad Vetenskap ovan, några intressanta exempel på månar som nog snarare kan betecknas som det Martinus också kallar “biplaneter” (6). Jupiters måne Europa förmodas ju exempelvis – trots att den inte är större än vår egen måne – rymma lika mycket vatten som jorden, eftersom den globala ocean som enligt flera forskningsindikationer finns under dess permanenta istäcke som nämnt varierar mellan 8 och 60 kilometers djup enligt forskningsresultaten (de största oceandjupen på jorden är ju inte mer än 10 km). Och så mycket vatten är det svårt att föreställa sig att ett klotlik, dvs en kropp på väg mot förtorkning eller mineralisering skulle kunna rymma. I detta sammanhang är det också intressant att notera att Martinus i boken Bisättning skriver:

”Om man tror att en organisk kropp genast efter döden berövas sina organiska, fysiskt medvetna mikroindivider, då är man offer för ett mycket stort misstag. Så länge det ännu finns fuktighet kvar i liket, finns där också organiskt, fysiskt medvetna mikroindivider…” (7) (Min fetstilsmarkering).

Det är just klotkroppar Martinus skriver om i detta sammanhang (fast principen gäller givetvis också vår typ av kroppar). ”Fuktigheten” eller den flytande materieformen är alltså kosmiskt sett förbindelseledet mellan den strålformiga (andliga) och den fasta fysiska materien, eftersom vatten och en del andra vätskor har förmågan att leda elektricitet. Och medvetandet och livskraften är ju, som Martinus påvisar, av elektrisk natur. I en fysisk kropp som är helt förtorkad eller mineraliserad finns alltså inte längre något medium som kan leda eller fortplanta medvetandet och livskraften till den i sig ”döda” eller livlösa fysiska materien.

Enceladus – ett levande värme- och vattenkraftverk

Saturnusmånen Enceladus sydpol (!) har alltså visat sig vara solsystemets största och mäktigaste vattenfontän, vilket i sin tur beror på en för planetforskarna mystisk eller svårförklarlig omständighet: den genomsnittsliga värmeproduktionen per kvadratmeter där är nämligen större än den är på jorden (8)!

Detta är sensationellt inte minst därför att man tidigare trodde att just Enceladus är solsystemets kanske kallaste himlakropp av två orsaker: dels p.g.a. det stora avståndet till solen naturligtvis, dels p.g.a. klotytans extrema vithet (vitt reflekterar ju solljuset), som reflekterar nästan 100 procent av det solljus som träffar månens yta.

Var kommer då den värme man nu upptäckt vid speciellt Enceladus sydpol ifrån? Hur kan en så liten (Enceladus är betydligt mindre än t.ex. vår egen måne) himlakropp på ett sådant stort avstånd från solen och med en sådan solreflekterande vit yta generera en sådan värme? Det är detta som inte kan förklaras med några yttre krafters inverkan (inte heller Saturnus dragningskrafter på den lilla månen). Det måste alltså handla om “inre värmekällor”. Men kraften bakom dessa “inre värmekällor” är än så länge mystik för planetforskarna. Det är detta som gör denna upptäckt så spännande – både för dem och för oss som ser kraft och värme som ”livsyttringar”… Här kan vi börja ana att de gåtor eller mysterier som upptäckter som denna ställer forskarna inför kräver en något annorlunda förklaring än att olika klot helt enkelt bara är i rymden svävande “kulor” av sten, is eller gas.

Det är alltså inte bara den “yttre” solenergin, utan också den “inre” solenergin eller klotets egenvärme (se stycke 423 i Livets Bog del 2), som uppenbarligen spelar en stor roll för de mer eller mindre tempererade förhållandena på olika klot – och därmed också deras ev. betingelser för organiskt liv eller inte.

Nu tror NASA alltså till och med – p.g.a. den konstaterade kombinationen av vatten, organiskt material och värme – att Enceladus stiger fram som en av de absolut “hetaste” kandidaterna för förekomsten av utomjordiskt liv (enligt naturvetenskapens definition av ”liv” naturligtvis) i vårt solsystem.

