Julefridens

”En doft av pepparkaka, en lysande julgran, en vacker julsång. Forskare har undersökt hjärnor som är fulla av julglädje och hittat var våra julminnen sitter. De har identifierat självaste julstämningen.

2015 offentliggjorde en grupp danska forskare att de hade lokaliserat var i hjärnan julstämningen sitter. Försökspersoner fick se bilder med olika julteman, samtidigt som deras hjärnor fMRI-skannades. Fyra juliga centra i hjärnan lyste upp.

De julälskande försökspersonerna hade en anmärkningsvärd aktivitet i det område i hjärnbarken som är förknippad med spiritualitet och empati.

Det är det här området i hjärnan som arbetar för högtryck när vi känner julens glädje och varma atmosfär.” (Illustrerad Vetenskap http://illvet.se/manniskan/hjarnan/julstamningen-sitter-i-hjarnan)

På illustrationen ovan ser vi var dessa ”julcentra” i hjärnan är belägna, enligt forskarna. Och visst måste det sägas vara en forskarbedrift att man nu kan lokalisera dessa så tydligt. Och därmed en gång för alla också förklara ”julstämningens” mystik. Eller? Är dessa hjärnreaktioner julstämningens orsak eller är det tvärtom julstämningen som är hjärnaktiviteternas orsak och utlösande faktor? Vad är med andra ord orsak och vad är verkan?

Ja, det avhänger naturligtvis av vilken världsbild eller syn på livet som vi har. För en övertygad materialist är upptäckten av dessa ”julcentra” i hjärnan säkert en fullt tillräcklig och tillfredsställande förklaring av den speciella julstämningens gåta. Men sett utifrån Martinus kosmiska världsbild eller andliga vetenskap kan hjärnreaktioner djupast sett aldrig ha status av något annat än verkningar, eftersom hjärnan, kosmiskt sett, bara är en ”transformator”. En ”transformator” som omvandlar andlig energi – vilket sett från den tekniska sidan är detsamma som ”elektriska vågor” – till fysiska reaktioner och omvänt. Om detta skriver Martinus bl.a. följande i Livets Bog 1:

”Hjärn- och nervsystemet utgör sålunda individens ”port” in till den andliga världen. I den mån jordmänniskans andliga kroppar ännu är outvecklade kommer hon att vara offer för den övertron att ”porten” eller hjärn- och nervsystemet är upphov till hennes andliga funktioner. Hon kommer sålunda då ännu att vara omedveten i de andliga kropparna eller om de faktiska förhållandena. Denna övertro stimuleras ytterligare därav att det i ”porten” till den andliga världen finns speciella små öppningar för de olika arterna av elektriska vågor, vilket alltså vill säga att det i hjärn- och nervsystemet finns särskilda centra eller komplex för de olika andliga funktionerna. Jordmänniskan är alltså offer för den illusionen att dessa särskilda centra eller komplex är själva orsaken till funktionerna, medan de i själva verket endast utgör speciella inställningsorgan för fysisk avsändning och mottagning av de motsvarande speciella andliga energivågorna eller vibrationerna. (LB 1 stycke 224).

I flera av sina julföredrag (varav många genom åren återgivits som artiklar i tidskriften Kosmos) och julbrev nämner Martinus att det är något magiskt just med julen. Att jorden faktiskt då för en kort tid gästas av en högre världs atmosfär eller kärleksenergier. Någonstans i en av dessa julartiklar minns jag att han berättar att man med en kosmisk förnimmelseförmåga faktiskt kan se denna förändring i jordklotets “aura” i synnerhet på julaftonen. Och han beskriver det “som den underbara stämning, som under julaftonen kan förnimmas vilande över stad och land” (Kosmos nr 12-1991), även för oss som inte är utrustade med ett sådant kosmiskt eller intuitivt förnimmande. Han skriver där också:

” Det är högtid, något storslaget överjordiskt över dessa julens toner eller vibrationer, något förmildrande även för det mest robusta och hårda sinne. De skapar hos alla en längtan att vara goda, att ge gåvor, att sända hälsningar till när och fjärran. ”.