Men det finns alltså ytterligare en av Saturnus månar, eller om vi nu ska kalla det ”biplaneter”, som tilldrar sig planetforskarnas stora intresse och nyfikenhet. Nämligen den, som det framgår av namnet, största av dem alla: Titan (större än planeten Merkurius och nästan lika stor som planeten Mars och Jupitermånen Ganymedes – solsystemets allra största måne).

En jordlik värld

På NASA:s egen hemsida om Cassiniprojektet kan man om Titan läsa:

”Om Titan var en planet, skulle den sannolikt framstå som den för människan viktigaste planeten i solsystemet att utforska. Titan, med storlek som en jordlik planet, har en tät atmosfär av kväve och metan och en yta täckt med organiskt material. Det är Titan som bevisligen är jordens systervärld… 

Data från Huygens-sonden, som landade på Titans yta i januari 2005, och Cassini-sonden har visat att många av de processer som förekommer på jorden uppenbarligen också äger rum på Titan – vind, regn, vulkanism, geologisk aktivitet såväl som flodkanaler och dräneringsmönster verkar alla medverka till formandet av Titans yta… Bara ett fåtal nedslagskratrar har upptäckts. Det tyder på att Titans yta ständigt återskapas av en flytande blandning av vatten och möjligen ammoniak, som tros härröra från vulkaner och heta källor.” (9).

De bilder Huygens sände tillbaka till jorden från sin landningsplats i närheten av Titans ekvator visade att den landat på en torrlagd flodbädd eller strandlinje – förmodligen drabbad av ebb (tidvattenkrafterna på Titan är p.g.a. närheten till giganten Saturnus ca. 400 gånger starkare än de tidvattenkrafter månen förorsakar här på jorden!). Underlaget på landningsplatsen var uppenbarligen också mjukt, eftersom Huygens sjönk ner ca. 15 cm när den landade, och verkade bestå av “våt sand” eller något i den stilen. Det kan onekligen förefalla lite märkligt mot bakgrund av den låga temperaturen på Titan, som man ju tycker borde göra marken eller sanden minst sagt stelfrusen. Men två möjliga förklaringar till fenomenet kan vara att marken på landningsplatsen antingen var indränkt av metan eller etan som kan existera i flytande form också vid mycket låga temperaturer (de sjöar och floder på Titan som fotograferats av Cassinisonden tros också bestå av metan eller etan i flytande form) eller ”vattenvulkanism” (se NASA-citatet ovan). För även om Titans atmosfärtemperatur är mycket låg, så kan ju dess inre – precis som i fallet med Enceladus – vara ett levande ”värme- och vattenkraftverk”.

NASA beskriver också miljön på Huygens landningsplats på följande sätt:

”Ytan är mörkare än förväntat och består av en blandning av vatten och kolväteis. Det finns också bevis för erosion vid basen av dess objekt som indikerar eventuell flytande aktivitet” (10)

Titan är också den enda månen i solsystemet som har en egen tät atmosfär (till och med tätare än jordens!); en atmosfär som dessutom av NASA beskrivs som en ”organisk fabrik av kolväteföreningar” (11). Det är ju också p.g.a. att hela Titan permanent är insvept i en sådan ”organisk dimma”, som dess yta inte kan ses eller kartläggas annat än med hjälp av radarfotografering. Det är en atmosfär som enligt planetforskarna liknar jordens som den såg ut för 3-4 miljarder år sen, när det organiska livet först uppstod här. Och också Martinus bekräftar att jorden på ett tidigare utvecklingsstadium hade en tätare atmosfär än den har i dag. I boken Logik skriver han om detta:

”Ett ogenomträngligt molntäcke låg permanent över hela horisonten. Intet öga hade ännu skådat den blå himlen eller direkt sett solens vita ljus. Därtill var atmosfären alltför tjock. En ständig halvdager rådde överallt.” (12)

De komplexa organiska föreningar och ämnen Cassini funnit till och med i Titans översta atmosfärlager högt över dess yta har också varit en överraskning för forskarna och det tvingar dem att ställa frågan om vad det “organiska” – också här på jorden – egentligen är och hur det uppstått. Var går gränsen mellan det man kallar “organiska föreningar” och det man kallar “liv”? Eller med andra ord mellan ”organisk kemi” och ”biologi”? Den är uppenbarligen inte alldeles solklar…

Huygens-sonden registrerade också organiska material (alltså kolväteföreningar) i blandningar vi inte känner till här på jorden på platsen där den landade. Och då kan man ju förstå att det för jordiska materialistiska forskare inte är helt lätt att tolka vad det är man här är ställd inför… Men det väcker ju om inte annat många nya frågor som vi nu kan se. Och frågor är ju den “sådd” som föregår den “skörd” vi kallar svar eller, som det heter i Bibeln, “den som söker, den ska finna”!

“Titan har visat sig vara som ett musikaliskt crescendo – varje pass är mer spännande än det förra” skriver NASA i ett pressmeddelande med anledning av de nyligen – med hjälp av radarbilder – upptäckta omfattande och talrika sjösystemen på Titans nordliga breddgrader (13), som synes på t.ex. denna färglagda radarbild:

Titansjöar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frågor som kräver nya svar

Alla dessa nya  – och “nygamla” – frågor som bl.a. dagens utforskning av Titan och andra himlakroppar i vårt eget solsystem reser pekar fram mot behovet av en ny världsbild eller förklaringsgrund för att forskarna ska kunna förstå vad det egentligen är som de studerar eller undersöker. I boken Den intellektualiserede kristendom ger Martinus planetforskarna en hjälpande hand eller ett fundament för en sådan förklaringsgrund när han skriver:

”Naturligtvis står inte alla klot på samma utvecklingssteg. Det finns klot, som är gamla och på väg att bli obeboeliga för liv, liksom det finns unga klot, där livet växer framåt mot fullkomligheten, och det finns klot, som är helt döda som lik, och det finns klot, som står i full blomstring som boningar för färdiga människor i Guds avbild.” (14).

Det Martinus här skriver börjar den moderna planetforskningen alltså nu så smått att alltmer kunna verifiera eller bekräfta. Vi har i vårt kosmiska ”grannskap” i vårt eget solsystem av allt att döma exempel på alla dessa varianter av klot, som beskrivs i citatet ovan – dock kanske med undantag för ”klot, som står i full blomstring som boningar för färdiga människor i Guds avbild” (men det kommer ju å andra sidan vårt eget klot att vara ett exempel på redan inom några få årtusenden, om vi får tro Martinus). Det klot som NASA:s forskare i ett av citaten ovan kallar ”jordens systervärld” är alltså uppenbarligen ett exempel på en motsvarighet till vårt eget klot på ett yngre eller tidigare utvecklingsstadium. Och vår allra närmaste kosmiska ”granne”, dvs vår egen måne, tillhör ju den kategori av klot ”som är helt döda som lik”, som Martinus skriver i citatet ovan. Finns det också exempel på ”klot som är gamla och på väg att bli obeboeliga för liv” i vårt ”grannskap”? Ja, mycket tyder på att vår ”röda” granne, dvs Mars, är ett exempel på just det.

Forskarna anser sig i dag ha säkra bevis för att det på Mars för årmiljoner eller årmiljarder sedan funnits stora hav och floder och andra klimat- och atmosfärförhållanden än i dag. Mycket tyder på att nästan hela det norra halvklotet på Mars – som är mer låglänt än det södra halvklotet – en gång utgjort ett stort hav, och på senare år har både NASA-sonden Mars Odyssey och ESA-sonden Mars Express med hjälp av sina känsliga mätinstrument kunnat lokalisera att det ännu finns stora underjordiska vattenreservoarer på ”den röda planeten”. Och instrumenten ombord på Mars Express har också registrerat förekomsten av metan i Mars-atmosfären, vilket anses vara den hittills viktigaste indikationen på att någon typ av – förmodligen underjordisk – biologisk aktivitet finns där (15). Metan kan nämligen i princip bara ha två möjliga källor eller ursprung: vulkanism eller metabolism (ämnesomsättning hos biologiska organismer). Och eftersom inga spår av någon i dag aktiv vulkanism har kunnat hittas på Mars (utdöda vulkaner finns det däremot gott om), så återstår metabolism – hos t.ex. underjordiska mikroorganismer – som den mest sannolika förklaringen på existensen av metan i Mars-atmosfären.