En fantastisk bekräftelse på eller illustration till det Martinus skriver här inträffade på julaftonen 1914 – året då första världskriget startade. Jag råkade för en del år sedan få syn på en fascinerande – men ändå kort – artikel om detta här på nätet, som jag tycker förtjänar en vidare spridning. Den visar nämligen “julefridens” sinnesomvandlande kraft eller verkan på ett nästan osannolikt eller ”mysteriöst” sätt, så håll till godo:

På västfronten julefrid
Under julen 1914 utspelade sig något mycket märkligt på västfronten. Utan att generalerna gett order om det tystnade gevären och julgranar tändes i ingenmansland.

När det första världskriget bröt ut trodde många att det skulle bli ett kortvarigt krig, precis som de konflikter som utspelats i Europa sedan mitten av 1800-talet. Kriget förhärligades på olika håll och man räknade med en kort och hjältemodig militärinsats. Föga anade man vad som komma skulle. Soldater som skickats ut i ett krig som de trodde skulle bli kortvarigt fick nu vada i iskall lera, omgivna av död och en ständig eldgivning från gevär, kulsprutor, kanoner, handgranater. Allt fler ruttnande lik låg i ingenmansland och gick inte att begrava, förlusterna blev allt större och fronten allt orörligare. Om nu någon av soldaterna hade trott att kriget var ärofullt blev de nu varse hur fel de hade. De hade kommit till vad som tycktes vara en förpost till helvetet. I december 1914 hade några av västfrontens soldater börjat uppfatta motståndarna som något annat än vad propagandan ville göra dem till. Skyttegravarna låg så nära att man kunde skrika till varandra. När julen 1914 närmade sig inträffade allt fler spontana möten på många frontavsnitt. Ingen var säker på varifrån idén kom – den växte fram underifrån de menigas led. Vad som började som sporadiska möten vid fronten utvecklades snart till ett slags lokala eldupphör. Man kom överens om att julafton skulle firas genom att man inte besköt varandra. När julen kom tystnade helt enkelt vapnen på många platser utmed västfronten, istället hördes julsånger. Soldater klev upp ur skyttegravarna och kunde mötas i ingenmansland. Symboliska gåvor utbyttes: cigaretter, choklad, kakor. Uniformsdetaljer som knappar och bältesspännen från den andra sidan blev eftertraktade souvenirer. Man skålade i öl och snaps. Seden med julgranar var speciellt fast rotad i Tyskland och de tyska soldaterna tillverkade provisoriska julgranar med belysning som de satte upp i ingenmansland. Enligt flera rapporter ska man juldagen 1914 ha spelat fotbollsmatcher mellan tyskar och engelsmän sedan man signalerat eld upphör och rensat ingenmansland från döda kroppar. Soldaternas brev och dagboksanteckningar vittnar om scener som verkligen illustrerar krigets absurditet: den ena dagen hade man försökt ha ihjäl varandra, nu firade man jul tillsammans.

På några få frontavsnitt pågick den fredliga inställningen fram till nyår. Sakta men säkert återgick sedan kriget till de gängse rutinerna. Militärledningarna återställde ordningen och fick soldaterna att återigen börja kriga. Att fraternisera med fienden var ju förräderi. Några få incidenter av liknande art inträffade 1915 men de nådde aldrig den omfattning som det spontana julfirandet på västfronten gjort året innan.”  (artikelförfattare Gustav Holmberg).

Slut citat. Något år senare läste jag i Dagens Nyheter att julen i skyttegravarna 1914 på nytt aktualiserats av ett gripande brev som då såldes för 200.000 kronor på en auktion i London. Brevet är författat av en ung brittisk soldat, kallad “Boy”, som själv upplevde dessa osannolika händelser på nära håll. Jag lägger in en kopia av artikeln om honom här nedan. Och sedan kan man ju fundera på vad det var för mystisk kraft som till den grad “förvände” sinnena på dessa nyss så bittra dödsfiender under några få dagar denna det första världskrigets första jul.

Jul i skyttegravarna blev kap på auktion
De slaktade varandra ute på slagfälten och sköt vilt från sina värn i skyttegravarna. Men en frostig och bitande kall eftermiddag dagen före julafton 1914 tystnade bombardemangen och en rörande mänsklig försoning ägde rum mitt i vansinnet på västfronten.