Mycket talar alltså för att Mars en gång varit en betydligt mer jordlik värld än den är idag – och det gör att det ligger nära till hands att också tro att den tillhör kategorin ”klot som är gamla och på väg att bli obeboeliga för liv” (men där alltså sparsamma rester av liv ännu kan finnas) för att citera Martinus karakteristik ovan. Vad kan då orsaken vara till att livet eller biosfären på Mars börjat avvecklas långt före detsamma sker här på jorden? Orsaken skulle, som den tidigare nämnda artikeln ”Livets rymdresa” i Illustrerad Vetenskap nr. 11-2006 är inne på, kunna vara att livet eller ”biosfären” utvecklades långt tidigare på Mars än här på vårt eget klot. Varför? Därför att Mars bara är ungefär hälften så stor som jorden svalnade den snabbare än vår egen planet efter solsystemets bildande. Och det är detta avsvalnande eller denna ”avkylning” som är betingelsen för uppkomsten av en ”biosfär”, vilket också Martinus framhåller (16)

Den dag planetforskarna slutgiltigt lyckas bevisa att det finns eller funnits en levande biokemi också på något eller några andra klot i vårt solsystem – och nu verkar, som förhoppningsvis framgått av denna artikel, man att vara på god väg att så småningom lyckas med det – så kommer det att medföra stora förändringar i naturvetenskapens syn på det man kallar “livets uppkomst”. Livet här på jorden kan då inte längre betraktas som ett slumpens eller tillfällighetens unikum.

Livet förefaller alltså att flytta fram sina positioner – också här på jorden. Nyligen har man funnit fossil av bakteriesamhällen i västra Australien på gamla grunda havsbottnar, där man tror att tidvattnet kom och gick, som är 3,43 miljarder år gamla (som jämförelse kan nämnas att jorden är 4,6 miljarder år gammal). Det anses av många forskare vara ett bevis för att livet på jorden är äldre än man tidigare har trott.

I en intervju i Dagens Nyheter gör Stefan Bengtson på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, som anses som en av världens främsta experter på tidigt liv, följande intressanta kommentar – som också får stå som slutord i denna artikel – angående dessa nya forskningsresultat och deras dateringar:

“Det ser ut som om livet etablerades på jorden så snart som det blev fysiskt möjligt att överleva. Det är en central och viktig aspekt, för det ökar sannolikheten att livet på något sätt är inbyggt i universums struktur snarare än att det inträffar någon enstaka gång på någon enda planet.” (17)

Noter:

1) Dagens Nyheter 2006-09-17.

2) Dagens Nyheter 2006-08-25. Det s.k. Kuiperbältet är ett på 1990-talet upptäckt bälte eller område av småklot i vårt solsystems periferi bortom Pluto (varav åtminstone ett av dessa klot – det som nu fått namnet Eris – alltså har visat sig vara större än Pluto, och dessutom moderplanet för en måne). Se ev. också min artikel ”Solsystemets barnkammare – och andra gåtor” i Kosmos nr. 7-2002 http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/solsystemets-barnkammare-och-andra-gator/

3) Illustrerad Vetenskap nr. 11-2006.

4) Illustrerad Vetenskap nr. 4-2006. Tholin är en organisk s.k. polymer (en polymer byggs upp av stora organiska molekyler, som även kallas makromolekyler), som bildas när kväve i Titans atmosfär utsätts för ultraviolett ljus och elektronstrålningen från Saturnus magnetfält.