Den tillfälliga och högst oväntade vapenvilan på julafton under första världskrigets inledande vinter finns beskriven i ett unikt och gripande brev som hittats i en samling med gamla manuskript. På tisdagen såldes brevet på Bonhams auktionshus i London för motsvarande 200.000 kronor.

I det kan dess nye ägare, popsångaren Chris de Burgh, läsa hur en okänd brittisk soldat som kallar sig “Boy” skriver hem till sin mor (“Mater”) och förtäljer om hur tyska soldater plötsligt tände ljus kring sina skyttegravar och stegade över för att önska britterna god jul. Samma soldater som timmarna före skoningslöst försökt släcka varandras liv förenades i julsång, julmiddag och till och med ett parti fotboll.

“Det är den mest minnesvärda jul jag någonsin upplevt och förmodligen någonsin kommer att uppleva”, skriver “Boy” till sin mor och berättar hur han skakat hand med tyska “grabbar” och bytt sig till en tysk hatt, en knapp från en rock samt cigarretter.

“Det måste vara någon särskild anda med jul eftersom vi i dag varit uppe ovanpå våra skyttegravar. Andra dagar måste vi gå med huvudena väl skyddade”, skriver han i brevet, som är daterat den 25 december 1914, och berättar att vänskapen gått så långt att brittiska soldater hjälpt tyskarna att begrava en krypskytt som britterna tidigare skjutit ihjäl.

När tyskarna vände åter mot sitt håll sa de farväl till britterna med en önskan om ett gott nytt år. “Jag kan knappast förstå att vi skjutit på dem de senaste två veckorna”, skriver “Boy” på fem lappar utrivna ur en av arméns handböcker.

En okänd soldat har hjälpt till att bringa klarhet i vad som hände den där enastående julaftonen 1914. Men exakt vad det var som fick de bittra fienderna att plötsligt omfamna varandra vet ingen. Inte heller vad som fick dem att därefter åter befästa sina positioner och fortsätta dödandet.” (artikelförfattare: Caspar Opitz)

Slut citat. Ett kort svar på den avslutande frågan i artikelcitatet ovan är: Sfinxens, alltså djurmänniskans, mysterium eller dilemma eller som Paulus också uttryckte det enligt Bibeln: ”Det goda som jag vill gör jag inte, och det onda som jag inte vill gör jag”.

Burna av julaftonsinspirationens vingar eller överjordiska energier blev det som hände denna magiska jul en praktisk demonstration av det sinnesomvandlande tankeklimat och den inspirationskraft som är “världsfredens skapelse”. Och hur kan vi själva komma på våglängd med detta tankeklimat och denna inspirationskraft året runt, och inte bara under – i bästa fall – några helgdagar? Ja, det är väl rätt tidpunkt att ställa den frågan just nu – när julefriden ännu inte infunnit sig. Eller…?

”Och se, bakom varje bränning finns en kust. Bakom denna våldsamma mentala bränning skönjes vidsträckta solljusa stränder. Ett rike som ”icke är av denna världen” uppfattar signalerna. Och den drunknande mänskligheten träder in i en ny fas. Här börjar dess första möte med en världsåterlösning.” (Martinus: Logik kapitel 69).

Lästips: Stanley Weintraub: Stilla natt : när vapnen tystnade på västfronten julen 1914 (se http://www.adlibris.com/se/bok/stilla-natt-nar-vapnen-tystnade-pa-vastfronten-julen-1914-9789173435000?gclid=CPGJ7Y-HhNECFYTbcgod3PgFKg)

Dela inlägg

One thought on “Julefridens”

  1. Intressant artikel om varför nazisterna kände den starkt symbolladdade högtid, som vi ju snart ska fira igen, som ett hot mot den egna världsbilden och ideologin och därför försökte omvandla den till något annat. Se http://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/nazism/hitler-ville-stjala-julen-fran-jesus

    I det första världskrigets första krigsjul 1914 var det ju, som nämns i artikeln ovan, tyska soldater som hade tagit initiativet till att kliva upp ur skyttegravarna och med julsånger, och julsymboler som julgranen, signalera “julefrid” till de brittiska “fiendesoldaterna” i skyttegravarna mitt emot, så man förstår varför de nazistiska ledarna och ideologerna fruktade “julstämningens” inverkan på sinnena…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

sixteen − 10 =