5) “Rymdresor och den fysiska jordmänniskan”. Kosmos nr. 2-1997

6) Livets Bog del 2 stycke 419. http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=52&stk=419

7) Bisättning kapitel 93

8) Se NASA:s Cassinihemsida länk: http://saturn.jpl.nasa.gov/multimedia/images/image-details.cfm?imageID=1631

9) Citat från NASA:s Cassinihemsida länk: http://saturn.jpl.nasa.gov/multimedia/products/pdfs/20060907_titan_mission_description.pdf

10) Citat från NASA:s Cassinihemsida länk: http://saturn.jpl.nasa.gov/multimedia/images/image-details.cfm?imageID=1310

11) Se NASA:s Cassinihemsida länk: http://saturn.jpl.nasa.gov/news/press-release-details.cfm?newsID=561

12) Logik kapitel 17 http://www.martinus.dk/da/dtt/index.php?bog=70&stk=17

13) Se http://saturn.jpl.nasa.gov/multimedia/images/image-details.cfm?imageID=2214

14) Den intellektualiserede kristendom stycke 87 http://www.martinus.dk/da/dtt/index.php?bog=72&stk=87

15) Dagens Nyheter 2004-09-20 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=322379&previousRenderType=2

16) Livets Bog del 2 stycke 420 http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=52&stk=420

17) Dagens Nyheter 2006-06-11 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=551327

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3-2007.

Se gärna också en uppföljande och ett par år senare skriven artikel på samma tema som artikeln här ovan på länken http://www.kosmiskresenar.se/essaer/astrobiologi-och-varldsbild/ och de kommentarer med flera intressanta videolänkar om ämnet, som finns i anslutning till den.

Förutom ovan nämnda artikel, så handlar också följande artiklar om olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem:

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/pluto-overraskar-forskarna/

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/var-kom-vattnet-ifran/

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/manen-var-en-gang-en-vat-varld/

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/varmt-och-kallt-och-sott/

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/mysterier-i-vintergatan-och-vart-solsystem/

http://www.kosmiskresenar.se/notiser/den-transpirerande-planeten/

http://www.kosmiskresenar.se/notiser/vi-lever-inuti-en-bubbla%e2%80%8f/

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/det-rader-harmoni-i-solsystemet/

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/nya-upptackter-vacker-nya-fragor/

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/solsystemets-barnkammare-och-andra-gator/

http://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/en-vandpunkt-i-rymdforskningen/

Ett seminarium på temat “En kosmisk resa genom solsystemet”, som jag hade våren 2012 i Stockholm, finns också att se och avlyssna i två delar på Youtube på dessa länkar:

http://www.youtube.com/watch?v=XXWFt3BJcQE (del 1)

http://www.youtube.com/watch?v=5LHaAJGwT5I (del 2)

Dela inlägg

5 Comments

  1. Nya spännande forskningsresultat om oceanen under Saturnus-månen Enceladus isiga yta kan man läsa och höra om på länken http://www.space.com/25340-saturn-moon-enceladus-ocean-discovery.html

  2. Hur kan en människa som du Olav, på en och samma gång, ha så mången fakta i ditt huvud? När jag läser, trots all din fakta uppstår ett sammanhang, eller en logik. Ibland går mina tankar medans jag läser och upplever, till läkarvetenskapen och deras utforskning utav den mänskliga kroppen, det liknar varandra. Stundom dras tankarna mot att drabanterna som beskrivs utgör en kosmisk “familj” . Jag till och med upplevde “barn” under drabanter.

    Detta är väl ridåns öppning, den moderna materialistiska forskningen, innan den stora teatern “livet” börjar?

  3. Hej igen Marianne! Idag finns ju Internet så man behöver inte ha alla fakta i huvudet 🙂 . Jo, en orsak till att dagens planetforskning intresserar mig mer än annan naturvetenskap är just att jag där upplever att det finns en större öppenhet och ett “sökande” som man inte finner i lika hög grad på de flesta andra områden. Det kan ju bero på att detta forskningsfält ännu är mer i sin linda, eller mer “jungfrueligt” om jag får uttrycka mig så, än de flesta andra grenar av naturvetenskapen (det är ju först nu på senare år som man har fått möjlighet att påbörja närmare undersökningar av våra klotgrannar i solsystemet). Och det tror jag också gör att det lockar forskare som är lite mer “sökarnaturer” och mindre dogmatiskt materialistiska än det man kan se i många andra sammanhang. Ett bra exempel på det är astrobiologen och planetforskaren David Grinspoon. För en tid sedan svarade jag på en fråga på mailen från en dansk vän om den s.k. Gaiahypotesen, dvs hypotesen att jorden är en levande organism och då kom jag in på Grinspoon och hans “the living worlds hypothesis”, som är en intressant vidareutveckling av “Gaiahypotesen”. Jag klistrar här nedan in en kopia av det skrev i mitt mailsvar till min danske vän. Hoppas att det är OK att det är skrivet på danska (har inte tid att skriva om hela texten till svenska just nu). Åtminstone Walter föredrar väl dessutom att läsa det på danska, och om det är något problem med innehållet får du väl be honom översätta. Läs också den mycket intressanta intervjun på engelska med Grinspoon som finns på artikellänken i min text nedan. Här följer alltså mitt svar till min danske vän Ingvar:

    Mange tak Ingvar for din feedback og dit spørgsmål om GAIA-teorin! Ja, det må man nok sige at det er James Lovelocks teori som i hvert fald har lagt grunden for det man idag kalder “Gaiafilosofin”. Angående dette begreb se også denne link fra det svenske Wikipedia der det også henvises til det Martinus siger om “livsenhetsprincippet” (jeg ved ikke hvem som har skrevet det, men det må åbenbart være nogen som læst Martinus)! Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Gaiafilosofi

    Nu begrænser sig jo GAIA-teorin til de fysiske aspekter på jordkloden som en levende organisme, og desuden er det jo kun en teori om vores egen klode. Men det findes en kendt amerikansk planetforsker og astrobiolog – som også arbejder med forskellige NASA- og ESA-forskningsprojekter som handler om udforskning af specielt Venus, Mars og Saturns store måne eller “biplanet” Titan – som heder David Grinspoon som har udviklet GAIA-hypotesen til det han kalder “the living worlds hypothesis”. I et interview om den som kan læses på linket http://www.astrobio.net/interview/the-living-worlds-hypothesis/ forklarer han hvad denne teori eller hypotese handler om. Han siger der bl.a:

    “It’s not just that Earth is a nice place to live and then life is here and isn’t it lucky. Life has made Earth the way it is to a large extent. That’s the Gaia hypothesis, and the living worlds hypothesis is closely related to the Gaia hypothesis, just trying to generalize it to other planets.”

    Når Grinspoon her siger at “Life has made Earth the way it is…”, så viser det også at han har tanker om at det findes en åndelig dimension bag den fysiske (det ved jeg at han mener også fra andre artikler jeg har læst som han har skrevet). Interviewet på linket oven handler jo meget om hans teorier om hvordan man kan tænke sig liv på Titan, og på hvilken måde det ville være forskelligt fra de livsformer vi har her på Tellus. Man kan jo notere at han allerede år 2005 sammen med en anden kendt amerikansk planetforsker, som heder Dirk Schulze-Makuch, skrev et “paper” med titlen “Biologically Enhanced Energy and Carbon Cycling on Titan?”. Interviewet her er fra samme år. Da havde man lige begyndt udforskningen af bl.a. Titan gennem Cassini-Huygens-projektet, så forskerne havde endnu ikke rigtigt den forståelse for hvad som sker på f.eks. Titan, som man nu begynder at få i hvert fald i lidt højere grad. Det har gjort at dette “paper”, som Grinspoon/Schulze-Makuch altså skrev 2005, nogle år senere fik meget opmærksomhed på grund af at en del af Cassini-Huygens forskningsresultater syntes at bekræfte nogle af deres hypoteser i dette “paper” (det var også en anden kendt amerikansk planetforsker, som heder Chris McKay, som også havde formuleret lignede teorier om et metanbaseret liv på Titan ved omtrent samme tid som Grinspoon/Schulze-Makuch publicerede sit “paper”, som da også fik meget opmærksomhed for det).

    Ja, det sker interessante ting også blandt en del materialistiske forskere i disse tider. Det er spændende at så her på lidt distance følge med i det via nettet i første hånd…

  4. Självklart Olav kan du sätta in ett brev du svarat på eller annat som passar i sammanhanget. Det gör ju det hela intressantare. Jag skulls hellre fråga dig, om mitt psychologiska intåg här på din hemsida är till låtet.
    Måste här tillfoga att min engelska inte är “update”, måste ständigt översätta, med iPaden är det praktiskt. Vi båda här är inte updatade med det engelska språket, jag vet att alla “ungdomar” i Sverige med lätt sinne rör sig inom det engelska språklivet.

    Med danskan är det annorlunda hos mig, redan vid 30 års ålder började jag att intressera mig för detta enkla, lite ovanliga “dialekt”. Jag gillar enkelheten i språket. Här i Schweiz mötte jag redan vid 24 års åldern denna speciella “munart”, schweizerdialekt. Med alla dess länsvidda olikheter. Då jag tidigt kom in i arbetslivet här i Schweiz., blev dialekter, folksuttryck min specialitet, med all dess psychologiska värma och bakgrund.

    Walter och jag underhåller oss på tyska, men vi har även läst och arbetat, och arbetar även idag med det danska språket tillsammans. Jag läser också LB på danska, särskilt när jag vill komma sanningen så nära som möjligt.

    Ja du har rätt, inom naturvetenskapen råder en stor andlig frihet. Förstår att du känner dig hemma där. Det forskas på ett litet annat sätt inom astrofysiken, som om det inte skulle höra ihop med det övriga, “universum”. Alltså en viss friandlig atmosfär. Människokroppen tillexempel, som en pedant till jordkroppen och hela universum, det blir väl oss kosmologer tills vidare överlåtet att se detta sammanhang.,

    Då jag är övertygad om att allt vi gör påverkar livet omkring oss, milsvitt, ja runt hela planeten går våra tankar och intentioner. Upptages här och där av likasinnade, det gör livet storartat och spännande. Tills vidare överlåter jag till dig planeter, månar och vattenozianer och håller ett öga med förbindelsen till det psychologiska livet runt omkring mig.

    Efterskrift:
    Aristoteles som la grunden för den specialiserade vetenskapen, var även övertygad om andekraften (Gud) bakom materien, men han reduserade Gudsbegreppet till en universell princip, utan psychologidke värme. (Der Bewegungsprincip des Geistes) .
    Att dom grekiska filosoferna omkring 500 år före Kristus invigelsen här på jorden, hade en slags, “highlight” som satte den tänkande mannens utvecklingen in i nya dimensioner.
    Panspermi idéen, så fin som du omskriver den, Martinus omtalar den, nu är och även förblir riktig i sin substans, har den troligen starkt bidragit till mannens huvud-roll i samhället. Då ordet i sig talar för mannens ansvar och idérikedom. Där har vi kvinnor något att ta igen, lära tänka, riktigt. Likaså tvärtom på andra områden för mannen. Därmed har nu länge nog samhället framhållit mannen som den viktigaste rollinehavaren. Tro inte därför att jag är en ensidig feministen, det vore fatal. Men jag önskar bidra med något, till denna storartade “teatervärld”, denna, den allra sista akten, så att mannen kan få det skönare, bättre och älskvärdare.

    Det är framtids tankar och önskningar som sträcker sig längre än mina korta armar kan nå. Åndå, allt upphöjt börjar med en idé.

  5. Nya forskningsresultat från NASA:s Saturnus-sond Cassini angående den lilla havsmånen Enceladus och från Hubbleteleskopet angående Europa, som är en av Jupiters havsmånar (ungefär lika stor som vår egen måne), har styrkt hypoteserna om att oceanerna på dessa månar kan vara miljöer där biologiskt liv i någon form har utvecklats. Se

    http://illvet.se/universum/liv-i-rymden/alla-forutsattningar-for-liv-funna-pa-saturnusmane

    Och det finns ju också, som nämnt i min artikel ovan, fler “oceanvärldar” än Enceladus och Europa i vårt solsystem. Se en informativ kortvideo från NASA om det på länken
    https://www.nasa.gov/press-release/nasa-missions-provide-new-insights-into-ocean-worlds-in-our-solar-system

    Och också en slideshow från NASA med korta informativa texter om det man idag vet om dessa världar (plus vad man tror om ytterligare ett par världar, som nu också förmodas vara vattenbärare). Se https://www.jpl.nasa.gov/edu/learn/slideshow/ocean-worlds/

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

five × 5 =

Visa
Dölj